Category: På gång

Kvinnodagen 8.3 är en fantastisk dag för att öka medvetenheten om de fördomar som omger oss kvinnor och fira allt vi uppnått i jämställdhetsarbetet.

Att vara kvinna, ordförande och ledare i en kvinnodominerad bransch betyder att jämställdhetsfrågor alltid är och måste vara på agendan. “Kvinnans euro” är fortfarande bara 84 cent i Finland. Det här är ett faktum som vi i varje steg måste synliggöra, dels för att öka attraktionskraften i kvinnodominerade branscher och dels för att garantera en bättre framtid för kvinnor.  

Utbildning är en styrka i svåra tider och vår bransch är en möjliggörare för andra yrken, ett ryggradsyrke i ett fungerande välfärdssamhälle. Varje satsning på utbildning spelar också en avgörande roll för kvinnor i branschen. Det övergripande målet för jämställdhet måste vara att kvinnor och män ska ha samma makt och möjlighet att forma framtiden, oberoende av bransch. 

Personalkostnader är den största utgiftsposten i kommunerna suckas det, suckar över kostnader som kollektivavtalens relativt små förhöjningar förorsakar ute i kommunerna låter vi passera. Suckar som i själva verket borde vara glädjerop över ett pyttelitet steg i rätt riktning för kvinnodominerade branscher, ett löneprogram som motverkar lönegap. 

Jag når målet i Mora och glider med ett leende in under texten: I fäders spår för framtids segrar. I dag firar vi kvinnodagen och allt som tidigare jämställdhetskämpar åstadkommit, vi uppmärksammar det som inte gjorts och tar oss an nästa spår mot nya jämställdhetssegrar.

Men det förutsätter att grunden är i skick. Det förutsätter att inga nedskärningar görs, det förutsätter långsiktiga investeringar i skolan. Det förutsätter också att omfattande och breda utvärderingar av skolan görs som grund för reformer. Inbesparingar och reformiver har satt spår och förutsättningarna för varje individ att utvecklas till sin fulla potential darrar.

Att ta in statistiken kring S2 (undervisning i svenska eller finska som andra språk) i diskussionen kring jämlik utbildning har jag svårt att se mervärdet av. På nationell nivå är det en ointressant faktor, som inte nämnvärt påverkar resultatet i till exempel PISA. Däremot kan man inte nog poängtera hur viktig S2-undervisning är för individens framtid och för landets framtid.

Det diskrimineringsstöd som socioekonomiskt svaga områden får är ett steg i rätt riktning mot jämlikhet, eftersom elevens socioekonomiska bakgrund är en förklarande variabel då man analyserar lärresultat. Det är ett sätt att garantera att allas rätt till stöd tillgodoses.

Utbildning är inte längre förknippad med framgång och bättre ekonomiska möjligheter.

Städer och kommuner har ett stort ansvar kring jämlik utbildning. Att tillåta val av annan skola än närskola är ett förfarande som noggrant måste övervägas. Det är processer som i slutändan också påverkar oss lärare och rektorer. Vill vi skapa jämlikhet eller vill vi tillgodose möjligheten att välja? Vem blir kvar i den bortvalda skolan?

Få är de skolval inom den finlandssvenska världen som föräldrar gör utgående från sina barns begåvningar eller särintressen. Men klart är väl att de val som gjorts inte är diskrimineringsval, snarare har föräldrar gjort värderingsval för sina barns del. Det för dem viktiga har styrt i valet av specialiseringsklasser. Är det rättvisa val eller har dessa val ökat ojämlikheten? Ryms värderingsval in i vårt utbildningssystem? Ja, vad är egentligen vi vill åstadkomma med vår utbildning?

Tron på utbildningen som möjliggörare i samhället har dalat märkbart. Utbildning är inte längre förknippad med framgång och bättre ekonomiska möjligheter. Den drivkraften kan ännu skönjas till exempel i Estland som klivit avsevärt framåt i undersökningar om skolframgång.

Kanske är det så att barns och ungdomars brist på motivation är en faktor som sätter jämlikhetstanken i vår utbildning på prov. Kanske är det så att motivatorn till bildning saknas? Eller är det så att kraven sänkts i jakten på motivationen?

Komplexa frågor kräver bred diskussion. Och ja – i veckan har diskussionen varit bred och frågorna fler än svaren. Det kan inte betyda någonting annat än att utbildning är en viktig fråga i framtidens Finland.

Nivån på finländarnas kunskapsnivå höjer vi enbart genom en målmedveten helhetssatsning på utbildning. Systemet för hur man tillgodoser elevers stödbehov, det så kallade trestegsstödet, måste revideras och byråkratin minskas. Trestegsstödets finansiering måste höjas, så att utbildningsanordnaren garanteras mera resurser för varje elev inom det intensifierade eller särskilda stödet.

Fokus på tidig registrering och småbarnspedagogik är en grundsten för utbildning i vårt land. Eleven måste få stöd så tidigt som möjligt under sin lärstig. Finland har färre timmar i de lägre klasserna än de länder som befinner sig på en högre nivå har. Det finns utrymme för att höja antalet veckotimmar och därigenom säkerställa baskunnandet, det vill säga kunskaper i att läsa, skriva och räkna.

Också på andra stadiet skönjer vi allt fler som har svagt kunnande. Stödet måste sättas i skick även för dem – möjlighet till stödundervisning och specialundervisning måste säkerställas. Vi har inte råd att gå miste om de ungdomar som skulle ha potential till högskolestudier, men som kanske behöver en puff för att komma sig vidare.

Reform på reform har rullat in i vår utbildning.

Skolan är den instans som i dagsläge ska ”fixa allt”. När samhället ser problem ska skolan fixa dem. Vi har hamnat på svag is. Skolan är ingen “kvickfixare”. De senaste årens projektbetoning måste stävjas. Stora problem löser man inte genom projektfinansiering. Det skapar snarare flera problem då projekten tar slut.

Reform på reform har rullat in i vår utbildning. Men sällan finns tillräckligt tid att genomföra eller utvärdera reformer och projekt vilket har urvattnat intentionerna.

Vi åtgärdar inte kunskapstappet genom att höja utbildningskostnaderna i en stadsbudget – det krävs en långsiktigt och målmedveten satsning. Tillgången på lärare är en grundförutsättning och för att garantera den biten behöver vi bli bättre på att prognostisera, vi behöver ett lärarregister. I nuläget finns det inte tillräckligt med krismedvetenhet om var vår utbildning verkligen befinner sig.

För att kunna leverera och nå upp till en nordisk nivå behöver den finländska skolan långsiktighet och investeringar som ger möjlighet att nå våra högt ställda målsättningar. Nu behövs en helhetssyn på utbildningssystemet och en stark tro på att utbildning spelar roll för individens och för landets framtid.

Därför hoppar jag i bilen och kör mot byn för att lyssna in några pensionerade lärare. Är nyfiken på att höra deras tankar.  Först möter jag aktiva Maj-Britt på promenad genom byn och går med henne en bit. Pratar pensionärsliv och möts av ett leende och orden: det var fint att vara lärare, liksom det är fint att vara pensionär!

Sätter mig i soffan hos Uffe och Brita och frågar hur det är att vara pensionerad lärare. Bästa tiden, utbrister de med enad stämma. “Men jag trivdes som klasslärare”, säger Brita. “Jag har aldrig känt ”nu måste jag gå till skolan”. Det var alltid trevligt att gå på jobb. Komma till skolan i god tid, sitta i lugn och ro och förbereda sig inför dagen för att sedan möta eleverna.”

Uffe som varit gymnastiklärare håller med. “Jag hade inte hållit på och undervisat i 36 år om jag inte gillat jobbet”. Uffe som jobbat både i 7–9 samt i gymnasiet tycker att det var fantastiskt att kunna följa ungdomar från 13–åringar fram till fullvuxna 19–åringar. Han skrattar till och säger: “Visst blir man också glad när omotiverade elever från skoltiden utvecklas som individer och en del har till och med blivit aktiva motionärer i vuxenlivet.”

Det finns ett behov av att dela minnen och byta erfarenheter från gemenskapen då och nu.   

Alla tre pensionärer pratar varmt om kollegiet och mötet med eleverna och arbetet man gjorde tillsammans. De pensionerade lärarna i byn träffas stadievis en till två gånger per år. Det finns ett behov av att dela minnen och byta erfarenheter från gemenskapen då och nu. 

Under föreningskursen på det nya årets sida kommer vi uppmana alla våra föreningar att uppmuntra till att ordna pensionärsträffar med målsättning att umgås, lära av varandra och skapa en plattform för fortsatt kontakt och samarbete. Det är viktigt att vi tar vara och lyssnar på tidigare lärares erfarenheter och lärdomar.

Dagens goda råd till lärare mitt i karriären lyder: Låt inte jobbet bli ditt allt! Ta tid för saker som gör dig glad, saker som du brinner för, saker som ger dig positiv energi. Då mår du bättre, och du blir en bättre lärare, en lärare som utstrålar energi, och då ska du se att övergången till pensionärslivet den dag det infaller också blir helt naturlig. 

Efter lillajul följde adventsljusstake och adventskalender, föra skinkan till rökeriet och lägga lutfisken i blöt. Varje dag var fylld med saker som måste göras före jul. Förväntan inför den stundande helgens fina gemenskap växte.

Byskolans julfest några dagar innan julafton var en välbesökt tillställning. Inför julfesten fick man alltid nya kläder. Jag kommer så väl ihåg min julfest i åk 2. Mamma hade av vinrött sammetstyg sytt en väst och en kjol åt mig. Pappas farbror, som bodde i Helsingfors (dit det var jäääättelångt på den tiden), hade sänt en spetsblus att ha under västen. Och skorna, helt underbara svarta lackskor i storlek 38. Skorna var på tok för stora då vi skulle dansa ringlekar, vilket de fortfarande är åt en 50-åring som har skostorlek 37.

Julfest med körsång, långa teaterpjäser och som avslutning ringlekar. Proppfulla salar där hela byn var närvarande, en skön och varm gemenskap. Och mitt i dansen kom han – tomten. Han delade ut julpåsar åt alla barn. Julpåsar innehållande ett äpple, en chokladstång och ett par karameller av sortern Fazers blandade. Vilken känsla att få öppna den färgglada påsen!

Då julfesten var över sniglade sig dagarna fram, det rådde pirrande förväntan. Så småningom kom den efterlängtade julen med julmiddag, jultomte och hela familjen samlad. Utöver familjen bjöd vi hos oss in ensamma. En tradition som min pappa månade om, att ingen ska behöva vara ensam. Alla ska få känna gemenskap, sitta runt julbordet – prata och skratta, dela några timmar av genuin gemenskap.

Det jobb ni gör spelar roll för varje individs framtid, för landets framtid.

Gemenskap hör julen till, men gemenskap är mycket större än så. Gemenskap är det vi delar varje dag. Gemenskap är sådant som man ibland tar lite för givet. Vardagens gemenskap är sådan att man saknar den först då man till exempel är borta från skolan. Tillhörighet skapar gemenskap – jätteviktiga ingredienser i livet för att vi ska få kraft att orka med vardagen.

Julen är en tid på året då vi vill visa uppskattning, visa omtanke och värme. Ni lärare och rektorer som möter vardagen i skolorna, ni är guld värda. Ni balanserar i den stressade vardagen, ni tar hand om och sprider trygghet. Det jobb ni gör spelar roll för varje individs framtid, för landets framtid. Var stolt över det yrke du valt – du har valt världens bästa yrke, och det är ni lärare som tryggar framtiden.

Jag är stolt över att som ordförande för Finlands svenska lärarförbund i dag få önska er alla en riktigt, riktigt Fin och God Jul!

Håx va snäll!

Visst medför artificiell intelligens utmaningar för skolan, men vi kan inte stävja samhällsutvecklingen. AI framställs i samhällsdebatten ofta som ett nytt och hotfullt framtidsfenomen, trots att vi i vår vardag redan förlitar oss på den artificiella intelligensen i allt från sociala medier till robotdammsugare. I Finland har vi ett välutvecklat utbildningssystem som vilar på trygg grund. AI borde därför inte ses som direkt hot mot systemet, snarare en orsak att granska och en möjlighet att ta vara på en utveckling som ej kan bromsas.

Ja, det blir utmanande för skolan att helt tänka om. Skolans uppgift blir att i allt högre grad stärka interaktionen, diskutera och analysera. Kunnande kring vad som är sant eller falskt och renodlad källkritik blir en allt mer väsentlig delar av varje individs lärprocess. AI kan inte ersätta kreativitet och processtänkande. Att läsa och skriva kommer därför alltid att förbli en grundsten i allt lärande. 

“Skolan får en viktig roll i att stärka just de mänskliga sidorna som skiljer oss från robotar.”

Kanske blir det så att muntliga presentationer och grupparbeten med innovativt grepp i ännu högre utsträckning tar rum i skolvardagen. En sådan utveckling tar tid och måste få ta tid, det vet vi lärare och rektorer. 

AI får inte bara handla om att elever kan ”komma undan eller fuska”. Inte är AI heller något hot mot bedömningens väsen. Studerande lär sig för livet, inte bara för provet eller examen. Nu är det dags att vi väljer väg – ska vi backa till blyertspenna för att utvärdera, eller utveckla alternativa utvärderingsmetoder utgående från den digitid vi lever i?

Att lärare och rektorer känner oro för det som är nytt är förståeligt. De behöver redskap, utbildning och tid för att ta sig an AI, men också en tydlig nationell vision. Nu krävs reaktioner, tydliga spelregler och vägledning från myndighetshåll gällande AI i skolan.

Vi måste fortsätta förnya undervisningen så att vi förbereder de studerande för framtiden.  Läroplanen stöder de facto redan stöder nytänk och alternativa bedömningsmetoder.Elever och studerande ligger ofta redan nu steget före i digitaliseringsprocessen. Att söka fel hos elever som egentligen använder sig av möjligheter är ingen bra väg att bygga framtiden. Vi har inget annat val än att acceptera en framtid där AI alltid kommer vara steget före.