Ledaren: Får och getter

I det tysta förbereds en rejäl kursändring rörande den finländska arbetsmarknaden. De centrala uppgörelsernas död har förebådats länge, men nu talar mycket för att den gällande uppgörelsen om stärkt konkurrenskraft blir den sista.

I gott minne finns uppgörelsens alla födslovåndor och i våras kungjordes att målet är en helt ny struktur. Grundbulten är framfödandet av en s.k. finländsk modell. Den bärande idén är att den konkurrensutsatta sektorn fastslår en norm för löneförhöjningarna. Denna norm utgör ett bindande tak för hur stora löneförhöjningar, som kan nås inom andra sektorer.
I Sverige definieras ”märket”, alltså normen för lönepåslagen, av den konkurrensutsatta exportindustrin. Arbetsgivarna och arbetstagarna inom sagda sektor förhandlar fram denna norm, som sedan gäller för bl.a. handelsanställda och anställda inom hälsovården och utbildningen.
Hos oss har man först tagit de första stegen. I mars begärde och även fick regeringen besked om den framtida arbetsmarknadsmodellen av parterna på arbetsmarknaden. Arbetsgivare och arbetstagare framställde som mål att man bygger upp en modell som bl.a. tryggar konkurrenskraften hos branscher som är utsatta för internationell konkurrens.
Här nämns alltså inte ordet exportindustri, utan här talas om branscher som är utsatta för internationell konkurrens. Därmed är spektret rätt omfattande. Olli Luukkainen, ordförande för OAJ och FOSU, har helt rätt när han lyfter fram utbildningen och forskningen som konkurrensutsatta sektorer.
Nu råder arbetsfred, men avtalsförhandlingarna knycker åter igång hösten 2017. Avsikten är att denna rörelse ska koordineras utgående från denna omtalade finländska modellen. Fast denna kan visa sig vara blott ett bländverk.
Redan nu kan man uttala en prognos om att avtalsrörelsen hösten 2017 resulterar i traditionella uppgörelser på bransch- och förbundsnivå. Tiden räcker helt enkelt inte till för konstruktionen av en ny modell och därtill hörande detaljer.
En liknande modell borde i rimlighetens namn nämligen stå klar redan i vår, så att facken och arbetsgivarna hinner förbereda sig inför höstens förhandlingar. Detta skulle i så fall förutsätta ett starkt förtroende parterna emellan. I verkligheten är förtroende en bristvara på arbetsmarknaden, vilket förebådar en lång och segsliten process innan en eventuell finländsk modell kan ros i hamn.
Om vi sedan ser till själva modellen är det svårt att tänka sig att de offentligt anställda, som redan nu har hamnat i bakvatten, skulle acceptera en modell, som cementerar och t.o.m. förstärker eftersläpningen.