Det var dramatiskt in på slutmetrarna innan avtalet om stärkt konkurrenskraft äntligen kunde ros i hamn. Statsminister Juha Sipilä, initiativtagare till avtalet, kunde knappast förutse vad som skulle hända då han ifjol våras sjösatte idén om en central uppgörelse som skulle bidra till ett finländskt konkurrenssprång.
Sipilä trodde att processen skulle bli lätt som en plätt. Hans ursprungliga tanke var att de centrala organisationerna skulle inom loppet av några veckor skissera upp en lösning, som skulle stabilisera samhällsekonomin och få ner kostnaderna för arbetet.
Men det blev självfallet inte så, utan Sipiläs och regeringen hamnade i en återvändsgränd. Arbetsmarknadens mekanismer fungerar inte riktigt så som Sipilä m.fl. trodde. Så går det lätt när man tänker i fåvitsko!
Snart nog kom nya tankar från regeringens fatabur. Det fatala var att många av regeringens idéer verkade komma direkt från arbetsgivarnas verkstad, vilket förstås resulterade i protester från fackets sida.
Det är inte värt att rekapitulera alla kapitel i denna sorglustiga historia, som har kryddats i rikligt mått av hot som har framfört av alla berörda aktörer. Också regeringen har visat såväl nit som flit i detta avseende.
Dammet börjar så småningom lägga sig och det är dags att syna uppgörelsen i helfigur. Fackorganisationerna visade att de är beredda att dra sitt strå till stacken i detta samhällstalko, som syftar till att lyfta Finland från det tröstlösa ekonomiska träsk som har fungerat som en kvarnsten kring nationens hals i över sju års tid.
Det är värt att hålla i minnet att vi talar om en historisk uppgörelse, där facken accepterade konkreta försämringar. Dessa försämringar sekunderas av ytterligare ett avtalsår, då löneförhöjningar uteblir. Vi har ju redan bakom oss flera magra år i detta avseende.
Inget utrymme för hurrarop minsann, speciellt inte för de offentliga anställda som vid sidan av bl.a. längre arbetstider också tvingas acceptera beskurna semesterpenningar i tre års tid.
Avtalet utgör ett kapitel i vår arbetsmarknadshistoria, som är under omvälvning. Just nu verkar det som om de centrala avtalens tid är definitivt förbi. Finlands näringsliv EK har i ett par repriser förkunnat att centrala uppgörelser inte kommer på fråga, men har dock fallit till föga under tryck.
Nu krävdes en tångförlossning och en synnerligen utdragen process innan avtalet kunde framfödas och det lär inte bli enklare i fortsättningen. Vi går mot en tid av avtal på förbunds- eller branschnivå, som dessutom sannolikt kryddas av ökade krav om lokal avtalsrätt från arbetsgivarnas sida.
C-E Rusk
Leave a Reply