Category: Opinion

I den resolution som gavs från kongressen tar vi ställning till den rådande arbetssituationen och lärarnas välmående samt en jämlik utbildning. En enig kongress stod upp för att det handlar om en yrkeskår som måste ges en ärlig chans att möta alla de krav som ställs på skolan. En resolution som uppmanar till utjämning av ojämlikheter. Det ger mig som ordförande en tro på att det fackliga arbetet har betydelse.

Allt fackligt arbete bottnar i solidaritet grundad i en äkta vi-anda. Jag kände av den vi-andan under kongressen. Jag tror att det målmedvetna arbete som görs ute i föreningarna har enorm betydelse för förbundet. Det är ni lärare som bäst ser konsekvenserna av reformarbetet ute i skolorna, det är ni som är proffs på att identifiera utmaningarna. Det är ni rektorer som ur en annan synvinkel jobbar ned samma saker och det är ni lektorer som känner till hur det är inom universiteten. Samtidigt gläder det mig som ordförande att se den aktivitet ni medlemmar står för. Allt från fester för att öka sammanhållningen till olika ställningstaganden som leder förbundet framåt.

Jag beundrade de tidigare förbundsordförandena som under kongressen blickade tillbaka på sin tid vid rodret. Arbetet går vidare!

Då den organisationsförändring som vi tillsammans processat i förbundet godkändes känns som ett av många stora ordförandeuppdrag rotts i hamn. Jag tror att vi har all orsak att noggrant analysera läget för att kunna trygga samma synlighet och att hitta en ny ”gemenskapsplattform” som kongressen varit, därom inget tvivel. Men i övrigt ser jag förändringen som ett klart steg närmare de aktiva. Som ordförande är jag glad över den ökade möjligheten till delaktighet som den här förändringen skapar.

Det guldmärke som fästes på min rock är ett klart tecken på att man varit med länge. Varit med länge och sett reformer komma och gå, medan uppdraget och jobbet för lärarnas bästa alltid kommer att bestå lärare som levererar måste omges av attraktiva arbetsförhållanden där alla mår bra och hittar arbetsglädje i det fina jobb vi har.

Sommarlovet diskuteras och debatteras under det gångna året igen. En eventuell flytt ska i analysen ha fokus på utbildningens bästa ur elevperspektiv, men även ur lärarperspektiv. Det är helt korrekt att göra utredningar kring en flytt av sommarlovet, utredningar som föregår beslut. I skrivande stund behövs ingen utredning. Nu är det sommarlov!

Så att bästa medlemmar, var stolta över det ni åstadkommit och njut av er välförtjänta ledighet!

När man sår vind får man skörda storm. De två senaste regeringarna har resolut skurit ner på finansieringen inom hela sektorn för fostran och utbildning utan att desto mera tumma på målen för verksamheten. För de som sitter på pengarna måste ju också tänka på Finlands renommé som ett föregångsland inom utbildning! Utbildningens potemkinkulisser får ju inte förfalla!

Resultaten av dessa ansträngningar kan nu beskådas i sin prydno. De som förväntas göra jobbet är rätt och slätt trötta.

OAJ-ordföranden Olli Luukkainen talade om ”åtta svarta år” i sitt öppningsanförande och då syftade han på de på varandra följande nedskärningarna inom utbildningens område.

Men det är rimligt att anta att gynnsammare tider är i sikte, speciellt när de ekonomiska konjunkturerna har svängt till det bättre. Statssekreterare Martti Hetemäki vid finansministeriet är en ”räknenisse”, men han stod för det mest optimistiska inslaget. Han presenterade en ymnig flora av grafer och tabeller, men hans konklusion var glasklar: Finland har inget annat alternativ än att satsa på utbildning.

Den sjunkande nativiteten har blivit ett hett samtalsämne i vårt land och följaktligen tog Hetemäki fasta också på detta. Han påvisade att familjebildning har ett nära samband med sysselsättning, som i sin tur hör samman med utbildningsnivån. Speciellt när det gäller män.

Kan det sägas klarare? Det ligger definitivt i nationens intresse att satsa på fostran och utbildning.
Därmed står det lika klart att det ligger i nationens intresse att se till att de, som gör jobbet, också mår bra.

Vad kan egentligen göras för att stävja den katastrofala utvecklingen? Den frågan ställs av Raseborgs lärarförening i en motion, som behandlas av FSL:s förbundskongress i början av juni.

Frågan lär också synas av OAJ:s styrelse, som hörsammade det krassa budskapet som förmedlades i fullmäktiges diskussioner. Styrelsen förband sig att i högre grad beakta välmågan och trivseln i arbetet i sin beredning och sina beslut.
Och undervisningsministern Grahn-Laasonen yttrade att beslutsfattarna borde också tänka på hur man stöder lärarna i olika reformer.
Utbildningen i vårt land brottas med två stora problem. Den jämlika utbildningsstandarden krackelerar betänkligt och den stora arbetsbelastningen utgör en hot mot lärarnas och skolledarnas ork och hälsa.

Det handlar om en kongressperiod och samtidigt en ordförandeperiod som ibland känts arbetsdryg, men även under de tyngre perioderna varit belönade och inspirerande.
Att få ha privilegiet och glädjen att jobba med medlemmar, förtroendevalda, kanslipersonal och alla i nätverket kring förbundet för medlemmarnas och utbildningens bästa, har varit och är något jag värdesätter högt!

Bland annat det här lyfte jag samband med ordförandevalet för fyra år sedan: ”FSL är ett fackförbund – en intressebevakningsorganisation – som bygger på en solidaritet medlemmar emellan. Idag behöver vi mera än någonsin ett solidaritetstänk in bland medlemmarna så att vi enade kan stå mot bl.a. sparerbjudanden och övrigt gratisarbete lärare och skolledare förväntas utföra.”
Idag jobbar vi fortfarande med lärarnas, rektorerna och lektorernas arbetsbelastning och här får vi väl konstatera att läget försämrats, vilket självklart betyder att vi ska högprioritera detta i vår fortsatta verksamhet. Lösningarna kommer inte att vara lätta, men om vi jobbar tillsammans på medlemsnivå och inser att det här är ett hot mot kvaliteten, kommer vi garanterat långt.

Vi har kommit till ett skede där vi måste välja vad som är viktigare med tanke på kvalitativt god utbildning; En outsinlig utvecklingsprocess eller yrkeskårens ork. Jag tror definitivt att vi ska gå på linjen som stöder lärarnas ork att göra ett kvalitativt gott jobb.

Ett av målen för mig som ordförande har varit att skapa ett proaktivt förbund som tar ställning i frågor som berör vår skola. Jag tror det är viktigt för oss att våga gå in i debatter, argumentera och försöka nå koncensus i frågor samtidigt som vi inte ska vara rädda för att stå på barrikaderna ibland för att bevaka våra medlemmars intressen. Hur väl vi har lyckats med det här är upp till er andra att bedöma.

I talet pratade jag också om delaktighet. Under verksamhetsperioden har vi jobbat med förbundets organisationsförändring. Där har målsättningen varit att föra beslutanderätten närmare föreningarna. För mig innebär den här maktförskjutningen en typ av delaktighet där medlemmarna på ett smidigt sätt ges möjlighet till direkt och flexibel påverkan.

Förbundsordförande för FSL är chef för kanslipersonalen, verksamhetsledare och förbundets ansikte utåt. Dessa uppgifter har stundtals satt ledarskapet på prov. Jag har insett att i den rollen måste man fokusera på sakfrågor och alltid ha medlemmarnas bästa för ögonen för att bilda ett vinnande lag. För det är så jag ser på er medarbetare – vi är alla en del av laget.

Medlemskontakten ger mig alltid enorm energi. Varje kurs jag deltar i, alla möten jag sitter på – ja vareviga kontakt jag har med er lärare berikar det uppdrag jag har. Alla möten med er medlemmar för mig närmare skolvardagen och era upplevelser och utmaningar.
Lärarrollen har förändrats en hel del sedan jag tog min lärarexamen. Därför och just därför är kontakten till er FSL:are så enormt viktig för mig och enormt energigivande.

Den första riksförlikningsmannen utsågs år 1962 och Minna Helle var den allra första kvinnan som har beklätt denna statliga tjänstemannapost. Helle var obestridligen en frisk fläkt, som fungerade som en motvikt till den grå skaran av föregångare. I första hand har det handlat om allvarsamma herrar i kostym, som inte har utmärkt sig som färgstarka profiler.

Dock finns i denna illustra skara också Jorma Reini, som bl.a. utmärkte sig i en grupp av herrar som tillställde Marianne Laxén, som jobbade på jämställdhetsombudsmannens byrå, ett osmakligt postkort med tecknade erigerade penisar.
Det skedde år 1990 och arbetsmarknadens koryféer var mer eller mindre uteslutande av manligt kön. Tilltaget med det beramade postkortet hade sannolikt kommit till i ett alkoholrus, vilket uppfattades som en förmildrande omständighet. Tiderna var sådana.

Nu skriver vi år 2018 och jämställdhet, eller snarare sagt strävan efter jämställdhet och likvärdighet på arbetsmarknaden är en självklarhet. Och fylleri är definitivt inte en dygd ens i fackliga sammanhang.

Minna Helle har anklagats bl.a. för jäv. Hennes karriär omfattar huvudsakligen tjänstgöring i olika fackliga sammanslutningar, bl.a. inom Tehy och Akava. Att hon nu bytte sida och övergår i arbetsgivarlägrets sold har väckt uppmärksamhet och en del belackare anser att hon mentalt hade bytt sida redan tidigare i sitt värv som riksförlikningsman.

Om man ser på Helles gärning med likvärdighetens glasögon kan man inte identifiera några framsteg. Tvärtom bidrog hon till att ytterligare förstärka löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Detta skedde genom att hon tidigt i våras meddelade att hon ämnar låsa sig vid den s.k. allmänna linjen, som definieras av den konkurrensutsatta exportindustrin. Helle har kritiserats för detta och hon har försvarat sig med konstaterandet om att hennes företrädare också har visat en förkärlek för den allmänna linjen. Men kramar är inte det samma som lås.

För ett par år sedan gjordes ett tappert försök att skapa en allmän mekanism för utmejslandet av en allmän linje, som skulle fungera som ett riktmärke för avtalsrörelser i framtiden. De centrala uppgörelsernas tid var ju förbi.
Ansträngningarna rann ut i sanden, men det oaktat tog riksförlikningsmannen tankarna till sitt hjärta. Dock utan mandat och på eget initiativ.
Den finländska arbetsmarknaden är i praktiken väldigt könsuppdelad och det har visat sig vara synnerligen svårt, kanske t.o.m. omöjligt att få bukt med snedvridna och orättvisa lönestrukturer.

Lyften har uteblivit. Introduktionen av en sträng norm för avtalsrörelser hjälper inte kvinnorna i lönegropen, utan bidrar snarare till att göra gropen djupare.

Jag läste för en tid sedan en kolumn i Vasabladet där en lärarutbildare från Åbo Akademi uttryckte sin oro över den utveckling synen på lärande fått och även synen på lärare fått i vårt land. Samtidigt har resultaten från OAJ:s arbetslivsbarometer, där även FSL medlemmar medverkar, publicerats, vilket fått mig att återgå till ett tema jag behandlat många gånger tidigare.

Budskapet i arbetslivsbarometern är tydligt: vi har en yrkeskår som mår allt sämre och upplever att arbetsbelastningen blir större för varje år. Utvecklingen måste öppna ögonen hos våra utbildningsmyndigheter, politiker och arbetsgivare, men samtidigt bör vi nog själva också som yrkeskår stanna upp och reflektera över vad som håller på att ske.
Skolan har nu hamnat i en turbulens som vi måste ta oss ur. Vad det innebär borde vi hitta en konsensus kring. Vi behöver definitivt inte flera nya projekt eller arbetsgrupper för detta.
Vi behöver linjedragningar som tar ner tempot och skapar en kultur där vi inte hela tiden behöver förändra för att ha en kvalitativt god utbildning. Den har vi redan.

Det handlar också om att granska var ribban är lagd enligt våra styrdokument. Ur den synvinkeln behöver en tydlig analys innehållande en noggrann utvärdering av vad förverkligande av våra styrdokument kräver i form av finansiering. Det är bortom allt tvivel att den finansieringsgrund skolan nu har idag inte räcker till för att ge en jämlik utbildning och garantera eleverna den undervisning styrdokumenten kräver. Grunden i vårt utbildningssystem är att alla barn och unga garanteras en möjlighet att komma över ribban.

Att per automatik sedan säga att det är våra lärares och rektorers fel, då inte alla mål uppnås är både orättvist och kränkande mot en yrkeskår som jobbar på bristningsgränsen för att få allt att gå ihop. Vi har även en allt för många utanför skolvardagen som i likhet med experter i en hockeystudio analyserar och ger goda råd hur saker borde göras, utan att känna till stämningarna på spelplanen eller omklädningsrummet, där strategier för spelet konkret uppgörs. Att prata med en tränare eller lyfta enstaka spelare ger heller ingen helhetsbild av spelet.

Samtidigt som vi behöver arbetsro har vi lärare orsak att se oss själva i spegeln. Skolutveckling är en del av lärarnas arbetsbild. Med tanke på hur lärare och rektorer mår bör vi stanna upp och reflektera. Den skolutveckling som medför merarbete utan att annat arbete försvinner är en utveckling i fel riktning. Skolutveckling måste innebära att saker och processer effektiveras och ersätter gamla processer och arbetssätt.

Att tycka om sitt jobb med barn och unga och att brinna för lärarskap är en fin sak. Det är en energikick som ger ork i professionen. Yrkeslivet är dock enbart en av bitarna i livet, där balans mellan arbete och fritid måste ligga som grund för en välmående individ. En välmående lärare levererar!
En välmående skola byggs av lärare och rektorer som trivs med det de gör, känner att de får uppskattning och blir bemötta som högt utbildade professionella yrkesutövare.

Samhället utvecklas och därmed berörs självfallet också utbildnings- och andra sektorer. Strukturomvandlingarna har lett till att anställda förväntas engagera sig både socialt och emotionellt.
De traditionella ”människonära” yrkena har ändrat karaktär. Till exempel i läraryrket har folkbildarrollen ersatts av rollen som elevcoach som månar om den enskilda individens behov. Samtidigt har problemen med arbetshälsan och arbetsförmågan förskjutits mot området för psykisk hälsa, antecknas i Arbetshälsoinstitutets färska rapport.

I motsats till de flesta andra rapporter är det fåfängt att leta efter procentuella andelar i denna sammanställning, som speglar utvecklingen under flera decennier. Snarare handlar det om att belysa allmänna trender rörande arbetslivet och arbetshälsan.
Människonärheten har alltid utgjort en självklar och viktig del av läraruppdraget. I själva verket är det just glädjen i att jobba med människor och hjälpa dem vidare som ofta fungerar som lockbete till läraryrket. En annan sida av myntet är att människonärheten också är förknippad med psykisk sårbarhet, speciellt när kraven höjs och arbetet kräver mera.

Arbetsbelastningen har otvetydigt ökat för lärarna. Det utvisar många undersökningar. Senast i en enkät, som OAJ och FSL låtit utföra bland gymnasielärare.
Men vad döljer sig egentligen bakom detta? Mycket har talats om ökad dokumentation och överstora undervisningsgrupper; två faktorer som obestridligen påverkar arbetsbördan.

Alltför litet har talats om psykosociala belastningsfaktorer i lärarnas gärning. Arbetshälsoinstitutet lyfter som ett exempel på förändringen från lärare till coach eller handledare. Det är en förändring, som inte har beställts av lärarna utan snarare handlar det om ett påfund, som har kommit till i syfte att krydda den senaste läroplansreformen.

Handlar det om ett begrepp, som många lärare upplever som en påfrestande och påklistrad stressfaktor? Har inte lärare valt yrket uttryckligen för att vara lärare? Handledningen har ju de facto alltid utgjort en del av lärarjobbet.

Läraryrket är respekterat och lärarstudier är attraktiva i vårt land. Men det är ingen självklarhet att det förblir så i framtiden. Välmående och motiverade lärare är inte en outsinlig naturresurs. Orken i lärarjobbet är inte en fråga, som berör endast lärarna. Den berör hela samhället.

När vi nu har en bättre uppfattning om barnträdgårdslärarnas löner är det skäl att se över lärarnas situation också. Att lyfta lärarna är inte bort från barnträdgårdslärarna – det är snarare att förtydliga och bredda fenomenet. Jag tänker speciellt på de principer arbetsgivarna i huvudstaden har när det kommer till lärarnas lönebildning, det vill säga att inte göra något.

I dagens läge finns det en lärarbrist i skolorna i huvudstadsregionen, det kan vi säkert alla skriva under. Den naturliga följdfrågan är om det verkligen är brist på lärare i huvudstadsregionen? På den frågan svarar jag nej. Det finns till exempel en stor mängd klasslärare som lämnat skolan för att jobba med annat. Orsakerna är säkert många, men en kan vara att de inte har haft råd att jobba i skolan. Levnadskostnaderna är höga innanför Ring III och ett byte av arbetsplats ger bättre betalt.

Att locka nya lärare är heller inte lätt då det inte erbjuds några ekonomiska fördelar för lärare i huvudstadsregionen i jämförelse med dem som jobbar i kommuner där bland annat bostadspriserna är lägre. Det förvånar mig mycket att kommunerna inte vågar göra något konkret för att även ekonomiskt stöda lärarna i form av lönetillägg.

Är det fonderna som ska få ordning på lärarbristen frågar jag mig också? Vi får ofta läsa om hur de finlandssvenska fonderna ger stipendier för utbildningar, projekt och bostäder för att lösa lärarbristen. Kommunernas egen finansiering uteblir däremot nästan helt. Hur kan det finnas oändligt med pengar för till exempel metron, men inte en cent för att göra något åt klasslärarbristen?

Den personliga ekonomin kan inte hänga på övertimmar, eftersom dimensioneringen är tänkt som så att en fylld undervisningsskyldighet är att jobba 100 %. Förutsättningen för en tillräcklig lön kan inte vara övertimmar, för vi måste vara måna om att hålla arbetsbelastningen på en hållbar nivå. Detta leder till att många våra unga nyutexaminerade lärare i huvudstadsregionen endast kan drömma om att arbeta och leva där.

Den som följt med rapporteringen i denna tidning har säkert lagt märke till att det finns löneglidningar mellan kommunerna då barnträdgårdslärarnas löner jämförs. Det intressanta här är att det är kommunerna utanför huvudstadsregionen som betalar betydligt högre lön. Kan det bero på att det där finns ett politiskt intresse för att ha behörig personal?

Att säga ”vi kan inte höja lönerna” är att acceptera att det finns obehöriga lärare i den egna kommunens skolor. Nu gäller det att våga bryta konsensus och lyfta in lön som en spelbricka i rekryteringen av behöriga lärare.

Men det handlar endast om munnens bekännelse. Samtidigt som det allt mer talas om värdering av arbetets svårighetsgrad och liknande faktorer håller arbetsgivarna hårt i sin börs och vill inte betala löner, som ligger över miniminivån.
De spirande lokala plantorna i lönepolitikens handelsträdgård trampas resolut ner av arbetsgivarnas järnskodda stövlar.
Arbetsmarknaden är starkt könssegregerad och i mekanismerna finns många glastak vilkas signal är tydlig: Hit, men inte längre! Budskapet är i huvudsak riktat till kvinnorna.

Olika yrkesgrupper har placerats i lådor och systemet känner till blott få utvägar från dessa lådor. Vårdpersonalen har sin låda, klasslärarna har sin och barnträdgårdslärarna en helt egen låda.
Hierarkin har fastställts för väldigt länge sedan och glastaken finns kvar. Kvinnodominerade yrken är och förblir diskriminerade. Utbildningen och de ökade kraven i arbetet syns inte i lönen.

Det här gäller i hög grad fostran och utbildning, där systemet i första hand bygger på att kommunerna driver verksamheten. Inom småbarnsfostran finns för all del många privata aktörer, men typiskt nog är lönenivån inom den privata sektorn här lägre än inom kommunala sektorn. Det befäster synen om att kommunerna visar vägen.

Konstruktionen ”den finländska modellen”, som tydligt skulle definierar ett riktmärke för löneförhöjningarna, såg aldrig dagens ljus. Men i den färska avtalsrörelsen, formellt sett utan en överenskommelse därom, utkristalliserades en allmän linje för nära nog alla branscher.
Därmed installerades ett nytt glastak, som ytterligare befäster hierarkin på arbetsmarknaden.

Är då nivåerna helt låsta och löneutvecklingen jämn och likartad inom olika områden? Svaret är ett nej, eftersom man måste lyfta in löneglidningarna i resonemanget. Det handlar om lönepåslag som utbetalas över den nivå, som anges i centrala avtal.
Löneglidningar förekommer frekvent inom många privata sektorer, medan det är klent beställt med den varan inom kommunsektorn

.
En medborgarrörelse har uppstått som en reaktion mot den osunda kommunala löneöverenskommelsen, som syftar till att hålla ner lönerna i huvudstadsregionen.
Rörelsen är välkommen, eftersom den lyfter fram i dagsljuset kommunernas ovilja att konkurrera med hjälp av löner. Möjligheterna till löneglidningar används inte.

Det är fel att stirra sig blind på den centrala avtalsnivån. Vi behöver »löneharar«, som drar kopplet med sig och som visar att lönen är ett viktigt verktyg för att nå goda resultat och göra lärarjobb attraktiva.

Ministern lyfte vikten av att höra på dem som i vardagen sysslar med utbildningsfrågor, det vill säga lärarna. I Norge har man insett att all utveckling i skolan skedde utan man de egentligen involverade lärarna. Detta ville på politiskt håll förändra för att få en skolutveckling som mer utgår från dem som gör jobbet framom att enbart ty sig till forskning, sakkunniga och experter som analyserar skolan utifrån.

I vårt lands skolutveckling upplever jag också att vi har förbisett det kunnande, den höga utbildningsnivån och den erfarenhet som våra lärare har.

Då jag följer mediediskussionen förvånas jag ofta över hur vår debatt långt styrs av sådana som inte längre jobbar inom skolan eller som aldrig egentligen tagit del av den skolvardag som dagens lärare möter. Argumentationen baseras på enskilda fall eller fenomen och långtgående slutsatser dras från en alltför snäv referensram. Det handlar också alltför ofta om att lyfta misslyckanden framför framgång.

Osökt kommer jag också att tänka på processer kring lagstiftning och utlåtanderundor i samband med ny lagstiftning. Lyssnar vi in lärarna? Har vi en kultur där vi på riktigt hörsammar dem som jobbar på verkstadsgolvet? Listan över utlåtandena är ofta lång och det öppnar sig inte alltid för mig varför det ska vara så eller på vilket sätt informationen sovras ur dem. Väger alla utlåtanden lika tungt?

Jag tror att många lärare upplever en maktlöshet och en besvikelse över att de inte involveras eller hörs på riktigt. Ett konkret exempel på den enskilda lärarens minimala påverkningsmöjlighet är de otaliga vittnesmålen över att trestegsstödet inte fungerar i praktiken. Här ser jag inte många som tagit budskapet på allvar.
Ett lika konkret exempel är den fartblindhet som vi har inom gymnasieutbildningen där heller ingen hör lärarna. Jag undrar hur forumen kunde se ut där lärares röst skulle komma fram?

Det har gått över tio år sedan jag lämnade det konkreta arbetet i skolan och därmed den direkta kontakten till skolan. I detta fall gäller det även för mig att inse mina brister i kunnande, samtidigt som jag inser att det är viktigt att jag i varje träff med lärare lyssnar in och försöker lära av den vardag de beskriver för mig.

Vi behöver forskning kring utbildning, myndigheter och sakkunniga som är med om att granska och utveckla vårt utbildningssystem. Detta tror de flesta håller med om.
Samtidigt anser jag att det borde vara lika klart att vi i större grad lyssnar på och involverar den breda skala av olika typer av lärare som jobbar i våra skolor. I den diskussionen behövs alla.

För ett par år sedan inleddes svenskspråkig klasslärarutbildning också vid Helsingfors universitet vid sidan av den hävdvunna utbildningen i Vasa. Södra Finland har dragits med en kronisk lärarbrist, speciellt gällande klasslärare och speciallärare, och många hävdade att bristen bottnar i att den svenskspråkiga lärarutbildningen ägde rum i Österbotten. Detta sågs som ett förfärligt hinder och en fruktansvärd regional orättvisa.

FSL har som central uppgift att försvara lärarnas intresse. Förbundet har otaliga gånger hävdat att det är omöjligt att utbilda bort lärarbristen. Från fackligt håll har istället förts fram möjligheten att arbetsgivarna skulle konkurrera om de behöriga lärarna. Höj lönerna, löd och lyder alltjämt det fackliga budskapet.
För det är ju en orubblig sanning att levnadskostnaderna är betydligt högre i huvudstadsregionen än t.ex. i Österbotten, där konkurrensen om speciellt lediga klasslärarjobb är knivskarp. Alltså bör lönerna i huvudstadsregionen kompensera den dyra kostnadsnivån.

Men de fackliga argumenten har klingat för döva öron. Från arbetsgivarhåll har uttryckts en total ovilja att ens diskutera löner som ett sätt att komma åt lärarbristen. Då och även nu gömmer sig kommunerna bakom uppgifter om att de minsann följer kollektivavtalet.

I själva verket handlar det om ett billigt taskspelartrick, där kommunerna gör en dygd av nödvändigheten. Facken har inte gjort gällande att kommunerna inte skulle följa avtalen i bokstavlig mening. Kommunerna följer för all del beskäftigt avtalens miniminivåer, men är inte intresserade av avtalens anda.
Ett bärande element i kommunsektorns avtal är att det finns golv, men inga tak för lönerna. Det innebär att lönerna kan flexa uppåt, men den optionen har inte intresserat kommunerna som har grävt ner sig i sina skyttegravar. Kompakt tystnad råder för all del inte på lönefronten, utan med regelbundna intervaller hörs arbetsgivarna skria: Utbilda flera lärare och barnträdgårdslärare!

Arbetsmarknaden i vårt land är könsuppdelad och den fälla, som nu har identifierats, slår hårt mot kvinnodominerade grupper.
Hittills har kommunerna värjt sig mot misstankar om en lönekartell. Det har skett i första hand med semantiska metoder, så att man har angett att det inte finns någon dokumenterad överenskommelse.

Här handlar det också om taskspelartrick, som syftar till att göra svart till vitt. Sannolikt finns det ingen skriftlig överenskommelse, som har signerats av kommunala företrädare.

Men arbetsgivarna klafsar i ett moraliskt träsk med sina semantiska resonemang. Mera relevant är att studera lönestatistik, som entydigt berättar om en gemensam och skamlig lönelinje.