Author: admin

Åren 1986-1998 jobbade jag tillsammans med förbundsordförande Lilly Hollstén. Det var en tid av uppbyggnad för förbundet och också för mig.
Jag bedrev idoga fenomenbaserade studier speciellt inom lönepolitikens område. De syftade till att förstå hur saker och ting egentligen hörde ihop.
Förbundskansliet hade färre anställda än idag och jag fungerade som chefredaktör, men även informatör vid sidan om. En icke helt oproblematisk kombination, men nöden hade ingen lag. Länge nog utkom Läraren dessutom med 30 nummer i året, så redaktionen som även då bestod av två personer hade händerna fulla.

Hollstén visste hur en slipsten ska dras och tillsammans drev vi en aktiv facklig linje. FSL fick en stark profil och synlighet i medierna. Det är inte fy skam, då man tänker att utbildningen och lärarna utgör centrala pusselbitar då man ser till den finlandssvenska identiteten och självbilden.

Dan Johanssons ordförandeperiod (1998-2014) kan ses som en period av professionalisering för förbundet. För mig innebar det en period av ömsesidig respekt och en samsyn om hur förbundet skulle ”sälja” sitt budskap. Vi var på samma våglängd.

Förbundet anställde i början av 2000-talet en kommunikatör, vilket onekligen hjälpte till att renodla mitt journalistiska uppdrag.
Läraren är nämligen språkrör för förbundet, men tidningen har samtidigt en självständig position. Det är uttryckligen chefredaktören som i sin egenskap av ansvarig redaktör definierar tidningens linje så att denna också vid behov omfattar en kritisk granskning av förbundet.
Sagt på annat sätt: Läraren är i första hand FSL-medlemmarnas tidning. Inte ett språkrör för ledningen.
Journalistik och kommunikation är två skilda ting och FSL företräder en modell, som säkerställer att det finns en skiljevägg mellan de tu. Det här är för all del rätt naturligt för en organisation, som företräder lärare. Fostran till demokratiskt tänkande bör rimligen vara en del av varje lärares DNA. En demokratisk organisation värnar om den fria pressen.

De sista fyra åren har jag samarbetat med Christer Holmlund, som har lett förbundet sedan år 2014. Han har profilerat sig som en aktiv aktör ute på fältet och har delaktighet som honnörsord.
Det har varit givande, och stundom onekligen även arbetsdrygt, att jobba med och för de finlandssvenska lärarna.
Innerst inne vet jag förstås att jag har varit lyckligt lottad. För en skrivande och läsande människa har det känts bra att ha en mer eller mindre obegränsad tillgång till offentligheten. När jag har fått en idé om en text har det varit en kort väg från tanke till handling.

Jag tillönskar min efterträdare Mattias Fagerholm och redaktör Tom Ahlfors, som också är en trotjänare som har hunnit jobba drygt 18 år vid Läraren, lycka och framgång i det fortsatta värvet.

Jag innesluter mig i värderade läsares ynnest!

I stället vill jag dela med mig av mina personliga reflektioner kring den Kalle jag lärt känna och fått dela min fackliga karriär med.

Kalle lyfter ofta sin journalistiska bakgrund som den faktor som gjort honom till en vetgirig och frågvis människa, och det har han mycket rätt i – han är en fullfjädrad journalist. Men han har samtidigt också med sin personlighet, med stor iver, entusiasm och humor, varit med om att forma det FSL vi har idag.

År 1994 träffade jag Kalle för första gången, då var han redan chefredaktör för tidningen Läraren. Vi möttes under förbundets ordförande- och sekreterakurs där han självfallet var med. För mig som ny i fackliga sammanhang kändes Kalles sakkunskap, i synnerhet inom lönepolitik, helt enastående! Glädjande nog var han redan då välvilligt inställd till att dela med av sitt kunnande samtidigt som han lyssnade in och analyserade vad en ny i gamet hade att ge.

År 2008 kom vi in i följande fas av vårt samarbete då vi blev kolleger och delade en arbetsvardag. Våra lönepolitiska diskussioner fortsatte men med större intensitet och jag var lika fascinerad över Kalles kunnande och brinnande intresse. Då fick jag även se en annan dimension av Kalle. Det handlade om den outtömliga kunskapskälla han är gällande musik. Han utmanar oss så gott som alla dagar med frågor gällande namn på låtar och/eller band som kan associeras till stundens samtalsämne.

Hösten 2014 skedde följande förändring i vår arbetsrelation. Kalle var fortfarande chefredaktör och fick uppleva sin tredje förbundsordförande, som jag nyss hade blivit vald till. Även i denna relation fanns lönepolitik med som ett centralt diskussionstema, men nu kom även alla möjliga andra teman med på listan. Det handlade om att få råd och insikt i tidigare praxis inom förbundet, organisationspolitiska frågor kring OAJ och mycket annat.
Den hjälp jag fått på vägen är jag mycket tacksam över. Glädjande nog har vi för det mesta tyckt lika, men ibland har vi även tänkt olika, vilket jag sett som en styrka då vi båda haft en brinnande vilja att föra förbundet framåt.

Jag kan på inget sätt via denna kolumn rättfärdiga det stora livsverk Kalle gjort för Finlands Svenska Lärarförbund. För min egen del och på förbundet vägnar vill jag ödmjukt och med stor respekt tacka dig Kalle för allt du gjort under dina år som redaktör och chefredaktör på förbundet. Samtidigt önskar jag dig allt gott i fortsättningen och lyckliga dagar i din nya vardag. Tack Kalle!

PS. Jag vill också rikta ett tack till er där ute på fältet för det ni gjort under 2018 för bildningen i vårt land och önskar er en god jul och ett gott nytt år!