Vi har fått följa med ett ”chickenrace” inom arbetsmarknadspolitiken. Termen är inlånad från Förenta staterna och det handlar om en bilduell, där bilarna kör mot varandra. Den första som väjer är en fegis.
Det har rått stiltje på arbetsmarknaden, trots att de första industriavtalen utlöper inom kort. Blickarna har varit riktade mot regeringen i väntan på att denna avslöjar sina budgetplaner rörande beskattningen. Regeringen har i sin tur väntat på att få besked om nivån på löneförhöjningarna i höstens avtalsrörelse.
Det blev regeringen som väjde. Regeringen föreslår skattelättnader om 270 miljoner för alla inkomstklasser. Punkt och slut. Därmed anser regeringen att alla skattesänkningar kopplade till konkurrenskraftsavtalet nu är genomförda för valperioden.
Här kan man gott tala om en rätt väntad kompromiss från regeringens sidan. Beskattningen förblir därmed i stora drag på nuvarande nivå.
Därmed är manegen krattad för arbetsmarknadens aktörer. Regeringens skattepolitik har ju egentligen inget att skaffa med avtalsrörelsen, speciellt nu då det handlar om förhandlingar på förbunds- och branschnivå. Men skattepolitiken påverkar i hög grad löntagarnas köpkraft, som är i fokus då avtalsparterna möts.
Löneförhöjningarna är förstås viktiga, men köpkraften är den avgörande detaljen.
Förberedelserna för avtalsrörelsen har präglats av olyckskorparnas kraxande, som har omfattat varningar om att misstagen från år 2007 inte för upprepas. Det har faktiskt gått tio år sedan vi har upplevt en avtalsrörelse på förbundsnivå och då gick det mesta faktiskt snett. Politiker kunde inte hålla fingrarna i styr från arbetsmarknaden och avtalsrörelsen körde i diket.
Men det var då och nu är nu. För tio år sedan red Finland på en flerårig våg av tillväxt, medan vi nu äntligen upplever tillväxt efter många magra år.
Det finns också andra skillnad. En sådan skillnad berör de kommunalt anställda. Fältet var svårt splittrat år 2007, vilket åtminstone delvis ledde till en svårhanterlig situation. Splittringen hade sina rötter i politiska utspel inför riksdagsvalet våren 2007.
Nu samarbetar kommunfacken, vilket självfallet bidrar till en ökad stadga. Och styrka och stadga kan minsann vara nog så nyttiga ting, när det gäller att säkerställa att också de offentligt anställda håller jämn takt med anställda inom andra områden när det gäller löneutvecklingen.
Samarbete är definitivt bättre än splittring, då det gäller att bl.a. ta itu med den förkättrade nedskärningen av semesterpenningen som är en kvarnsten om de offentligt anställdas hals. Regeringen valde att negligera denna historiska oförrätt i samband med budgetmanglingen. Det ligger i linje med regeringens strävanden att dela in löntagarna i får och getter.
Leave a Reply