Category: Mellan raderna i avtalen

Vem har vilket ansvar?

När det konstateras att barnet/eleven har en sjukdom som kräver läkemedelsbehandling och att eleven själv inte kan utföra läkemedelsbehandlingen, ska vårdnadshavarna och hälsovården tillsammans med undervisningsväsendet komma överens om hur läkemedelsbehandlingen ska organiseras och skötas.

Faktorer som man ska avtala om är till exempel vem som ska utföra läkemedelsbehandlingen och dennes ersättare. I avtalet ska man också komma överens om den introduktion eller utbildning som de behöver, hur läkemedelsbehandlingen genomförs (till exempel doser och tider), beredskap för speciella situationer, första hjälpen-praxis samt arbetsfördelning mellan skolans aktörer, vårdnadshavarna och barnet/eleven.

Enligt social- och hälsovårdsministeriets anvisningar krävs det tillgång till personer som deltar i läkemedelsbehandlingen under hela verksamhetstiden. Det här innefattar också reservpersoner och ska också dokumenteras i planen för läkemedelsbehandling.

De instanser som ansvarar för utbildningen i kommunen säkerställer att barnet/eleven får den läkemedelsbehandling som hen behöver och att det under hela verksamhetstiden finns tillgång till personer som deltar i läkemedelsbehandlingen. När utbildningsanordnaren anställer till exempel skolgångsbiträden eller barnskötare bör man alltså beakta behovet av personal som fått utbildning i läkemedelsbehandling eller kanske har utbildning i eller erfarenhet från vårdbranschen.

Enligt den lagstiftning som gäller kan du som lärare inte förpliktigas att delta i läkemedelsbehandlingen eller vara reservperson. Viktigt att notera är också att även om man deltar i utbildning gällande nödsituationer eller läkemedelsbehandling, innebär det inte att man som lärare är skyldig att samtycka till att administrera läkemedel eller att utföra behandling.

 

Trots att barnet/eleven är i daghemmet/skolan så har vårdnadshavarna ett stort ansvar i de här frågorna. De ansvarar för att den information de gett gällande sjukdomen och medicineringen är uppdaterad och korrekt. Även barnet har ett eget ansvar enligt dess utvecklingsnivå.

Lärarens ansvar gäller alltså främst att ge första hjälp i en nödsituation, vilket givetvis är en skyldighet, men ska också finnas med i planen. Läraren kan om hen får utbildning och ger sitt samtycke, vara en av dem som utför läkemedelsbehandlingen men ur både säkerhets- och ansvarsperspektiv är det här inget som vi på FSL rekommenderar.

 

Lärarna har ansvar för alla barn/elever i gruppen och många andra skyldigheter att beakta i sitt arbete. Att utöver det här ansvara för enskilda barns/elevers läkemedelsbehandling kan bli utmanande i fall där läraren kanske skulle vara tvungen att lämna gruppen för att utföra läkemedelsbehandlingen.

Om läraren ändå vill delta i elevens läkemedelsbehandling ska hen få tillräcklig introduktion och nödvändig fortbildning för att säkerställa kompetensen. Vid till exempel insulininjektioner behöver läraren ett läkemedelstillstånd som är specifikt för barnet och behandlingen. Det här förutsätter, förutom introduktion och fortbildning att man får öva på det praktiska.

 

Rektorns roll

När det kommer till skolans rektor eller daghemmets föreståndare finns ett visst ansvar gällande ordnandet av läkemedelsbehandling. Den som ansvarar för undervisningen och småbarnspedagogiken, det vill säga utbildningsanordnaren, har ansvar för att den lagstadgade läkemedelsbehandlingsplaner är upprättade och att tillräckligt med personal utbildas för detta. Rektorns och daghemsföreståndarens ansvar är att säkerställa att det finns en plan för läkemedelsbehandling i deras enhet och att varje barn med långvarig sjukdom har en individuell läkemedelsbehandlingsplan. Rektorn ansvarar för att barnets läkemedelsbehandling genomförs på ett säkert sätt i skolan.

Slutligen kan vi alltså konstatera att ansvaret för eleven som är i behov av läkemedelsbehandling under skoldagen är fördelat på olika sätt. Tydligt är att läraren inte kan åläggas läkemedelsbehandlingen. Vi ska samtidigt komma ihåg att personal från välfärdsområdet inte har arbetsledningsrätt i skolan överhuvudtaget.

När planen för läkemedelsbehandlingen är bra och de resurser som behövs tilldelats så kan eleven vara trygg under skolvardagen och både lärare och skolledare kan fokusera på sina centrala uppgifter.

Jens Mattfolk, ombudsman

Läs mer

Social- och hälsovårdsministeriets publikation Säker läkemedelsbehandling som är utgiven 2021 (är under uppdatering). 

Utbildningsstyrelsens råd om administrering av läkemedel till barn.

En handlingsmodell för barn med diabetes.

Mobiltelefonerna

Mobiltelefoner och andra mobila enheter, till exempel smartklockor, är förbjudna på lektionerna från och med 1.8.2025. Användningen är dock fortfarande tillåten med lärarens tillstånd för inlärningssyfte samt med rektorns eller lärarens tillstånd för personlig hälsovård.

I ordningsreglerna ska det fastställas var mobiltelefoner och andra mobila enheter förvaras under lektionerna och vad som gäller för raster och till exempel skollunchen. Skolan kan till exempel besluta att telefonerna förvaras i elevens egen väska eller lämnas till en telefonparkering.

Den senaste veckan har vi kunnat läsa många nyheter på det här temat. Mest intressant är förstås hur utbildningsanordnare och skolor tänker angående årskurs 7–9 och rasterna. Överlag verkar merparten av skolorna gå inför att mobilen är parkerad någonstans även på rasten. Det här lär förstås inte vara populärt bland alla elever och det är som sagt lärarna som ska övervaka att ordningsreglerna följs. Med tiden får vi se hur ungdomarna, eller i alla fall majoriteten av dem anpassar sig. Kanske kan kortpacken och ett parti pidro på matrasten bli in igen?

Då hanteringen av mobilerna ökar så ökar kanske också risken för att en mobil råkar ut för en olycka och går sönder.

I enlighet med skadeståndslagen är arbetsgivaren i första hand skadeståndsskyldig men det kan vara klokt att repetera innehållet i lagen och huvudprinciperna för hur skador ersätts. Läs mer om skadestånd vid en olycka i skolan på vår webb!

 

Ny tobakslag redan i kraft

Riksdagen godkände i maj en ny tobakslag. Enligt lagen får personer under 18 år inte inneha tobaksprodukter eller tobaksersättningar. Förbudet utvidgas och gäller hädanefter också nikotinpåsar och nikotinfria ”vapes”.

Den nya tobakslagen är efterlängtad och välbehövd för skolorna, lagstiftningen hade släpat efter utvecklingen på det här området. Däremot kvarstår utmaningar med att övervaka detta i skolorna eller att beslagta nikotinprodukter av elever. Rektorn eller skolans lärare får ta tobaksersättningen i beslag av eleven eller studeranden om man ser eleven använda en nikotinprodukt. Vid beslag får inte våld användas och elevens tillhörigheter får inte genomsökas, till exempel får produkterna inte tas ur ryggsäcken eller skåpet.

Här kan alltså en gråzon uppstå där man vet att en elev har nikotinprodukt men läraren eller rektorn har inte rätt att beslagta den.

Det lönar sig säkert att diskutera på kollegial nivå hur man går inför att övervaka det här. Den gemensamma målsättningen är förstås en nikotinfri skoldag och vad eleverna sedan använder på sin fritid är ett ansvar som landar på hemmen eller andra myndigheter.

 

Regionförvaltningsverken kan i fortsättningen granska på eget initiativ

Det är regionförvaltningsverken (RFV) som övervakar ordnandet av undervisning i Finland, de övervakar alltså både kommuner och privata utbildningsanordnare. Tidigare har övervakningen skett genom klagomål, inskickat av till exempel en vårdnadshavare eller en annan part.

I fortsättningen kan RFV också på eget initiativ och av motiverad anledning utreda om undervisningen ordnas enligt lagen om grundläggande utbildning. En motiverad anledning kan till exempel vara att vårdnadshavare har framfört oro över ordnandet av undervisningen. En granskning kan riktas allmänt mot ordnandet av undervisning, så att till exempel en kommun granskas om exempelvis stöd för lärande ordnas så som det avses i lagen, men även lärarens undervisning kan vara föremål för granskning. Men det är egentligen alltså inte det nya, enskilda lärare har kunnat granskas även tidigare om det riktats ett klagomål.

Det nya är rätten för RFV granska på eget initiativ, och detta har efterlysts både av FSL och OAJ samt föräldraföreningar. Det har funnits en konsensus om att utökade rättigheter behövs.

Också när det kommer till den här lagförändringen krävs tid för att se hur lagen börjar tillämpas och RFV använder sin nya rätt. I alla fall finns det förhoppningar på att till exempel resurserna för stöd för lärande på anordnarnivå kanske ska kunna granskas. RFV:s resurser har inte ökat trots de nya möjligheterna så det återstår att se hur många fall de kan granska på eget initiativ.

 

Stöd för lärande

Att stödet för lärande förnyas har knappast undgått någon lärare. Just nu pågår säkert ett digert förnyelsearbete och temat behandlas säkert på både FBA-dagar och lärarmöten.

Förändringarna i stödet för lärande kommer att genomsyra förbundets arbete hela läsåret, det viktiga för oss är förstås att få höra vad ni som arbetar med det tycker att blir bättre och vad vi ännu behöver påverka. Jag ser fram emot många diskussioner med medlemmarna under det kommande läsåret.

Det viktigaste just nu är att se till att pengarna för reformen faktiskt når ner till skolgolvet utan att minskas och försvinna till andra uppgifter kommunen har.

Kolla gärna in vår frågor och svar-artikel om du funderar på stödreformen!

 

AI-förordning

Under våren godkände EU en ny AI-förordning, och det är bra för lärare att känna till. I förordningen klassificeras olika AI-system enligt en riskbaserad modell.

Det är i första hand utbildningsanordnarna som ansvarar för anskaffningarna av AI-system och de måste följa AI-förordningen.

Inom utbildningssektorn är dataskyddsombudet från och med augusti 2025 tillsynsmyndighet i Finland. Dataskyddsombudet kan enligt lagförslaget samarbeta med branschmyndigheter, såsom Utbildningsstyrelsen.

Undervisnings- och kulturministeriet samt Utbildningsstyrelsen har publicerat nationella rekommendationer för användningen av AI inom småbarnspedagogik, grundskole-, gymnasie- och yrkesutbildning samt inom fri bildning. Om du inte redan bekantat dig med dem så finns de här.

 

Olika disciplinär åtgärder har förtydligats

I lagen om grundläggande utbildning har också paragraferna om disciplinära åtgärder setts över. Lagen har inte förändrats, men de åtgärder som används för att ingripa i grundskolan har förtydligats genom att termerna har strukturerats från mildast till strängast och säkerhetsåtgärderna har skilts åt tydligare från de övriga.

I fortsättningen talar man inom den grundläggande utbildningen om pedagogiska åtgärder, disciplinära åtgärder och säkerhetsåtgärder.

Pedagogiska åtgärder är till exempel att bestämma att eleven ska rengöra eller ordna upp skolans egendom eller utrymmen förutsatt att man med säkerhet vet vem som utfört gärningen. Fostrande samtal hör också till pedagogiska åtgärder. Disciplinära åtgärder är att göra läxor efter skoldagens slut, kvarsittning, skriftlig varning samt avstängning för en viss tid.

Säkerhetsåtgärder är att avlägsna eleven eller att förvägra rätten att delta i undervisning samt omhändertagande av föremål och ämnen.

Jens Mattfolk, ombudsman

Den nya exportmodellen spökade redan ifjol, och påverkade förhandlingarna om ett nytt avtal inom den privata undervisningssektorn. Nu skulle den offentliga sektorn, kommunernas, välfärdsområdenas och statens anställda, förhandla om nya avtal och löneförhöjningar utgående från exportmodellen. I kombination med det faktum att Finland AB:s ekonomi gärna skulle få vara starkare, var utgångsläget svårt. 

Nu har dammet lagt sig och vi kan dra en lättnadens suck för det nya avtalet är bra och ett bevis på vår fackliga styrka.

Skulle vi lyckas behålla löneutvecklingsprogrammet som vi kämpat för med strejker 2022? Skulle den offentliga sektorn få 7,8 procent över tre år som ”alla andra” fått? Skulle lärarna behöva strejka för att få löneförhöjningar enligt den allmänna linjen? 

Nu har dammet lagt sig och vi kan dra en lättnadens suck för det nya avtalet är bra och ett bevis på vår fackliga styrka. En styrka lärarfacket OAJ och FSL tillsammans visade våren 2022 och även om den inte behövdes denna gång, säkerligen fanns i gott minne vid förhandlingsbordet.

 

Löneförhöjningarna 

Den allmänna linjen på 7,8 procent har hittills visat sig utgöra både tak och golv för löneförhöjningar i alla branscher. Diskussionen i samhället och bland experter lär fortsätta om huruvida den offentliga sektorn ska kunna få lika stora löneförhöjningar som exportbranschens arbetstagare. Men när vi på nationell nivå talar om att vi behöver återfå köpkraften, blir det direkt konstigt om lärarnas eller till exempel vårdarnas köpkraft skulle vara mindre viktig. Inom den offentliga sektorn jobbar över 700 000 finländare, att den här gruppen inte skulle kunna vara med och bidra till att sätta fart på hjulen i den finska ekonomin, låter orimligt.

Beräknat på en månadslön på 3500 euro blir förhöjningen 87,50 euro per månad. 

I kommunernas avtal blev sist och slutligen löneförhöjningarna 7,37 procent. Eftersom det nya avtalet blev 34 månader långt och därmed inte fullt tre år, ligger löneförhöjningarna i exakt proportion till avtalets längd. Må vara att första årets allmänna förhöjning kommer ganska sent, den första oktober, men förhöjningen på 2,5 procent är faktiskt den tredje största allmänna förhöjningen på 2000-talet. Beräknat på en månadslön på 3500 euro blir förhöjningen 87,50 euro per månad. 

 

Löneutvecklingsprogrammet 

Syftet med löneprogrammet som vi strejkade för 2022, var att minska lönegropen mellan den offentliga sektorns löner och den privata sektorns löner. 

Många medlemmar blev säkert missnöjda när arbetsgivarparten, bara några dagar innan avtalsperioden löpte ut, sade upp löneutvecklingsprogrammet. Kvar fanns nämligen löneförhöjningar på 2 procent för åren 2026 och 2027. 

Statistik visar faktiskt tydligt att tack vare löneprogrammet så har löneskillnaden mellan den offentliga och privata sektorn minskat under 2023–2025.

Hatten av till arbetsgivarparten för att man ändå insåg att tre års arbetsfred och ett nytt avtal hängde på att inte helt riva upp lösningen från 2022, något som troligen hade lett till lärarstrejker och stridsåtgärder även från vårdfacken. Ett förnyat löneutvecklingsprogram blev resultatet av vårens förhandlingar och därmed kan vi fortsätta att genom lokala justeringspotter utveckla det lokala lönesystemet som vi ofta kallar för VAS-system.

Statistik visar faktiskt tydligt att tack vare löneprogrammet så har löneskillnaden mellan den offentliga och privata sektorn minskat under 2023–2025. Att vi får en fortsättning på programmet har därför en stor betydelse för attraktionskraften till hela den offentliga sektorn. 

Det nya löneprogrammet gäller under åren 2025–2028 och kan inte sägas upp. Totalt handlar det om 1,8 procent, fördelat på 0,4 procent år 2026 och 2027 samt 1 procent år 2028. 

 

Få textändringar i UKTA och AKTA  

Eftersom prio ett bland målsättningarna var att stärka medlemmarnas köpkraft, blev förändringarna i texterna i avtalen få. I UKTA handlar det främst om ändringar för att korrigera uppenbara orättvisor, till exempel att en klasslärare som har timmar i fysik och kemi eller biologi i årskurs 7–9 också ska få timmar för förberedelse av demonstrationer.

En viktig förändring är att man i de kommunala avtalen nu byter ur begreppet förtroendeman (finskans luottamusmies), syftet är förstås att gå in för ett könsneutralt begrepp.

Vi på FSL understöder titeln fackombud.

Institutet för de inhemska språken har rekommenderat att det nya “luottamusedustaja” skulle bli fackombud på svenska. Begreppet ombud är vanligt förekommande i fackliga sammanhang i Sverige. Vi på FSL understöder titeln fackombud eftersom till exempel huvudfackombud ändå är relativt kort och enkelt kan förkortas till HFO, medan till exempel en översättning till huvudförtroenderepresentant är både lång och krånglig. Så länge den officiella översättningen av avtalstexten saknas, kan vi inte vara helt säkra på vad våra förtroendemän inom den kommunala sektorn ska kallas i framtiden.

 

Fokus på samplaneringen

Det som berör flest medlemmar är textändringar kring lärararbetsdagarna och samplaneringen. Nu stärks betydelsen av att planera samplaneringen och användningen av tiden, så att den räcker till för de ålagda uppgifterna. Nu ska samplaneringen också följas upp, vilket är intressant.

Ska det bli ändring på problemet så kanske vi mera systematiskt måste kunna redogöra varför samplaneringstiden inte räcker till. 

Ett problem tidigare har ju varit att man enligt avtalet inte måste följa upp samplaneringstiden. Många lärare vittnar om att samplaneringstiden inte räcker till, vilket också får stöd i undersökningar. Ska det bli ändring på problemet så kanske vi mera systematiskt måste kunna redogöra varför samplaneringstiden inte räcker till. Många medlemmar har ju följt upp sin samplanering men vi fick inte ännu heller in någon avtalslösning på vad som ska hända när samplaneringstiden tar slut. Därmed måste fokus ligga på att få tiden att räcka till.

Jag har i skrivande stund inte sett den nya avtalstexten på den här punkten ännu, så vi får återkomma till de exakta formuleringarna i sinom tid. Men vi kan konstatera att arbetet med att försöka få kontroll över samplaneringstiden som helhet fortsätter.

 

Flexibilitet kring FBA-dagarna 

Lärararbetsdagarna, som ofta kallas FBA-dagar, blev i det nya avtalet mer flexibla när det kommer till alternativen för arbetsmängden per lärararbetsdag. Det här är en förändring som mycket väl kan vara positiv.

Mängden arbete ändrar inte utan är fortfarande 18 timmar per läsår. En hel FBA-dag behöver däremot inte längre vara sex timmar utan kan vara endast fyra timmar, vilket också gör att en halv FBA-dag i fortsättningen kan vara så kort som två timmar. Bra är också att om mängden fortbildning överstiger 18 timmar under ett läsår så måste lön betalas per timme.

 

Lättare att avbryta studieledighet 

I AKTA noterar jag att vi fick till en förbättring gällande rätten att avbryta en studieledighet för graviditets- eller föräldraledighet. Tidigare har man fått avbryta studieledigheten för endast sex veckor med anledning av arbetsoförmåga efter födseln men nu kan en kommunalt anställd avbryta sin studieledighet för 105 vardagar för att hålla graviditets- och/eller föräldraledigt.

Summa summarum kan vi konstatera att rond ett med exportmodellen hanterades med gott betyg. Nu har vi tre värdefulla år med arbetsfred inom den kommunala sektorn och kan tillsammans sätta fokus på utbildningspolitiska frågor och allt möjligt annat vi jobbar för. I sinom tid ska nya förhandlingsmål formas.

 

Jens Mattfolk, ombudsman

I min bloggtext fokuserar jag på sjukfrånvaro och mer specifikt kortare sådana, där läraren är sjuk några enskilda dagar eller kanske en hel arbetsvecka. Här går vi alltså inte in på till exempel prövningsbaserade tjänstledigheter.

 

Vad säger lag och avtal?

Avtalen och lagen, ger de “enkla” svaren. Lärare, och rektorer för den delen, har rätt till sjukfrånvaro och när man meddelar arbetsgivaren om sjukfrånvaro så upphör också arbetsskyldigheten. En sjuk arbetstagare kan inte åläggas arbetsuppgifter. Den juridiska utgångspunkten här är att arbetstagarens tillfrisknande inte får äventyras.

“….oavsett om du är lite eller mycket sjuk så har du ingen arbetsskyldighet.”

Om en vikarie anställs så får hen också lön för att planera undervisningen. Det vill säga, oavsett om du är lite eller mycket sjuk så har du ingen arbetsskyldighet. Här är det skäl att påminna om att arbetsgivaren har rätt att begära läkarintyg redan från första dagen av din sjukfrånvaro, även om praxis för många arbetsgivare är att tillämpa systemet med egen anmälan för exempelvis tre dagar. Samma principer gäller för lärare med andra arbetstidssystem än undervisningsskyldighet. Arbetsgivaren kan inte kräva att du efter en veckas sjukledighet gör dubbelt arbete veckan du är tillbaka.

 

Men hur ser det ut på riktigt?

I verkligheten vet vi att den här saken inte är lika svartvit eller enkel som i lag och avtal. Många lärare gör en gedigen planering för sin vikarie hemma från sjuksängen. Då säsongsinfluensan slår till uppstår många frågor:

• Vem kommer att vikariera mig?
• Är det en eller flera kollegor som lappar luckorna vid sidan om sin egen undervisning?
• Råkar skolans eller din egen mer eller mindre “permanenta” vikarie vara tillgänglig?
• Hur påverkar vikarielösningarna behovet av planering?

Sen uppstår dilemmat: Prioriterar du planeringen och därmed underlättar vikariens jobb och kanske också elevernas lärande, eller prioriterar du din egen hälsa och skippar planeringen? Eller räcker det med några franska streck för att klara en dag i taget? Klart är att arbetsgivaren inte har rätt att kräva en planering från den sjuka läraren.

“Klart är att arbetsgivaren inte har rätt att kräva en planering från den sjuka läraren.”

Om vi skulle fråga hundra lärare vad de tycker om det här, så skulle säkert svaren variera en hel del. En del lärare kanske upplever ett stort ansvar, även vid en kort sjukfrånvaro, för att årsplaneringen ska hålla och att målen i läroplanen ska nås. En annan lärare kanske anser att det som blir gjort blir gjort och så får ”jag ta tag i det sen”. Kanske en session “hänga gubbe” med ett gott skratt eller en värdefull pratstund om livet helt utanför det schemalagda ämnet också kan vara meningsfullt?

Korta sjukfrånvaron och pusslet med vikarier/inhoppare är sannolikt ett gissel på de flesta arbetsplatser och för många arbetstagare är realiteten den att ingen kallas in när man är sjuk utan jobbet väntar snällt tills man är tillbaka. Oberoende av förutsättningarna, bör du som arbetstagare funderar på vad som känns rätt för dig, inte bara på kort sikt utan också ur ett längre perspektiv.

Arbetshälsoinstitutets undersökning från 2024 visar att det blir allt vanligare att jobba när man är sjuk. En av orsakerna är en hög arbetsbelastning som “tvingar” arbetstagarna att jobba när de är sjuka för att klara av sina uppgifter. Det här blir en ond spiral för individen men som dessutom kostar samhället pengar, medarbetare kanske smittas och produktiviteten och arbetsförmågan sjunker på sikt.

 

Arbetsgivaren ska hitta en vikarie

En del medlemmar hör av sig till oss och undrar huruvida den insjuknade läraren ska anställa vikarien. Här ska ändå en klar gräns dras, det är arbetsgivarens uppgift att både kontakta och anställa vikarien. Det är upp till arbetsgivaren att se till att det finns ett system och tillräckligt med resurser för att den uppgiften sköts. Det här ska inte åläggas en sjuk lärare men om kutymen ser ut så här där man jobbar, ska man kontakta förtroendemannen.

“Det kan vara nyttigt att diskutera praxis och värderingar, till exempel inför ett nytt läsår.”

Säkerhets- och trygghetsaspekten borde också beaktas här; Om lärarna själva ansvarar för att hitta en vikarie, ökar risken att den person som sedan anställs inte är lämplig och att hela proceduren i praktiken sker utan en kontroll från rektorn eller annan ansvarig person.

Det är säkert inte den lättaste av arbetsuppgifter att kontakta och jaga vikarier men det innebär inte att lärarna kan åläggas uppgiften. Här måste kraven riktas mot arbetsgivaren så att den som sköter uppgiften har tillräckligt med arbetstid och/eller ersättning för uppgiften och att systemet har tillräckligt med flexibilitet för veckor då vikariebehovet är större.

Till syvende och sist är ekvationen inte så lätt att lösa, inte för lärare men inte heller för arbetstagare i andra branscher. Det kan vara nyttigt att diskutera praxis och värderingar, till exempel inför ett nytt läsår. Den här typen av svåra frågor måste ständigt ventileras och kom håg att det är okej att ha lite olika åsikter i frågan.

Jens Mattfolk, ombudsman

Är du anställd av kommunen så är det alltså din lön och arbetstid som ligger på förhandlingsbordet.

Avtalsrundan gällande de kommunala kollektivavtalen UKTA och AKTA tar fart under våren, förhandlingarna lär inledas i mars. Är du anställd av kommunen så är det alltså din lön och arbetstid som ligger på förhandlingsbordet. Avtalen löper ut den 30 april, det är en månad senare än strejkvåren 2022, vilket oundvikligen kommer att påverka förhandlingarna. Om organisatoriska åtgärder krävs för att nå ett acceptabelt resultat i förhandlingarna finns alltså endast maj månad kvar innan den blomstertid nu kommer. Att en eventuell strejk dessutom kan skjutas fram med upp till två veckor av Arbets- och näringsministeriet, sätter press på att nå ett resultat på våren, annars finns risken att nästa läsår börjar utan ett nytt avtal.

Det som verkligen också kommer att påverka är förstås exportmodellen. Exportmodellen är arbetsnamnet på den lagändring i lagen om medling i arbetstvister och om villkor för vissa stridsåtärder som klubbades av regeringen före jul. Där binds riksmedlaren att i medlingen av arbetstvister trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset och förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktionssätt inte äventyras. Kort och gott ska riksmedlaren följa den allmänna linjen som sätts av exportbranschen.  

I samma lagändring slogs också fast att en av riksmedlaren tillsatt medlingsnämnd binds av samma bestämmelser som riksmedlaren själv. Den som minns förhandlingarna 2022, vet att förslaget som resulterade i löneutvecklingsprogrammet gavs av den medlingsnämnd som tillsattes för att lösa knuten och få slut på lärarstrejkerna.

Löneprogrammet är viktigt, inte bara för din plånbok utan för att fortsätta stärka attraktionskraften till yrket och krympa skillnaderna i löneutvecklingen mellan privat och offentlig sektor.

Löneutvecklingsprogrammet ja, det har vi också orsak att hålla ögonen på i vår. Det kan enligt överenskommelsen sägas upp under våren, annars fortsätter det som avtalat fram till 2027. I en intervju till tidningen Läraren säger nyvalda ordförande för kommunala arbetsgivarna Henrika Nybondas-Kangas, att löneprogrammet är en del av en helhet. Lagom kryptiskt så här inför en förhandlingsrunda, där “visa inte din hand” gäller. Löneprogrammet är viktigt, inte bara för din plånbok utan för att fortsätta stärka attraktionskraften till yrket och krympa skillnaderna i löneutvecklingen mellan privat och offentlig sektor. Om arbetsgivarna säger upp löneprogrammet kommer det nog inte att accepteras av lärarna och rektorerna, det är en sak som är säker. Tassarna bort från det med andra ord! Då är chanserna till en lugnare avtalsrunda betydligt större. 

En annan stor intressebevakningsfråga för FSL i år är ändringarna i lagen om grundläggande utbildning och stödet för lärande. De nya stödformerna, gruppspecifikt och elevspecifikt stöd, träder i kraft redan 1.8.2025 och kommunerna (utbildningsanordnarna) får pengar för att förnya och förbättra stödet i enlighet med den nya lagstiftningen beräknat från detta datum.

Man tar emot pengarna och konstaterar att man redan ligger över eller på nya minimiantalet timmar och täpper till andra hål i budgeten.

100 miljoner euro per år har reserverats för ändringarna. Det är en rejäl summa. Men det är också en summa som inte är öronmärkt för ändamålet. Som FSL och tidningen Läraren tidigare uppmärksammat så har ju de tre tilläggstimmarna i modersmål och litteratur samt matematik inte alls blivit tre timmar till i så värst många kommuner. Man tar emot pengarna och konstaterar att man redan ligger över eller på nya minimiantalet timmar och täpper till andra hål i budgeten. Så fungerar statsandelarna och kommunens ansvar inom ramen för självbestämmanderätten. Samma gäller nu de nya stödpengarna, som bakas in i statsandelarna. 

Pengarna ska inte vävas in i högre interna hyror, skolskjutsar eller något annat.

FSL kommer under året att bevaka den här frågan på flera plan. Dels har vi tillsatt en referensgrupp med spridning över hela Svenskfinland som berättar för oss hur planeringen och läroplansarbetet framskrider lokalt och dels kommer våra föreningar att följa med budgetering och hur de här eurona utnyttjas. Målet måste vara att pengarna verkligen används till det grupp- och elevspecifika stödet fullt ut, att det resulterar i fler smågrupper, specialklasser, timmar med kompanjonlärare och får effekt på lärresultaten på sikt. Pengarna ska inte vävas in i högre interna hyror, skolskjutsar eller något annat.

Kommunalvalet kommer passligt i den här frågan. Nu kan vi se till att kandidaterna som väljs in minsann förstår att kommunen har fått mera statsbidrag för att stärka stödet för lärande och jobbar för att regeringens intentioner uppfylls. Din röst i kommunalvalet är viktig, för vi går minsann mot ett bildningsval. FSL:s material och teman för kommunalvalet finns på vår hemsida.

Slutligen hoppas jag att vi ses redan den 24–25.1 på Educamässan! Programmet bjuder på en mängd intressanta paneldiskussioner, bland annat om tilläggstimmarna i grundskolan, utbildningssektorns utmaningar i ekonomiskt pressade tider och facket som intressebevakare och opinionsbildare. På fredagen kommer jag att prata under rubriken “Att hålla ett helt arbetsliv” tillsammans med några andra kloka deltagare. Hoppas vi ses där, eller någon annanstans under det här året, som lär bli minst lika spännande som det förra inom utbildnings- och lönepolitik.

Jens Mattfolk, ombudsman

Ur ett lärarfackligt perspektiv kan vi konstatera att förändringen är välkommen. Till exempel har kombinationen av bristfälliga resurser och en större andel elever i behov av olika former av stöd, länge skapat en diskussion om huruvida elever får det stöd som de behöver och har rätt till? Stödsystemet stöps som bekant om nästa år och de här två lagförändringarna ger lätt tanken att RFV kan komma att granska hur stödreformen landar på utbildningsanordnarnivå framöver. Ges de resurser som lagen kräver och används de rätt? 

Pedagogisk frihet råder och alla vägar i klassrummet kan leda till Rom.

Även bra lagstiftning är förgäves om den inte följs. I en undersökning presenterad av NCU uppgav ungefär hälften av lärarna att man i skolan inte förmår ge särskilt stöd enligt elevens behov. Nu får vi hoppas på en förbättring av den här helheten, även om RFV:s finansiering inte ser ut att öka.

Det är förståeligt att lagförändringen föder en viss rädsla för att man som lärare ska bli föremål för granskning, ska de granska min undervisning nu? Men just den typen av granskning har bland annat kritiserats i Sverige, eftersom den inte höjer kvaliteten i skolan utan skapar mest oro, och det är inte andemeningen i lagförslaget. Vi har länge haft en bred samhällskonsensus i Finland om att lärarkårens kunnande och professionalitet är en avgörande faktor för Finlands skola och tidigare Pisa-under. Pedagogisk frihet råder och alla vägar i klassrummet kan leda till Rom.

Vi ser RFV:s utökade befogenheter som en möjlighet att synliggöra och åtgärda brister i systemet och granska huruvida utbildningsanordnarnas sätt att ordna utbildning ger verkliga förutsättningar att nå målen i läroplanen. Målet bör vara bättre förutsättningar för lärarna och en bättre lärmiljö som helhet för eleverna, vilket vi som intressebevakare givetvis följer upp att förverkligas.

Jens Mattfolk, ombudsman

För faktum är att intresset för rektorsutbildningen är hög samtidigt som de lediganslagna rektorstjänsterna ofta har några få sökande. Eller noll.

FSL:s rektorsundersökning levererar minsann ett intressant motsatsförhållande; 80 procent av rektorerna trivs bra eller mycket bra med sitt arbete, samtidigt som 60 procent anser att attraktionskraften till yrket är låg. Betyder det att rektorerna inte rekommenderar sitt eget yrke till andra, trots att de trivs? Motsvarar inte andras uppfattning om rektorsjobbet, till exempel lärare som kunde bli rektorer, verkligheten? För faktum är att intresset för rektorsutbildningen är hög samtidigt som de lediganslagna rektorstjänsterna ofta har några få sökande. Eller noll. Att bli rektor är det mest logiska och egentligen det enda ”karriärsteget” du kan göra som lärare, med andra ord borde det ju ha hög attraktionskraft, oavsett vems ögon du ser genom. Att så få vill ta klivet är inte bra.

Så vad är det då som tär på attraktionskraften? Enligt vår undersökning jobbar 67 procent av rektorerna mera än veckoarbetstiden på 36 timmar och 15 minuter varje vecka. Samma andel av rektorerna anser att övertiden borde betalas som ett förhöjt timarvode. AKTA-avtalets övertidsgräns ligger vid 38 timmar och 15 minuter, vilket i många andra branscher, även i kommunen, ses som övertid och betalas som sådan. Man kan utgå från att arbetsgivaren, som egentligen alltid på förhand bör godkänna övertid, då också skulle bli mera nyfiken på vilka uppgifter som rektorn egentligen borde sköta och hur veckoarbetstiden används.

Lite karikerat kan man säga att det är enkelt att blunda för att rektorn sätter sin arbetstid på att byta lampan i skolans korridor, övertiden drabbar ingen annan än hen själv.

Och där finns enligt mig också egentligen pudelns kärna, för hela 69 procent av rektorerna fastställs ingen arbetstidsplan. I den här frågan följer man ju inte avtalet helt enkelt. Och det är ju lätt för arbetsgivarna att rycka på axlarna åt, åtminstone billigt. Lite karikerat kan man säga att det är enkelt att blunda för att rektorn sätter sin arbetstid på att byta lampan i skolans korridor, övertiden drabbar ingen annan än hen själv.

På lång sikt märks problemet kanske först den dag rektorn tackar för sig och ingen annan söker jobbet.

Men utan arbetstidsplan och utan uppföljning så vinner arbetsgivaren på kort sikt, för rektorn gör allt och lite till, lappar luckor och fyller hål där de uppstår. I samtal med rektorer framkommer ofta att då kommunen effektiverar eller ett område omorganiseras åläggs rektorn nya uppgifter, uppgifter som sällan har att göra med det pedagogiska ledarskapet eller stödet till personalen. På lång sikt märks problemet kanske först den dag rektorn tackar för sig och ingen annan söker jobbet. Och det scenariot är ingen omöjlighet eftersom 56 procent har övervägt att sluta som rektor. 

Enligt våra undersökningsresultat måste 47 procent av rektorerna måste vara tillgängliga via telefon och/eller e-post när de jämnar ut sin arbetstid. I dagens värld och i ett intensivt arbete som rektor borde det verkligen vara självklart att inarbetad övertid som tas ut som ledig tid är just det, ledig tid. Tid för återhämtning. Arbetstelefonen ska få vara avstängd och rektorn ska få åka bort på sin lediga dag om hen vill. Om vi tror att skolan inte klarar sig en endaste dag utan rektorn, vad har vi då egentligen för backup-system? Som chef för chefer måste man acceptera att även chefer är vanliga människor.

Summa summarum visar undersökningen att det krävs förbättring på bred front för att höja attraktionskraften. Rektorerna behöver en arbetsgivare som inte flyr sitt ansvar gällande arbetstidens planering och uppföljning samt ser till att det finns tillräckliga resurser för att leda en skola anno 2024. Arbetsgivarna bör i viss mån tänka om och se till att onödiga uppgifter tas bort från rektorerna så att arbetstiden bättre räcker till och så att de kan fokusera på de viktigaste områdena som till exempel att stöda och leda lärarna, sköta sitt ansvar för elevvården och leda sin skola som en helhet. För att garantera att den här frågan ska engagera fler aktörer, samlar FSL till ett rundabordssamtal nästa vecka.

Jens Mattfolk, ombudsman

Regeringen Orpo fortsätter ändå framåt med sina aviserade försämringar i arbetslivet. De är många och de är kännbara för arbetstagaren. Även sättet som det görs på irriterar fackförbunden en hel del.

 Ack så kort det politiska minnet är!

FSL och OAJ har hela tiden efterlyst att man skulle förhandla om saken men det har klingat för döva öron. Om det är något som regeringen de facto har lyckats med, så är det att splittra fackföreningsrörelsen. Visst, kritiken mot regeringens planer är gemensam, men fokuset och vad man anser vara värst varierar mycket. Det saknas en tydlig och enad front, vilket gagnar regeringen som kör på i rekordfart.

Man samlar utlåtanden på rad, men frågan är om någon läser dem? Minister Satonen utlyser för all del förhandlingar, men ger så lite tid så att dessa närmast kan kallas för skådespel. Arbetsmarknaden har inte glömt Kiky-avtalet som kom till under liknande former, det vill säga genom tvång.

Ack så kort det politiska minnet är! Man kunde gott ha gett fackförbunden ett helt kalenderår att tillsammans med regering och arbetsgivare utarbeta en ny finländsk modell. För den så omtalade svenska modellen blir inte vår, det är många bitar som inte alls skulle ingå i den finländska modellen. Våra politiker verkar helt glömma att Sveriges modell har byggts på industriavtalet sedan 1997, att det har förnyats under åren och att det kom till i samarbete mellan de stora arbetsgivar- och arbetstagarförbunden. Och ja, visste du förresten hur mycket tid de fick på sig av den svenska regeringen våren 1996? Ja just det, ett år.

Den som törs, blickar framåt. Vilka möjligheter har den offentliga sektorn? Kommer hela förlikningssystemet att vittras sönder? Det är ett faktum om exportmodellen blir verklighet, säger OAJ och fackförbundet Jyty.

Att frångå våra tabellöner och låta marknadsekonomin ta över, är ett möjligt scenario.

I Sverige har man sitt industriavtal, men man har också spelregler för när en part ska få högre löneförhöjningar än exportbranschen. Det råder konsensus om att lärarbristen i vårt västra grannland kräver löneförhöjningar utöver det så kallade märket. Man har också lagstiftningsvägen höjt lärarlönerna genom systemet med förstelärare och lärarlönelyftet. Förstelärarreformen infördes 2013 som ett karriärsteg och ger minst 5000 kronor i tidsbundet lönepåslag till särskilt yrkesskickliga. De här har lett till högre löner men också växande löneskillnader, vilket kritiseras av lärarna i Sverige, speciellt av lärare med längre erfarenhet som inte byter arbetsgivare för att höja lönen och som inte vill vara eller utses till förstelärare.

Vi har våra årsbundna tillägg, vilka tryggar en viss löneutveckling i takt med att erfarenheten ökar. En kombination av sjunkande lärresultat, brist på lärare regionalt eller inom vissa kategorier och en låst position i form av en ny exportmodell är faktorer som kan göra att vi måste utveckla helt nya sätt att höja lärarlönerna i framtiden.

Sådana här knutar kan inte lösas med kniven mot strupen och några veckors förhandlingstid där alla parter inte ens behagar dyka upp.

Att frångå våra tabellöner och låta marknadsekonomin ta över, är ett möjligt scenario. En lärarbransch där UKTA:s lönetabell bara definierar minimilönen och arbetsgivarna kan höja lönerna för till exempel vissa lärargrupper, skulle skapa så kallade löneglidningar. Hurra för till exempel specialklasslärarna vars löner säkert skulle stiga av en sådan utveckling och med tiden ha en positiv inverkan på andra gruppers löneutveckling.

Nu behövs en fredsmäklare som kan blåsa av spelet och samla alla runt samma bord. Lösningar för Finland behövs och facken är kapabla att kompromissa. På sikt skulle Finland må mycket bättre av att skynda långsamt och finna lösningar tillsammans, bygga den finländska modellen med sikte på 2030. Sådana här knutar kan inte lösas med kniven mot strupen och några veckors förhandlingstid där alla parter inte ens behagar dyka upp.

Jens Mattfolk, ombudsman