Category: Opinion

Inför en avtalsrörelse, och även då processen är i gång, finns många ibland diametralt olika förväntningar och förhoppningar om goda resultat. Förhandlingsmålen har byggts upp under en lång tid och innehåller många olika mål som vi redan inför förhandlingarna vet att inte kan nås fullt ut.
Denna runda var dessutom annorlunda i och med att det inte var det kommunala avtalet som var den stora utmaningen. Nu visade det sig att det var de privata avtalen som förorsakade stora svårigheter med tanke på förhandlingsresultat. Detta var en ny situation. Den var ändå inte helt oväntad, eftersom den information förhandlarna gett från förhandlingarna under hösten 2017 inte varit positiv.

Då varsel om strejk gavs satte det förbundet i en situation som var helt ny för de flesta – handboken från år 1995 kändes onekligen föråldrad. Nu gällde det att utgående från dagens läge omvandla teori till praktik. Även om antalet medlemmar som berördes av varsel om strejk var liten, fick vi ta oss flera ordentliga tankeställare med tanke på vilka som berörs, förmedlar korrekt rätt information om medlemmarna, hur når vi dem samt hur, vad och i vilken omfattning vi informera målgrupperna.
Nu är vi i den situationen att det gäller att utvärdera uppgjorda avtal, men även att granska förhandlingsrörelsen ur med tanke på organisationsberedskapen (tidigare strejkberedskap).

Avtalsuppgörelsen är på en acceptabel nivå. Variationer finns i våra medlemmars avtal, trots att den allmänna linjen motsvarar linjen i andra branschers avtal. Ambitionen var att få de lokala potterna så små som möjligt samtidigt som de allmänna förhöjningarna skulle garantera en löneutveckling åt alla medlemmar.
Nu är det dags att utvärdera resultaten och processen samt börja fundera på mål för år 2020.

**********

Tiden går fort då man har det kul och saker känns meningsfulla. Detta får mig att också att tänka bakåt i tiden och på det faktum att det är nästan fyra år sedan fick ta över ordförandeskapet av Dan Johansson. Det var en uppgift som jag väldigt gärna tog emot och som jag med glädje fått förvalta. Arbetet med att jobba för förbundet har varit ibland utmanande, mestadels inspirerande och något jag sett fram emot varje dag. Mina tankar om delaktighet, förnyelse och ett aktivt förbund har varit en grund i arbetet under den tid jag fått leda förbundet.

Känner på mig att vi kan bli ännu bättre och att jag gärna är med i den processen.
Upprepar därför det jag sade under föreningskursen. Jag ställer mig till förfogande för en ny period som ordförande. Min ambition är att fortsätta det arbetet som jag haft privilegiet att leda. Jag fortsätter gärna leda förbundet tillsammans med er mot framtiden, för våra medlemmar och för att bibehålla den höga bildningsnivå vi har i landet.

Det isländska exemplet är välkommet, men speglar inte hela verkligheten. Det är för all del rätt och riktigt att människor behandlas likvärdigt, speciellt om de utför samma eller likartade arbetsuppgifter, men det finns ett annat minst lika stort problem. Då talar vi om den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Länge nog har man också i vårt land försökt bryta uppdelningen i mans- och kvinnoyrken bl.a. genom satsningar inom utbildningen. Resultaten är blandade. En del satsningar har fallit i god jord och gett frukt, men somt föll bland törnen och somt föll på hälleberget.

Vissa branscher, såsom vården, omsorgen och utbildningen, är alltjämt starkt kvinnodominerade, medan exempelvis teknikens områden domineras av män.
Löner är svåra att jämföra. En möjlig utgångspunkt för en jämförelse är den utbildningsnivå, som krävs för arbetsuppgifterna. När man ser till de offentligt anställda ligger de kvinnodominerade yrkesgrupperna i lä när man jämför med grupper med manlig dominans.

Obalansen är ännu större när de offentligt anställda jämförs med de anställda inom privata sektorn.

Det talas för all del en hel del om problemen också hos oss, men snacket varvas med åtgärder som tvärtom bidrar till att cementera ojämlikheten.
Regeringen Sipilä har inte utmärkt sig som en föregångare, när det handlar om att komma åt den könssegregerade arbetsmarknaden. Meriterna är snarare av negativ art. Ett exempel är regeringens planerade familjereform, som punkterades nyligen.

Det mest omtalade bottennappet, som också kan ses som en verklig björntjänst vad gäller likvärdigheten mellan könen, är emellertid avtalet om stärkt konkurrenskraft, som speciellt drabbade de offentligt anställda. I praktiken är det fråga om en kvinnofientlig manöver.

Sipilä & co uppdelade krasst arbetstagarna i får och getter. Den svartvita bild som målades upp angav att anställda inom industrin utgör ett bärande element inom samhällsekonomin, medan de offentligt anställda snarast kan ses som ett nödvändigt ont som helst ska ligga lågt i lönehänseende. Udden var direkt riktad mot de ofta väldigt lågavlönade kvinnorna.

Bildningsarbetsgivarnas aggressiva offensiv mot anställda inom den privata social- och undervisningssektorn, som har resulterat i flera strejkvarsel, bör ses mot bakgrunden av regeringen Sipiläs politik.

Kvinnodominerade grupper inom utbildningen och vården har utsatts för en bisarr och orättfärdig behandling av Bildningsarbetsgivarna som har dragit ut på avtalsförhandlingarna genom att vägra ge ett seriöst löneanbud.
Resonemanget i sann Sipilä-anda är att vård, omsorg och utbildning utgör mindre viktiga angelägenheter.

Strejkvarslen har följaktligen duggat tätt inom Bildningsarbetsarbetsgivarnas avtalsområden. En rejäl konflikt är under uppsegling ifall inte arbetsgivarna byter spår. När man sår vind kan man få skörda storm.

Utbildningsstyrelsens generaldirektör beskriver i sin blogg väl den situation vi står inför just nu: ”Å ena sidan är vår grundskola bäst i världen, å andra sidan håller den på att rasa samman och är full av utmattade elever och lärare.”
Det han säger är sant och en ett givet argument för planer och strategier för hur vi kan bibehålla den kvalitativt goda skola vi byggt under många årtionden.
Han säger också att debattklimatet hårdnat, vilket jag anser att inte nödvändigtvis är av ondo. Jag ser det mera som en äkta oro för följderna av hur vår grundskola utvecklats under de senaste tio åren.

Grundskolforumets riktlinjer kring världens bästa och jämlika skola är som dokument välgjort och där förs fram idéer som, om de genomförs, säkert garanterar framgång för den finländska skolan. Samtidigt finns det väldigt många saker som ska träffa rätt för att målen ska nås.

Att man bryter ner utvecklingsarbetet från ett nationellt perspektiv via utbildningsanordnare till skolan och eleven för att sedan landa i uppväxtgemenskapen, ger en helhetsbild över vad som borde göras på de olika nivåerna. I riktlinjerna finns även tankar kring hur detta ska genomföras, vilket är nödvändigt ur ett teoretiskt perspektiv. Jag undrar dock om tillvägagångssätten är tillräckligt tydliga.

Jag vill lyfta några enligt mig centrala saker för att tankarna ska kunna verkställas.

Skolans grundfinansiering bör ligga på en sådan nivå att jämlikhet kan garanteras. Vi måste bort från spetsprojekt samtidigt som vi bör granska om den grundfinansieringsmodell vi nu tillämpar garanterar jämlikhet. Här kunde man granska bland annat finansieringen av trestegsstödet.

Ledarskapet lyfts också som en framgångsfaktor. Här är det viktigaste enligt mig att vi ger våra ledare tid att leda och att vi administrerar ledarskapet i skolan så att arbetsbördan och arbetsuppgifterna ligger på en rimlig nivå (den kommunala avtalsuppgörelsen gav lite, men det räcker inte).
Individuella lärstigar och trygg lärmiljö är självklart målsättningar som vårt förbund undertecknar. Vi har poängterat att en större lärartäthet är en självklar åtgärd för att för att kunna förverkliga detta. Dessutom behöver vi se över strukturerna mellan skolan och social- och hälsovården för att garantera elevernas välmåga genom ett effektivare förebyggande elevvårdsarbete.

Grundskolforumet har gjort en bra karta över hur vi ska få världens bästa skola. Nu gäller det att ge utbildningsanordnarna, skolledarna och lärarna de verktygs som behövs för att bygga världens bästa jämlika skola.

Den kommunala sektorns uppgörelse är omfattande – omkring 420 000 löntagare berörs – och följaktligen har turerna i denna runda fått mycket uppmärksamhet.
En del av uppmärksamheten är av negativt slag. I de sociala medierna har många kommunalt anställda spytt sin galla över uppgörelsen och speciellt i hälsofacket Tehy har uppgörelsen lett till stort gny. Inte heller OAJ har undgått bitska kommentarer av en del kritiska medlemmar.

Den organisatoriska beredskapen hade höjts i kommunfacken och ett övertidsförbud jämte ett förbud mot att byta arbetspass ledde till störningar i serviceproduktionen i kommunal regi. Det bidrog till att skruva upp stämningarna.
Förhandlingarna var svåra, men denna gång må ingen skugga falla över Kommunarbetsgivarna KT. Nedskärningarna av semesterpenningen blev en tröskelfråga i dessa förhandlingar. Läget var besvärligt för KT, eftersom staten mjölkar kommunerna på de pengar, som sparas in p.g.a. de beskurna semesterpenningarna.

Alltså vändes löntagarnas blickar mot statsminister Juha Sipilä (c), som må stå som upphovsman till den hätska drevjakt som ledde till det beramade avtalet om stärkt konkurrenskraft. Löntagare i gemen fick smaka på Sipilä-regeringens piska i form av förlängd arbetstid, men de offentligt anställda fick ett extra piskrapp i form av nedskurna semesterpenningar.

Alternativet till konkurrenskraftsavtalet skulle ha varit obehagliga tvångslagar i form av försämrade semesterförmåner och sämre ersättning för söndagsarbete med mera. Tvångslagarna skulle slagit hårdast mot de offentligt anställda.

I efterskott kan man gott säga att de nedskurna semesterpenningarna kom till i ett skede, när vändningen i ekonomin mot det bättre var redan på gång i vårt land. I år är uppgången starkare än vad prognoserna har förutsatt.
Fast det vill Sipilä och hans regeringskumpaner inte veta av, så det blev kalla handen för kommunfacken som uppvaktade honom i hopp om kompensation till kommunerna.
Den besvikelse som en del upplever med anledning av uppgörelsen måste pejlas mot den irritation över den orättvisa behandlingen, som utgör ett oläkt sår i de offentliga leden.

Nu åstadkoms en mager kompromiss, som KT uttryckligen inte ser som en kompensation för semesterpenningarna. I stället talas om ett engångsbelopp, som är bundet till ett lokalt produktivitetsprogram.

Här finns en risk för att inte se skogen för bara träd. För kompensationen för semesterpenningen är dock endast ett sidospår i denna avtalsrunda.
Huvudstråket gav en kostnadseffekt om 3,46 procent, som väl ligger i linje med den allmänna linjen på arbetsmarknaden. Eller i själva verket ligger den kommunala uppgörelsen snäppet över allmänna linjen om ca 3,2 procent utslaget på två år.
Mot den bakgrunden är den kommunala uppgörelsen inte oäven.

Eftersom arbetsgivaren sällan har samma målsättningar som vi (snarare tvärtom), måste vi räkna med att inte alla våra uppsatta mål nås. Utmaningen är alltså att kunna enas när parterna drar åt olika håll.
Inför förhandlingarna höjde vi beredskapen för att markera att vi inte accepterar en lösning där våra medlemmar erbjuds sämre avtal än inom den privata sektorn. Nu är vi delvis i mål med förhandlingarna, eftersom vi i skrivande stund har vi nått förhandlingsresultat inom den kommunala och statliga sektorn.

Vi är nöjda med att det finns ett ledarpaket som länge varit vår målsättning, medan den lokala justeringspotten inte är optimal. Du kan läsa mera om förhandlingsresultaten i den här tidningen. Vad gäller läraravtalet måste vi vänta med att kommentera detaljerna, eftersom det här inte är offentliggjort eller godkänt ännu.

Varför fick vi inte mera eller varför fick vi inte tillbaka nedskärningen i semesterpenningen är säkert frågor som ställs? Kunde vi ha fått mera via en strejk? Hade våra medlemmar varit beredda att strejka? Det är bra frågor, men de är inte lätta att ge entydiga svar på dem. Här ser jag fram emot en konstruktiv diskussion med tanke på kommande förhandlingar och förhandlingsmål.

I skrivande stund är jag dock bekymrad över våra anställda inom den privata sektorn (universitet, övningsskolor och privata skolor) som fortsättningsvis är utan avtal. För deras del är vi i en helt unik situation där arbetsgivaren gett ett skambud som är avsevärt sämre än den allmänna linjen och den linje som avtalats om på kommunal nivå. Dessutom har arbetsgivaren fört fram försämringar i texter, det vill säga paragrafer i avtalen. Detta är något helt nytt och det skulle inte förvåna mig om vi redan då ni läser denna tidning har varslat om konfliktåtgärder.

På Åland är förhandlingarna i startgroparna. Viktigast att lyfta här är att Åland har sin egna förhandlingsorganisation AKAVA-Åland som förhandlar och under tidigare förhandlingsrundor lyckats nå resultat som rätt mycket liknar fastlandets kommunala avtal.

Nu sätts solidariteten på prov, vad är vi beredda att göra för att stöda våra medlemmar i denna svåra situation?
Jag hoppas och tror att vi gemensamt står vid deras sida och stöder dem. Vi ska inte heller glömma våra medlemmar på Åland som också är utan avtal, men där förhandlingarna är i startgroparna.

Usk-systemet utgör en del av lärarorganisationernas historia i våra grannländer, men det har stegvis ersatts av olika system som bygger på årsarbetstid. Lärarnas arbetstider har i regel definierats så att de motsvarar arbetstiderna för andra kommunala tjänstemannagrupper.

Men det finns orsak att inskärpa att årsarbetstid, som volymmässigt i regel är likställt med övriga kommunalt anställdas arbetstider, inte är det samma som kansliarbetstid d.v.s. att lärarna förväntas vara på plats i skolan mellan kl. 8 och 16.
I Danmark tillämpas i viss mån liknande arrangemang, men detta baserar sig inte på avtal om arbetstiden utom om att lärarna har påtvingats en lagstiftning om arbetstiden. Så Danmark må lämnas därhän i detta sammanhang. Övermaga politisk diktatur av detta slag behöver vi inte.

I vårt land har usk-systemet konserverats och under årens lopp har det i viss mån förändrats. Men det torde stå klart för envar att kommunala arbetsgivarens intresse för att utveckla usk-systemet är lika med noll.
Om man till äventyrs spekulerar om att utveckla systemet, t.ex. så att undervisningsskyldigheterna jämnas ut, kräver detta en hel del pengar och sådana pengar kommer inte att finnas tillgängliga under en överskådlig framtid. Så här handlar det om en teoretisk fingerövning. Inte mera än så.

Vad motiverar då ett systemskifte?
Det är uppenbart att åsikterna är delade bland lärarna om det nuvarande systemets för- och nackdelar. De flesta torde emellertid kunna enas om synen om att dagens system inte speglar alla arbetsuppgifter. Likaledes torde de flesta vare ense om att usk-systemet behandlar olika lärargrupper orättvist.
På plussidan kan sedan antecknas den flexibilitet som dagens system medger. Det finns ett tydligt och klart definierat tak för antalet undervisningstimmar. Ytterligare har lärarna förhållandevis goda möjligheter att själva avgöra när, var och hur en del arbetsuppgifter utförs.

Dock innehåller också den föreslagna försöksramen också en betydande andel förtroendetid, som envar lärare använder enligt eget gottfinnande.

En viktig faktor, som talar för ett nytänkande, är det ökande behovet av ökat kollegialt samarbete, som bl.a. gestaltas i form av allt mera ämnesövergripande undervisning. Det nuvarande usk-systemet passar inte till alla delar in i det sammanhanget.
Styrelsen för OAJ gav den 25 januari grönt ljus för försöksavtalet.
Nu är fältet fritt för lokala förhandlingar om försöksverksamhet i en del skolor i en del kommuner. Här handlar det alltså om ett treårigt försök. Det är för tidigt att spekulera om ett systemskifte.

Fotnot:
Den offentliga sektorns avtalsrörelse var inne på slutmetrarna när denna tidning gick i tryck. Följ med avtalsförloppet på www.lararen.fi. Här publiceras avtalsnyheter jämte bloggen ”Löner och sånt”.

Att dessutom en av kommunerna, samtidigt som den efterlyser flera behöriga lärare, går in för att lediganslå ordinarie tjänster endast en gång om året, och detta dessutom i januari, låter verkligen konstigt i mina öron.

Jag har som rektor och lärare varit med om att rekrytera lärare till skolan. Då insåg jag vikten av att man som arbetsgivare är möjligast attraktiv för både utexaminerade lärare och sådana som är i slutskedet av sina studier. För mig var det självklart att försöka visa vilka fördelar vi hade jämfört med grannkommunen. Så här gör man nog också idag säger studerandena, men det är främst rekryterare från Sverige som fängslar under sina besök.

Förra veckan presenterade Sydkustens landskapsförbund en utredning av lärarsituationen i huvudstadsregionen. Enligt denna finns det 65 obehöriga klasslärare i huvudstadsregionen (Kyrkslätt, Esbo, Grankulla, Helsingfors och Vanda). Detta att jämföra med de 21 utannonserade klasslärartjänsterna i HBL (enligt min granskning). Hur är detta möjligt, var finns skillnaden? Vi behöver en grundlig utredning av vilken typ av anställningsförhållande de 44 klasslärarna har.

Inom förbundet har vi länge efterlyst ett bredare statistiskt material för att få klarhet i den verkliga lärarsituationen. Det har visat sig att ingen, varken myndighet eller organisation, har anmält intresse för detta. Att bara se på den faktiska situationen ger inte en tillräckligt bra bild av läget.

Vi vet hur många obehöriga vi har på tjänsterna, men vi har inte klarhet i hur många av dessa tjänster som i verkligheten är besatta med behöriga lärare i grunden men som av någon anledning är tjänstlediga, till exempel föräldralediga. I samband med detta borde vi även se på åldersstrukturen för att få klarhet i omfattningen av kommande pensioneringar.

Samtidigt som vi gärna deltar i debatten om behovet av lärare önskar vi alla arbetsgivare lycka till i sina rekryteringsprocesser. Vi har ett gemensamt mål och det är behöriga lärare i våra skolor!

De kommunanställdas talan förs vid de centrala förhandlingsborden av huvudavtalsorganisationerna, vilka är tre till antalet. OAJ och andra Akava-organisationer företräds av Förhandlingsorganisationen för de offentliga sektorns utbildade FOSU.

Den kommunala fackliga fronten har visat sig hålla. Fackförbunden drar åt samma håll och är ense om centrala frågor. Då handlar det bl.a. om synen om att de kommunala lönerna bör höjas minst lika mycket som inom andra branscher. Den allmänna linjen om ca 3,2 procent utslaget på två år kan inte underskridas.

En annan central hållning berör strukturen. KT vill föra över allt mera pengar till förhandlingarna på lokal nivå, medan kommunfacken vill hålla fast vid centralt avtalade förhöjningar. Lejonparten av förhöjningarna ska användas till allmänna förhöjningar, som kommer alla kommunala löntagare till del.
Facken talar om en lönemässig eftersläpning, som har accentuerats under de senaste åren. Alltså vill man åstadkomma ett flerårigt löneprogram, som ser till att de kommunala lönerna är konkurrenskraftiga jämfört med lönerna inom andra branscherna.

KT intar emellertid en sval hållning och vill inte ens vidkännas en eftersläpning.

Avtalsförhandlingar har en egen dramaturgi. Just nu är vi inne i en fas, som kan kallas upptrappning. Aktörerna har definierat sina mål, tempot ökar och konflikterna trappas upp.

För fackförbundens del innebär denna fas att man i sedvanlig ordning höjer beredskapen inför en eventuell konflikt. Avtalen har sagts upp från den 1 februari och då är fältet fritt för konfliktåtgärder, såvida man inte i förhandlingarna når tillfredsställande resultat.
De kommunala förhandlingarna följer sannolikt samma mönster som tidigare, vilket innebär att de allra sista dagarna i januari blir hektiska. Först då klarnar det om förhandlingarna ger resultat eller om kommunsektorns vinter präglas av konflikter.

Fotnot:
Du kan följa med avtalsrörelsens förlopp, jämte därtill anslutna kommentarer, genom att kolla in www.lararen.fi. Här finns bl.a. bloggen Löner och sånt som uppdateras i takt med att förhandlingarna avancerar.

Orsaken till att ingen förändring har skett med tanke på usken är många, men jag tänker lyfta två. Den ena är att vi inte lyckats nå konsensus inom FSL eller OAJ om hur vi vill förändra usken utan att orsaka försämringar för en del lärare. Den andra orsaken är att arbetsgivarna har visat föga intresse för att ändra på usken och att en utjämning eller korrigering skulle ha tagits från de allmänna löneförhöjningarna.

Det har också visat sig vara svårt att starta från ett helt tomt bord, där inte usken skulle ligga som grund. Seriösa arbetsidsförsök har gjorts förr, men alla har tyvärr strandat. Det goda i facklig verksamhet är ändå att ett nej inte stänger dörrar, utan sporrar till nya förhandlingar med det självklara målet att få till stånd avtal där lärarna får betalt för allt arbete de gör.

I vår medlemsundersökning (våren 2017) framgick det tydligt att lärarnas arbetsbelastning har ökat markant och att andelen traditionell undervisning minskat samtidigt som övrigt arbete som hänför sig till skolutveckling, byråkrati, samarbete mellan hem och skola samt möten ökat. Kort sammanfattat har lärarnas arbetsbild drastiskt förändrats från den tiden usken kom till.

Inom förbundet har vi under flera år arbetat för att synliggöra allt arbete lärarna utför och få det att rymmas inom den avlönade arbetstiden. Det är ett utmanande uppdrag, eftersom vi med tanke på arbetstid främst pratar om undervisningstimmar via undervisningsskyldighet och samplaneringstid. Det finns en gråzon mellan samplanering och uppgifter som hör ihop med undervisning som gör ramen otydlig.

Med tanke på försöken vore det värdefullt och viktigt för förbundet att få med en svenskspråkig skola. På så sätt kunde vi få en verklig insyn i vad försöket innebär och om det är en möjlig väg att gå.

Det är viktig att understryka att vi nu pratar om ett försök som garanterat kommer att analyseras kritiskt av OAJ, Kommunarbetsgivarna och oss. Det självklara målet med försöket ska vara att minska på den arbetsbelastning lärarna har och ge dem ork och arbetsglädje.

God fortsättning på det nya året!

Debatten om trakasserier har nått Svenskfinland med besked. #Metoo har följts av #Övistoo samt #dammenbrister och fler avslöjanden och upprop lär vara på väg.
Avslöjandena om att trakasserierna också berör skolvärlden är föga förvånande. Indikationer om att något är fel har funnits redan länge, vilket har setts bl.a. i Institutet för hälsa och välfärds (THL) skolhälsoenkäter. Men dessa rön har fallit i skymundan så att fokus i rapporteringen har varit bl.a. på användningen av rusmedel och liknande ting.

Ett liknande resonemang kan appliceras på skolornas arbete för jämställdhet och mot trakasserier av sexuell natur. Skolornas arbetsbord dignar av allehanda krav om åtgärder, som har pockat på uppmärksamhet.
Det vore definitivt överdrivet att säga att arbetet mot jämställdhet och mot trakasserier har glömts bort, men ofta har andra frågor fått mera uppmärksamhet. Här finns förstås ett samband med de knappa resurserna, som läroanstalterna förfogar över.
Pengar har satts ner på akuta åtgärder, medan mera långtgående processer, såsom just detta med att förmedla etisk fostran och respekt för andra människor, har fått vänta på sin tur. Eller så har arbetet upplevts som mer eller mindre självklart. För vi har ju velat tro att vi lever i ett av världens mest jämställda samhällen. Fast detta har visat sig vara en illusion.

Senast nu har spelets regler ändrats. Det bör uttalas tydligt – tydligare än tidigare – att våld och trakasserier inte är acceptabla fenomen i umgänget mellan människor.

Skolvärlden står inte ensam, utan det är uppenbart att trakasserier av olika slag har förekommit inom nära nog alla områden i samhället.
Skolvärlden står inte heller ensam, när det gäller den intrikata och nog så centrala uppgiften att fostra eleverna och ge dem vägkost för vuxenlivet.
Skolan kan inte göra underverk. Lärarna har ett viktigt uppdrag, som bl.a. inbegriper åtagandet att fostra elever och studerande till demokratiska medborgare. Men allt sker och kan inte ske i skolan. Vilka värderingar har eleverna med sig hemifrån och vilka värderingar råder bland barnen och ungdomarna?
#Metoo och därtill hörande upprop har öppnat många fönster, så att den unkna inneluften har kunnat vädras ut. Vädringen måtte fortsätta.
Ytterst handlar det om respekt. Inte mindre och inte mera än så.