Ledaren: Inte endast export

Arbetsgivarna och arbetstagarna inom exportsektorn är eniga, men i övrigt är läget mycket svåröverskådligt. Avtalsrörelsen i höst ska få en ny kostym, men ingen vet riktigt hur den ska se ut.

I mitten samlades de centrala parterna på arbetsmarknaden för att dryfta utformningen av avtalsrörelserna i framtiden. På plats var ett 40-tal representanter för arbetsgivare och arbetstagare.
Det var uttryckligen arbetsgivarna och arbetstagarna inom exportsektorn som stod som värdar för mötet. För första gången samlades företrädare för olika branscherna för att diskutera hur den påtänkta nya avtalsmodellen kunde se ut.
På exportsidan hade man svarvat ihop ett förslag, som nu ställdes till allmän beskådan. Men det är uppenbart att denna modell, som för all del inte har offentliggjorts, inte duger för de övriga sektorerna. Inom service- och offentliga sektorn är man skeptisk till ett alltför endimensionellt upplägg, där nivån på löneförhöjningarna dikteras av exportsektorn.
Många bedömare har anfört att den planerade finländska modellen de facto är en kopia av den modell, som tillämpas i Sverige. Exportförbunden har meddelat att så inte är fallet, även om målsättningarna är rätt långt de samma.
Det fackliga fältet är delat. Nu handlar det inte om den traditionella oenigheten mellan Akava, STTK och FFC, utan inom centralorganisationerna är meningarna om den påtänkta modellen synnerligen delade. Det gäller alla löntagarcentraler, också Akava.
FFC är den största fackcentralen och traditionellt har FFC stämplats som industridominerat. Men så är det inte längre. Ett gott exempel på de ändrade tiderna är att Jaakko Eloranta i fjol somras valdes till ordförande för organisationen. Han är den allra första FFC-basen, som inte kommer från ett industriförbund. Hans rötter finns i den offentliga sektorn, så att han tidigare var ordförande för Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL.
Olli Luukkainen har blivit ett språkrör för de offentligt anställda. Hans position som ordförande för OAJ och förhandlingsorganisationen FOSU utgör en stabil grund för hans roll som försvarare av den offentliga sektorn.
– Vi är beredda att förhandla om en gemensam process, men vi vill inte köpa ett färdigt paket av exportsektorn. Vi efterlyser likvärdighetspotter och en modell, där man följer upp löneutvecklingen, har Luukkainen fastslagit.
Den offentliga sektorn, och för all del också servicesektorn, vill inte köpa en enkelspårig modell som i praktiken leder till en bestående eftersläpning för dessa sektorer. Det finns orsak att komma ihåg att löneutvecklingen inom industrin ingalunda bygger på endast överenskomna förhöjningar, utan det existerar löneglidningar och bonusarrangemang som är mer eller mindre okända fenomen inom den offentliga sektorn.
Svårare än så är det inte. Den offentliga sektorn får inte bli ett låglöneträsk.