Category: På gång

Själv vaknade jag till liv efter att en klok gymnasiestuderande gett sin syn på dagens gymnasieutbildning via en insändare i dagspressen. Jag väljer att respektera ungdomars åsikt. Och jag ser ett utvecklingsbehov. Gymnasiets nuvarande system skapar stress som inte alls gynnar välmående. För studerandes bästa, för lärares och rektorers bästa och för samhällets bästa behöver vi tänka om.

Problemet är inte studentproven som ska skrivas, utan att vägen dit görs så snäv. Studerande idag måste tidigt fatta stora beslut utan att ha kunskap om vart de är på väg. Det känns som om ungdomar tvingas till avgörande vägval i allt för tidig ålder. Och lite känns det som att ungdomar ser sig tvungna till att taktikera i sina studieval i stället för att välja kurser de brinner för, kurser som breddar deras allmänbildning, kurser som motiverar dem. När exempelvis matematiken prioriteras lider språk och andra ämnen.

Problemet är inte studentproven som ska skrivas, utan att vägen dit görs så snäv.

Det här är en så viktig diskussion för framtidens gymnasieutbildning. Eventuellt är det så att vårt system är föråldrat och det krävs nytänk. Kanske är det så att fokuset är allt för smalt och det krävs breddning. Det görs så otroligt mycket bra i våra gymnasier som på något sätt borde visas uppskattning, resultera i något betydelsefullt.

Gymnasiet är allmänbildande och samtidigt förberedande för vidare studier och som förbund upplever vi att nuvarande system skapar ett alltför fokuserat tänk på nästa steg. Därför måste vi måna om att ge eleverna en rejäl chans att få en så bred allmänbildning som möjligt och samtidigt minska på stressfaktorn.

Den första gången världslärardagen firades i den lärarförening jag var med i då var en för mig oförglömlig stund. Efter skoldagens slut hade vi kaffekalas med maffig gräddtårta från det lokala bageriet. Jag kommer så väl ihåg den där känslan då vi avnjöt kinuskitårtan, småpratade lärarvardag och kände oss ovanligt mycket lärare. Ja, jag tror bestämt att det var då yrkesstoltheten gjorde premiär i mitt liv. Jag – jag är lärare, jag.

Jag inledde min lärarbana i ett annat samhälle med andra utmaningar än det som omger oss i dag. Den skola jag klev in i 1991 dominerades starkt av allas lika rätt och kunnande.

Idag har vi ett stort behov av trygghet. För att barn och unga av i dag ska kunna växa och måendet formas och stärkas krävs mera trygghet än någonsin i skolan. Jag tror inte att vi någonsin ska ge avkall på kunskapens betydelse i välfärdssamhället. Och inte heller det faktum att skolan och småbarnspedagogiken är en möjliggörare för många i samhället. Men den trygghet som landets skolsystem står för har vi definitivt inte råd att tappa just nu. Den trygghet vi lärare är med om att skapa är en trygghet som bär genom livet.

Beslutsfattare och politiker måste på allvar reagera för att göra skolan mera likvärdig.

Barn och ungdomar har olika förutsättningar. Det ser vi lärare och rektorer alldeles tydligt i vår vardag. Vi noterar ledsamt nog också att vårt utbildningssystem tappat i likvärdighet, och speciellt tydligt har det synts under de senaste åren då samhället prövats. Dagens skola förstärker snarare än utjämnar de ojämlika förutsättningar som barn bär med sig från start. Skolan som utjämnande faktor i samhället är i gungning. Det om något påverkar vår yrkesvardag. Vi lärare vet vad som borde göras, men vi får det inte att gå ihop med de resurser och ramar vi har tillgång till idag. 

Beslutsfattare och politiker måste på allvar reagera för att göra skolan mera likvärdig. Jämlikhet och trygghet går hand i hand. Skola och utbildning är definitivt en central framtidsfråga.

Vägen till en likvärdig skola är ingalunda rak och problemfri. Inför vårens riksdagsval viskar vi i kandidaternas öron: Rikspolitiker måste ta sitt ansvar för jämlik utbildning och förse skolan med de resurser som växande barn och ungdom har rätt till – det är Finlands framtidsbygge.

Många elever får stöd för sent eller blir helt utan. Planer för hur man ska hantera skolfrånvaro uppgörs, men ger inte enligt undersökningar nödvändigtvis önskat resultat (Jyväskylä Universitet 2020).

I den utvidgade läroplikten finns en tanke om att fånga hemmaliggare via handledning och stödåtgärder. Hur det lyckas återstår att se.

Om vi tänker lite större, är det faktiskt skolan som misslyckas med att bromsa problematisk skolfrånvaro – eller är det så att det brister i vård, stödfunktioner och nationella planer?

Det är fint att YLE:s Spotlight lyfter problematiken i programmet Skolvägrare mot sin vilja, men att lägga felet enbart på skolan är en förenklad lösning på ett mycket komplext samhällsproblem. 

I stället borde man granska de större strukturerna. Hur vore det att lyfta brister i den nationella statistiken, behovet av små undervisningsgrupper avsedda för elever med ökad skolfrånvaro och stöd som svarar mot frånvaroproblematiken?

Det behövs resurser till handlingsplaner och stödfunktioner.

Vi som jobbar i skolan berörs av tystnadsplikt. Vi lärare och rektorer kommer aldrig någonsin att kunna delta i granskande program.

Men vi vet att ångest är tätt förknippat med skolfrånvaro. Vilka olika kommunala lösningar finns det för barn och unga som brottas med psykiskt illamående och hög skolfrånvaro? Hur många avdelningsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin finns det inom välfärdsområdena?

Och varför inte peta i resurseringen av stödtjänster för psykiskt illamående, den resursering som är grunden till en jämlik skola? Finns det verkligen tillräckliga resurser eller förväntas elever med problematisk skolfrånvaro bara fixas vid sidan av allt annat som hamnar på skolpersonalens bord?

Mitt hjärta klappar för växande barn och ungdom, för en välmående och trygg skola. Vi lärare och rektorer uppmanar varje politiker på såväl lokal som på nationell nivå att snarast ta tag i problematiken kring ökad skolfrånvaro.

Det behövs resurser till handlingsplaner och stödfunktioner. Erkända nyckelfaktorer som bromsar skolfrånvaro är gruppstorlekar där det finns en reell möjlighet att skapa lugn och ro.

Glöm inte vår framtid – våga diskutera problematiken innan det är för sent!

Det finns oerhört många vackra exempel på skolkulturer med ett starkt tillsammans. Trots det kan vi inte blunda för att det i dag är beklagligt många lärare som vittnar om aggressiva, hotande vårdnadshavare som kontaktar lärare och rektorer. Kontakter som söker syndabockar och fullkomligt saknar tillit till skolpersonal. Kontakter som i värsta fall kan klassas som trakasserier. Det här är en reell utmaning i skolan 2022, ett läge vi måste ta på allvar för att allas bästa.

Det här läget löser vi inte genom att stå och se på och se svartvitt på saken. Det löser vi inte genom att frånta oss ansvar. Ansvaret för samarbetet mellan hem och skola vilar på skolan, men ansvaret för respektfull kommunikation inkluderar såväl vårdnadshavare som skola.

Visst kan vi lyfta Wilma som syndabock och visst kan vi luta oss mot att pandemin gjort skada. Men vi kan aldrig någonsin låta osakligt bemötande vara acceptabelt.

Det digitala infosamhälle vi lever i ställer krav på dialogen. Den utvecklingen är svår att backa. Istället har vi all orsak att förhålla oss till och göra upp spelregler för digital kommunikation och framförallt har vi orsak att ta ansvar.

Världens bästa skola bygger på tillit, inte på övervakning.

Det finländska skolsystemet vilar på tillit. Tillit till att alla kan sin sak, och jobbar för barns och ungdomars bästa. Den tilliten skapar trygghet och ger goda förutsättningar för välmående och lärande.

Mandat att utbilda lärare har våra universitet. De behärskar sitt område. Undervisning på universitetsnivå baseras på forskning. Relationskompetens är en del av dagens lärarutbildning. Det är faktum som jag aldrig någonsin vill ifrågasätta. Det litar jag på.

Världens bästa skola bygger på tillit, inte på övervakning. Trygghet är en grundförutsättning för lärande. En trygg skola vilar på tillit. Elever är aningen skyddslösa – det är ett tecken på att tilliten till skolan sviktar. Det är ett underkännande av dagens skola. 

Jag vill höja blicken och se framåt mot ett gott samarbete mellan hemmen och skola. FSL tror att det samarbetet bygger på tillit, värdegrundsarbete och samsyn. I världens bästa skola finns ett gemensamt intresse för en god skolkultur, och det intresset formar tryggheten för framtiden.

”Svårt att få tag på” har istället breddats och gäller numera även för ämneslärare. Matematiklärare, finskalärare och lärare i praktiska ämnen är några exempel där vi har stora utmaningar med att hitta lärare på svenska i Finland. 

Och vi har absolut noll koll på tillgången. Vi har ingen aning om det finns tillräckligt med utbildade lärare eller om de med rätt utbildning ens jobbar i lärarbranschen. Vi har ingen regelbunden prognostisering, utan vi står plötsligt och oväntat inför ett brett rop på lärarkraften. 

Tänk att det måste gå så långt för att vi ska inse att vi borde få ett prognostiseringsinstrument, ett lärarregister. Det finns inga genvägar till att få stenkoll på lärartillgången. Planerna på ett lärarregister måste rulla vidare. För tillgångens skull, för jämlikhetens skull och för kvalitetens skull.

Alla har rätt till en behörig lärare.