Någon valbudget, som bygger på röstfiske, lär inte vara på kommande nästa år. Finansministeriet har meddelat att den strama budgetdisciplinen alltjämt är i kraft.
Stora tilläggssatsningar är alltså inte på kommande inom området för forskning och utbildning. Snarare kan man tala om att pengar återbördas till vissa områden.
Det är förstås på tiden att det blir så. De två senaste regeringarna har bryskt skurit ner anslagen inom utbildningens alla nivåer. ”Gälden” till utbildningen och forskningen är alltjämt stor.
Den politiska diskussionen om denna regerings allra sista budgetproposition kan ses som en förpostfäktning inför ett betydligt större slag. Riksdagsval är på kommande i vår och partierna finslipar sina budskap och prioriteringar. Redan nu kan man skönja att partierna tar problemen inom utbildningssektorn på allvar. Det bådar gott inför det förestående valet.
När man blickar bakåt mot gångna riksdagsval kan man lugnt säga att utbildning och forskning inte har stått högt i kurs, när partierna har sålt in sina budskap till väljarna.
Varför är det så? En central orsak är den stabila utbildningspolitik som har bedrivits. Och stabiliteten förklaras i sin tur av hur det politiska fältet ser ut i vårt land. I motsats till många andra länder är fältet inte uppdelat i entydiga block.
Det har inte sin tur lett till att vårt land har upplevt regeringar av väldigt olika kulörer. Utbildningen har inte fungerat som en tröskelfråga för partierna utan det har funnits en enighet om de centrala linjerna i utbildningspolitiken.
Så ser det inte ut t.ex. i Sverige, där partierna tvärtom har uppvisat stor klåfingrighet när det gäller utbildningen. Linjerna har varierat och de två stora blocken har haft väldigt olika syn på hur man driver en framgångsrik nationell utbildningspolitik.
De goda placeringarna i olika jämförelser av utbildningens resultat har stagat upp de centrala linjerna i vår utbildningspolitik. I vårt land har därför inte funnits seriösa ansatser att utmana det mer eller mindre totala kommunala monopolet gällande speciellt grundskolan.
Grundskolan kan på goda grunder kallas kronjuvelen i hela utbildningssystemet. Beslutet om att bygga upp en avgiftsfri enhetsskola, där alla ges samma chanser oavsett socio-ekonomiska omständigheter eller boningsort har gett goda resultat.
Men idag vet vi att verkligheten inte motsvarar idealbilden. Grundskolan dras med många skavanker och den likvärdiga grundbulten är anfrätt. Tillgången till bl.a. stöd och specialundervisning varierar väldigt mycket mellan kommunerna. Det samma gäller undervisningsgruppernas storlek och även undervisningens volym.
Trots diverse åtgärder, vilka närmast kan ses som tillfälliga plåster, har utvecklingen gått i fel riktning. Partierna har insett detta, väljarna har insett detta och manegen är krattad: utbildningen måste bli en central fråga i vårens valrörelse.
Leave a Reply