Hela affären med avtalet om stärkt konkurrenskraft är en märkvärdig operation. Mycket vatten har runnit under broarna sedan regeringen Sipilä tog sina första stapplande steg för över två år sedan.
Det var si och så med arbetsmarknadskunnandet, då statsminister Juha Sipilä (C) meddelade att det är dags att ta itu med stärkandet med konkurrenskraften.
Statsministerns vägkarta visade sig vara behäftad med många brister, och dessutom uppgjord av Finlands näringsliv EK, och ett par försök att nå en arbetsmarknadsuppgörelse ledde rakt in i en återvändsgränd.
Det är ingen idé att rekapitulera alla svängar i denna olustiga långdans, men i juni i år förmådde dock parterna sy ihop en uppgörelse, vars namn vittnade om ändamålet: stärkt konkurrenskraft. Det handlar om ett magert paket, speciellt för de offentligt anställda löntagarna.
Regeringen gav dock utfästelser om skattelättnader, vilka skulle kompensera för de uteblivna löneförhöjningarna. Om avtalets täckningsgrad omfattar över 90 procent skulle sänkningen av inkomstskatten uppgå till 515 miljoner.
Så skedde också i augusti, då en handfull nya branscher slöt avtal i enlighet med den centrala uppgörelsen.
Men konkurrenskraftsavtalet handlar inte endast om löner, utan bl.a. också finansieringen av offentliga uppgifter. Hur mycket står staten för och vilken är kommunernas andel? Regeringen gav utfästelser om att konkurrenskraftsavtalet är kostnadsneutralt i detta avseende. Kommunernas ekonomi ska inte lida pga. avtalet.
Det var en viktig markering för kommunerna, men också för de kommunalt anställda. När den kommunala ekonomin krisar drabbar detta oftast de anställda. Vi talar alltså om permitteringar och uppsägningar.
De kommunala facken skärskådade alltså regeringens budgetplaner. Läsningen resulterade i väl många frågetecken i marginalen i fråga om kommunernas ekonomiska ställning och alltså krävde facken, bl.a. Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU, klara besked av regeringen. I annat fall skulle det centrala avtalet förfalla för den kommunala sektorns del.
Dock kunde regeringen och löntagarna finna en gemensam tolkning, som innebär att konkurrenskraftsavtalet gäller också den kommunala sektorn.
Operationen väckte stor uppmärksamhet och överskuggade tom. regeringens budgetmangling. Operationen var i själva verket en nog så viktig påminnelse om att avtalet om stärkt konkurrenskraft minsann inte drabbar alla löntagare jämlikt. Det är uttryckligen de offentligt anställda som tar de hårdaste smällarna bl.a. i form av reducerad semesterpenning.
Om avtalet dessutom skulle ha lett till en våg av permitteringar och uppsägningar av kommunalt anställda kunde man gott ha talat om katastrofala återverkningar.
Leave a Reply