Category: Opinion

De senaste veckorna har vi verkligen fått rannsaka hur vi bemöter varandra och hurudan kultur vi har när det kommer till trakasserier. En tystnadens kultur har visat sig råda; en kultur där man inte vågar eller kan föra saker till tals och där obehagliga upplevelser med tiden satt djupa spår.

Under den gångna veckan har vi fått följa diskussioner om trakasserier av sexuell karaktär. Jag är oerhört glad över att så många skolor tagit itu med frågan och öppet deklarerat nolltolerans. Det är fint att se att man sätter fokus på framtiden och diskuterar hur man kan jobba vidare.

Våra barn och unga måste vara säkra på att vi bryr oss om dem. Det är de vuxnas ansvar, lärare, rektorer och vårdnadshavare, att fråga hur det är. En gång räcker inte utan vi måste ständigt visa att vi bryr oss, endast då känns det självklart för elever och studerande att berätta. Vår utgångspunkt måste alltid var att skapa förutsättningar för att berätta om allting som händer, såväl fina som besvärliga saker.

Vi bör skapa vägar för kommunikation, där vänner eller övriga stödpersoner i skolorna kan stötta den som känner sig utsatt och samtidigt få ärendet vidare för utredning och åtgärder.

Den tystnadskultur vi nu håller på att bryta är allas vårt gemensamma uppdrag – vi måste ta saker till tals. Vi måste ha mod att stå upp och lyfta saker i rätt sammanhang för att åstadkomma en förändring. Det är vårt gemensamma ansvar att sänka tröskeln och forma en lågtröskelkultur där saker diskuteras och diskuteras i rätt forum.

Vi behöver skapa en öppen kultur där vi inte behöver slutna Facebookgrupper eller konversationer på Whatsapp för att lyfta saker. Vi behöver en kultur där det som skett eller det som pågår diskuteras öppet och med dem som är involverade.

Vi kan inte eftersträva en kultur som bygger på gillande utan att känna till helheten. Den kultur man då är med om att skapa är minst lika förkastlig som den tystnadens kultur som råder i samhället. I denna fråga tänker jag bredare än på den debatt om sexuella trakasserier som nu varit aktuell.

Nolltolerans och en låg tröskel för samtal sätter ramarna för en öppen dialog. I en sådan kultur blir inga fall outredda, för då kommunicerar alla jämbördigt för allas bästa och för en bättre framtid.

Stort tack för det arbete ni gör för det 100-åriga Finland!

Jag vill önska er en god jul och ett gott nytt år!

Den nya läroplanen har just förankrats och digitaliseringen av studentexamen är halvfärdig, men det hindrar inte undervisningsminister Sanni Grahn-Laasonen (saml) från att sjösätta en förnyelse av gymnasielagen.
Har gymnasiet gått sönder? Finns det ett behov av en genomgående reform?
Grahn-Laasonen svarar ja och hänvisar till regeringsprogrammet och även till översynen av timfördelningen, som enligt henne blev en halvmesyr för under förra regeringsperioden.

Om man frågar gymnasiets rektorer och lärare blir svaret däremot sannolikt ett rungande nej. Belastningen är redan nu stor och tanken om att i detta läge genomföra åter en reform är inte förankrad bland dem som förväntas göra jobbet.
Reformen ”Det nya gymnasiet” har i sedvanlig ordning en synnerligen stram tidtabell. Projektets tillskyndare tar sikte på att regeringens proposition måtte överlåtas till riksdagen redan nästa vår. Det behöver knappast sägas att tidtabellen är orealistisk och spär sannolikt på gymnasielärarnas förbittring. Rulltrappan rullar ännu snabbare.
Som förmildrande omständighet kan dock ses att processen åtminstone i teorin är öppen, så att lärarna, rektorerna och lärarfacken kan påverka den.

Samtidigt pågår emellertid på annat håll ett arbete, som också påverkar gymnasierna starkt och där möjligheterna till inflytande och påverkan är starkt begränsade.
Då handlar det om regeringen och undervisnings- och kulturministeriets strävanden som syftar till att förstärka studentexamens betydelse i intagningen till universiteten.
Den bärande idén är att slopa så många separata inträdesprov som möjligt och öka studentbetygets tyngd. Det är alltså målet, som för all del är väldigt omtvistat. Är detta verkligen rätt väg att gå när det gäller t.ex. intagningen till lärarutbildningen?

Ännu mera omtvistad är processen, som syftar till att sålla agnarna från vetet. Alla ämnen i examen är förstås jämlika men vissa ämnen är mera jämlika än andra, resonerar ett nätverk i sann orwellsk anda.
Nätverket, som består av företrädare för universiteten, har fått i uppdrag att framlägga förslag om hur antagningen på basis av studentbetygen kunde se ut. I början av november presenterades alltså ett förslag till poängsättningssystem, där olika ämnen rangordnas.
Obestridlig kung bland alla ämnen är lång matematik med modersmålet som god tvåa. Dessa prov ger de flesta poängen i antagningen, medan ämnen såsom filosofi ligger i botten.

En rangordning av detta slag leder automatiskt till stora förändringar i gymnasiernas arbete. Måhända är förändringarna större än de förändringar som ”Det nya gymnasiet” för med sig.

Trots en del ekonomiska analytikers misstro till konkurrenskraftsavtalets effekter, ser vi nu ett uppsving i ekonomin. Det kan vi tacka den offentliga sektorn för. Nu är det dags att tacka den för de uppoffringar som gjorts.

Avtalsförhandlingarna på branschnivå har kommit igång. Efter det har man nått förhandlingsresultat och ingått avtal där lönenivån landat på 3,2 – 3,5 procent för avtal som omfattar två år. Hur detta borde återspeglas i våra kommande avtal är en fråga som diskuterats i samband med FSL:s och OAJ:s fullmäktiges sammanträden denna månad.

Löneutvecklingen mellan den privata och den offentliga sektorn har också lyfts fram. Statistiken visar tydligt att skillnaden i löneutveckling mellan sektorerna ökar för varje år. Orsaken är så kallade löneglidningar, vilka är ett resultat av att den privata sektorn betalar större löneförhöjningar än det som finns i de centrala avtalsuppgörelserna.

Detta är en utveckling vi inte kan omfatta och vi behöver få in mekanismer som garanterar att skillnaden i löneutvecklingen mellan den privata och den offentliga sektorn inte ökar. Målet bör snarare vara att få kurvorna att närma sig på lång sikt.
En undervisningssektor där lönerna släpar efter är en risk för landets bildningsnivå. En hög attraktionskraft till läraryrket garanterar ett lyft av kunskapsnivån och säkrar samtidigt att högskoleutbildade lärare stannar kvar i landet.
Ett mångårigt löneprogram där vi via avtal kan garantera en kompensation för de uteblivna löneglidningarna bör finnas som en del av löneuppgörelsen i början av 2018.

För att uppnå de mål vi satt för löneutvecklingen måste vi vara starka som organisation. Vi bör sätta ner foten och markera att vi inte accepterar nuvarande löneutveckling. I denna kamp behövs varenda medlem som språkrör för våra målsättningar. Vi är starka som förbund och förhandlingspart om vi tydligt visar att vi står enade bakom våra målsättningar.

Nu är det upp till oss alla att markera att vi inte är beredda att se på och acceptera att alla andra får! Genom att gemensamt argumentera för att vi fått nog ger vi våra förhandlare det stöd de behöver i sitt arbete.
Genom att unisont argumentera för förhöjningar visar vi att vi tillsammans menar allvar.

Kostnadseffekten för de två åren uppgår sammanlagt till 3,2 procent. Lönerna stiger med 1,1 procent 1.1.2018 och därtill kommer en lokal pott om 0,5 procent av lönesumman.
De allmänna förhöjningarna är aningen lägre under det andra avtalsåret, medan de lokala potterna är i gengäld större.
Uppgörelsen är föga överraskande och ger ett visst perspektiv på Skogsindustrins bisarra nollbud, som öppnade avtalshösten.
Teknologiuppgörelsen visar vägen för många andra sektorer, eftersom man nu kan tala om en s.k. allmän linje. Andra sektorer har redan hunnit sluta avtal, som följer denna linje.

Ännu i början av året förekom diffusa spekulationer och sonderingar om uppbyggnaden av en s.k. Finlandsmodell, där hela avtalsfältet skulle bindas till de löneuppgörelser som nås inom den konkurrensutsatta exportindustrin.
Det är en modell, som inte tilltalar organisationer som företräder offentligt anställda. OAJ var föga tilltalad av modellen, som emellertid fick sin definitiva dödsstöt av Skogsindustrin som har valt att gå sin egen väg i avtalssammanhang.
Uppståndelsen kring modellen resulterade emellertid i att intresset för den allmänna linjen är större än någonsin tidigare.

Vad innebär detta för lärarna? OAJ förhandlar vid många bord, men organisationens tyngd är störst vid de kommunala avtalsborden.
Är manegen krattad för OAJ:s förhandlingar? Finns det en färdig lathund för förhandlingarna? Svaret måste bli nej!

Nu har alltså en allmän linje utkristalliserats, men det betyder inte att lärarna kommer till ett dukat bord. Utgångspunkten bör dock rimligen vara att den allmänna lönelinjen gäller också offentligt anställda. Men i gott minne hos de offentligt anställda finns den ohemula nedskärningen av semesterpenningen, som ju inte drabbade anställda inom andra sektorer.

Den kommande, eller bör man säga eventuellt kommande reformen av social- och hälsovården påverkar dessutom de kommunala förhandlingarna. En stor del av de kommunala personalen byter då arbetsgivare och processen blir inte lätt. Detta kan sätta käppar i hjulet för tankarna om en tvåårig avtalsperiod.
Lönelinjen är alltså definierad på allmän nivå. Eller mer korrekt är att säga att nivån på kostnadseffekten är fastställd. Men det krävs ingående diskussioner också inom det kommunala avtalsområdet om hur pengarna fördelas. Hur mycket sätts på allmänna förhöjningar, hur mycket fördelas på lokal nivå och vilka eventuella textändringar blir aktuella i uppgörelsen?

OAJ förbereder sina avtalsmål och rustar upp sin organisatoriska beredskap inför förhandlingarna. De gällande avtalen utlöper i månadsskiftet januari-februari 2018.

Målen med förnyelsen är på inget sätt nya, utan enligt mig en upprepning av det som nu redan är gymnasiets uppgift; att vara en attraktiv och kvalitativ utbildning som ger behörighet för fortsatta högskolestudier och som gör övergången från andra stadiets studier till högskolenivån smidig.
Vi har under årens lopp diskuterat, debatterat och uttalat oss kring gymnasieutbildningen. I våra uttalanden har förbundet alltid understrukit betydelsen av att gymnasiet bibehålls som en allmänbildande utbildning där man får en bred kompetens för ett stort urval av studier inom högskolor och universitet. Val som man gör i gymnasiet ska inte utesluta någon fortsatt utbildning.

Då gymnasiet tagit i bruk sina nya läroplansgrunder hösten 2016, känns det overkligt att vi inom gymnasiet nu igen är i behov av en ny reform.
För tillfället pågår försök i 28 gymnasier där timfördelningen ger betydligt mera frihet i valen av realämnen. De första resultaten från detta försök kan vi förvänta oss tidigast sommaren 2019, då de första som deltagit i försöket utexamineras. Dessa resultat är knappast vetenskapligt analyserade då.
Ja, vi behöver se över gymnasielagen. Vi behöver få in specialundervisning i gymnasierna och det finns orsak att förnya skrivningarna kring handledningen. Men det stora problemet är åter tidtabellen.

Vår undervisningsminister har sagt att timfördelningsreformen, som låg som grund för de nya läroplansgrunderna, blev på hälft. Regeringen led också då av tidsbrist och kunde inte släppa en skrivning i regeringsprogrammet, trots vetskapen om att förordningen inte var optimal med tanke på gymnasiets utveckling.
Nu skyndas det igen! Vi kan inte driva utbildningen med fyra års intervaller där det är viktigare för en regering att få sätta sin prägel på utbildningen än att via politisk konsensus kring utbildning och forskningsresultat utveckla utbildningen över riksdagsperioderna.

I detta sammanhang är det också omöjligt att frånse den förändringsprocess som gymnasiet upplever och är inne i med tanke på studentexamen.
Inte att undra på att lärarna och rektorerna känner sig frustrerade över den arbetsinsats som krävs för att hänga med i reformvindarna som blåser!

Skogsarbetsgivarna vill förlänga det nya kollektivavtalet med ett år utan löneförhöjningar. Nollanbudet, som är det första och enda anbudet hittills i höst, slog mer eller mindre ner som en bomb.

Efter många magra år där löntagarna har nöjt sig med synnerligen modesta löneförhöjningar och t.o.m. försämringar är en ljusning äntligen i sikte. Ekonomin växer så det knakar och prognoserna skrivs upp, så att de mest optimistiska bedömarna räknar med en tillväxt om över tre procent i år.
Det är minsann skäligt att också löntagarna får sin del av kakan. De facto speglade ju Sipiläs uttalande den stora allmänhetens reaktioner på Skogsindustrins famösa anbud. Ett anbud som dessutom har sekunderats av en synnerligen njugg inställning till fortsatta förhandlingar.
Få fackliga aktörer på olika nivåer har uttalat sig om den nollinje, som Skogsindustrin erbjuder löntagarna.

Här handlar det om ett fenomen, som jag väljer att kalla Noli me tangere (latin för Rör mig inte!). Det finns en gentlemannaöverenskommelse om att inte kommentera förhandlingar och skeenden inom andra sektorer. OAJ och Tehy kommenterar inte det som händer inom industrin och vice versa.
Detta gäller i än högre grad politiker, när det handlar om avtalsförhandlingar. Spåren förskräcker. Avtalsrörelsen år 2007, som fick en ovälkommen krydda i form av Samlingspartiets vallöften rörande lönerna, är ett exempel och den sittande regeringens hot om tvångslagar på arbetsmarknaden är ett annat.
Tvångslagarna blev inte av, men i stället kom det famösa avtalet om stärkt konkurrenskraft. Höstens avtalsrörelse äger för all del rum på förbundsnivå, men konkurrenskraftsavtalet kastar sin dystra skugga över förhandlingarna.

Varför denna provokativa nollinje, som nära nog alla ifrågasätter? Svaret måste sökas inom skogsindustrins domäner. Löneförhöjningarnas nivå är i denna omgång en sekundär angelägenhet för arbetsgivarna, som länge har framfört krav om att justera kollektivavtalens innehåll. Här handlar det om bl.a. villkoren för att ta in utomstående arbetskraft för att t.ex. utjämna tillfälliga produktionstoppar.

Kort sagt handlar det om förändringar, som arbetsgivarna ser som nödvändiga för att öka produktiviteten och industrins konkurrenskraft. Anbudet om noll måste ses som utpressning i syfte att öka arbetstagarnas intresse för förhandlingar om centrala avtalstexter.
Nollinjen utgör en del av spelet inom uttryckligen denna sektor, inte mera än så. Andra sektorer får foga sig i rollen som åskådare tills läget har stabiliserats inom skogsindustrin.

Noll duger under inga omständigheter som ett riktmärke för avtalsrörelsen överlag.

Jag är en utbildningsaktivist. Jag vill tillsammans med övriga aktörer kämpa för utbildningen. Har är teserna jag hoppas vi kan utgå från:

1.Grundfinansieringen måste höjas. En kvalitativt god skola byggs inte på projektpengar, som bygger på en likvärdighetsaspekt. Om vi vill ha jämlik utbildning borde vi överväga positiv diskriminering mellan kommuner också, inte bara ur internt perspektiv. I Finland har vi många olika typer av kommuner, vilket leder till att finansieringsgrunden för utbildningen borde variera.

2.Kvalitetskriterier som norm för utbildningen. Utbildningsstyrelsens utgav en rekommendation för kvalitetskriterier inom den grundläggande utbildningen 2009. Kriterierna förblev dock endast en rekommendation som kommunerna kunde ta till sig om de ville. Om vi vill ha likvärdig utbildning i hela landet behövs kvalitetskriterier som norm. Utgående från dessa kunde man sedan mäta jämlikhet.

3.Övervakningsansvar till Regionförvaltningsverket. Vi behöver en myndighet som har övervakningsansvar för att lagens och läroplanens normer följs. Idag krävs en anmälan, vanligtvis från vårdnadshavare, för att ett upplevt missförhållande ska granskas. Vi behöver nya sätt för att övervaka och garantera att eleverna får det stöd som är inskrivet i elevens plan för lärande eller elevens individuella plan.

4. Sanktioner (vite) bör införas för att garantera att utbildningsordnarna tar sin uppgift på allvar. I nuläget har det visat sig att kommuner kan hänvisa till resursbrist eller till att pengar inte finns budgeterat för det stöd för lärande en elev behöver. Här behövs vite för att garantera eleverna får det stöd de behöver och via det skapa en likvärdig utbildning för alla.

5. Skolledarna bör ges mer resurser och verkliga påverkningsmöjligheter för att bedriva skolverksamhet. Våra skolledare vet vad styrdokumenten förutsätter och kräver, men de kan inte allokera resurser för stödet då de inte får tilläggsresurser. Dessutom finns det alltför stora skillnader med tanke på personalresurser för ledarskap mellan kommuner. Vilket i sin tur leder till kvalitetsskillnader med tanke på undervisningen som ges.

6. Införa ett relationstal mellan antalet lärare och elever (minimi). Undervisningen i skolorna har förändrats under det senaste tio åren och därför är det orsak att förändra tänket med antalet elever per klass. Ett relationstal mellan antalet lärare och elever är mera i linje med den pedagogik som läroplanen kräver. I relationstalet bör även antalet elever som är i behov av stöd enligt lag beaktas, genom att höja på lärartätheten.

7. Förbättra fortbildningsmöjligheterna för lärare. Det krävs klarare strukturer och mer långsiktiga planer för fortbildningen. Dessutom måste finansieringen riktas så att alla har likvärdiga möjligheter till fortbildning. Alla lärare och ledaren bör få samma möjligheter till fortbildning. Varken språk eller kommun ska få påverka likvärdigheten i fortbildningen.

Herberts har förstås rätt. I många av intervjuerna – också med människor som bor på rätt exotiska ställen – har den finländska utbildningen lyfts fram. För en läsare av artiklarna har det varit föga förvånande, eftersom budskapet om den högklassiga utbildningen har hamrats in också här hemma.

Men allt är inte guld som glimmar. Bilden av den högklassiga utbildningen krackelerar. Fasaden är i skick, men underhållet har försummats på ett betänkligt sätt.
Därför är ojämlikhet och bristande likvärdighet i dag begrepp som dyker upp i nära nog alla diskussioner, som tangerar utbildningspolitiken. Den nationella utbildningspolitiken har tonats ner samtidigt som utbildningsanordnarnas – i praktiken alltså kommunernas – roll och ansvar har ökat. Inte minst i fråga om finansieringen.

Kommunerna har sedan olika möjligheter och även varierande intresse för att satsa på utbildningen.
Variationerna är ohemult stora. Eleverna upplever detta i sin vardag på många sätt. Bl.a. så att tillgången till stöd och moderna läromedel varierar synnerligen kraftigt.
Också rektorerna och lärarna känner av bristen på resurser i många kommuner. Då handlar det om arbetsmiljön, tillgången till fortbildning, storleken på undervisningsgrupper och liknande ting. För att inte talar om skolbyggnadernas skick.

Var går gränsen mellan statens och kommunernas ansvar? Balansen har förskjutits, vilket påtalas av språklärarförbundet Sukol som vänder sig riksdagens justitieombudsman i förhoppning om att JO måtte utreda Utbildningsstyrelsens och undervisnings- och kulturministeriets förehavanden. Kommunerna har getts alltför fria händer att tricksa med timfördelningen, så att elevernas likvärdighet äventyras, anser språklärarna.
Språklärarnas förfarande är exceptionellt. Men grunden för den likvärdiga utbildningsstandarden har eroderat länge nog, så det krävs åtgärder av denna art för att lyfta fram en osund utveckling som har pågått alltför länge.

Larmklockorna borde minsann ringa ljudligt, eftersom rätten till utbildning på lika grunder de facto är inskriven i grundlagen.
Regeringen, eller snarare sagt regeringarna, har mjölkat utbildningen på pengar på många olika sätt. Samtidigt har ministrarna lanserat olika slags projektpengar för bl.a. mindre grupper i undervisningen.

Men dessa pengar kan snarast ses som plåster på såren. De gapande hålen i grundfinansieringen åtgärdas inte.

Under kursen höll bland annat idrottspsykologen Christoph Treier en föreläsning där han jämförde idrottare med lärare. Föreläsningen fick mig att reflektera över många intressanta saker, men jag vill lyfta det Treier avslutade med.
Bilden han avslutade med var från ett flygplan där syrgasmaskerna var nerfällda. Han frågade: Vilka instruktioner får du kring syrgasmaskerna innan flyget lyfter? Svaret var uppenbart – lägg masken på dig själv först och hjälp sedan de andra.
Parallellen till läraren och rektorn i skolan var självklar. Vi faller ofta väldigt djupt in i professionen och glömmer att vi också är något annat. Det är viktigt att reflektera över sitt förhållande till sitt arbete.

Faktum är att våra skolor har högskoleutbildade pedagoger med ett brett kunnande. Lärarskapet vilar på en bred professionalism och ledarskapet präglas av positivt tänkande och framåtanda. Lärarna är nu inne i en implementeringsprocess av läroplansgrunderna, som omfattar elevernas lärstigar och tydliga målsättningar längs med den. Det är en oerhörd kraft som ligger till grund för dagens skola.
Lärarens professionella utmaning ligger i att kunna se varje elev precis just där hen är. Den utmaningen begränsas starkt av resurser. Den dag då hanterbara elevgrupper- tillräckligt små grupper – möter den professionella läraren av i dag är produkten given. Då och först då kan vi garantera såväl lärarnas välmående som elevernas rätt till kvalitativt god undervisning och tid för att bli sedda och hörda.

Under den finlandssvenska utbildningskonferensen nyligen uppmanade Helsingfors universitet oss att vara utbildningsaktivister. Vi tar gärna uppmaningen på allvar. Vi har och vi kommer att målmedvetet jobba för det vi vill ha för vi vet att vi har professionella lärare och ledare som vet vad som behövs för att vår skola ska fungera.

I dag är det viktigt att ni som jobbar för utbildningen i Finland på allvar tar till er Treiers bild. Det ligger ett värde i att inse att kvalitet i det dagliga görandet beror på hur man själv mår.

Framtiden och framgången för det hundraåriga Finland ligger i att vi har lärare och ledare som mår bra som människor och kan bidra till en kvalitativt god utbildning för våra barn och unga.

Verkligheten är nämligen krass. Många barnträdgårdslärare har lämnat yrket och det är si och så med intresset för studier inom området.
Tidigare i höst omtalades t.ex. att utbildningen av svenskspråkiga barnträdgårdslärare i Helsingfors universitet går på halv maskin. Av årets tjugo studieplatser i småbarnspedagogik stod åtta lediga då terminen körde igång.
Åbo Akademis barnträdgårdslärarutbildning lockade så pass många sökande att studieplatserna fylldes. Det omtalade utbildningen av barnträdgårdslärare för språkbad i ÅA:s regi lockade dock endast tre sökande, medan antalet studieplatser var 20, omtalade svenska.yle tidigare i höst.
Nu kan man förstås endast spekulera om orsaken till flykten från yrket och det bristande intresset för studier för att bli barnträdgårdslärare.
Men månne inte den usla lönen är en bov i dramat?
Den uppgiftsrelaterade månadslönen för barnträdgårdslärare uppgick i oktober i fjol till 2 361 euro. Så uppges i den statistik, som har uppgjorts av Kommunarbetsgivarna KT med stöd av uppgifter från Statistikcentralen.
Den genomsnittliga totalinkomsten för kommunalt anställda uppgick sedan till 3 137 euro i månaden. Barnträdgårdslärarna, som alltså förväntas skaffa sig en kandidatexamen vid universitet för behörighet, ligger alltså långt under det kommunala snittet. Och mycket bättre är läget inte för klasslärarna, som har en magisterexamen i bagaget. Samma statistik anger att klasslärarna i oktober i fjol hade en uppgiftsrelaterad månadslön om ca 2 700 euro.
Årstillägg och övertimmar bidrar emellertid att klasslärarnas totallön dock kravlar sig över det kommunala lönesnittet, medan barnträdgårdslärarna ligger långt under genomsnittet också när olika tillägg räknas in i lönen.
OECD publicerade sin årliga rapport Education at a Glance i mitten av september. Här finns också uppgifter om lärarlöner.
Rapporten berättar bl.a. om att barnträdgårdslärarna och klasslärarna i vårt land ligger risigt till. Jämförelsen tar fasta också på köpkraften och inte endast lönerna. Barnträdgårdslärarna ligger nära OECD-botten.
Klasslärarna ligger också lönemässigt långt ifrån andra med utbildning på magisternivå i vårt land, omtalas i OECD-rapporten.
Behöver det sägas klarare? Det går inte att utbilda bort lärarbristen.