Category: På gång

 Den här veckan har vi bett ordförandekandidaterna reflektera över sin skolgång och ur ett elevperspektiv beskriva:

1. Vad som var bra i skolan då?
2. Vad som har blivit bättre sedan dess?
3. Vad som ännu måste förbättras?

Pamela Leka, Helsingfors

 

Skolan på 80-talet och skolan idag

Jag har alltid trivts i skolan trots att jag aldrig haft särskilt lätt för att lära mig. Jag fick kämpa för att uppnå goda vitsord. Jag är född i slutet av året så då jag började skolan var jag ganska liten, omogen och jag hade nog lite myror i byxorna. I skolan fanns kompisarna och där fanns en underbar fröken. Vår fröken hette Britta och var snäll. Om fröken hade sagt något så gjorde vi elever som hon instruerat. Ingen ifrågasatte fröken Britta.

Jag minns att vi började morgonen med att sjunga medan hon spelade på tramporgeln som fanns på en liten scen i vårt klassrum. Jag minns också röda diktamenshäftet och det stora höga skåpet i omklädningsrummet där vi förvarade våra gymnastikkläder och våra duschmössor. I varje klass fanns det en klasslärare och ca 25 barn. Vi jobbade mycket i våra arbetsböcker och vid skolårets slut fick vi hem både arbetsbok och textbok. Vi hade inga digitala verktyg.

På rasterna hade vi skoj. Vi var påhittiga och hittade på nya lekar hela tiden. Skolan var en trygg plats där inget farligt kunde hända.

Skolan har förändrats sedan 80-talet. Idag har lärarna betydligt mer kontakt med föräldrarna. Förr var det kanske mer en kontakt mellan eleven och läraren. Eleverna är mera delaktiga i undervisningen idag och de får vara med och påverka undervisningen. I skolan finns också många synliga stödåtgärder som gynnar eleverna.

“För att skolan ytterligare ska förbättras måste elevvården bli ännu mera synlig”

För att skolan ytterligare ska förbättras måste elevvården bli ännu mera synlig. Eleverna behöver många trygga vuxna på plats i skolan. Eleverna behöver också mer än bara baskunskaper i olika ämnen. De behöver träna såväl digitala, sociala som vardagliga kompetenser. Dessutom behöver dagens elever träna på sin uthållighet. Man får inte genast ge upp. Samhället förändras och skolan behöver förändras i takt med det.

 

Jens Mattfolk, Raseborg

 

När jag tänker tillbaka på skolan då kommer jag ganska direkt till ordet trygghet. Jag upplever att de grupper jag var i var tillräckligt små. Jag minns lärarna jag hade som duktiga och engagerade, precis som idag. Undervisningen var ju lärarcentrerad och utgick i hög grad från katedern. Det var ordning och reda och respekten för läraren infann sig automatiskt.

Idag har vi en mera varierad undervisning. Vi har en undervisning som utgår från eleven och där det behövs finns en ambition om att differentiera. Eleverna och världen har förändrats på 30 år och så även skolan. Vi har ett trestegsstöd som i bästa fall fångar upp en elev i behov av stöd och ger exakt det stöd som behövs, utgående från just den elevens behov, styrkor och svagheter.

“En del Pisa resultat avslöjar att vi kan göra ett bättre jobb med pojkar.”

En del Pisa resultat avslöjar att vi kan göra ett bättre jobb med pojkar. Hur ska vi få deras läsning på samma nivå som flickornas?  Hur ska vi vända trenden med ett ökande antal svaga läsare? Vårt system med trestegsstödet är underfinansierat och ett system med öronmärkta pengar för elever inom de olika stödnivåerna kunde vara ett sätt att trygga kvalitén inom trestegsstödet. Projektfinansiering borde undvikas. Grundskolan är ett evighetsprojekt, som är och har varit ett framgångsrikt sådant, men den mår bäst av en jämn, långsiktig och kontinuerlig finansiering. Vi satsar mindre än våra nordiska grannländer.

 

Jeanette Lindroos, Pargas

 

Ser ni alla? 

Jag hoppar ruta. Klockan ringer. Dags att sitta stilla och lyssna. Lärarinnan börjar prata. Handen åker upp. En timme med mina frågor börjar igen. Känslan att inte passa in tär på mig. Varför ställer jag så många frågor? 

I dagens skolvärld testas många elever, men jag blev inte testad. Att få en diagnos kan innebära en lättnad, men diagnosen kan medföra en stämpel. Blir man utan diagnos kan det leda till frustration. Elever med diagnos har rätt att få anpassad undervisning, men förverkligas det för alla som behöver det? Ger en diagnos en lätt utväg för en omotiverad elev?

Under min skolgång fick jag ingen förklaring till mina svårigheter. Utåtagerande pojkar fick hjälp. I dag har vi bättre förutsättningar att se flickors problem. Det finns skolpsykologer och -kuratorer för eleverna. Skolans normer har ändrats, flickor får också höras och synas. Trots allt, så trivdes jag i skolan. Vi fick delta i idrottstävlingar och lärarna hade tid att lyssna. Tack vare svårigheterna och engagerade lärare blev jag en utåtriktad, högpresterande elev. 

“Vi behöver flera speciallärare för att eleverna ska få de rätta individuella stödåtgärderna.”

När jag blickar framåt ser jag en skolvärld där det blir allt viktigare att se eleven. Att visa omtanke och att ge tid åt elevernas tankar får en allt större betydelse i den digitala världen. Ett smidigare trestegsstöd skulle på ett bättre sätt garantera elevernas rätt till tillräckligt stöd för sitt lärande. Vi behöver flera speciallärare för att eleverna ska få de rätta individuella stödåtgärderna. Trots alla anpassningar i undervisningen, måste alla ändå få tillräckliga färdigheter att klara av livet. 

 

Inger Damlin, Vörå

 

Hade en trygg uppväxt och inledde min skolgång i liten byskola med kakelugnar, mängdlära och läsa psalmverser utantill. En vacker skoltid präglad av ”hjälpas åt”. Jag var duktig i matematik och fick ofta hjälpa klasskamrater då jag blev klar med mina uppgifter. Att sitta bredvid och stöda en klasskompis var fint och gav livslång vänskap. Själv var jag urusel på boboll och fotboll, men det spelade  ingen roll. De kompisar jag  stött i matematik tog väl hand om mig då det kom till dribblingar och fånga lyra . Jag tycker att ”hjälpas åt” var en naturlig samvaro som vi tappat en aning av på vägen.

Elevsynen och synen på lärande i dag är  bättre än vad den var under min skoltid. Då var det katederundervisning. Stoffet serverades, vi förväntades lära oss. I dagens skola ser vi elever, vi individualiserar och vi har skapat stöd för elevers lärande och skolgång. Systemet läcker, men det finns stödfunktioner. Det är en fin sak för eleven.

“En meningsfull skola måste visa lyhördhet mot eleverna.”

I höstas tog jag mig tid att vara elev i den skola där jag är rektor och leder den pedagogiska utvecklingen. Det var en speciell dag. Eleverna uppskattade närvaron, lärarna gillade läget och eleven Inger lärde sig. Pratade också skolutveckling med mina juveler. Ungdomar pratar om vikten av att känna  delaktighet i det som görs och det som sker i skolan. Underbara ungdomar, så kloka ni är. En meningsfull arbetsplats behöver visa delaktighet. En meningsfull skola måste visa lyhördhet mot eleverna. Vad än vi utvecklar låt delaktigheten alltid var med.

 

⇒ “Kampen om klubban” är FSL:s serie där vi utmanar ordförandekandidaterna med olika uppgifter fram till valet. Varje vecka får de en ny uppgift. Följ också kandidaterna på sociala medier: #fslordförandeval.

 

Jens Mattfolk:

Våga tänka nytt!

Jag vill påminna arbetsgivarna om skyldigheten att utreda om arbetet kan skötas på distans och om det finns annat arbete att erbjuda. Många lärare i t.ex. medborgarinstitut hotas av permittering, men då ges de inte ens en chans att anpassa verksamheten. Kan kursen fortsätta på distans? Vilka nya, kortare, distanskurser kunde erbjudas nu när människor sitter hemma? Det finns säkert också planerings- och utvecklingsarbete som kan göras nu. Sporra personalen till nyskapande där det går i stället för att direkt trycka på permitteringsknappen.

Många människor är ensamma och kanske i behov av hjälp. Varför kan man inte flytta personal som hotas av permittering till andra uppgifter, eller i kommunen skapa nya, tillfälliga, former av service till de som behöver? T.ex. Tusby planerar inga permitteringar alls i nuläget utan delar ut matpaket, hjälper över 70 åringar och det gör kommunen med hjälp av bibliotekarier och personal från småbarnspedagogiken. Ser vi personalen som en resurs och inte en kostnad öppnas nya möjligheter.

Till sist, leta inte efter kryphål i lagstiftningen, vi bevakar medlemmarnas rättigheter och kommer att övervaka permitteringarna och väcka talan i oklara fall.

 

Jeanette Lindroos:

En hälsning till kommuner som planerar permittering av lärare

Samhället är i kris. Vi bevittnar världshistoria skrivas som ännu följande generationers lärare får undervisa om. Lärare har nu under en kort tid fått anpassa sej till nya krävande arbetsförhållanden och pedagogiska lösningar. Dessutom utsätter lärare med närundervisning sin hälsa för fara. Att därtill vara orolig för sin ekonomi och eventuella permitteringar belastar psykiskt. Under rådande omständigheter gör lärarna nu en stor samhällelig insats för våra barns och ungdomars utbildning. Är permitteringar det sättet som arbetsgivaren visar sin uppskattning för den extra insats som lärarna gör?

Arbetsgivarna ska inte försöka utnyttja coronapandemin som ett svepskäl för sparåtgärder. Lärarnas arbetsbörda har inte minskat, snarare tvärtom. Enligt beredskapslagens 109 § kan de verkningar som statsstyrda krisåtgärder inom undervisningssektorn har på kostnaderna beaktas vid  beviljande av statsandelar och statsunderstöd. Eftersom lärarna är fullt sysselsatta så borde inte kommunens övriga ekonomi drabba lärarnas inkomster. Regeringen har också signalerat en vilja att ekonomiskt stödja kommunerna. Vi tar oss igenom denna kris med medmänsklighet och förnuft att göra långsiktiga beslut.

 

Inger Damlin:

Ta lärdom av 90-talet

Vi lever i en svår tid . Allt är en dag i taget, så är vi inte vana att leva. Samhällets yngsta och deras mående diskuteras sällan. Vi lärare ser hur viktig den plats är där man är sedd, får omtanke och också mat. Den är borta nu och ingen kan säga när skoldörren öppnas. Barn och ungdomar i familjer med problem kämpar. Nu får vi inte upprepa misstagen från 90-talets lama – vi får inte spara på barn och unga. Gör vi det så slår de många år framåt.

Jag minns tydligt 90-talets situation då sinade i kommunala kassor vilket resulterade i enorma nedskärningar, bland annat i skolorna. Barnfamiljer led och resultaten syntes i samhället som ökat psykiskt illamående och missbruk bland unga.

Många lärare vittnar nu om en stor arbetsbörda. Det krävs en stor insats för att undervisning på distans ska fungera. Kontakten till enskilda elever tar tid, och måste få ta tid. Något annat val finns inte! Att ständigt vara beredd och nåbar tär.

De åtgärder kring karantän som vidtagits, har vidtagits för att skydda de svaga mot virushot. Viktigare än inlärningsresultat är att lärarna nu ser till att alla är med, ser mera än vad som syns i skärmen. Där finns vår ryggrad, samhällets trygghet. 

Att välja permitteringar för lärare i det här krisartade läget sparar eventuellt på kort sikt, men utgifterna blir mångfalt större på längre sikt. Att motverka permitteringar är mera än att analysera paragrafer, det är att våga se konsekvenser.

 

Pamela Leka:

“Jag hoppas att arbetsgivarna ser sitt ansvar”

Vi lever i en mycket speciell situation just nu och mångas jobb har förändrats. Läraranas jobb har inte försvunnit men definitivt ändrat karaktär. Vi jobbar på distans och det har inneburit mycket nytt för både lärare och elever. Undantagstillståndet vi har gör på inget sätt lärarnas jobb lättare. Jag hoppas att arbetsgivarna inser vilken stor insats lärarna har satt ner på att få detta att fungera. Varje enskild lärarresurs är viktig för att samhället ändå ska rulla på. Nu behövs alla lärare speciellt då det i kommunerna bör finnas både när- och distansundervisning. En daglig kontakt med eleverna anser jag vara viktigt för elevernas trygghet.

Även regeringen inser allvaret i situationen och de har lovat ekonomiskt stöd till kommunerna. Jag hoppas att arbetsgivarna ser sitt ansvar. Jag hoppas att vi tillsammans ska klara av denna situation. Det kommer inte att vara lätt men det behövs en vilja. Jag vädjar till kommunerna att visa sin vilja och sin uppskattning för lärarna i kommunerna. Jag hoppas verkligen att ingen lärargrupp blir permitterad p.g.a situationen vi har. 

 

⇒ “Kampen om klubban” är FSL:s serie där vi utmanar ordförandekandidaterna med olika uppgifter fram till valet. Varje vecka får de en ny uppgift. Följ också kandidaterna på sociala medier: #fslordförandeval.