Author: admin

Jag står i beråd att avrunda min långvariga tjänstgöring som chefredaktör för Läraren. De personliga reflektionerna sparar jag till nästa nummer, som blir det allra sista numret för egen del.

Mycket har ändrats, men en fråga har följt mig under alla dessa tre decennier. ”Ständigt detta arbetstid”, kan jag alltså utbrista, även om det vore förmätet att hävda att jag har ens ett uns av det skarpsinne Ture Sventon besitter.

Redan på 1980-talet var frågan om en reform av systemet med undervisningsskyldighet en het fråga. FSL visade aktivitet bl.a. så att två arbetsgrupper synade frågan och framlade rapporter om tänkbara åtgärder.

Den bärande tanken var att lärare utför många arbetsuppgifter, som inte ses tillräckligt i löne- och arbetstidssystemet. Grundbulten i systemet är ju uttryckligen undervisning, som definieras volymmässigt på veckonivå. Resten, alltså olika tillägg, kan ses som lappri.

Frågan om orättvisorna i usk-systemet var inte lika aktuell då. Det beror åtminstone delvis på att man då levde i en tid av tillväxt och hög inflation. Avtalsrörelser kunde landa i uppgörelser, där kostnadseffekten var tvåsiffrig. Tanken var att lönerna, och då också undervisningsskyldigheterna, successivt skulle utjämnas med tiden.

I bakgrunden fanns också en optimistisk förhoppning om att kommunarbetsgivarna skulle sätta fräscha lönepengar på bordet, vilket skulle underlätta ett systemskifte. Det upplevdes som rimligt att sätta en prislapp på en reform, som innebär att lärarna avstår från en del frihet i användningen av sin arbetstid.

Men så kom det brutala 1990-talet och tankarna om en reform av systemet tynade bort i takt med att det fackliga svängrummet blev allt mindre.

2000-talet var inte mycket bättre i detta avseende.

Nu skriver vi år 2018 och diskussionerna om löneorättvisorna och arbetstiderna går igen heta.

Det är uppenbart att det finns en djup frustration inom många lärargrupper och lika uppenbart är att problemen pockar på en lösning. Via årsarbetstid eller på annat sätt.

Det finns belägg för en försiktig optimism, eftersom man i OAJ och för all del också FSL, idag påtalar de problem, som åtföljer dagens system. En orsak är den nya tekniken och då framförallt de sociala medierna, som har fört med sig en viss genomskinlighet.

Till sist: facket är inget beläte, utan en levande organism. Medlemmarna har möjlighet att påverka de beslut som tas – inte minst i fråga om de lönepolitiska avgörandena.

Glädjande i denna debatt är att Utbildningsstyrelsen rätt snabbt kom ut med en webbnyhet där de tydliggjorde vad läroplansgrunderna egentligen normerar.  Det som däremot gör mig gör mig orolig är UBS-lyftet om de lokala läroplanerna. Min oro grundar sig i att kommunernas självbestämmanderätt har lett till att grunderna tolkas och tillämpas väldigt olika. Detta leder automatiskt till en ojämlikhet mellan olika utbildningsanordnare, vilket definitivt inte borde vara syftet med läroplansgrunderna. Orättvisor förstärks då kommunerna har olika ekonomiska förutsättningar att satsa på utbildning.

Fenomenbaserad undervisning och digitalisering är inte i sig ett problem enligt mig. Faran ligger i hur man tolkar dessa två element. En grundförutsättning för att fenomenbaserad undervisning och digitalisering ska fungera är att det finns tid för läraren att undervisa, handleda och stöda eleven i tillräcklig omfattning. Storleken på undervisningsgrupperna bör därför vara hanterbara, utrustningen  tillgänglig och utrymmena optimala. Detta är inte fallet i dagens skola.

Fenomenbaserad undervisning är ett ämnesöverskridande och mer forskningsbaserat arbetssätt. Ett arbetssätt som måste ses som ett av många arbetssätt i skolorna. I förnyelseivern glömmer man lätt bort den lärarledda undervisningens styrkor och letar efter fel i beprövade metoder.

Katederundervisning har varit och är alltjämt en pålitlig metod för att trygga jämlik utbildning i våra skolor. De socioekonomiska skillnaderna lyser igenom då eleven själv tvingas ta ett allt för stort ansvar för sitt lärande i ett allt för tidigt skede, i en allt för stor grupp och med allt för lite lärartid.

Fenomenbaserad undervisning ställer krav som vi inte kan förbise. Ute i skolorna måste man göra metodval framförallt utgående från de resurser som finns tillgängliga. Metodvalen måste naturligtvis vara forskningsbaserade, vilket de ofta är, men man måste också granska realismen i förverkligandet av dem.

Digitalisering är en självklarhet i dagens värld, men digitalisering i sig har inget självvärde. De digitutorer som ges möjlighet att verkligen jobba med digitalisering stöder lärarna i arbetet, men får alla det stödet?

För att digitaliseringen ska fungera väl är det viktigt att vi kommer ihåg att det sist och slutligen är läraren som ska leverera. En lärare som känner osäkerhet och kämpar med otillräcklig och ickefungerande utrustning ges inte reella möjligheter att utföra sitt uppdrag. Det tär på lärarens ork och försätter läraren i ett korsdrag – vill nog men kan inte leverera.

Framtidens färdigheter kan inte jämföras med de färdigheter jag lärde mig i grundskolan och gymnasiet. Framtidens färdigheter ser annorlunda ut, men för att lärande ska kunna ske krävs tillräckliga resurser.

Jag höjer ett varningens finger igen och säger: Stopp – det går inte att utveckla genom att skära i vare sig timresurs eller gymnasieresurs. Utveckling och förnyelse behöver rätt attityd, rätt verktyg och tid för att få den önskade genomslagskraften.