Category: Ingers inlägg

Oberoende av om skolan ligger i en enspråkigt svensk miljö, en tvåspråkig miljö eller en helt finskspråkig miljö så är det språket som förenar. Kulturen som binder oss samman.

Det som förenar oss alla är en stolthet över att tillhöra en minoritet.

Generation efter generation har formats i den finlandssvenska vaggan. Muminsvenskar, bättre talande eller hurrit – kärt barn har många namn. Men det som förenar oss är språket.

Vaggan har förändrats, synligheten har tagit olika former. Lucian, stafettkarnevalen och snapsvisorna har fått nya vänner. Vänner som kockar på blandspråk eller sjunger på dialekt och vänner som titulerar sig som superhurri.

Det som förenar oss alla är en stolthet över att tillhöra en minoritet.

Det här kan jag själv uppleva då jag rör mig inom Undervisningssektorns Fackorganisation OAJ. Hos dem är jag, FSL:s ordförande, starkt förknippad med det svenska. Mina finskspråkiga vänner anstränger sig till det yttersta för att utbyta något svenskt ord när vi träffas under möten och i Akavahusets korridorer. Och så fint det alltid känns med ett ”Hejsan Inger” i korridoren. Känslan av att jag är sedd och hörd som minoritet är viktig.

Så en liten svenska dagen hälsning till er alla – Var Finlandssvensk på ditt sätt, det är alltid rätt!

Själv vaknade jag till liv efter att en klok gymnasiestuderande gett sin syn på dagens gymnasieutbildning via en insändare i dagspressen. Jag väljer att respektera ungdomars åsikt. Och jag ser ett utvecklingsbehov. Gymnasiets nuvarande system skapar stress som inte alls gynnar välmående. För studerandes bästa, för lärares och rektorers bästa och för samhällets bästa behöver vi tänka om.

Problemet är inte studentproven som ska skrivas, utan att vägen dit görs så snäv. Studerande idag måste tidigt fatta stora beslut utan att ha kunskap om vart de är på väg. Det känns som om ungdomar tvingas till avgörande vägval i allt för tidig ålder. Och lite känns det som att ungdomar ser sig tvungna till att taktikera i sina studieval i stället för att välja kurser de brinner för, kurser som breddar deras allmänbildning, kurser som motiverar dem. När exempelvis matematiken prioriteras lider språk och andra ämnen.

Problemet är inte studentproven som ska skrivas, utan att vägen dit görs så snäv.

Det här är en så viktig diskussion för framtidens gymnasieutbildning. Eventuellt är det så att vårt system är föråldrat och det krävs nytänk. Kanske är det så att fokuset är allt för smalt och det krävs breddning. Det görs så otroligt mycket bra i våra gymnasier som på något sätt borde visas uppskattning, resultera i något betydelsefullt.

Gymnasiet är allmänbildande och samtidigt förberedande för vidare studier och som förbund upplever vi att nuvarande system skapar ett alltför fokuserat tänk på nästa steg. Därför måste vi måna om att ge eleverna en rejäl chans att få en så bred allmänbildning som möjligt och samtidigt minska på stressfaktorn.

Den första gången världslärardagen firades i den lärarförening jag var med i då var en för mig oförglömlig stund. Efter skoldagens slut hade vi kaffekalas med maffig gräddtårta från det lokala bageriet. Jag kommer så väl ihåg den där känslan då vi avnjöt kinuskitårtan, småpratade lärarvardag och kände oss ovanligt mycket lärare. Ja, jag tror bestämt att det var då yrkesstoltheten gjorde premiär i mitt liv. Jag – jag är lärare, jag.

Jag inledde min lärarbana i ett annat samhälle med andra utmaningar än det som omger oss i dag. Den skola jag klev in i 1991 dominerades starkt av allas lika rätt och kunnande.

Idag har vi ett stort behov av trygghet. För att barn och unga av i dag ska kunna växa och måendet formas och stärkas krävs mera trygghet än någonsin i skolan. Jag tror inte att vi någonsin ska ge avkall på kunskapens betydelse i välfärdssamhället. Och inte heller det faktum att skolan och småbarnspedagogiken är en möjliggörare för många i samhället. Men den trygghet som landets skolsystem står för har vi definitivt inte råd att tappa just nu. Den trygghet vi lärare är med om att skapa är en trygghet som bär genom livet.

Beslutsfattare och politiker måste på allvar reagera för att göra skolan mera likvärdig.

Barn och ungdomar har olika förutsättningar. Det ser vi lärare och rektorer alldeles tydligt i vår vardag. Vi noterar ledsamt nog också att vårt utbildningssystem tappat i likvärdighet, och speciellt tydligt har det synts under de senaste åren då samhället prövats. Dagens skola förstärker snarare än utjämnar de ojämlika förutsättningar som barn bär med sig från start. Skolan som utjämnande faktor i samhället är i gungning. Det om något påverkar vår yrkesvardag. Vi lärare vet vad som borde göras, men vi får det inte att gå ihop med de resurser och ramar vi har tillgång till idag. 

Beslutsfattare och politiker måste på allvar reagera för att göra skolan mera likvärdig. Jämlikhet och trygghet går hand i hand. Skola och utbildning är definitivt en central framtidsfråga.

Vägen till en likvärdig skola är ingalunda rak och problemfri. Inför vårens riksdagsval viskar vi i kandidaternas öron: Rikspolitiker måste ta sitt ansvar för jämlik utbildning och förse skolan med de resurser som växande barn och ungdom har rätt till – det är Finlands framtidsbygge.

Många elever får stöd för sent eller blir helt utan. Planer för hur man ska hantera skolfrånvaro uppgörs, men ger inte enligt undersökningar nödvändigtvis önskat resultat (Jyväskylä Universitet 2020).

I den utvidgade läroplikten finns en tanke om att fånga hemmaliggare via handledning och stödåtgärder. Hur det lyckas återstår att se.

Om vi tänker lite större, är det faktiskt skolan som misslyckas med att bromsa problematisk skolfrånvaro – eller är det så att det brister i vård, stödfunktioner och nationella planer?

Det är fint att YLE:s Spotlight lyfter problematiken i programmet Skolvägrare mot sin vilja, men att lägga felet enbart på skolan är en förenklad lösning på ett mycket komplext samhällsproblem. 

I stället borde man granska de större strukturerna. Hur vore det att lyfta brister i den nationella statistiken, behovet av små undervisningsgrupper avsedda för elever med ökad skolfrånvaro och stöd som svarar mot frånvaroproblematiken?

Det behövs resurser till handlingsplaner och stödfunktioner.

Vi som jobbar i skolan berörs av tystnadsplikt. Vi lärare och rektorer kommer aldrig någonsin att kunna delta i granskande program.

Men vi vet att ångest är tätt förknippat med skolfrånvaro. Vilka olika kommunala lösningar finns det för barn och unga som brottas med psykiskt illamående och hög skolfrånvaro? Hur många avdelningsplatser inom barn- och ungdomspsykiatrin finns det inom välfärdsområdena?

Och varför inte peta i resurseringen av stödtjänster för psykiskt illamående, den resursering som är grunden till en jämlik skola? Finns det verkligen tillräckliga resurser eller förväntas elever med problematisk skolfrånvaro bara fixas vid sidan av allt annat som hamnar på skolpersonalens bord?

Mitt hjärta klappar för växande barn och ungdom, för en välmående och trygg skola. Vi lärare och rektorer uppmanar varje politiker på såväl lokal som på nationell nivå att snarast ta tag i problematiken kring ökad skolfrånvaro.

Det behövs resurser till handlingsplaner och stödfunktioner. Erkända nyckelfaktorer som bromsar skolfrånvaro är gruppstorlekar där det finns en reell möjlighet att skapa lugn och ro.

Glöm inte vår framtid – våga diskutera problematiken innan det är för sent!

Det finns oerhört många vackra exempel på skolkulturer med ett starkt tillsammans. Trots det kan vi inte blunda för att det i dag är beklagligt många lärare som vittnar om aggressiva, hotande vårdnadshavare som kontaktar lärare och rektorer. Kontakter som söker syndabockar och fullkomligt saknar tillit till skolpersonal. Kontakter som i värsta fall kan klassas som trakasserier. Det här är en reell utmaning i skolan 2022, ett läge vi måste ta på allvar för att allas bästa.

Det här läget löser vi inte genom att stå och se på och se svartvitt på saken. Det löser vi inte genom att frånta oss ansvar. Ansvaret för samarbetet mellan hem och skola vilar på skolan, men ansvaret för respektfull kommunikation inkluderar såväl vårdnadshavare som skola.

Visst kan vi lyfta Wilma som syndabock och visst kan vi luta oss mot att pandemin gjort skada. Men vi kan aldrig någonsin låta osakligt bemötande vara acceptabelt.

Det digitala infosamhälle vi lever i ställer krav på dialogen. Den utvecklingen är svår att backa. Istället har vi all orsak att förhålla oss till och göra upp spelregler för digital kommunikation och framförallt har vi orsak att ta ansvar.

Världens bästa skola bygger på tillit, inte på övervakning.

Det finländska skolsystemet vilar på tillit. Tillit till att alla kan sin sak, och jobbar för barns och ungdomars bästa. Den tilliten skapar trygghet och ger goda förutsättningar för välmående och lärande.

Mandat att utbilda lärare har våra universitet. De behärskar sitt område. Undervisning på universitetsnivå baseras på forskning. Relationskompetens är en del av dagens lärarutbildning. Det är faktum som jag aldrig någonsin vill ifrågasätta. Det litar jag på.

Världens bästa skola bygger på tillit, inte på övervakning. Trygghet är en grundförutsättning för lärande. En trygg skola vilar på tillit. Elever är aningen skyddslösa – det är ett tecken på att tilliten till skolan sviktar. Det är ett underkännande av dagens skola. 

Jag vill höja blicken och se framåt mot ett gott samarbete mellan hemmen och skola. FSL tror att det samarbetet bygger på tillit, värdegrundsarbete och samsyn. I världens bästa skola finns ett gemensamt intresse för en god skolkultur, och det intresset formar tryggheten för framtiden.

”Svårt att få tag på” har istället breddats och gäller numera även för ämneslärare. Matematiklärare, finskalärare och lärare i praktiska ämnen är några exempel där vi har stora utmaningar med att hitta lärare på svenska i Finland. 

Och vi har absolut noll koll på tillgången. Vi har ingen aning om det finns tillräckligt med utbildade lärare eller om de med rätt utbildning ens jobbar i lärarbranschen. Vi har ingen regelbunden prognostisering, utan vi står plötsligt och oväntat inför ett brett rop på lärarkraften. 

Tänk att det måste gå så långt för att vi ska inse att vi borde få ett prognostiseringsinstrument, ett lärarregister. Det finns inga genvägar till att få stenkoll på lärartillgången. Planerna på ett lärarregister måste rulla vidare. För tillgångens skull, för jämlikhetens skull och för kvalitetens skull.

Alla har rätt till en behörig lärare. 

Vi får inte förringa den insats som sittande regering gjort och ej heller glömma de konkreta utbildningssatsningarna. Men även om riktningen har vänt gällande finansiering är vi inte framme vid förbättrade resultat och välmående i våra skolor.

Kommande regering har en enormt stor uppgift i att bibehålla en hållbar utveckling i rätt riktning vad utbildning beträffar. Och det räcker inte med fyra års medveten satsning, den måste vara mera långsiktig.

Fokus och satsningar på utbildning och kunnande är investeringar som tryggar Finlands framtid.

Problem uppstår då vi har så många elever med behov av stöd att lärare inte kan tillgodose deras lagliga rätt till stöd utgående från befintliga resurser.

Vi måste återfå tron på att utbildning spelar roll för ett fungerande välfärdssamhälle. En skola där elevers rätt till stöd genast behov uppstår tillgodoses är en skola som jobbar förebyggande kring välmående. 

Kvaliteten på undervisningen blir lidande när resurserna inte räcker. Problemet är inte det att vi har svaga elever eller att vi har elever med annan språkbakgrund, men problem uppstår då vi har så många elever med behov av stöd att lärare inte kan tillgodose deras lagliga rätt till stöd utgående från befintliga resurser. Och vi missar totalt den förebyggande dimensionen.

Någon kan fnysa och kaxigt påstå att man aldrig ska eller kan göra jämförelser vad utbildning beträffar länder emellan. Andra kan högljutt skräna om att vi nu måst börja analysera resultat och fundera var vi ska satsa. Man kan tycka vad man vill om Pisaresultat, men man kan aldrig förneka att de visar på trender.

Att satsa på utbildning är att satsa på en välmående kunnig framtid i landet. Det är Finlands väg att klara sig globalt.

I dagens gymnasiestudier är matematiken ett vägande ämne. Allt fler studerande väljer därför den långa matematiken som har många kurser. Kombinerar vi den utvecklingen med matematiklärarbristen som redan är ett faktum så är det ingen munter vardag vi möter.

FSL tog tidigare i år en titt på matematiklärarsituationen i de finlandssvenska gymnasierna som en del av en större kartläggning.

Hela 22 rektorer i Svenskfinland responderade på undersökningen. Rektorerna var rätt samstämmiga i frågan: 16 av respondenterna upplevde att det var utmanande att hitta matematik-/fysik- och kemilärare. Rektorerna lyfte specifikt fram att utmaningen med att hitta vikarier både för hela läsår och för korttidsvikariat.

Vi behöver superduktiga matematiker och naturvetare med brinnande intresse för läraryrket.

Under ett par år har jag på nära håll följt en engagerad pedagog som byggt på sin examen och gått behörighetsgivande studier i just matematik. Det är en lång och krånglig väg vill jag påstå. Det finns många som har intresse för kompletterande behörighetsgivande studier, men vägen dit är allt för komplicerad.

Jag höjer ett varningens finger.

Vi behöver superduktiga matematiker och naturvetare med brinnande intresse för läraryrket. Lärare som levererar så till den milda grad att studerande verkligen ges möjlighet att tanka det matematiskt-naturvetenskapliga kunnande som de behöver och en reell möjlighet att utvecklas till sina fulla potentialer. 

Och slutligen behöver vi putsa bort naturvetarfnyset som ibland riktas mot det enormt viktiga matematikläraryket – allt börjar med en bra lärare.

De två senaste veckornas träffar är sådana som jag aldrig kommer att glömma. Träffarna har fått mig att förstå att lärare och rektorer ute på fältet verkligen fått nog. Vi är beredda att stå upp för våra krav. Vi är beredda att ta till stridsåtgärder om så behövs. Fältet uttalar med enig stämma strejk som ett redskap för att uppnå förhandlingsmålen. Solidariteten, viljan att stå upp för viet framom jaget, är påtaglig. 

Vi kommer aldrig att prata illa om andra yrkesgruppers lönekrav. Vi visar respekt. Vi tror på det som yrkeskåren vittnar om och beskriver från vardagen.

Nu är det hög tid att vi lärare och rektorer lägger ner flexibiliteten och raka i ryggen står upp för vår yrkeskår.

Löneförhöjning handlar om pengar. Men i grund och botten handlar det om värderingar – det handlar om hur man värderar utbildning. Värderar vi renoveringar framom löner, eller vågar vi se det värde som utbildningen har i samhället, i landets framtidsbygge? Att satsa på utbildning är en hållbar värdering och en förutsättning för Finlands framtid.

Nu är det hög tid att vi lärare och rektorer lägger ner flexibiliteten och raka i ryggen står upp för vår yrkeskår. Vi har länge lagt våra egna behov åt sidan på grund av landets ekonomi och pandemivågen. Vi har dragit tillbaka våra krav och anpassat oss. I längden är det ohållbart att backa. På det sättet blir det aldrig vår tur.

Vi måste enade stå upp för våra krav: ett löneprogram som minskar lönegapet mellan den offentliga och privata sektorn och begränsningar i den växande arbetsmängden. Bara på det sättet kan vi stärka attraktionskraften för läraryrket. Finland har inte råd med att lärarna lämnar branschen.

 Därför uttalar vi med enig stämma – det är tid nu, det är vår tur nu!

Just nu är allas våra tankar självklart med den ukrainska befolkningen. Men samtidigt måste vi komma ihåg att driva vår vardag och normala verksamhet framåt. De pågående löneförhandlingarna är en del av det. En process som bör skötas med blicken mot framtiden och med största allvar.

Olika omständigheter har vid varje förhandlingsrunda gjort att löneprogrammet alltid lagts åt sidan.

Det är inte heller första gången vi står inför ett utmanande läge i förhandlingstider. Senast var det pandemin som påverkade, och tidigare omgångar har det ofta handlat om kommunernas dåliga ekonomi. 

Utan att förringa den pågående Ukrainakrisen så ska vi minnas att diskussionen om ett löneprogram inletts redan 2011. Olika omständigheter har vid varje förhandlingsrunda gjort att löneprogrammet alltid lagts åt sidan. Att snällt godkänna argument om att det inte är läge för ett löneprogram nu kan vi inte acceptera. Vi måste fortsätta framåt med det arbete vi påbörjat. För att vi ska uppnå våra målsättningar krävs mod och solidaritet.

Bland oss lärare finns ett starkt kall, vi vill våra elevers och studerandes bästa. Det är vår drivkraft – men det räcker inte. Det är ett faktum att orken bland lärarna tryter samtidigt som lönen släpar efter. Det är vårt ansvar att som organisation garantera att barn och ungdomar även framöver ska ha rätt till kompetenta lärare, att attraktionskraften för yrket är hög och att man ska få en konkurrenskraftig lön för det arbete man gör i undervisningsbranschen.

Vi lärare kan inte varje gång lägga oss i förhandlingstider då strejk diskuterats. Det gör att vi drar undan mattan för förhandlarna och på det sättet ger arbetsgivarnas förhandlare alla trumfkort. Det leder i förlängningen till att vi accepterar att löneutvecklingen kommer fortsätta släpa efter i förhållande till andra branscher.