Island har tagit i bruk en lag för jämställda löner. Lagen syftar till att löneklyftan mellan könen i bästa fall upphör på Island senast 2020.
Företag och myndigheter måste bevisa att de betalar kvinnor och män lika mycket för samma arbete. Därmed går Island har i bräschen i den globala kampen för jämställda löner.
Det isländska exemplet är välkommet, men speglar inte hela verkligheten. Det är för all del rätt och riktigt att människor behandlas likvärdigt, speciellt om de utför samma eller likartade arbetsuppgifter, men det finns ett annat minst lika stort problem. Då talar vi om den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Länge nog har man också i vårt land försökt bryta uppdelningen i mans- och kvinnoyrken bl.a. genom satsningar inom utbildningen. Resultaten är blandade. En del satsningar har fallit i god jord och gett frukt, men somt föll bland törnen och somt föll på hälleberget.
Vissa branscher, såsom vården, omsorgen och utbildningen, är alltjämt starkt kvinnodominerade, medan exempelvis teknikens områden domineras av män.
Löner är svåra att jämföra. En möjlig utgångspunkt för en jämförelse är den utbildningsnivå, som krävs för arbetsuppgifterna. När man ser till de offentligt anställda ligger de kvinnodominerade yrkesgrupperna i lä när man jämför med grupper med manlig dominans.
Obalansen är ännu större när de offentligt anställda jämförs med de anställda inom privata sektorn.
Det talas för all del en hel del om problemen också hos oss, men snacket varvas med åtgärder som tvärtom bidrar till att cementera ojämlikheten.
Regeringen Sipilä har inte utmärkt sig som en föregångare, när det handlar om att komma åt den könssegregerade arbetsmarknaden. Meriterna är snarare av negativ art. Ett exempel är regeringens planerade familjereform, som punkterades nyligen.
Det mest omtalade bottennappet, som också kan ses som en verklig björntjänst vad gäller likvärdigheten mellan könen, är emellertid avtalet om stärkt konkurrenskraft, som speciellt drabbade de offentligt anställda. I praktiken är det fråga om en kvinnofientlig manöver.
Sipilä & co uppdelade krasst arbetstagarna i får och getter. Den svartvita bild som målades upp angav att anställda inom industrin utgör ett bärande element inom samhällsekonomin, medan de offentligt anställda snarast kan ses som ett nödvändigt ont som helst ska ligga lågt i lönehänseende. Udden var direkt riktad mot de ofta väldigt lågavlönade kvinnorna.
Bildningsarbetsgivarnas aggressiva offensiv mot anställda inom den privata social- och undervisningssektorn, som har resulterat i flera strejkvarsel, bör ses mot bakgrunden av regeringen Sipiläs politik.
Kvinnodominerade grupper inom utbildningen och vården har utsatts för en bisarr och orättfärdig behandling av Bildningsarbetsgivarna som har dragit ut på avtalsförhandlingarna genom att vägra ge ett seriöst löneanbud.
Resonemanget i sann Sipilä-anda är att vård, omsorg och utbildning utgör mindre viktiga angelägenheter.
Strejkvarslen har följaktligen duggat tätt inom Bildningsarbetsarbetsgivarnas avtalsområden. En rejäl konflikt är under uppsegling ifall inte arbetsgivarna byter spår. När man sår vind kan man få skörda storm.
Leave a Reply