Lärarporträtten är många inom filmkonsten och litteraturen. Om man ser till filmerna handlar det om ett brett spektrum: från eldsjälen John Keating (Robin Williams) i Döda poeters sällskap till den sadistiske latinlektorn Caligula (Stig Järrel) i svenska klassikern Hets.
Detta är föga förvånande, eftersom läraryrket är ett samhällsbärande yrke. Mer eller mindre alla har nött skolbänken i unga år och har alltså mött många lärare. Följaktligen bär alla också på minnesbilder av skolan och lärare. Lärare lämnar spår.
Vad minns vi och vad framkommer i skildringarna av lärare? Framförallt handlar det förstås om lärarens roll som fostrare och pedagog. Alltså den röda tråden i jobbet.
Nu verkar det dock som om den röda tråden har gått förlorad. Inne i tidningen finns en text om lärarnas arbetsbelastning, som baserar sig på kommentarer till FSL:s färska medlemsenkät. Iakttagelserna bygger på professionella yrkesutövares erfarenheter.
Bilden som målas upp är dyster. Konklusionen blir att lärare uppfattar att de inte längre får vara lärare. En del kommentarer berör för all del aspekter på fostran och utbildning, men överlag kan man tala om en djup frustration över att dokumentation och m.fl. uppgifter överskuggar kärnan i jobbet. I slutändan blir resultatet utmattning.
Skolledarna är sedan ett kapitel för sig. Arbetsbelastningen är stor och utrymmet för det pedagogiska ledarskapet är synnerligen snävt. Reform har följt på reform inom skolvärlden, men dessa har inte åtföljts av tid och resurser i motsvarande mån.
Läraryrket har sina särdrag, vilket gör att lagar och föreskrifter om arbetstid och arbetsmiljö inte kan tillämpas fullt ut såsom i de flesta andra branscher. Undervisningen och därtill anslutna förberedelser, som också i tider av återkommande reformer måste ses som kärnan i lärarnas jobb, upptar endast en del av arbetstiden i anspråk.
Resten av arbetstiden fylls av en massa andra uppgifter, som inte är lätta att definiera tidsmässigt. Dessa uppgifter slukar dessutom allt mera tid.
Måttet börjar vara rågat. Lärarna, och inte minst lärarorganisationerna, får inte underkasta sig en blind determinism och stillatigande acceptera en utveckling som går i fel riktning. Det är dags att sätta gränser för arbetsmängden, speciellt gällande dokumentationen.
Medlemsenkätens mest centrala budskap kan tolkas endast på ett sätt: lärare vill inte bli administratörer. Lärare vill vara lärare.
Det talas mycket om skolutveckling. Men den enda kraften som verkligen kan utveckla skolan är inte politiker och administratörer, utan professionella lärare och rektorer. Verkligheten formas i klassrummen och skolorna – inte vid skrivborden.
Leave a Reply