Category: Opinion

Stannar inledningsvis upp för att reflektera lite kring hur det är att vara lärare. Vår senaste medlemsundersökning visar att 91 procent av våra lärare tycker om sitt jobb samtidigt som 87 procent anser att arbetsmängden ökat under de senaste åren. Dessa siffror kan te sig motstridiga, men jag tror att de har en förklaring.

Jag tror att lärarna anser att den profession eller yrke som de valt fortfarande känns som rätt val. Det stimulerar dem mycket att få vara en del av barnens utvecklings- och lärprocess, där barnen småningom blir mer kunniga och mera självständigt tänkande unga individer som kan stå på egna ben och föra vårt samhälle framåt.

Det motstridiga som siffrorna ovan visar tolkar jag som att många lärare inte känner sig bekväma med hur själva jobbet har förändrats. Detta återspeglas säkert i en frustration där samhället via olika beslut förändrat vardagen i en riktning som lärarna inte önskat. Det handlar om en förändrad arbetsbild där utvecklingen lett till merarbete som ökar arbetsbelastningen och utmanar grunden i vårt utbildningssystem. Nu måste vi få bort någon eller några arbetsuppgifter.

Lärarna vet nog att skolan måste ändras men de känner sig ofta, som de professionella yrkesutövare som de är, överkörda av det samhället våra utvecklingsbeslut formar skolan till.

Då Yle kontaktar mig gällande företag som säljer undervisningstjänster till barn och unga i grundskolan och i gymnasiet, tänker jag att detta ytterligare är en förändring som berör skolan. En global trend som landstigit även i vårt land – landet där ledstjärnan är och har varit en jämlik skola.

Fenomenet är inte oväntat. Det är ett resultat av alla nedskärningar som gjorts under de senaste åren. Men det är definitivt inget jag ser som positivt för det finländska utbildningssamhället.

Idag för vi en debatt om segregering inom samhället som ett resultat av inkomstklyftor där de rika kan köpa tjänster från privata tjänsteförmedlare. Lägger vi detta i förhållande till det vi vet om skillnader i inlärningsresultat med tanke på föräldrarnas socioekonomiska ställning kommer kunskapsklyftan i samhället att ytterligare öka.

Jag anser att vi nu måste ta itu med problemet kring trestegstödet för att garantera alla barns rätt till en kvalitativt jämlik och god utbildning. Om vi får ett parallellsystem med stödtjänster i grundskolan som bygger på föräldrarnas ekonomiska situation är vi på en farlig väg.

Samma risk finns nu också i gymnasiet, där nedskärningar lett till bland annat större grupper, distansundervisning och mindre lärarledd undervisning. Här är det uppenbart att de som har råd gärna köper tjänster från den privata marknaden i synnerhet då studentexamen fått en allt större betydelse för att söka in till högskolor och universitet.

Att få slut på detta handlar om prioritering och att göra beslut som garanterar kvalitativt god och likvärdig utbildning för alla.

Min vilja är att våra lärare ska ha förutsättningar att utan extra insatser av kommersiella företag ge våra unga det de behöver!

Det finns många varianter av det som kallas årsarbetstid för lärare. Ett gemensamt drag är att det uttryckligen inte handlar om att lärarna ska bindas av en s.k. kanslitid, så att lärarna förväntas vara på plats i skolan mellan exempelvis 8.30-16.00. Sådana modeller har överhuvudtaget inte funnits på förhandlingsborden.
Grundbulten är att årsarbetstiden (i det nu aktuella försöket i utvalda grundskolor 1 520 timmar) är definierad på årsnivå med stöd av överläggningar mellan enskilda lärare och skolledaren. Uppehållen i arbetet förblir som tidigare. Lärare förväntas alltså inte jobba under sommaren eller under påsken.

I försöken, som självfallet är välkomna, finns bunden tid, som arbetsgivaren bestämmer över och som huvudsakligen används för undervisning. Den obundna arbetstiden, även benämnd förtroendearbetstiden, uppgår till 25-40 procent av totala årsarbetstiden.

Ett bärande element i alla diskussioner om arbetstid bör vara att lärarna och rektorerna ges möjligheter att kraftfullt påverka i vilken riktning utvecklingen går. Det är helt otänkbart att arbetsgivarna – eller för all del andra instanser – dikterar villkoren, så att lärarna plötsligt konstaterar att de har hamnat i en vådlig malström utan utväg. Så har skett i Danmark, där övermaga politiker år 2013 tog tag i och även definierade lärarnas anställningsvillkor via lagstiftning.
Det blev inget politiskt genombrott, men nog ett rejält haveri. Arbetet med att få bukt med eländet pågår alltjämt. Samtidigt har många lärare flytt skolan samtidigt och läraryrkets attraktionskraft har minskat betänkligt.

Nyligen genomförde FSL en informell nätförfrågan, som syftade till att belysa smärtpunkterna i gymnasielärarnas arbete. Svaren berättar om en utbredd skepsis rörande en övergång till årsarbetstid, vilket är förståeligt. Det är utmanande att uttala sig om ett system, som än så länge framstår som en diffus drömbild.

Mera belysande än siffrorna rörande inställningen till arbetstidssystemet är de många influtna öppna svaren. Här finns nämligen pudelns kärna.
Ur svaren framgår föga överraskande att lärare vill i första hand undervisa. Ingen klagar över att undervisningen är för betungande, men alla klagar över att de övriga arbetsuppgifterna kräver för mycket tid och energi.

Move!-testet kom in som det enda namngivna programmet (inte Wilma eller Kiva Skola till exempel) i vår senaste revidering av läroplanen. Förfarandet följde inte normal tågordning via lag och förordning, utan kom in via ett samarbete med bland annat social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd (THL).

Move! ett mätinstrument som byggts utgående från hälsovårdens (THL) behov av att mäta fysisk kondition hos eleven. Resultaten från testen kan inte användas som en del av den formativa bedömningen, Move! är alltså helt isolerat från den läroplansenliga undervisningen. Testets syfte är inte pedagogiskt, utan det är folkhälsan som testet är tänkt att betjäna.
Enligt läroplansgrunderna får gymnastikundervisningen i dag inte vara tävlingsinriktad, inga andra tester förutom Move! finns inskrivna. Gymnastiken ska, i likhet med andra ämnen, fokusera på elevens lärstig – elevens väg till en hållbar livsstil. Det är således synnerligen märkligt att Move!-testet fick plats som en del av LP 2016.

FSL påpekade redan då att det innebär merarbete för lärarna och skolorna, vilket vi håller fast vid. Jag har svårt att förstå att skolan ska bära ansvaret för genomförandet och bokförandet av testen, dessutom med en stram tidtabell, utan egentlig koppling till den övriga undervisningen. Enligt den information jag har deltar hälsovården på inget sätt i genomförandet av testen, utan resultaten serveras hälsovården i färdig form.

Det tragiska fallet för även fram ett annat dilemma, det vill säga avsaknaden av informationsgång mellan skolan och hälsovården.

Enligt instruktionerna för Move! ligger det på lärarens ansvar att bedöma om en elev kan delta eller inte. Det är att ge lärarna ett alltför stort ansvar med tanke på deras utbildning och det visar även hur svårt det är att få information överförd mellan social- och hälsovårdssektorn och skolan i dagsläget.
Läget är väldigt komplicerat, då skolan utför hälsovårdens tester utan nödvändiga bakgrundsuppgifter. Dessutom handlar det om att göra ett arbete för en helt annan sektor utan kompensation..

Frågor som väl kan ställas är: Hur motiverande är testerna för dagens ungdomar? Hur väcker man ett livslångt motionsintresse?
Idag görs i våra skolor cirka 120 000 tester; tester som vårt utbildningssystem inte kan dra nytta av eller kan garantera öka våra ungdomars intresse för motion. Skolans och lärarnas uppgifter bör och måste vara pedagogiskt försvarbara.
Vi hamnar på villospår om skolan uppdrag även ska innefatta testfunktioner vars syfte är att höja folkhälsan.

PS. Tråkigt att få ta del av Utbildningsstyrelsen pressmeddelande (21.9.) där de försvarar testen.

Strejken i vintras berörde en del universitetsanställda lärare. Kommunsektorn, som är den stora sektorn inom OAJ, nådde avtal på en skälig nivå. Snäppet över den s.k. allmänna linjen. Så långt var allt väl, men på privata sidan fanns det fnurror på tråden. Privata arbetsgivarna presenterade skambud, vilka ytterligare kryddades med krav om direkta försämringar.

Situationen tillspetsades till den grad att löntagarsidan framställde strejkhot. Det var en självklarhet att OAJ var med i den fackliga fronten och i många avseenden dessutom längst framme i denna front, där man hade sällskap av bl.a. facken JHL, Pardia och Professorsförbundet.
För OAJ:s del var det fråga om lektorer och övningsskollärare vid universiteten. När medlemmar i lärarfacket sätts under press handlar hela organisationen med full kraft.

De fackliga aktionerna gav resultat. Arbetsgivarna kröp till korset och även inom det privata undervisningsområdet nåddes en uppgörelse, som är i linje med den allmänna linjen i avtalsrörelsen.
På detta sätt nådde OAJ upp till medlemmarnas förväntningar. För det handlar ju om grundbulten för hela den fackliga verksamheten. Musketöreden förpliktar: en för alla och alla för en!
Eller sagt på annat sätt: Tillsammans är vi starka!
Musketöreden är gångbar internt i fackförbund, men också när det gäller fackliga utmaningar på allmän nivå.

I Danmark backade andra fackförbund i våras upp lärarfacken, då det gällde kravet att få arbetstidsavtal också för lärarna.
Hos oss pågår en tvist mellan regeringen och fackrörelsen, som gäller anställdas uppsägningsskydd. Läs en artikel på annan plats. Regeringen vill försvaga skyddet för anställda i företag med mindre än 20 anställda. Då handlar det ju faktiskt om rätt många företag. Uppskattningsvis är det fråga om över 95 procent av företagen i vårt land.

Facken ser detta som ett principiell fråga: om skyddet bryts upp i en del företag ligger det nära till hands att politikerna, med benäget stöd av arbetsgivarna, vill komma åt anställningsskyddet överlag.
Fackcentralen FFC går i bräschen för denna kamp, men också andra förbund såsom Tehy och OAJ har meddelat om sin beredskap att tillgripa organisatoriska åtgärder. Det betyder inte att förbunden viftar med strejkvapnet, utan det finns många andra tänkbara åtgärder.

I OAJ berör regeringens planer ca 1 000 medlemmar. OAJ har ca 120 000 medlemmar.
Varför agerar OAJ? Svaret är enkelt: det stavas solidaritet.

Vi vet från tidigare att vår skola kan vara på topp i internationella jämförelser och med rätt inställning, rätta satsningar och långsiktigt målmedvetet arbete kan vi nå dit igen. Vi behöver städer och kommuner som är beredda att vid behov höja sitt jämförelsevis låga skatteöre för att garantera god kvalitet på utbildningen. Målet är väl inte att sänka ribban?

Jag förvånas stort över den politiska diskussion som förs i till exempel min hemkommun Esbo varje höst. Tjänstemännen kommer med förslag på nedskärningar på ungefär fem procent som sedan i den politiska manglingen minskas eller helt tas bort. Dessvärre har jag inget minne av att det någonsin i beredningsskedet har föreslagits tilläggsanslag till skolan.

En annan av våra ”rika” städer, Helsingfors, kom också med ett förslag förra veckan om att staden skulle välja att bibehålla skatteprocenten på nuvarande nivå på bekostnad av större undervisningsgrupper till exempel. Däremot poängterar man att man satsar på digitaliseringen i skolorna, vilket för mig känns märkligt, eftersom digital kompetens är en självklarhet som står inskriven i läroplansgrunderna och utgör ett av de sju kompetensområdena.

Det är viktigt att städerna och kommunerna analyserar på vilket sätt de marknadsför sig som attraktiva arbetsgivare. Konkurrensen är hård när det kommer till att kunna anställa behörig personal, få dem att stanna kvar och utvecklas samt locka till sig invånare som ser staden eller kommunen som utbildningsvänlig.

Jag är väl medveten om att en höjning av skatteprocenten inte tillfaller vare sig Esbo- eller Helsingforsborna fullt ut, utan utjämnas så att en del av inkomsterna fördelas till landets övriga kommuner och städer. Ser personligen inget fel i det, eftersom vi har ett samhälle vars mål är jämlikhet.

Framgångsfaktorer för städer idag är att de satsar rätt och satsar på en god utbildning. Det handlar om många faktorer, rent konkret om lärartäthet, trestegstöd, möjlighet till ändamålsenlig fortbildning (som gagnar både skolan och läraren), tid för reflektion och rätt dimensionerad arbetsbelastning. Att garantera att skolans fundament i samband med utvecklingsarbete är i skick, se till att tekniken och underhållet också är det, se till det finns tillräckligt med elevvårdspersonal för att stöda skolans verksamhet – listan är lång.

Nu handlar det om att tänka och prioritera. Går vi alltid som tidigare med budget före verksamhet, resulterar det i fortsatt nedgång för utbildningen. Genom att fatta skolvänliga beslut är jag övertygad om vi kan skapa ett ”framgångs-Finland” där resultatet av vårt utbildningssystem är kunniga, socialt kompetenta och innovativa unga som är garanter för vår välfärd – den vi byggt upp under många år.

Det är förstås på tiden att det blir så. De två senaste regeringarna har bryskt skurit ner anslagen inom utbildningens alla nivåer. ”Gälden” till utbildningen och forskningen är alltjämt stor.

Den politiska diskussionen om denna regerings allra sista budgetproposition kan ses som en förpostfäktning inför ett betydligt större slag. Riksdagsval är på kommande i vår och partierna finslipar sina budskap och prioriteringar. Redan nu kan man skönja att partierna tar problemen inom utbildningssektorn på allvar. Det bådar gott inför det förestående valet.
När man blickar bakåt mot gångna riksdagsval kan man lugnt säga att utbildning och forskning inte har stått högt i kurs, när partierna har sålt in sina budskap till väljarna.

Varför är det så? En central orsak är den stabila utbildningspolitik som har bedrivits. Och stabiliteten förklaras i sin tur av hur det politiska fältet ser ut i vårt land. I motsats till många andra länder är fältet inte uppdelat i entydiga block.

Det har inte sin tur lett till att vårt land har upplevt regeringar av väldigt olika kulörer. Utbildningen har inte fungerat som en tröskelfråga för partierna utan det har funnits en enighet om de centrala linjerna i utbildningspolitiken.

Så ser det inte ut t.ex. i Sverige, där partierna tvärtom har uppvisat stor klåfingrighet när det gäller utbildningen. Linjerna har varierat och de två stora blocken har haft väldigt olika syn på hur man driver en framgångsrik nationell utbildningspolitik.

De goda placeringarna i olika jämförelser av utbildningens resultat har stagat upp de centrala linjerna i vår utbildningspolitik. I vårt land har därför inte funnits seriösa ansatser att utmana det mer eller mindre totala kommunala monopolet gällande speciellt grundskolan.
Grundskolan kan på goda grunder kallas kronjuvelen i hela utbildningssystemet. Beslutet om att bygga upp en avgiftsfri enhetsskola, där alla ges samma chanser oavsett socio-ekonomiska omständigheter eller boningsort har gett goda resultat.

Men idag vet vi att verkligheten inte motsvarar idealbilden. Grundskolan dras med många skavanker och den likvärdiga grundbulten är anfrätt. Tillgången till bl.a. stöd och specialundervisning varierar väldigt mycket mellan kommunerna. Det samma gäller undervisningsgruppernas storlek och även undervisningens volym.

Trots diverse åtgärder, vilka närmast kan ses som tillfälliga plåster, har utvecklingen gått i fel riktning. Partierna har insett detta, väljarna har insett detta och manegen är krattad: utbildningen måste bli en central fråga i vårens valrörelse.

Ofta leder undersökningar till att det uppgörs en plan som läggs som bilaga till en annan plan. Sedan förväntar man sig att läraren, parallellt med lärandeprocesser för varje elev, garanterar att alla andra föreskrifter aktivt följs. Att via till exempel temadagar lyfta saker anses inte vara en tillräcklig åtgärd.
Skolan är i och för sig en effektiv plats att forma barn och unga. Skolan är den arena där man bäst når alla. Men skolans traditionella uppdrag kan gå förlorat då fokus läggs på skola som en plats där alla samhällets problem ska lösas. Skolan har för all del en bredare uppgift än kunskapsmål, men fundamentet – det vill säga en plats för bildning – får vi inte ta bort.

Antimobbningsarbetet som utförs är omfattande. Skolorna jobbar aktivt mot trakasserier, mot kränkande behandling och mot mobbning under hela skolvardagen. Alla skolor har utarbetat egna sätt att jobba, eftersom det inte finns en modell som kan appliceras på alla. Skolorna måste ges möjlighet att själva utarbeta det optimala sättet. Mycket ligger dessutom i ryggmärgen hos våraprofessionella lärare. Här ligger styrkan i en helhetsbild av eleven och hur en grupp fungerar.

Samhällsutvecklingen har lett till att skolorna tvingas vara extremt alerta för att följa den takt som till exempel sociala medier utvecklas. Man måste hänga med och reda ut. Skolan matas nu med en massa nya uppgifter hela tiden, men det håller inte i längden. Det kommer att bränna slut på dem som jobbar där.
Då jag ser alla uppgifter som skolan åläggs kommer jag att tänka på mina vänners mops. Den kan äta hur mycket som helst, men det vet också husse och matte. Därför får den mängd mat den mår bra av. Här tycker jag att skolans uppdragsgivare – samhället, inte tar sitt ansvar utan konstant överöser skolan med nya uppgifter.

På ledarplats i Vasabladet 24.8 förslås att skolan ska åläggas ett heltäckande ansvar vad mobbningsförebyggande och -åtgärdande arbete gäller. Att skolan skulle ta ansvar för att utreda all mobbning under såväl skoltid som fritid är att ta kål på den roll vår finländska skola har. Fostrargärningen är en gemensam angelägenhet. Attitydfostran är allas vårt ansvar. Det ansvaret kan man inte köpa sig fri från genom att ge mera resurser till skolan för att till exempel bekämpa mobbning.

Den allra största operationen gjordes, då beslutet om en avgiftsfri och allmän grundskola för alla kom till på 1960-talet. Överlag har täcket förlängts och förstärkts i takt med att samhällsekonomin har gett möjligheter till detta. Det uttalade målet är att alla – precis alla – ska ges lika möjligheter till god utbildning.
Det är inte värt att gå in på allt för många detaljer i denna obestridliga framgångshistoria. Utbildningen har haft en viktig roll i vårt lands färd mot ett modernt välfärdssamhälle. Utbildningen har setts som ett omhuldat nationellt intresse, som det är värt att satsa på.

Denna höst inleder omkring 61 000 barn sin skolgång i åk 1. Hur ser världen egentligen ut efter ca tio år, när dessa barn går ut grundskolan? Hur mår omgivningen och hur ser arbetslivet ut? Vilka yrken mår bra och vilka har försvunnit? Hur kan skolan ge färdigheter som behövs i framtiden?
Politikerna står inför en stor utmaning när de försöker hitta de rätta kulörerna och tygstyckena i ett lapptäcke som motsvarar framtidens behov. Och det är förstås omöjligt, har historien visat. Somliga lappar har suttit rätt från början, medan andra lappar har visat sig vara felaktiga val. Riktningen har varit framåt, men ibland har man tagit steg bakåt.

Nu står vi inför en situation, där lapptäcket åter förstärks och kanske förlängs. Regeringen har ägnat småbarnspedagogiken och förskolan ett stort intresse.
Redan den semantiska förskjutningen kan gärna noteras i sammanhanget. Det som tidigare kallades dagvård blev först småbarnsfostran för att nu kallas småbarnspedagogik.

Den färska lagstiftningen inom området bekräftar att verksamheten har utvecklats kraftigt. Lärarfacket OAJ har medverkat i arbetet och har också lyckats sätta sin prägel på lagstiftningen. Det betyder att barnet är i fokus i småbarnsfostran. Daghemmen ses inte endast som förvaringsställen för barn, medan föräldrarna förvärvsarbetar.

Fokus är på barnets tillväxt och därmed betonas den pedagogiska aspekten mera än tidigare. Målet är inte att hamra in kunskaper, utan att stärka barnets färdigheter att fungera tillsammans med andra barn. På köpet förebygger man risken för utslagning senare i livet.
Följande steg är att den avgiftsfria och systematiskt ordnade förskolan också ska beröra femåringar. OAJ arbetar konsekvent för en sådan reform.
Tanken har medvind och undervisnings- och kulturministeriet har redan satt igång ett begränsat försök med avgiftsfri småbarnspedagogik för femåringar.
Följande logiska steg är att förskola för femåringar skrivs in i programmet för nästa regering.

I somras deltog jag dock i SuomiAreena där även utbildningsfrågor fanns på agendan. En fråga var sommarlovets placering. Näringsminister Mika Lintilä ledde en diskussion som grundade sig på Arbets- och näringsministeriets utredning om att senarelägga sommarlovet. Diskussionen i sig var väntad. Näringslivet representanter föreslog en senareläggning av lovet, medan OAJ och föräldraförbundet Vanhempainliitto förespråkade en utredning. Det som gladde mig var att minister Lintilä var tydlig med att en eventuell flytt skulle utgå från skolan behov, inte från näringslivets.

I samband med en diskussion på Twitter efterlystes förbundets åsikt i frågan. Man ansåg att vi bör ha en tydlig åsikt för eller emot. Vi har diskuterat sommarlovets placering i samband med fullmäktigemöten och där dock utan officiella beslut varit eniga i frågan om att Undervisnings- och kulturministeriet eller Utbildningsstyrelsen kunde göra en ny utredning där konsekvenserna för en flytt bedöms ur hela skolväsendets synvinkel. Här anser jag att vår neutrala inställning är att ha åsikt nog.

Med tanke på vår agenda bör vi nog sätta mera fokus på att råda bot på den arbetsbelastning våra medlemmar upplever, metoder för att uppnå en löneutveckling som kan jämföras med den privata sektorn samt att friska skolfastigheter och en trygg arbetsmiljön. Detta kommer självfallet att finnas på kommande läsårs agenda.
Inför ett nytt läsår, som är fullt av möjligheter, ska vi också se den goda dialogen mellan alla som är involverade i skolan, detta är en garant för kvalitet och trivsel.

Viktigt i dialogen är att uppgifterna är klart definierade; lärare är högt utbildade proffs på lärande och elever/studerande och lärarna vet hur det är att vara en del av en lärandeprocess. Vårdnadshavare är experter på sina barn. Med det här som ett självklart utgångläge får vi en konstruktiv dialog där barnens och ungdomarnas bästa är ett rättesnöre för deras lärande och utveckling.

Samtidigt är det viktigt för lärare att sätta gränser för när och i vilken omfattning dialogen förs. Det borde vara självklart att en lärare inte måste uppmärksamma Wilma-meddelanden som kommer kvällstid. Det räcker med att läsa dem följande dag och sedan bedöma hur snabbt och i vilken omfattning de ska bemötas.
Inför ett nytt läsår finns det all orsak att även komma ihåg sin kollega eller medarbetare. En dialog som bygger på respekt och uppskattning underlättar vardagen och bidrar till att yrket bibehåller sin status som framgångsfaktor för vårt land.

Jag önskan er alla ett framgångsrikt läsår fyllt med arbetsglädje!

Makten koncentreras till förbundsfullmäktige. I anslutning till kongressen ordnades ett valmöte, där representanter för de lokala lärarföreningarna utsågs ledamöter till fullmäktige år 2018-22.

Processen, som resulterade i att förbundskongressen drogs in, inleddes för flera år sedan. Kongressen år 2014 gav styrelsen i uppdrag att se över stadgarna och därmed också organisationen.
De nya stadgarna har inte framfötts i lönskaläge, utan föreningarna och även fullmäktige har av styrelsen informerats om vad som är på gång.
Vad hade då förbundskongressen att säga om de nya stadgarna? Just ingenting!

Kongressen visade sig vara en anemisk och sömnig historia, där debatten lyste med sin frånvaro. Ett belysande exempel: I sedvanlig ordning utsågs en handfull utskott, som skulle analysera förslag och frågor på ett mera djuplodande sätt än i remissdebatten som berörde hela kongressen.
Men endast resolutionsutskottet sammankallades. Resten befanns onödiga, vilket är unikt i dessa sammanhang. Kongressombuden hade föga att anmärka på styrelsens förslag och endast en handfull inlägg gjordes i debatten. De enda ändringsförslagen gällde ordalydelsen i resolutionen och ändringarna var närmast av semantisk karaktär.

Lärarutbildningen, den förmenta lärarbristen, misstankarna om en lönekartell i huvudstadsregionen, de kommande försöken med årsarbetstid, reformhysterin i gymnasiet, förbundets verksamhet överlag och den eventuella förlängningen av läroplikten kunde rimligen ha ägnats intresse av ombuden, men så skedde inte.
Den kanske hetaste frågan i lärarsammanhang, alltså arbetsbelastningen, dryftades emellertid tack vare att Raseborgs lärarförening hade inlämnat en motion i ärendet. Motionen var den enda, som hade influtit och den godkändes utan större åthävor.

Förbundskongressen bevisade själv att den inte behövs längre som förbundets högsta beslutande organ.
Framgent hanteras makten av förbundsfullmäktige, bl.a. får valet av förbundsordförande på sin lott. De nya stadgarna för med sig diverse förändringar också för fullmäktiges del bl.a. så att varje ledamot nu har två personliga suppleanter. Alla föreningar är garanterade minst en plats i fullmäktige och studerandena har fått egna platser.

Förbundsordförande Christer Holmlund, som har hållit i trådarna i översynen av stadgarna, omvaldes för en fyraårsperiod. Det innebär en viss kontinuitet, då förbundet går mot vidare öden med fullmäktige som högsta beslutande organ.
Nya fullmäktige sammanträder första gången i november. Då ges en fingervisning om vad de nya stadgarna kan innebära i praktiken.