Category: Opinion

Jag blev mycket positivt överraskad då jag i förra veckan fick se en nyhet från Raseborg med rubriken ”Raseborg höjer lönerna för socialarbetare inom barnskyddet”. Rubriken gjorde mig nyfiken och fick mig att läsa artikeln. Det visade sig att staden inte har lyckats rekrytera behörig personal och att orsaken till rekryteringsproblemen är den låga lönen.
Artikeln fick mig genast att reflektera över motsvarande diskussion som förts i huvudstadsregionen och problemet med rekrytering av behöriga klasslärare. Där har tänket varit helt annat än i Raseborg.
Raseborg pratar inte om att utbilda flera socialarbetare utan de lyfter katten på bordet och säger att det är lönenivån som är orsaken till bristen på behörig personal. Att man höjer lönen med 10 procent (till cirka 3 300 euro i månaden) är ett tecken på att Raseborg verkligen vill lösa problemet och snabbt dessutom.
Ser vi till en utexaminerad klasslärare bosatt i huvudstadsregionen, med en bruttolön på ungefär 2 600 euro i månaden, krävs det inte mycket för att förstå att den ekonomiska ekvationen är svårlöst. Efter skatt och övriga avgifter har läraren ungefär 1 800 euro kvar att leva på per månad. Lönen ska räcka till hyra som vanligtvis är rätt hög. Sen bör det ytterligare finnas pengar till mat, kläder, bussbiljetter för att ta sig till jobbet, försäkringar, internet- och telefonanslutningar och så vidare.
Nyheten från Raseborg får mig att inse att politiska beslut inom områden där det finns personalbrist inte är likvärdiga. Rekryteringstillägg kan betalas till socialarbetare och läkare men inte till lärare.
Att gång på gång lyfta behovet av ett rekryteringstillägg i områden där det finns brist på behöriga lärare gör att man känner sig som Don Quijote.
Känslan frustrerar ibland, men sporrar även till att fortsätta jobba.

Det har rått stiltje på arbetsmarknaden, trots att de första industriavtalen utlöper inom kort. Blickarna har varit riktade mot regeringen i väntan på att denna avslöjar sina budgetplaner rörande beskattningen. Regeringen har i sin tur väntat på att få besked om nivån på löneförhöjningarna i höstens avtalsrörelse.
Det blev regeringen som väjde. Regeringen föreslår skattelättnader om 270 miljoner för alla inkomstklasser. Punkt och slut. Därmed anser regeringen att alla skattesänkningar kopplade till konkurrenskraftsavtalet nu är genomförda för valperioden.
Här kan man gott tala om en rätt väntad kompromiss från regeringens sidan. Beskattningen förblir därmed i stora drag på nuvarande nivå.
Därmed är manegen krattad för arbetsmarknadens aktörer. Regeringens skattepolitik har ju egentligen inget att skaffa med avtalsrörelsen, speciellt nu då det handlar om förhandlingar på förbunds- och branschnivå. Men skattepolitiken påverkar i hög grad löntagarnas köpkraft, som är i fokus då avtalsparterna möts.
Löneförhöjningarna är förstås viktiga, men köpkraften är den avgörande detaljen.
Förberedelserna för avtalsrörelsen har präglats av olyckskorparnas kraxande, som har omfattat varningar om att misstagen från år 2007 inte för upprepas. Det har faktiskt gått tio år sedan vi har upplevt en avtalsrörelse på förbundsnivå och då gick det mesta faktiskt snett. Politiker kunde inte hålla fingrarna i styr från arbetsmarknaden och avtalsrörelsen körde i diket.
Men det var då och nu är nu. För tio år sedan red Finland på en flerårig våg av tillväxt, medan vi nu äntligen upplever tillväxt efter många magra år.
Det finns också andra skillnad. En sådan skillnad berör de kommunalt anställda. Fältet var svårt splittrat år 2007, vilket åtminstone delvis ledde till en svårhanterlig situation. Splittringen hade sina rötter i politiska utspel inför riksdagsvalet våren 2007.
Nu samarbetar kommunfacken, vilket självfallet bidrar till en ökad stadga. Och styrka och stadga kan minsann vara nog så nyttiga ting, när det gäller att säkerställa att också de offentligt anställda håller jämn takt med anställda inom andra områden när det gäller löneutvecklingen.
Samarbete är definitivt bättre än splittring, då det gäller att bl.a. ta itu med den förkättrade nedskärningen av semesterpenningen som är en kvarnsten om de offentligt anställdas hals. Regeringen valde att negligera denna historiska oförrätt i samband med budgetmanglingen. Det ligger i linje med regeringens strävanden att dela in löntagarna i får och getter.

Staten lägger till 25 miljoner euro i budgeten för att stärka jämlikheten i grundskolan, jämlikhetsfinansieringen ökas också med 15 miljoner för skolor i utmanande områden samt 5 miljoner för stöd av undervisningen i naturvetenskaper och matematik.
Vid första anblicken låter det ju bra med många nya miljoner till undervisningen. Men här är viktigt att komma ihåg att vi har ungefär 550 000 elever inom grundskolan och att summan per enskild elev inte blir särdeles stor.
Med tanke på jämlikhetsfinansieringen kan jag inte låta bli att reflektera över ett pressmeddelande som Statens ekonomiska forskningscentral offentliggjorde för ett par veckor sedan. Här berättades om elever som dragit nytta av positiv särbehandling/diskriminering i skolorna i Helsingfors. Nyheten gladde mig eftersom särbehandlingen förbättrat vitsorden och således gett eleverna bättre förutsättningar att klara av studier på andra stadiet.
Detta är ett gott exempel på hur resursfördelningen fungerar i stora städer där stadens tjänstemän känner till förhållandena i olika stadsdelar och kan fördela pengar enligt förmyndarnas utbildningsnivå, familjens inkomstnivå och andelen elever med invandrarbakgrund inom skolans upptagningsområde. Det är bra att det finns pengar att fördela; pengar som gör en skillnad.
Dessvärre får inte jämlikhetspengarna delas ut på nationell basis, till exempel till skolor med ett givet postnummer där invånarna har en viss socioekonomisk ställning. Man anser att postnumret inte ger en rättvis bild att situationen för hela skolans upptagningsområde. Här bör fördelningsgrunderna alltså granskas och förbättras. Annars är risken stor att pengarna riktas fel.
Om vi sedan granskar budgetförslaget ur studerandenas synvinkel i Topeliusgymnasiet, blir utdelningen väldigt mager eftersom det i budgetförslaget inte finns några tillägg för gymnasierna överhuvudtaget.
Det borde vara självklart att även lärarna i gymnasiet kan ta del av de spetsprojektpengar (23 miljoner) som riktas till att utveckla lärarutbildningen och lärarnas fortbildning. Det behövs, speciellt med tanke på alla förändringar och utvecklingsplaner som lärarna inom gymnasiet jobbar med.
Rektorerna och skolledningen får också 10 miljoner för undervisning och fortbildning. Här måste vi se till att anslaget verkligen leder till att våra rektorers höga arbetsbelastning sjunker.
Trenden gällande nedskärningar inom utbildningen har brutits, åtminstone tillfälligt, i och med budgetförslaget 2018.
Avslutningsvis jämför jag situationen med idrottsvärlden: Efter hårt arbete som lett till en seger är det tillåtet att njuta en stund, men sedan gäller det att nollställa situationen och fortsätta jobba för nya segrar.

En central grund för kritiken har varit att antagningen till högskolorna sker på väldigt varierande sätt. Alla kan inte dras över samma kam, vilket rätt långt har sin upprinnelse i att bilden är synnerligen blandad då man ser till olika utbildningars attraktionskraft.

Klasslärarutbildningen utgör ett exempel. Utbildningen är ett attraktivt förstahandsval och på finskt håll räknar man grovt med att ca 10 procent av sökandena når fram.
Det finns många andra områden som är eftertraktade. Många bli vill läkare, jurister och arkitekter, om man ska nämna några utbildningsområden. Alltså använder sig universiteten av urvalsprov, som syftar till att sålla agnarna från vetet.

Men det finns också humanistiska och tekniska högskoleutbildningar, som mer eller mindre tar emot alla hugade studerande.
Inom de mest attraktiva områden finns en vildvuxen flora av omfattande och ofta även dyra prepkurser. Det är inte ovanligt att ungdomar satsar stora pengar och många år på att nå en studieplats inom de mest eftertraktade utbildningarna.

Om det går så att studentexamen blir saliggörande torde detta innebära för t.ex. den juridiska och medicinska utbildningen att endast laudaturbetyg duger för att vinna inträde. Också av klasslärarstuderandena förväntas utmärka studentbetyg.

Men hur mäts motivationen, engagemanget och lämpligheten för bl.a. läraryrket? Eller är liknande ting ointressanta i en ekvation, som i första hand bygger på effektivitet?
Ytterligare är det värt att se på gymnasiets roll i sammanhanget.

Gymnasiet är en teoretisk skolform, som förbereder studerandena för högskolestudier. Men gymnasiet har samtidigt också en stark allmänbildande funktion och alla studerande har ju faktiskt inte siktet inställt på högre studier. En del söker sig vidare till yrkesutbildning på andra stadiet.

Redan nu präglas arbetet i gymnasierna väldigt starkt av studentexamen. Gymnasiet kan i framtiden reduceras till en treårig prepkurs, om studentexamen ges än större emfas.
Det betyder sannolikt att månglarna, som tidigare har skott sig på prepkurser efter gymnasiet, byter fokus. Inte nog med att läromedelskostnaderna på andra stadiet redan nu är dryga. Kostnaderna, och för all del också pressen på studerandena, kan skjuta i höjden ifall extra och avgiftsbelagda prepkurser inför studentexamen blir en del av gymnasiernas vardag.

Utgångspunkten för diskussionen kring bland annat lärarbehovet har ofta varit undervisnings- och kulturministeriets rapport ”Lärare i Finland”, som sedan 2002 utkommit med cirka tre års mellanrum. Den senaste i undersökningen gjordes hösten 2016 (Lärare och rektorer i Finland 2016).

Helt klart är att våra utbildningspolitiska beslut kräver både kvantitativ och kvalitativ information, men frågan är om vi via denna undersökning får tillförlitlig information.

Utmaningen i dagens läge att dra långtgående slutsatser då endast 66 procent av de tillfrågade har svarat i den undersökning som utfördes år 2016. Motsvarande siffra år 2013 var 88 % vilket i och för sig var bättre men ändå inte gav en heltäckande bild av lärarsituationen i Svenskfinland. Procent kan vara bra då det rör sig om stora sampel men borde kompletteras med antal för att ge djup i den kvalitativa delen av undersökningen.

För att konkretisera detta lyfter jag klasslärarstatistiken där vi i mars 2017 hade 1151 klasslärare i vårt register medan man i undersökningen ”Lärare och rektorer i Finland 2016” endast fått in information från 526 klass- och förskollärare. Ur undersökningen framgår det inte heller om en lärare är till exempel föräldraledig eller vårdledig, vilket skulle ge en nödvändig dimension med tanke på behovet i en bransch där över 75 % är kvinnor.

En annan brist som också borde åtgärdas är avsaknaden av statistik över hur många som söker sig till ämneslärarutbildningen. För att kunna prognostisera behovet av ämneslärare behövs tillförlitlig statistik över antalet ämneslärare inom de olika ämnena och hur många som antas till utbildningarna.

FSL har länge argumenterat för ett lärarregister för att skydda yrkesbeteckningen. Ur min synvinkel är det också minst lika viktigt att få ett register för att kunna förutse lärarbehovet.

Genom ett register skulle den diskussion vi för i Svenskfinland gällande lärarsituationen få ett helt nytt utgångsläge. Vi skulle kunna analysera och debattera utgående från en helhetsbild av läget och inte som nu, baserat på antaganden.

Visionen är gångbar alltjämt i dag. Inte minst när det handlar om avtalsförhandlingar.
Höstens avtalsrörelse har kommit i gång efter sommarpausen. Detta sker i en situation, där ekonomin äntligen mår bra efter över nio magra år. Alla indikatorer pekar uppåt.
Det vore därför direkt onaturligt ifall löntagarnas organisationer inte skulle vädra morgonluft efter många år av försakelser och synnerligen njugga löneförhöjningar.

Avtalsrörelsen sträcker sig ända in på början av nästa år, då speciellt avtalen för de offentligt anställda löper ut. Inga löneanspråk har framlagts hittills, men Pappers och Metall lär snart offentliggöra sina krav. De är först ute i lönerörelsen och andra förbund har naturligtvis noga koll på det som händer inom exportindustrin.

De magra årens tid är förbi, men ingen vet förstås hur länge de goda ekonomiska konjunkturerna varar. Men vid det här laget står det klart för alla att en nolluppgörelse inte kommer på fråga. Skattelättnader förslår inte heller. Nu krävs reda pengar.

Olli Luukkainen, ordförande för OAJ, fastslog i början av augusti att lärarna, och för all del andra offentligt anställda, inte nöjer sig med smulor från den rike mannens bord. Det är dags att få stopp på den lönemässiga eftersläpningen.

Statistiken bär syn för sägen. De kommunalt anställda har halkat efter anställda inom andra sektorer rejält.

De privatanställda har också upplevt rätt magra tider under åren 2016-17, visar en opartisk undersökning. Löneförhöjningarna har varit minimala, men löneglidningar har bidragit till att förtjänstutvecklingen de facto visar ett plus om 1,2 procent år 2016 och 0,6 procent i år.
Siffrorna är ännu kärvare för de kommunalt anställda. Här noteras nämligen ett plus om 0,9 procent i fjol och ett chockerande minus om 1,1 procent i år.

En kraftigt bidragande orsak är den treåriga nedskärningen av semesterpenningen om 30 procent, som berör endast offentligt anställda. Denna famösa avtalsdetalj borde i snabb ordning sändas till soptippen, där den hör hemma.

Därefter kan förhandlarna ta sig an uppgiften att se till att de kommunalt anställda i framtiden hänger med i den allmänna löneutvecklingen.

Det nya läsåret är högst antagligen fullt av nya utmaningar – sådana vi ser fram emot och sådana vi upplever som mindre angenäma. Idag lever vi i en tid där förändring är vardag och det är allt svårare att våga stanna upp och låta saker bero. Det är inte är inte bara vi lärare och rektorer som tampas med detta utan även våra elever och studerande som får lov att anpassa sig.

Efter ett par omtumlande år med läroplansarbete och all den byråkrati som uppstått hoppas jag nu att vi åter kan sätta fokus på det egentliga lärararbetet, det vill säga undervisningen, eller lärandet som det numera heter, med elever och studerande.

I motiveringarna till ”Alla tiders lärare”, Svenska Yles förträffliga artikelserie i sommar, hittar jag inte en enda lärare som blivit omnämnd för sitt kunnande kring läroplansgrunder eller skollagstiftning. Man lyfter fram det som läraren gjort med sina elever eller studerande. Det handlar om lärare som i växelverkan med barnen och unga i skolan kunnat både påverka deras kunnande, men samtidigt haft tid att se den enskilda individen.

Med det här i åtanke är det all orsak att inför ett nytt skolår aktivt jobba för att minska på byråkratin och hitta tid för det lärararbete som motiverar. I vår senaste medlemsundersökning lyfter ni fram en ökad arbetsbelastning i samband med bland annat läroplansarbetet. Vår och OAJ:s gemensamma undersökning kring trestegsstödet talar också sitt tydliga språk – det finns inte tid eller resurser för det som verkligen är viktigt, hur våra unga mår och klarar sig i skolan.

Vi kommer det här läsåret att jobba med frågor som berör läraryrkets status där arbetsbelastningsfaktorer från vårens undersökning kommer att ligga på agendan. Vi kommer att via vår applikation Lärarrummet ge både rektorer och lärare möjlighet att följa upp sin arbetstid eller samplaneringstid. Samtidigt kommer vi att fortsätta vårt arbete med att lyfta kravet på en frisk skolmiljö för alla som rör sig i våra skolfastigheter.

Dessutom kommer höstens avtalsrörelse att behandlas på olika nivåer inom förbundet. Nu ska och måste vi målmedvetet jobba för att lärarnas löneutveckling och köpkraft hänger med i jämförelse med utvecklingen inom andra sektorer.

Inför det nya läsåret är det viktigt att lägga det förra läsåret bakom sig. Kom ihåg att inte ställa allt för höga krav på er inför det kommande skolåret. Håll i minnet vad det är som gör en bra lärare och fortsätt med det värdefulla jobb ni gör för våra ungdomar och vårt land.

Jag önskar er ett framgångsrikt läsår 2017-2018!

Vad minns vi och vad framkommer i skildringarna av lärare? Framförallt handlar det förstås om lärarens roll som fostrare och pedagog. Alltså den röda tråden i jobbet.
Nu verkar det dock som om den röda tråden har gått förlorad. Inne i tidningen finns en text om lärarnas arbetsbelastning, som baserar sig på kommentarer till FSL:s färska medlemsenkät. Iakttagelserna bygger på professionella yrkesutövares erfarenheter.
Bilden som målas upp är dyster. Konklusionen blir att lärare uppfattar att de inte längre får vara lärare. En del kommentarer berör för all del aspekter på fostran och utbildning, men överlag kan man tala om en djup frustration över att dokumentation och m.fl. uppgifter överskuggar kärnan i jobbet. I slutändan blir resultatet utmattning.
Skolledarna är sedan ett kapitel för sig. Arbetsbelastningen är stor och utrymmet för det pedagogiska ledarskapet är synnerligen snävt. Reform har följt på reform inom skolvärlden, men dessa har inte åtföljts av tid och resurser i motsvarande mån.
Läraryrket har sina särdrag, vilket gör att lagar och föreskrifter om arbetstid och arbetsmiljö inte kan tillämpas fullt ut såsom i de flesta andra branscher. Undervisningen och därtill anslutna förberedelser, som också i tider av återkommande reformer måste ses som kärnan i lärarnas jobb, upptar endast en del av arbetstiden i anspråk.
Resten av arbetstiden fylls av en massa andra uppgifter, som inte är lätta att definiera tidsmässigt. Dessa uppgifter slukar dessutom allt mera tid.
Måttet börjar vara rågat. Lärarna, och inte minst lärarorganisationerna, får inte underkasta sig en blind determinism och stillatigande acceptera en utveckling som går i fel riktning. Det är dags att sätta gränser för arbetsmängden, speciellt gällande dokumentationen.
Medlemsenkätens mest centrala budskap kan tolkas endast på ett sätt: lärare vill inte bli administratörer. Lärare vill vara lärare.
Det talas mycket om skolutveckling. Men den enda kraften som verkligen kan utveckla skolan är inte politiker och administratörer, utan professionella lärare och rektorer. Verkligheten formas i klassrummen och skolorna – inte vid skrivborden.

Under detta läsår har vi målmedvetet lyft fram det som bekymrar oss. Vi har också gett alternativ till hur missförhållandena kan rättas till.
Vi ser nu en ny lärarroll i skolvardagen. Läraren har blivit en handledare som stöder eleven på dess lärstigar. Den nya lärarrollen förutsätter att läraren skapar ännu mer förtroendefulla relationer till sina elever. Tillitsfull växelverkan är en förutsättning för att nå eleven och kunna handleda hen där handledning bäst behövs. Läraren behöver tid och hanterbara grupper för att kunna vara närvarande just där eleven befinner sig, närvara i nuet.
Då läraren kliver in i lärarrummet möter hen kollegiet. Ett kollegium som nu försöker förverkliga ett fördjupat ämnesövergripande samarbete. Ett samarbete som ger, men som kräver tid, goda relationer och en gemensam syn på lärande. Lärarens nätverk tar sin tid att bygga upp och kräver engagemang men behövs för elevers lärande och välmående.
En fungerande växelverkan är en av grundstenarna i den nya lärarrollen, en växelverkan som skolan inte har råd att låta gå förlorad. Men det är en utmaning i skolvardagen där tempot är högt. Rektorns vardag i likhet med lärarens vardag kantas av utmaningar där det gäller att leda en skola i ständig utveckling.
Lärare, rektorer och lektorer står nu inför ett sommarlov. Ett lov där jag hoppas att var och en ges möjlighet till vila, avkoppling och tankar på annat än utbildning och skolvardag. Att hitta motvikt till den mentala pressen under läsåret, är en förutsättning för att kunna leverera även nästa läsår.
Jag hoppas att ni kan njuta av ledigheten. Ansträng er att vara lite lata, koppla av och bara tänk på sommarens ljuvliga dagar – även de dagar då vädret inte är det bästa.
Ett stort tack för det gångna läsåret och med önskan om en skön sommar!

Det är självfallet omöjligt att i detalj återge innehållet i de uppskattningsvis 200 kommentarerna och hälsningarna jämte de många tipsen och önskemålen. Men åtminstone finns det skäl att intyga att de har lästs och analyserats.
Speciellt välkomna är kommentarerna i detta läge, eftersom den redaktionella strategin lades om från ingången av år 2016. Tidningens layout förnyades, antalet nummer minskade från 26 till 20 nummer per år och omfånget i numren utökades så att tidningen i de allra flesta fallen omfattar 12 sidor.
De två redaktörernas arbetsbild blev dessutom mångsidigare, då vi år 2016 introducerade Lärarens nyheter på webben. Här handlar det om aktuella nyhetsnotiser, som i de flesta fallen publiceras endast på webben. Notiserna minskade därmed i den tryckta tidningen.
Produktpaletten omfattar dessutom en blogg, där jag antecknar och ofta även kommenterar aktualiteter på arbetsmarknaden speciellt i samband med avtalsrörelser.
Lyckades omläggningen av strategin och arbetssättet? Svaret måste bli ett ja, eftersom de positiva omdömena dominerar. Vi är självfallet tacksamma för denna respons.
Responsen visar entydigt att papperstidningen har många vänner. Endast i få kommentarer framkommer önskemål om att slopa pappersversionen till förmån för en digital tidning.
De positiva omdömena värmer, men de negativa omdömena är för all del mera intressanta med tanke på arbetet på redaktionen.
Läraren är primärt en medlemstidning och det är alltså värt att ha en lyhörd inställning till responsen. Samtidigt är det värt att hålla i minnet att tidningen också har andra funktioner. Detta ses i innehållet och redigeringen.
Läraren fungerar också som lärarfackets brobyggare till övriga Norden. Det nordiska samarbetet är intensivt och tack vare språket utgör Läraren en kontaktlänk till lärarfacken i våra grannländer.
Ytterligare fungerar Läraren som ett visitkort för FSL i relation till politiker och beslutsfattare i vårt land. Sålunda sänds tidningen avgiftsfritt till bl.a. svensk- och tvåspråkiga riksdagsledamöter.
Vad är vi på redaktionen själva mest nöjda med? Medier brukar i regel kritiseras för svajande språkbruk, men så icke i fråga om Läraren. Självfallet finns det sporadiskt språkfel också i Läraren, men redaktionen eftersträvar konsekvent en god och förståelig svenska. I själva verket uppstår spontana diskussioner regelbundet på redaktionen. Ofta gäller dessa språkriktighet.
”Vad säger din språkkänsla” lyder i regel den centrala frågan, när vi kollar ord och uttryck med varandra.
Uppenbarligen har vi lyckats rätt väl, eftersom ingen kommentar tar fasta på det förment usla språket i tidningen.