Category: Mellan raderna i avtalen

Målsättningarna är långt de samma egentligen och så även behovet av kampanjen. Flertalet av våra undersökningar visar på en ökande arbetsmängd över hela fältet. Men avtalet är till stor del detsamma, arbetstiden du har för att sköta ditt arbete är densamma. Många undersökningar har också visat på en ökad stress, arbetslivsbarometern och rektorsbarometern från de senaste åren talar sitt tydliga språk. Syftet med “Nu får det räcka” är därför också att värna om medlemmarnas arbetshälsa på kort och lång sikt.

För lärare med USK-arbetstid finns inte ett tak för arbetstiden, gränsen måste alltså sättas av den enskilda läraren. För de med årsarbetstid, eller rektorer med byråarbetstid, finns en övre gräns men likväl gäller det att förhålla sig till den gränsen. Nu får det räcka-kampanjen handlar om att påminna om de ramar som redan finns, som man borde förhålla sig till och som det skulle vara nyttigt att reflektera över då och då.

Kampanjen strävar efter att göra dig FSL-medlem medveten om vad som gäller på arbetsmarknaden, i arbetslivet, hur din lön beräknas och annan kunskap som vi vet är bra att ha i bakfickan.

Fortfarande sker det också misstag eller sådant som inte är lagligt i arbetslivet. Flera visstidsanställningar på varandra utan grundad anledning, en miss någonstans som leder till fel lön under längre tid och där läraren många gånger inte ens känner till att lönen är fel. Kampanjen strävar efter att göra dig FSL-medlem medveten om vad som gäller på arbetsmarknaden, i arbetslivet, hur din lön beräknas och annan kunskap som vi vet är bra att ha i bakfickan.

I dagens skola och samhälle är tempot ofta högt. Det ställs stora krav på dig som lärare, rektor, utbildare. Kraven ställs i olika mån av samhället, läroplanen, vårdnadshavare och inte sällan också av dig själv och det här kommer troligtvis inte att ändra nämnvärt, inte på kort sikt. I allt detta tror jag att det är bra för dig att känna till, eller påminnas om, ramarna för ditt arbete och få tips på hur du kan förhålla dig till dem. Att våga säga nu får det räcka för idag, det kommer en ny dag imorgon.

Jens Mattfolk, ombudsman på FSL

Ur det egna perspektivet kan jag konstatera att informationsflödet var enormt under veckorna runt strejkerna. Det fanns helt enkelt massor av information som måste nå medlemmarna. Det fanns felaktig information från arbetsgivarhåll som behövde korrigeras. Medlemmar behövde utbildas i vad strejken innebar. Samtidigt fanns ett stort behov av att argumentera för strejken som helhet, nå ut med lärarnas budskap i media samt stöda lokalföreningarna och deras ledning med den information som de behövde. 

Och information idag ska göras i olika kanaler och på olika sätt. Vi konsumerar alla information på olika sätt.

Resultaten av enkäten visar att vi klarade av att möta informationsbehovet på ett bra sätt. Vad gäller information inför, under och efter strejken, att känna till vem man kunde vända sig till med frågor och huruvida informationen var klar och tydlig blev medeltalet tre över fyra på den femgradiga skalan. I en stressad situation får det anses som bra.

Vad gäller information i FSL:s olika kanaler är svaren intressanta. I en värld färgad av social media där man lätt tänker att alla ser allt och det är så snabbt och effektivt så är ändå medlemmarnas svar entydigt, e-post är bäst. Nästan 80 procent av medlemmarna ansåg att e-post fungerade bra eller mycket bra.

Även SMS får bra betyg. Och om något SMS pep till mitt i natten så får vi skylla på någon server någonstans och hur cybervärlden fungerar, för långsamt ibland tydligen. Däremot är det bara cirka 40 procent av medlemmarna som anser att Facebook, Twitter, och Instagram fungerade bra eller mycket bra som informationskanal i det här syftet, hela 55 procent svarade “kan inte säga”.

Löneutvecklingsprogram som ord var kanske inte tillräckligt tydligt, kanske är det inte det ännu heller? Eller påverkades medlemmarna av vårdorganisationerna som tydligt gav ut sin målsättning i konkreta procent?

De öppna svaren i vår enkät gav som sagt mest att fundera på. En del medlemmar kommenterade att de inte visste vad vi strejkade för. Löneutvecklingsprogram som ord var kanske inte tillräckligt tydligt, kanske är det inte det ännu heller? Eller påverkades medlemmarna av vårdorganisationerna som tydligt gav ut sin målsättning i konkreta procent? Det valde OAJ och FSL att inte göra.

Båda sätten är olika exempel på förhandlingstaktik. Med fastslagna procent har en organisation delvis låst fast sig vid den målsättningen och lätt blir det också så att medlemmarna förväntar sig att målsättningen också nås i förhandlingarna. Genom att lämna procentmålsättningen öppen har man gett sig själv större spelrum, men samtidigt får medlemmarna ett otydligare budskap – vad strejkar vi för? Trots detta ansåg medlemmarna att det var mycket motiverat att strejka, på en skala från ett till tio blev resultatet 8,4.

Löneutvecklingsprogrammet var en målsättning för att minska på gapet mellan löner i den privata sektorn (ett gap som blivit större under en lång tid innan strejken) och den offentliga sektorn. Gapet måste minska för att bibehålla attraktionskraften i yrket för lärarna men också hela den offentliga sektorn i förhållande till den privata. I och med att de kommande löneförhöjningarna är kopplade till vissa specifika kollektivavtal inom den privata sektorn så lyckades den här målsättningen i den här förhandlingsrundan. Den offentliga sektorns löner kommer under de kommande åren att närma sig den privata sektorns, gapet minskar.

Flera respondenter upplevde att lärarnas arbetsbelastning och ökade arbetsmängd var synligt i media före och under strejken. Synligheten för den här biten kommenterades i flera fall positivt. Därför fanns det förståeligt nog också förhoppningar på fältet för att arbetsbelastningen på något sätt skulle vara del av förhandlingsresultatet. Som bekant så var så inte fallet.

I vilket skede konstaterar man att parterna står så långt från varandra att man varslar om strejk?

Både FSL och OAJ är väl medvetna om medlemmarnas förväntningar att vi ska lyckas få den här biten förbättrad på sätt eller annat. Förhandlingarna mellan OAJ (FOSU) och KT strandade som bekant tidigt, och säkerligen är det i direkta förhandlingar mellan dessa parter som det finns störst chans att nå förändringar vad gäller arbetstiden och eller arbetsmängden. Som grund för förhandlingsresultatet låg ett förslag från en sällan använd tillsatt förlikningsnämnd som ledde förhandlingarna. Att en extern nämnd utan insyn i till exempel lärarnas arbetstid skulle börja öppna upp det paketet var osannolikt.

Så vad gäller USK:en är det väl bara att konstatera att arbetet fortsätter. Mest oroande är kanske arbetsgivarpartens ovilja att förhandla om till exempel USK. På deras önskelista lär finnas ett annat arbetstidssystem eller status quo.

Till sist vill jag vända mig till de medlemmar som upplevde att tidpunkten för strejken var illa vald. Ja, lärarna är hårt belastade i maj månad, det känner vi till. Men faktum är att strejk endast kan genomföras då ett avtal löpt ut och det inte råder arbetsfred. Valet av tidpunkt påverkas alltså mest av när avtalet löper ut och hur förhandlingarna löper efter det. I vilket skede konstaterar man att parterna står så långt från varandra att man varslar om strejk?

Med andra ord var det oundvikligt att just april-maj skulle bli tidpunkten för avgörande stridsåtgärder om ett avtal skulle nås innan sommaravbrottet. Nästa avtal går ut 30.4.2025, då är det antingen mycket bråttom om det ska bli strejk, eller så sitter vi lugnt i båten till augusti. 

Arbetet är som sagt inte färdigt, och kanske det aldrig blir det heller. Men det var skönt att sätta ner foten skrev en medlem, och det håller jag med om.

Jens Mattfolk, ombudsman

Det är inte så svårt att lista upp flera parter som från sin egen synvinkel ifrågasätter avtalslösningen. Arbetsgivarna kommer att klaga på stigande lönekostnader för den redan ofta ansträngda kommunala ekonomin, skattebetalaren som inte vill betala högre skatt kommer inte heller att vara nöjd. Det är också förståeligt att det kommer finnas medlemmar som hade hoppats på mera procenter i löneprogrammet.

Men det är inte en slump att förlikningsnämndens ordförande vid presskonferensen igår inte alls inledde med procenterna i löneutvecklingsprogrammet. Hon inledde i stället med att ge en bakgrund till den ekonomiska helhetssituation som Finland för tillfället befinner sig.

Precis som för varje enskild medlem påverkar inflationen och risken för stagflation också Finland. Sjunkande tillväxt, kriget i Ukraina, stigande räntor och en allmän osäkerhet är inte en hälsosam mix för ekonomin. Det är i ljudet av dessa faktorer som vi nu måste granska medlingsbudet som både OAJ och vår förhandlingsorganisation FOSU har godkänt idag.

Strejken var en framgång. Varför? För att utan den hade vi inte fått ett löneutvecklingsprogram överhuvudtaget. Utan den hade vi inte fått den synlighet som vi fick för våra frågor. Utan den hade vi inte gjort en stor synlig markering till hela det finländska samhället om att allt minsann inte står rätt till i skolan, fast väldigt mycket ännu är bra.

Några positiva aspekter i medlingsbudet:

• Det innehåller ett löneutvecklingsprogram på 5,1% på fem år. Med det som grund kommer ändå en del att kunna korrigeras och förbättras i lärarnas avtal UKTA.
• Löneförhöjningarna 2023 och 2024 är kopplade till tre av exportbranschens avtal. Om exporten drar bra och löneförhöjningarna blir större än 1,9% får även de kommunalt anställda större löneförhöjningar. Om läget blir sämre, så får de kommunalt anställda ändå minst 1,9% både 2023 och 2024, dock inte förstås så att hela 1,9% kommer som en allmän förhöjning till alla. Den här mekanismen ska garantera att lönegapet mellan privat och offentlig sektor inte växer under de här åren.
• Första årets löneförhöjning på 2% kommer till alla som en allmän förhöjning, i jämförelse med riksförlikningsman Piekkalas förkastade medlingsbud från mars där 1% hade gått till lokala justeringspotter.
• Familjeledigheternas förbättring säkrades också så att de rimmar bättre med den kommande lagförändringen och familjeledighetsreformen. 20 dagar till med lön för den icke födande föräldern ger totalt 32 dagar med lön och den födande föräldern behöll sina 72 vardagar med lön.

Vad händer nu?

Vad hade då ett nej till medlingsbudet inneburit? Var skulle förhandlingarna fortsatt? Och hur vet vi att det hade gått att få mera, och med vilka åtgärder? Hur ser Finlands ekonomi ut i höst?

Storskaliga strejker i samband med skolstarten skulle ha märkts stort i samhället, men utan garanti för ett bättre bud. 5,1% i ett löneutvecklingsprogram, som vi i och för sig inte ännu vet exakt hur det kommer att fördelas och användas, utöver övriga avtalsenliga förhöjningar måste ses som en framgång i nuläget. Det är väl just där som det mest intressanta finns för lärarna och rektorerna.

FSL-medlemmarna sitter inte i de djupaste lönegroparna i kommunerna. När jag har rört mig bland medlemmar på de strejkande orterna är det ofta arbetsbelastningen och mängden uppgifter som kommer först till tals. Hur löneutvecklingsprogrammet kan åtgärda de här problemen vet vi inte ännu, men med 5,1% så är det i alla möjligt att åstadkomma en hel del. Samtidigt som köpkraften åtminstone delvis bibehålls i och med löneförhöjningarna 2022–2024.

Nu återstår den största och första frågan: om man utan vårdarna kan enas om ett avtal mellan de andra tre parterna. Om så blir fallet finns det förstås många detaljer att återkomma till med allt från textförändringar till detaljer om löneutvecklingsprogrammet.

Del 1: Lärarnas arbetstid

Texten handlar om lärare med undervisningsskyldighet i grundskola och gymnasium. 

Lärarnas reglerade arbetstid består egentligen av tre delar: undervisning, samplanering och fortbildning. Utöver den reglerade arbetstiden tillkommer förstås arbete med planering cch så kallat efterarbete. Antalet elevarbetsdagar är 190 per läsår och antalet fortbildningsdagar är tre till antalet.

Lärarna har en undervisningsskyldighet i grundskolan från 18 till 24 timmar undervisning per vecka för att få en full grundlön. Undervisningsskyldigheten motsvarar alltså 100% arbete. Många lärare upplever undervisningsskyldigheterna som orättvisa och ursprunget till deras storlek är bortglömt sedan länge och motiveringar till dem finns inte att hitta. Lärarfacket vill förhandla ner de högsta undervisningsskyldigheterna och utveckla arbetstidssystemet, men arbetsgivarna vill inte ens förhandla om den saken.

Samplaneringstiden räcker inte till

Samplaneringstiden är bestämd på årsnivå till 120 timmar per år i grundskolan och är därmed ungefär 3 timmar per vecka. Arbetsgivaren ansvarar för och bestämmer över samplaneringstiden. I korthet innebär samplanering att utveckla skolan och undervisningen, genomföra projekt, delta i lärarmöten och teammöten och största delen av kontakten med hemmen sker inom ramen för samplaneringen. Hit hör också intern kommunikation samt kontakt med andra myndigheter eller sakkunniga.

Den här delen av arbetstiden överskrids ofta på årsnivå på grund av en stor mängd möten med elevvårdspersonal, kolleger och olika team. Läraren kan inte välja bort att kommunicera med hemmen eller till exempel sluta läsa intern kommunikation som också hör till samplaneringen.

Samplaneringstiden har ett tak på årsnivå, men i praktiken händer inget om den överskrids, och ingen extra lön betalas ut. Till exempel för speciallärarna som deltar i massor av möten som gäller stödet till enskilda elever räcker samplaneringstiden inte till och arbetstiden överskrids ofta utan att mer lön betalas ut. Lärarfacket eftersträvar avtal som ger klarare ramar för arbetstiden för att skydda lärarnas arbetsvälbefinnande.

Lärarna måste enligt lag planera undervisningen och även sköta efterarbete och bedömning. Planeringsarbetet finns inte alls i kollektivavtalet och det finns ingen avtalad arbetsmängd för uppgiften. Läraren har själv rätt att välja tid och plats för den här delen av arbetet, vilket är en positiv faktor. Problem uppstår om alltför mycket möten, dokumentation samt annat administrativt arbete vars nödvändighet kunde diskuteras tar tid från planeringen som många lärare tycker om. Och för den del av lärarna som inte lyckas sätta gränser för sitt arbete riskerar arbetsmängden bli för stor då det inte finns något tak för arbetstiden per vecka. 29 procent av FSL:s medlemmar planerar ett branschbyte, därför måste lärarfacket agera nu.

Eleven har rätt till stöd enligt lagen men läraren får inte mera planeringstid eller mindre undervisning oavsett hur stor en grupp är eller hur många elever som behöver särskilda lösningar. I högstadierna är en stor del av lärarna också ålagda att fungera som klassföreståndare. Det intressanta med uppgiften, som blir allt mer impopulär att ta emot, är att ersättningen är fastställd i avtalet, men arbetstiden i princip obegränsad. Om du för uppgiften tvingas arbeta 1 eller 5 timmar per vecka påverkar alltså ingenting, inget annat arbete tas bort och ingen högre ersättning betalas ut.

Usk-systemets svaghet är uppenbar

Avslutningsvis kan konstateras att lärarnas arbetstidssystem är unikt och skiljer sig markant från de “vanliga” arbetstidssystemen i Finland. Systemet med undervisningsskyldighet har både styrkor och svagheter.

Vi ska vara glada för systemets styrkor, till exempel att en lärare kan göra valet att åka hem efter dagens lektioner för att återhämta sig och arbeta mera senare under dagen eller en annan dag. Usk-systemets svaghet är uppenbar. Det fokuserar enbart på undervisning som grund för lön. Systemet är inte byggt för att hantera dagens skola och alla de uppgifter som kommit till. Uppgifter som till exempel samarbete med sociala myndigheter, familjer, kurator och psykolog, samt dagens projektsamhälle och projektrumba fungerar inte alls i förhållande till usk-systemet.

Samhällets krav på dokumentation har ökat, på gott och på ont. I och med trestegsstödet och flertalet planer ökar också kravet på att kunna visa vad skolan och läraren har gjort. Samhället, skolan och eleverna som går i den var inte desamma när usk-systemet skapades. Nu håller det på att bli en belastning för lärarna. Men det måste gå att anpassa till dagens skola, eller hur? Det är väl ett rimligt krav?

Någon kan tycka att det är fel läge att vifta med strejkkortet just nu. Kriget i Ukraina eller varför inte de två senaste årens pandemi och de svårigheter som den fört med sig för elever och studerande kan vara orsak för att diskutera huruvida timingen är den rätta. Men nu bör vi som yrkes- och medlemskår ha modet att tänka bredare och våga skilja på sak och sak, och framför allt också våga hävda vår egen sak.

Enligt beräkningar minskar Finlands BNP upp till ca 2% om handeln med Ryssland minskar eller tillfälligt helt upphör, det är alltså på inget sätt frågan om att Finlands ekonomi är allvarligt hotad av de nu pågående sanktionerna och världsutvecklingen. Fortfarande förutspås en tillväxt på knappa 2% i år enligt de senaste siffrorna.

Lärarnas situation måste ses ur ett längre perspektiv

Nuläget för rektorer och lärare i Finland är resultatet av många saker. Införandet av trestegsstödet tog med sig öronmärkta pengar för elever som flyttades över till specialundervisningen. Antalet elever som behöver stöd har successivt ökat, sakta men säkert. Våld från elev riktat mot lärare har ökat. Rektorerna påverkas av att man i kommunerna minskat på alla möjliga former av arbetskraft och stödfunktioner som tidigare stödde skolornas verksamhet. Dagens rektor ska hinna med allt från att skicka en beställning på ett lampbyte till att leda personalmötet och däremellan beställa handsprit, för att lite karikera.

Genom olika beslut och en vilja att säkerställa att det som skolan gör finns dokumenterat så har den administrativa mängden arbete successivt ökat. Listan kan göras längre.

Av FSL-medlemmarna uppger endast 37% att de är nöjda med sin lön. År 2017 var motsvarande siffra 66% som fördelades på 7% mycket nöjda och 59 % nöjda. Under drygt fyra år har alltså antalet medlemmar som är nöjda med sin lön minskat med 29%. Detta kan endast ses som resultatet av den ökande mängden arbete och en upplevd känsla hos allt fler medlemmar av att lönen inte motsvarar arbetet man gör.

Pandemin har troligtvis spelat en roll i den här utvecklingen. Men lärarfacket hade redan för två år sedan som sin huvudsakliga målsättning ett löneprogram. Men då bröt pandemin ut, och man konstaterade att nu är det inte läge att strejka. Nu är det kriget i Ukraina. Nästa gång kollektivavtalet ska omförhandlas kan det vara något annat.

Våra målsättningar är viktiga för att undvika en flykt från branschen.

Och det kan vi väl ändå vara ense om, den dagen KT eller Bildningsarbetsgivarna anländer till förhandlingarna och meddelar att nu är det minsann läge för kännbara löneförhöjningar kommer inte att komma. Därmed är den enda vägen att åstadkomma förändringar att facket gör det som det ska, nämligen vidtar åtgärder för att agera i medlemmarnas intressen och den vägen markera att vi menar allvar med våra målsättningar.

Våra målsättningar är viktiga för att undvika en flykt från branschen. I Sverige saknas drygt 60 000 formellt behöriga lärare. I Finland finns ännu tid att vidta de åtgärder som behövs för att inte få motsvarande läge i framtiden. I Sverige, kan tilläggas, har regeringen tagit ansvar för olika lösningar som inneburit rejäla löneförhöjningar. Regeringen Marins budgetria är i början av april, och det är ingen slump att både lärarnas och sjukskötarnas varsel om strejk sammanfaller med den. Budskapet har varit att regeringen ska hålla sig borta från förhandlingarna, men att det är regeringens uppgift att se till att finansieringen för den offentliga sektorn, även i rollen som arbetsgivare är tillräcklig.

Attraktionskraften i läraryrket är nämligen hotad. Om 29% av FSL:s medlemmar mer eller mindre aktivt planerar branschbyte är den finlandssvenska skolan hotad. Om dessa medlemmar skolar om sig och hittar sig en ny plats på arbetsmarknaden så betyder det att ca 1400 lärare försvinner. Det är ett antal som vi inte i en handvändning ersätter. Det är ur de här perspektiven som vårens organisatoriska åtgärder bör ses. Ett löneprogram och mekanismer i avtalen som minskar eller begränsar mängden arbete behövs för att behålla de som idag är lärare eller rektor, samt säkerställa att studieplatserna fylls med nya blivande lärare. 

Januariförlovningen kom till under vinterkriget

Även under det andra världskriget fortsatte utvecklingen av det finska samhället. I januari 1940 accepterades fackförbundet FFC som förhandlingspart och Finlands inkomstpolitiska modell var i princip född.

Oavsett utvecklingen i världen så vill lärarfacket med nuvarande organisatoriska åtgärder säkerställa att vi i vårens förhandlingar når lösningar som åter ökar på attraktionskraften genom löneutveckling och mekanismer som begränsar mängden arbete. På det sättet tar vi ansvar för den fortsatta samhällsutvecklingen i Finland där utbildningen i skolan även i fortsättningen sköts av världens bästa lärare.

Om ens en av de varslade strejkerna de facto blir av så strejkar de deltagande medlemmarna för alla medlemmar, de strejkar för framtidens lärare i Finland, de strejkar för förändring och rimliga förbättringar, de strejkar för att någon verkligen ska lyssna på lärarna. För länge har uppskattningen hörts i festtal eller synts i form av olika priser som delas ut till hela yrkeskåren, medan uppskattningen inte märks i tillräcklig utsträckning i lönekuvertet eller en arbetstid och arbetsmängd som är hållbar.

I förra veckan offentliggjorde OAJ att styrelsen slagit fast att man i de kommande förhandlingarna eftersträvar ett flerårigt löneprogram. Detta är alltså en prioriterad målsättning för lärarfacket. I FSL:s enkät svarar 42 procent att man borde prioritera minskad bunden arbetstid, alltså till exempel mindre undervisning, framom löneförhöjningar. Men här bör vi då notera att majoriteten på 58 procent inte anser att en sådan förhandlingsmålsättning ska prioriteras, man kan alltså anta att den här 58 procenten anser att löneförhöjningar är viktigare. I den här väldigt grundläggande frågan har vi alltså idag en ganska splittrad medlemskår.

Följdfrågan blir också om vi kommer åt problemet med arbetsmängden med en sänkning med en timme?

Min magkänsla säger att usk-frågan åter har diskuterats mera under de senaste två-tre åren och helt klart är att den ökade stressen och minskade hanterbarheten av den totala arbetsmängden åter har kastat ljuset på undervisningsskyldigheterna. Att sänka klasslärarnas usk med en timme kostar 1,4 procent av bilagans totala lönesumma, motsvarande kostnad för ämneslärarna i grundskolan är 1,3 procent. Följdfrågan blir också om vi kommer åt problemet med arbetsmängden med en sänkning med en timme? Och sänker vi med en timme för alla så har vi ännu inte åtgärdat skillnaderna på något sätt, om det är orsaken till att man vill ändra på usken. Att sänka med två timmar blir dubbelt så dyrt och är väl ändå i ärlighetens namn en smått utopistisk målsättning för en avtalsrunda, samtidigt innebär det en lönesänkning då inflationen äter upp lönen underifrån när alla pengar satts på att minska mängden undervisning.

Personligen hör jag till dem som också irriterar mig på usken av olika anledningar, men ombudsmannen i mig blir ibland inte klok på om det är vettigt att gå inför att åtgärda den eller om det vore klokast att börja från ett rent bord med något nytt.

Årsarbetstid då kanske, en möjlighet att ändra och göra om från grunden? Nej säger medlemskåren (78 procent) i vår enkät. Årsarbetstid verkar fortfarande vara ett begrepp och system som inte växer i popularitet bland medlemmarna. Personligen hör jag till dem som också irriterar mig på usken av olika anledningar, men ombudsmannen i mig blir ibland inte klok på om det är vettigt att gå inför att åtgärda den eller om det vore klokast att börja från ett rent bord med något nytt.

Frågor som en överväldigande majoritet understöder i FSL-enkäten är bland annat införandet av ett mentorsprogram (85 procent) och att kunna byta undervisning mot annat arbete tilltalar 83 procent av respondenterna. De lokala justeringspotterna gillas tydligen inte alls, då 92,5 procent anser att allmänna förhöjningar är att föredra. Det sistnämnda är tämligen intressant då jag kan tycka att man i flertalet kommuner använt de lokala justeringspotterna någorlunda lyckat. Lön för klassföreståndare i åk 1–5, utjämning av lönen mellan de två dyrortsklasserna, VAS-tillägg vid en viss mängd elever inom trestegsstödet för att nämna några lösningar som lokalt korrigerat sådana orättvisor som man ännu inte har avtalat om i de centrala förhandlingarna – trots att exemplen till viss del lär återfinnas i den gedigna samling av målsättningar som finns.

Lika lön för alla lärare inom den grundläggande utbildningen ligger högst på listan för flest (31 procent). Men det betyder fortfarande att 69 procent av medlemmarna skulle åtgärda en annan avtalsfråga först.

När det gäller att prioritera och rangordna vilken avtalsfråga som borde åtgärdas först blir det jämn fördelning och utmanande att urskilja tydliga “vinnare”. Lika lön för alla lärare inom den grundläggande utbildningen ligger högst på listan för flest (31 procent). Men det betyder fortfarande att 69 procent av medlemmarna skulle åtgärda en annan avtalsfråga först. 17 procent prioriterar uppgörande av individuella läroplaner och 16 procent införandet av årsbundna tillägg efter 25 och 30 års tjänstgöring. Helt klart är att om du frågar tio lärare om vad som borde åtgärdas först får du flera olika svar.

Det vore säkerligen enklare att inför förhandlingarna navigera bland stora målsättningar och tydliga linjedragningar som en majoritet av medlemskåren står bakom. Löneförhöjningar blir därför ofta enklast att forma till en målsättning, eftersom alla på något sätt kan ställa sig bakom målsättningen att höja lönerna. Men lärarnas något spretiga lönesystem skapar följaktligen också större och mindre målsättningar som inte alla kan lösas på en runda. Men om vi ser tio år bakåt är jag övertygad om att vi kan enas om att flera förbättringar åstadkommits, och därför tror jag att vi om tio år också har kunnat åtgärdat några orättvisor till. Men huruvida något gjorts åt usken eller arbetstiden låter jag vara osagt, kunde vi enas om målsättningen först?

Arbetsgivarnas centralorganisation EK har meddelat att överenskommelsen mellan Stora Enso och Pappersförbundet inte kan ses som riktgivande för de kommande avtalen. EK anser att ett avtal som endast gäller ett företag inte kan representerar hela exportindustrin och inte fungera som modell för de övriga avtalen. Pappersförbundet förhåller sig mera positivt till avtalet och ser att det åtminstone kan vara riktgivande, i synnerhet om till exempel Metsä Group inom en snar framtid når en likande lösning.

Både OAJ och sjuksköterskeförbundet TEHY har presenterat siffror om medlemmars tankar om byte av bransch. Kommunarbetsgivarna KT har riposterat med siffror på hur lärare och sjukskötare är trogna sina arbetsgivare.

Kommunsektorns avtal löper ut i slutet av februari 2022 och inom den privata utbildningssektorn i slutet av mars. Skramlet med sablar har redan kunnat skönjas. Både OAJ och sjuksköterskeförbundet TEHY har presenterat siffror om medlemmars tankar om byte av bransch. Kommunarbetsgivarna KT har riposterat med siffror på hur lärare och sjukskötare är trogna sina arbetsgivare. Här är det nog viktigt att hålla äpplen och päron skilt. Att sex av tio lärare funderat på att byta arbete är en oroväckande stor siffra. Att det inte realiserats ska vi vara tacksamma för.

AKAVA och FFC skickade ett brev till riksdagsledamöterna inför höstens förhandlingar där de önskade påminna beslutsfattarna om avtalsparternas förhandlingsautonomi och att politikerna ska hålla tassarna borta från förhandlingsbordet. Resultatet för politikerna då de blandat sig i förhandlingarna är inte så bra. Vi har Sari Sairaanhoitaja från 2007 och Kiky (konkurrenskraftsavtalet) från tio år senare.

Stora Ensos och Pappersförbundets avtal visar att då det finns ett förtroende och kunniga förhandlare som känner till förhållandena så kan man nå en lösning som gynnar båda parterna. Förtroendemännens roll kommer att öka i framtiden. Det är viktigt för alla parter att dessa ges möjlighet och tid att sätta sig in i aktuella frågor och att utbilda sig. Med en gedigen kunskap om avtal och om de lokala förhållandena i bagaget, har man möjligheter att i förhandlingarna nå resultat som bär långt in i framtiden.

De politiska beslutsfattarna ska genom sina beslut säkra att lärarna kan utföra sitt arbete.

Även om politikerna på Arkadiabacken ska hålla sig borta från avtalsförhandlingarna där arbetsgivar-och arbetstagarparterna förhandlar om villkoren för anställningarna, om löner, arbetstider och ledigheter, så finns det en synnerligen viktig uppgift på deras bord. De politiska beslutsfattarna ska genom sina beslut säkra att lärarna kan utföra sitt arbete.

De ska se till att de så kallade trestegsstödet kan fungera i praktiken, de ska se till att det i skolorna finns tillräckligt med kuratorer, psykologer. Att elevernas och studerandenas rätt till handledning och undervisning av behöriga lärare i tillräckligt små undervisningsgrupper förverkligas. De ska se till att utbildningsanordnarna kompenseras fullt ut för kostnaderna av utvidgningen av läroplikten. De ska garantera finansieringen av fostran, utbildning och forskning från småbarnspedagogik till högskolor och universitet. Genom lagstiftning kan beslutsfattarna ge lärarna möjlighet och resurser att göra det de är utbildade till, att göra Finland till kunnandets, bildningens och innovationernas Finland.

Då arbetsmarknadsparterna når lösningar som garanterar en konkurrenskraftig lön, en arbetstid som räcker till för arbetsuppgifterna och som stöder välmående i arbetet och då politikerna fattar beslut som ger de nödvändiga resurserna och möjligheterna, kan vi garantera att lärarna hålls inom branschen.

Under hösten och våren får vi följa med hur nya avtal föds. Hurdana födslovåndorna kommer att vara och huruvida det blir någon push-present återstår att se.

Pocke Wikström, förbundssekreterare

Samplaneringen idag är resultatet av flera händelser. Innehållet i samplaneringen definieras av Kommunala arbetsgivarnas cirkulär som daterar sig ända tillbaka till år 1985. Först var det en timme samplanering i veckan och med tiden gick det från en till två och senare till tre timmar per vecka, och i samband med det steg även lönen eftersom arbetsmängden ökade. För bara några år sedan styrdes Finland av regeringen Sipilä som kom med besk medicin i form av ett konkurrenskraftsavtal. Konkurrenskraftsavtalet resulterade i tolv timmar samplanering till och i den vevan byttes systemet med ett visst antal timmar per vecka ut till det nuvarande systemet med årssamplanering.

Om du senare under läsåret vill kunna redovisa att din samplaneringstid är på väg att överskridas eller har överskridits räcker inte magkänslan.

Kollektivavtalet säger inte så mycket om innehållet i samplaneringen, däremot definierar kollektivalet mängden arbete. Till exempel kommunalt anställda lärare i grundskolan har högst 120h per läsår och i gymnasiet högst 101h. Det slås också fast att samplaneringen ska planeras, däremot finns inget krav på att bokföra hur arbetstiden används. Men att bokföra sin samplanering kan vara av värde ändå, speciellt eftersom arbetstiden egentligen inte kan överskridas. Om du senare under läsåret vill kunna redovisa att din samplaneringstid är på väg att överskridas eller har överskridits räcker inte magkänslan. I FSL:s app Lärarrummet kan du till exempel på ett enkelt sätt följa upp hur din samplanering används.

Med en tydlig uppföljning kan du visa för din förman att samplaneringstiden håller på att ta slut och den planering man gjort inför läsåret bör ändras. Det första alternativet är alltid att försöka ta bort timmar från eller omallokera timmar i den planering som gjorts inför läsåret och på det sättet få mängden timmar att räcka till på läsårsnivå. Arbetsgivaren har ett ansvar för att reagera om det är tydligt att arbetstiden håller på att överskridas.

Enligt mig borde synen på samplaneringen inte utgå från att varje lärare har x antal timmar. I stället borde man utgå från frågan om vad vi vill åstadkomma med arbetstiden? Om 20 lärare har 120 timmar har ju skolan totalt 2400 samplanering. Vad vill vi utveckla med hjälp av dessa timmar? Vilka projekt har vi? Vilket läsårstema kräver samplanering? Hurudana team kan tillsammans utveckla undervisningen eller andra arbetssätt i skolan?

Hur stor andel av samplaneringen ska egentligen bindas till schemalagda möten, så kallad bunden samplanering? På den frågan finns inget enkelt svar. 

Vi kommer inte heller ifrån att det måste tilldelas en tillräckligt stor bit av samplaneringen till kontakt med hemmet, sektoröverskridande samarbeten inom elevvården och en hel del annat. Just här finns, åtminstone om jag ser till typen av frågor som kommer till mig, en av utmaningarna med samplaneringen.

Hur stor andel av samplaneringen ska egentligen bindas till schemalagda möten, så kallad bunden samplanering? På den frågan finns inget enkelt svar. Varje skola har rätt att använda samplaneringen som den vill, arbetsgivaren, i princip rektorn bestämmer hur arbetstiden används. Däremot är det ju mer än önskvärt att planeringen av samplaneringen sker i samarbete och dialog med lärarna.

Fortfarande finns det inte i kollektivavtalet ett sätt att räkna ut lönen för en samplaneringstimme.

Fortfarande finns det inte i kollektivavtalet ett sätt att räkna ut lönen för en samplaneringstimme. En missad samplaneringstimme kan inte jämställas med en undervisningstimme, och därför kan inte samplaneringstimmar ersättas rakt av med undervisningstimmar. Èftersom det inte går att räkna ut lönen för en samplaneringstimme så kan arbetsgivaren inte heller dra av lön för en samplaneringstimme om en tjänsteinnehavare av någon tvingande orsak måste vara tjänstledig från till exempel ett lärarmöte. Dessutom är ju samplaneringen på årsnivå, ett missat lärarmöte i november kan rimligen ersättas med motsvarande mängd arbete under återstoden av året.

Samplaneringen bygger på ett ömsesidigt förtroende mellan arbetsgivaren och arbetstagaren. Vad gäller till exempel kontakten mellan hem och skola så är ju utgångspunkten alltid att den sköts så bra som möjligt och det arbetet sker inom ramen för den obundna delen av samplaneringen, alltså i förtroende.

Om vi vågar ifrågasätta hur den används och komma med konstruktiva förslag kanske vi utvecklar våra arbetssätt utan att vi ens riktigt märker det.

Så länge som samplaneringen är som den är nu i avtalet kommer diskussionen att fortsätta. Och kanske, om vi riktigt tänker efter så är det bra att diskussionen pågår. Om vi vågar ifrågasätta hur den används och komma med konstruktiva förslag kanske vi utvecklar våra arbetssätt utan att vi ens riktigt märker det.

Den blomstertid har sjungits i skolorna, eleverna och studerandena har fått sina välförtjänta sommarlov och lärarna sina sommaravbrott. Det är dags att pusta ut efter läsårets arbete. Enligt förordningen om grundläggande utbildning upphör läsårets skolarbete sista vardagen vecka 22. Inom yrkesutbildningen och gymnasierna har man följt samma arbetstid. Här slutar lärarnas arbetstid för läsåret om det inte är så att man planerat in någon av utvärderings- eller planeringsdagarna i direkt anslutning till läsårets slut.

Lärarna i undervisningsskyldighetsarbetstid har inte rätt till semester, de har sitt sommaravbrott och sina lov. Detta är ju logiskt i och för sig, det kan väl förväntas att lärarna är på jobb under samma tider som eleverna och studerandena.

Insjuknar en lärare under sommaravbrottet så har läraren inte möjlighet att skjuta upp sin ledighet.

Att lärarna saknar rätt till semester har fört med sig särskilda lösningar för lärarnas del. Insjuknar en lärare under sommaravbrottet så har läraren inte möjlighet att skjuta upp sin ledighet. Insjuknar lärare redan innan sommaravbrottet börjar är hen inte tvungen att anhålla om sjukledighet under sommaravbrottet. Som en kompensation har läraren rätt till både sin lön och till sjukdagpenning (som normalt skulle betalas till arbetsgivaren under den tid som läraren är sjukledig och arbetsgivaren betalar lön) under en så kallad kalkylerad semester som börjar den 16.6.

Den kalkylerade semestern och dess början har inget med lärarnas arbetstid under sommaren att göra utan används för till exempel sjukförmåner som denna.  På samma sätt är det med en lärare som blir moderskapsledig under sommaravbrottet. Sommarledigheten kan inte sparas för att tas ut senare utan både lönen och moderskapspenningen betalas till läraren under den kalkylerade semestern. Går en lärare i pension under läsårets arbetstid har läraren inte någon semester att ta ut före pensionen, så som fallet kan vara inom andra branscher och andra arbetstidsformer.

På en punkt ställer systemet med sommaravbrott till det. Då det gäller vikarier och andra visstidsanställda. För dessa kan ”Den blomstertid” innebära arbetslöshet och a-kassa.

Lönerna för lärare i huvudsyssla är uppdelade på 12 månader. Lönen för avbrottet och loven förtjänas in under den tid som undervisningen pågår.  Den semesterdagpenning som visstidsanställda förtjänar in (två dagars ordinarie lön per semesterkvalifikationsmånad) motsvarar inte lönen under sommaravbrottet. Problemet har för länge sedan identifierats och under årens lopp har man försökt hitta en lösning.

Det handlar om val och om en vilja att visa sig som en god arbetsgivare. I det första fallet får vi ställa våra förhoppningar till att man i kommande avtalslösningar hittar en rättvis lösning för alla lärare.

Orsaken till arbetslösheten kan vara att det handlar om ett vikariat och den ordinarie lärare återkommer till sin tjänst efter en föräldra- eller studieledighet eller att arbetsgivare valt att i sparsyfte inte anställda över hela läsåret utan endast för läsårets arbetstid. I det senare fallet är saken lättare att lösa. Arbetsgivaren kan välja att anställa för hela läsåret och inte endast läsårets arbetstid. Det handlar om val och om en vilja att visa sig som en god arbetsgivare. I det första fallet får vi ställa våra förhoppningar till att man i kommande avtalslösningar hittar en rättvis lösning för alla lärare.

Avtalet är inte perfekt, det måste utvecklas då verksamheten och omvärlden förändras. Avtalet bygger på kompromisser där avtalsparterna ger och får. Avtalet ger ändå en trygghet en förutsägbarhet. Intressant är ju att fundera, What if?  Hur skulle avtalet se ut om vi skulle börja skriva det nu?

Jan-Mikael Wikström, förbundssekreterare

Vem ska väljas till en tjänst?

Varje anställning kan väl egentligen anses vara ett unikt val eftersom antalet sökande, deras lämplighet för uppgiften och en hurudan profil arbetsgivaren kan tänkas söka varierar. Men oavsett de här faktorerna så grundar sig ett val av tjänsteinnehavare på grundlagens 125:e paragraf. I den paragrafen framgår att tjänsteinnehavare väljs på basen av skicklighet, förmåga och beprövad medborgerlig dygd. Skicklighet avser utbildning men också kunskaper och färdigheter som förvärvats genom arbetserfarenhet. Förmågan är till exempel personliga egenskaper som är av betydelse för att sköta uppgifterna framgångsrikt. Med beprövad medborgerlig dygd avses i samband med medborgerliga aktiviteter förvärvade meriter som har relevans för skötseln av tjänsten.

En längre erfarenhet av läraryrket är den främsta orsaken till att kontakta FSL i den här typen av fråga, men erfarenheten är alltså ingalunda den enda avgörande faktorn vid ett lärarval. Behörighetsförordningen är förstås också avgörande. I lagens ögon är den svartvit, antingen är en sökande behörig vid utgången av ansökningstiden eller så inte.

Begäran om omprövning som en naturlig del av processen

När du som medlem funderar på varför du inte blev vald finns det några saker du kan göra. Det kan till exempel vara att be om motiveringen av valet från anställaren. En annan sak kan vara att diskutera valet med förtroendemannen i kommunen eller kontakta FSL. Det är viktigt att komma ihåg att fackets uppgift är att ge objektiva råd och inte nödvändigtvis säga det som medlemmen vill höra. FSL:s eller förtroendemannens uppgift är inte heller att ta ställning till valet som gjorts utan att ge råd om vad medlemmen kan göra och hur den i så fall ska göra det.

Tyvärr får jag ibland höra att en medlem inte vill besvära sig på grund av rädslan att inte få andra jobb i framtiden i kommunen eller nejden. Så ska det givetvis inte få vara.

Om anställarens motivering inte håller enligt medlemmen så kan medlemmen begära omprövning av kommunens beslut. Det är alltid medlemmens eget beslut att lämna in en begäran av omprövning. Samma sak gäller besvär till förvaltningsdomstolen som är nästa steg om kommunen väljer att inte ändra sitt beslut.

Tyvärr får jag ibland höra att en medlem inte vill besvära sig på grund av rädslan att inte få andra jobb i framtiden i kommunen eller nejden. Så ska det givetvis inte få vara. Alla kommunala beslut kan omprövas och kommuninvånare har rätten att besvära sig mot besluten. Att besvära sig mot ett lärarval borde alltså inte vara mera dramatiskt än att besvära sig mot att grannen vill bygga garage för nära din tomt.

FSL förespråkar alltid transparens

FSL:s åsikt är att alla lärarjobb inom rimlighetens gräns ska tillsättas genom ett offentligt ansökningsförfarande. Det är självklart att vid korta vikariat eller oförutsedda ändringar så är det nätverk och snabba beslut som gäller för att få en vikarie för en vecka eller en viss tid framåt.

FSL uppmanar anställarna att lediganslå alla lediga jobb så att intresserade lärare kan söka dem.

Även arbetsgivaren har rättigheter. Ingen lärare har en subjektiv rätt till en tjänst. En kommun eller anställare har rätten att inte välja någon av de sökande genom att till exempel hänvisa till för få sökande. Kommunen kan lediganslå tjänsten på nytt eller förlänga ansökningstiden. Kommunen har rätt att anställa en person som de anser är lämplig att sköta tjänsten för ett läsår, om det inte finns behöriga sökande att tillgå. FSL uppmanar anställarna att lediganslå alla lediga jobb så att intresserade lärare kan söka dem. Genom att konsekvent lediganslå de jobb som finns bidrar arbetsgivarna till att alla intresserade kan söka jobben.

Avslutningsvis tänker jag att det är lätt att känna sig felbehandlad när man inte fick jobbet man ville ha men endast med fog och en grundad anledning ska man begära omprövning. Då det finns en anledning finns facket som stöd i processen och ingen skugga bör falla på den lärare som med fog begär omprövning. Det är en helt naturlig del av beslutsprocessen i en kommun både för de som söker jobben och de som anställer.

Jens Mattfolk, ombudsman