Vad händer i kommunerna efter år 2019, då den s.k. sote-reformen har trätt i kraft? Landskapen börjar då fungera och kommunerna förlorar sin beslutsmakt över social- och hälsovården.
Det betyder att undervisningen och utbildningen träder på allvar in i rampljuset i kommunerna. Idag står bildningsväsendet i snitt för ca 30 procent av kommunernas utgifter, medan andelen beräknas uppgå till ca 60 procent efter år 2019. Här talas uttryckligen om genomsnitt; skillnaderna mellan kommunerna är stora.
Eftersom de statliga normerna idag är rätt få betyder detta att de kommunala beslutsfattarna tar avgörande beslut om utbildningen och dess resurser.
Alltså tas i kommunerna självständiga beslut om bl.a. undervisningens volym, storleken på undervisningsgrupperna och lärarnas fortbildning. För att nämna några exempel.
Det finns orsak att hålla i minnet att det uttryckligen inte handlar om en strukturell reform med marginella effekter i vardagen. Snarare kan man tala om en omvälvande reform, som i avgörande grad påverkar kommunernas verksamhet. Budgeterna krymps kraftigt, eftersom penningströmmarna för social- och hälsovården går till landskapen. Kvar blir pengar och ansvaret för bildningsväsendet och en del mindre verksamheter, vilka emellertid inte har samma tyngd.
Orosmolnen är många. Om man ser till makronivån kan man fråga sig hur det blir med den nationella visionen om en jämlik utbildningsstandard. Med vilka medel kan staten säkerställa att kvaliteten och även utbudet av utbildning och undervisning håller en någotsånär jämn standard?
Dessutom: med vilka medel förmår kommunerna hålla liv i sina skolor? Helsingin Sanomat berättade nyligen om en tudelning i fråga om bostadsprisernas utveckling. I huvudstadsregionen, och även i andra tätorter, blir bostäderna dyrare, samtidigt som priserna sjunker på många orter.
Förklaringen är enkel: folk söker sig allt mera söderut och till tätorter. Och det betyder självfallet att barnen blir allt färre i många kommuner. Ekvationen är enkel: om det inte finns barn behövs inte heller skolor. Redan nu finns många kommuner där årskullarna understiger tio barn. Underlaget är alltså i blygsammaste laget för skolverksamhet.
Problematiken gäller grundskolor, men också gymnasier. Enhetspriserna, som utbetalas från statens sida, täcker endast en del av utgifterna för driften av gymnasier.
För några år sedan utreddes gymnasiernas framtid för brinnkära livet, då förra regeringen drog åt tumskruven och krävde nedskärningar. Snart aktualiseras en ny diskussion om gymnasienätet och möjligheterna att effektivera detta. Hur länge förmår utflyttningskommunerna hålla liv i sina ofta rätt små gymnasier?
Leave a Reply