Category: Opinion

Jag tycker att det känns konstigt att ordna det här evenemanget i januari, då ett arbetsförhållande för en ny lärare inleds tidigast den första augusti. Men som förbund är vi flexibla och vill förstås att de studerande som söker de redan lediganslagna tjänsterna i huvudstadsregionen också ska kunna ha nytta av innehållet.

Jag har ändå svårt att förstå logiken i att lediganslå tjänster i januari och jag frågar mig varje år varför rekrytering inleds nästan åtta månader innan det konkreta arbetet börjar. Kommunernas anställningsprocesser är relativt smidiga nuförtiden och motiverar inte den tidtabell som man till exempel kör med i huvudstadsregionen. Planeringen av ett nytt läsår förutsätter inte heller att all personal ska vara anställd i februari, slutet av april eller början av maj räcker bra.

Då man lediganslår tjänster redan i januari kan endast de som fått sina magisterpapper före jul ansöka om en ordinarie tjänst. Det finns studerande som har fått höra att det kan vara bra att söka en tjänst också som obehörig, för att pröva på hur det är att jobba i huvudstadsregionen. Det här känns inte helt genomtänkt då kostnadsnivån för att leva i regionen är hög, anställningsvillkoren osäkra och lönen lägre än för en behörig lärare.

Ett annat problem är också att den som anställts tidigt på våren kan få ett bättre erbjudande i ett senare skede, något som varken arbetstagaren eller arbetsgivaren vinner på.

I Österbotten brukar rekryteringsprocesserna inledas senare, vanligtvis i april eller maj. Det här kan i sin tur leda till en problematisk situation där rektorer i slutet av maj eller i början juni får meddelande om att en tilltänkt lärare tackar nej till sin tjänst eller sitt vikariat.
Det finns all orsak att samarbeta bättre kring rekryteringsprocesserna i Svenskfinland. Inte bara i huvudstadsregionen eller i kommunerna kring Jakobstad. Kommunförbundets bildningsdirektörsdagar kunde vara ett bra forum för diskussion.

Samarbete och en konsensus kring vårens lärarrekryteringar skulle ge ett mervärde för den finlandssvenska skolan. Samtidigt skulle det minska osäkerheten och arbetsmängden för rektorerna som har ett stort ansvar för verksamheten i skolorna.

Åren 1986-1998 jobbade jag tillsammans med förbundsordförande Lilly Hollstén. Det var en tid av uppbyggnad för förbundet och också för mig.
Jag bedrev idoga fenomenbaserade studier speciellt inom lönepolitikens område. De syftade till att förstå hur saker och ting egentligen hörde ihop.
Förbundskansliet hade färre anställda än idag och jag fungerade som chefredaktör, men även informatör vid sidan om. En icke helt oproblematisk kombination, men nöden hade ingen lag. Länge nog utkom Läraren dessutom med 30 nummer i året, så redaktionen som även då bestod av två personer hade händerna fulla.

Hollstén visste hur en slipsten ska dras och tillsammans drev vi en aktiv facklig linje. FSL fick en stark profil och synlighet i medierna. Det är inte fy skam, då man tänker att utbildningen och lärarna utgör centrala pusselbitar då man ser till den finlandssvenska identiteten och självbilden.

Dan Johanssons ordförandeperiod (1998-2014) kan ses som en period av professionalisering för förbundet. För mig innebar det en period av ömsesidig respekt och en samsyn om hur förbundet skulle ”sälja” sitt budskap. Vi var på samma våglängd.

Förbundet anställde i början av 2000-talet en kommunikatör, vilket onekligen hjälpte till att renodla mitt journalistiska uppdrag.
Läraren är nämligen språkrör för förbundet, men tidningen har samtidigt en självständig position. Det är uttryckligen chefredaktören som i sin egenskap av ansvarig redaktör definierar tidningens linje så att denna också vid behov omfattar en kritisk granskning av förbundet.
Sagt på annat sätt: Läraren är i första hand FSL-medlemmarnas tidning. Inte ett språkrör för ledningen.
Journalistik och kommunikation är två skilda ting och FSL företräder en modell, som säkerställer att det finns en skiljevägg mellan de tu. Det här är för all del rätt naturligt för en organisation, som företräder lärare. Fostran till demokratiskt tänkande bör rimligen vara en del av varje lärares DNA. En demokratisk organisation värnar om den fria pressen.

De sista fyra åren har jag samarbetat med Christer Holmlund, som har lett förbundet sedan år 2014. Han har profilerat sig som en aktiv aktör ute på fältet och har delaktighet som honnörsord.
Det har varit givande, och stundom onekligen även arbetsdrygt, att jobba med och för de finlandssvenska lärarna.
Innerst inne vet jag förstås att jag har varit lyckligt lottad. För en skrivande och läsande människa har det känts bra att ha en mer eller mindre obegränsad tillgång till offentligheten. När jag har fått en idé om en text har det varit en kort väg från tanke till handling.

Jag tillönskar min efterträdare Mattias Fagerholm och redaktör Tom Ahlfors, som också är en trotjänare som har hunnit jobba drygt 18 år vid Läraren, lycka och framgång i det fortsatta värvet.

Jag innesluter mig i värderade läsares ynnest!

I stället vill jag dela med mig av mina personliga reflektioner kring den Kalle jag lärt känna och fått dela min fackliga karriär med.

Kalle lyfter ofta sin journalistiska bakgrund som den faktor som gjort honom till en vetgirig och frågvis människa, och det har han mycket rätt i – han är en fullfjädrad journalist. Men han har samtidigt också med sin personlighet, med stor iver, entusiasm och humor, varit med om att forma det FSL vi har idag.

År 1994 träffade jag Kalle för första gången, då var han redan chefredaktör för tidningen Läraren. Vi möttes under förbundets ordförande- och sekreterakurs där han självfallet var med. För mig som ny i fackliga sammanhang kändes Kalles sakkunskap, i synnerhet inom lönepolitik, helt enastående! Glädjande nog var han redan då välvilligt inställd till att dela med av sitt kunnande samtidigt som han lyssnade in och analyserade vad en ny i gamet hade att ge.

År 2008 kom vi in i följande fas av vårt samarbete då vi blev kolleger och delade en arbetsvardag. Våra lönepolitiska diskussioner fortsatte men med större intensitet och jag var lika fascinerad över Kalles kunnande och brinnande intresse. Då fick jag även se en annan dimension av Kalle. Det handlade om den outtömliga kunskapskälla han är gällande musik. Han utmanar oss så gott som alla dagar med frågor gällande namn på låtar och/eller band som kan associeras till stundens samtalsämne.

Hösten 2014 skedde följande förändring i vår arbetsrelation. Kalle var fortfarande chefredaktör och fick uppleva sin tredje förbundsordförande, som jag nyss hade blivit vald till. Även i denna relation fanns lönepolitik med som ett centralt diskussionstema, men nu kom även alla möjliga andra teman med på listan. Det handlade om att få råd och insikt i tidigare praxis inom förbundet, organisationspolitiska frågor kring OAJ och mycket annat.
Den hjälp jag fått på vägen är jag mycket tacksam över. Glädjande nog har vi för det mesta tyckt lika, men ibland har vi även tänkt olika, vilket jag sett som en styrka då vi båda haft en brinnande vilja att föra förbundet framåt.

Jag kan på inget sätt via denna kolumn rättfärdiga det stora livsverk Kalle gjort för Finlands Svenska Lärarförbund. För min egen del och på förbundet vägnar vill jag ödmjukt och med stor respekt tacka dig Kalle för allt du gjort under dina år som redaktör och chefredaktör på förbundet. Samtidigt önskar jag dig allt gott i fortsättningen och lyckliga dagar i din nya vardag. Tack Kalle!

PS. Jag vill också rikta ett tack till er där ute på fältet för det ni gjort under 2018 för bildningen i vårt land och önskar er en god jul och ett gott nytt år!

Jag står i beråd att avrunda min långvariga tjänstgöring som chefredaktör för Läraren. De personliga reflektionerna sparar jag till nästa nummer, som blir det allra sista numret för egen del.

Mycket har ändrats, men en fråga har följt mig under alla dessa tre decennier. ”Ständigt detta arbetstid”, kan jag alltså utbrista, även om det vore förmätet att hävda att jag har ens ett uns av det skarpsinne Ture Sventon besitter.

Redan på 1980-talet var frågan om en reform av systemet med undervisningsskyldighet en het fråga. FSL visade aktivitet bl.a. så att två arbetsgrupper synade frågan och framlade rapporter om tänkbara åtgärder.

Den bärande tanken var att lärare utför många arbetsuppgifter, som inte ses tillräckligt i löne- och arbetstidssystemet. Grundbulten i systemet är ju uttryckligen undervisning, som definieras volymmässigt på veckonivå. Resten, alltså olika tillägg, kan ses som lappri.

Frågan om orättvisorna i usk-systemet var inte lika aktuell då. Det beror åtminstone delvis på att man då levde i en tid av tillväxt och hög inflation. Avtalsrörelser kunde landa i uppgörelser, där kostnadseffekten var tvåsiffrig. Tanken var att lönerna, och då också undervisningsskyldigheterna, successivt skulle utjämnas med tiden.

I bakgrunden fanns också en optimistisk förhoppning om att kommunarbetsgivarna skulle sätta fräscha lönepengar på bordet, vilket skulle underlätta ett systemskifte. Det upplevdes som rimligt att sätta en prislapp på en reform, som innebär att lärarna avstår från en del frihet i användningen av sin arbetstid.

Men så kom det brutala 1990-talet och tankarna om en reform av systemet tynade bort i takt med att det fackliga svängrummet blev allt mindre.

2000-talet var inte mycket bättre i detta avseende.

Nu skriver vi år 2018 och diskussionerna om löneorättvisorna och arbetstiderna går igen heta.

Det är uppenbart att det finns en djup frustration inom många lärargrupper och lika uppenbart är att problemen pockar på en lösning. Via årsarbetstid eller på annat sätt.

Det finns belägg för en försiktig optimism, eftersom man i OAJ och för all del också FSL, idag påtalar de problem, som åtföljer dagens system. En orsak är den nya tekniken och då framförallt de sociala medierna, som har fört med sig en viss genomskinlighet.

Till sist: facket är inget beläte, utan en levande organism. Medlemmarna har möjlighet att påverka de beslut som tas – inte minst i fråga om de lönepolitiska avgörandena.

Glädjande i denna debatt är att Utbildningsstyrelsen rätt snabbt kom ut med en webbnyhet där de tydliggjorde vad läroplansgrunderna egentligen normerar.  Det som däremot gör mig gör mig orolig är UBS-lyftet om de lokala läroplanerna. Min oro grundar sig i att kommunernas självbestämmanderätt har lett till att grunderna tolkas och tillämpas väldigt olika. Detta leder automatiskt till en ojämlikhet mellan olika utbildningsanordnare, vilket definitivt inte borde vara syftet med läroplansgrunderna. Orättvisor förstärks då kommunerna har olika ekonomiska förutsättningar att satsa på utbildning.

Fenomenbaserad undervisning och digitalisering är inte i sig ett problem enligt mig. Faran ligger i hur man tolkar dessa två element. En grundförutsättning för att fenomenbaserad undervisning och digitalisering ska fungera är att det finns tid för läraren att undervisa, handleda och stöda eleven i tillräcklig omfattning. Storleken på undervisningsgrupperna bör därför vara hanterbara, utrustningen  tillgänglig och utrymmena optimala. Detta är inte fallet i dagens skola.

Fenomenbaserad undervisning är ett ämnesöverskridande och mer forskningsbaserat arbetssätt. Ett arbetssätt som måste ses som ett av många arbetssätt i skolorna. I förnyelseivern glömmer man lätt bort den lärarledda undervisningens styrkor och letar efter fel i beprövade metoder.

Katederundervisning har varit och är alltjämt en pålitlig metod för att trygga jämlik utbildning i våra skolor. De socioekonomiska skillnaderna lyser igenom då eleven själv tvingas ta ett allt för stort ansvar för sitt lärande i ett allt för tidigt skede, i en allt för stor grupp och med allt för lite lärartid.

Fenomenbaserad undervisning ställer krav som vi inte kan förbise. Ute i skolorna måste man göra metodval framförallt utgående från de resurser som finns tillgängliga. Metodvalen måste naturligtvis vara forskningsbaserade, vilket de ofta är, men man måste också granska realismen i förverkligandet av dem.

Digitalisering är en självklarhet i dagens värld, men digitalisering i sig har inget självvärde. De digitutorer som ges möjlighet att verkligen jobba med digitalisering stöder lärarna i arbetet, men får alla det stödet?

För att digitaliseringen ska fungera väl är det viktigt att vi kommer ihåg att det sist och slutligen är läraren som ska leverera. En lärare som känner osäkerhet och kämpar med otillräcklig och ickefungerande utrustning ges inte reella möjligheter att utföra sitt uppdrag. Det tär på lärarens ork och försätter läraren i ett korsdrag – vill nog men kan inte leverera.

Framtidens färdigheter kan inte jämföras med de färdigheter jag lärde mig i grundskolan och gymnasiet. Framtidens färdigheter ser annorlunda ut, men för att lärande ska kunna ske krävs tillräckliga resurser.

Jag höjer ett varningens finger igen och säger: Stopp – det går inte att utveckla genom att skära i vare sig timresurs eller gymnasieresurs. Utveckling och förnyelse behöver rätt attityd, rätt verktyg och tid för att få den önskade genomslagskraften.

Manövern är minst sagt egendomlig sett mot den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden. Regeringen agerar som en restaurang som vill ha fler kunder och i linje med detta anställer en hårdför utkastare.

I första skedet handlade det arbetsplatser med 20 eller färre anställda och som en kompromiss föreslogs senare en gräns om 10 anställda.
Det är lätt att konkretisera problematiken. Finlands svenska lärarförbund FSL har åtta anställda, medan moderorganisationen OAJ har långt över 100 anställda. Om regeringen skulle ha genomdrivit sin linje skulle en FSL-anställd ha ett sämre anställningsskydd än kollegan i OAJ. Varför?

Statsminister Juha Sipilä & co stångade pannan blodig mot den fackliga muren, men insåg dock i sinom tid att uppgiften var omöjlig.

Det finns inga segrare och förlorare i det ovärdiga spektaklet, som fick ett slags avslut då regeringen presenterade en kompromiss som de protesterande fackförbunden kunde acceptera. Den allra viktigaste åtgärden var att samarbetet med arbetsgivarna och arbetstagarna åter gavs utrymme.
Sipilä genomförde innan detta en märkvärdig manöver, där han förde den halvfärdiga processen till riksdagen, som förstås gav regeringen sitt stöd. Det framstår som aningen diffust vad denna piruett egentligen syftade till.

Sipilä upprepade för all del mantrat att det uttryckligen är de folkvalda representanterna för folket, alltså riksdagen, som bör sköta om lagstiftningen. Inte fackrörelsen.
Då handlar det om att slå in öppna dörrar. Facken har uttryckligen inte försökt lägga beslag på den lagstiftande makten. Men såväl arbetsgivarna som arbetstagarna har för all del villigt deltagit i överläggningar med regeringen om lagstiftningen rörande arbetslivet. Det borde rimligen också ligga i regeringens intresse att utnyttja den kunskap om arbetsmarknaden som arbetsgivarna och arbetstagarna besitter.

Den samfällda beredningen av lagmotiveringarna är slutförd och nu råder åter fred på arbetsmarknaden.
Varför är just motiveringarna så viktiga? Lagstiftning överlag är tolkningsbar och domstolarna har som en uppgift att tolka innebörden i lagar. Motiveringarna styr ofta denna process och därför är de centrala.

Ur diskussionerna kunde man skönja att det centrala nu är att skapa ett arbetssystem som skulle ge ramar för arbetet och således möta frågorna kring den ökade arbetsbelastningen.
Många tog upp orättvisorna i det nuvarande systemet med usk och det faktum att arbetsbilden förändrats sedan den tid då undervisningsskyldigheterna fått sin grund. Att man i detta sammanhang konstaterar att det är oklart när och på vilken grund vårt nuvarande avlöningssystem har uppkommit, är tragikomiskt och gör diskussionen ännu mera komplicerad.

En annan intensiv diskussion som fördes under seminariet kretsade kring försöket med årsarbetstid inom den grundläggande utbildningen. Det var en hätsk diskussion där jag personligen upplever att en del missat poängen med försöken. Tanken med försöken är att få information om det försöksavtal som kunde ligga som grund för ett nytt arbetstidssystem, och därigenom ge ramar för arbetet. I förlängningen kunde man se på lärarjobbet som en helhet innehållande det verkliga lärararbetet – där inte nuvarande undervisningsskyldigheter skulle finnas tydligt utskrivna.

Då vi granskar detta, det vill säga dessa begränsade försök, vill jag ändå understryka att vi ska granska dem kritiskt och våga debattera. Men även en kritisk debatt kan föras i en konstruktiv anda, där respekt för varandras åsikt är ett rättesnöre. Här tycker jag OAJ kunde ta exempel av oss, vi kan vara av olika åsikt men ändå hålla debatten på en saklig nivå.

Det är glädjande att debatten kring arbetstid aktualiserats igen – vi ska ta vara på den och hålla den i liv. Att tyst acceptera att inget kan göras åt vårt avlöningssystem – att inget går att ändra – får inte bli vårt rättesnöre. Därmed inte sagt att vi i blindo, utan med grundlig analys kan gå inför något nytt.

Jag kryddar veckans tankar med ett par stänk av positiv pedagogik på vägen mot utvecklandet av lärarnas arbetstidssystem och uppmanar alla (lärare, rektorer- ja vem som helst) att granska sitt arbete. Låt förväntningarna på den egna arbetsinsatsen och arbetstiden vara sådana att det även finns tid för en meningsfull fritid.
Ta hand om dig själv och se till att du mår bra!

Det är ju knappast en nytt att utländska observatörer gärna kollar in vad Finland har att erbjuda inom utbildningen, så Crehans bok lär nog inte bli en kioskvältare hos oss. Men det oaktat finns det ett intresse i att kolla vad Crehan har kommit fram till, även om hennes analys bygger på ett utifrån-perspektiv.
Finland får många positiva omnämnanden, omtalar skolvarlden.se. Sidan publicerar en intervju med Crehan, som lyfter fram den högkvalitativa och breda förskolan i vårt land. Så här låter det när hon jämför småbarnspedagogiken för de yngre barnen:

– I England börjar barnen i skolan när de är fyra eller fem år gamla, och det ställs ganska höga akademiska krav på dem redan från början. I Finland å andra sidan har de en högkvalitativ förskola med en mycket bredare läroplan som handlar om att utveckla barnen som individer, deras sociala färdigheter och andra förakademiska färdigheter de kommer att behöva längre fram, anger Crehan.

Utbildningens marknadsmånglare i vårt land måtte klappa i händerna av förtjusning, när de tar del av Crehans resonemang. För just så här vill man sälja in bilden av den finländska utbildningen.
Småbarnspedagogiken ses av många koryféer som ett präktigt palats och som en stabil grund för barnets fortsatta strävanden. Men i praktiken är palatset ett rangligt skjul, som nödtorftigt lappas då det behövs.

Systemet är förnuftigt, men alla system behöver operatörer. I detta fall lärare inom småbarnsfostran, som tidigare benämndes barnträdgårdslärare. Utbildningen av dessa håller för all del måttet, men det stora problemet är bristen på bristen på behörig personal som beror på de låga lönerna.
Personalbristen leder till att lagens bokstav om personaltätheten förblir endast en bokstav, men inte verklighet. I kölvattnet följer för personalens del återkommande sjukledigheter, utmattning och branschbyte.

Kommunerna i huvudstadsregionen har tvingats öppna sina börsar och höjer lönerna för lärarna inom småbarnspedagogiken. Vanda var först ut med sitt besked om löneförhöjningar och andra har följt exemplet. I runda tal har förhöjningarna handlat om summor kring 200 euro per månad.

Delvis handlar det om avtalsenliga förhöjningar, men kommunerna pumpar också in egna pengar.

Det är viktigt att diskutera ramarna för småbarnspedagogiken, men minst lika viktigt är att lyfta fram människorna som ser till att systemet fungerar.

De anställda ska inte behöva suga på ramarna, utan de är värda skäliga löner. De nu aktuella löneförhöjningarna är inte slutet på en process, men nog en bra början på uppvärderingen av lönerna inom den kommunala sektorn.

Att regera med stöd av minimal majoritet i riksdagen har lett till ett sällan skådat skådespel, där åtminstone min tro på regeringens vilja att göra det bästa för alla i vårt land definitivt fått sig en stor törn.

Två exempel på att riksdagspartierna styrs med järnhand är hur frågan om omfattande jour för Vasa centralsjukhus behandlats och det andra minst lika förunderliga förfarandet då regeringspartierna enhälligt stödde Soini i abortfrågan.

Lätt och populistiskt är det att i sociala medier klandra facken för de politiska strejker som utlysts, men det innebär samtidigt att de som ropar högst gärna ser att regeringens tankar och planer ska förverkligas.

För mig är det olyckligt att vi är i det läge vi är, men att backa innebär att situationen för den redan svagare, det vill säga arbetstagaren, försämras när det kommer till anställningstryggheten. Att lita på att grundlagsutskottet, som är politiskt sammansatt, skulle komma till en annan slutsats är att se blåögt på politik. Tron på grundlagsutskottet for senast då språket inte hade någon betydelse för val av ort för centralsjukhus och vaga löften om svenspråkig vård räckte.
Visst kan man som lärare ifrågasätta vad lärarfacket har med denna konflikt att göra, eftersom konflikten inte berör den stora massan medlemmar. Jag anser att vi bör tänka på de medlemmar som berörs och även analysera om huruvida detta lagförslag skulle gälla alla, vilket statsministern låtit påstå i stridens hetta.
Det verkar som om inget skulle räcka för regeringen och företagarorganisationen. Att skälla på att facken dogmatiskt håller fast vi sitt är nog att frånse fakta. Under de senaste åren har vi bland annat godkänt konkurrensavtalet (som var extra svårt att omfatta för kommunalt anställda), utökat prövotiden inom privata sektorn till sex månader och försämrat utkomstskyddet via aktivitetsmodellen.

Nu har vi dessutom hamnat i ett helt nytt läge då konkurrenskraftsavtalet sagts upp inom en del avtalsområden av Industrifacket. Många frågar sig säkert vad detta innebär för lärarna och rektorerna då följande avtal ska förhandlas fram.

Vår verksamhet bygger på ett solidaritetstänk där vi företräder arbetstagaren som oftast är den svagare parten på arbetsmarknaden. Vågar vi inte stå upp för de svaga och målmedvetet arbeta för att göra det bättre för våra medlemmar kommer både arbetsgivarna och regeringar att ytterligare försämra våra villkor.
Vi har en strategi, godkänd av kongressen 2018, som ska visa vägen för en bättre yrkesvardag för våra medlemmar.

Stadsfullmäktige tog i slutet av september ställning till en motion om avgiftsfritt läromaterial i gymnasier och yrkesläroanstalter. Det blev grönt ljus för en reform, dock efter omröstning.
De första åtgärderna för att nå målet vidtas under läsåret 2019/2020.

Varifrån tas pengarna för satsningen? Gymnasierna, också i Helsingfors, har åderlåtits på resurser under de senaste åren och många gymnasier tampas med överstora grupper och ett snävare kursutbud än tidigare. Också inom utbildningens andra områden rapporteras om brister. Kommer Helsingfors att skjuta till extra och öronmärkta pengar för studiematerialet?

Det finns också andra relevanta invändningar. Helsingfors beslut torde nämligen få återverkningar i de omkringliggande kommunerna. Beslutet om avgiftsfrihet gäller uttryckligen alla studerande, alltså också de många studerandena som är bosatta i andra kommuner.
Många läroanstalter i Helsingfors upplevs som attraktiva, vilket också gäller de svenskspråkiga skolorna. Beslutet om avgiftsfrihet torde ytterligare öka attraktionskraften, vilket påverkar studerandeströmmarna.

Vad gör alltså Esbo, Grankulla, Vanda m.fl. kommuner? Följer de Helsingfors exempel? Utgör beslutet i Helsingfors en början på en nationell trend?

Diskussionerna om kostnaderna, som är förknippade med studier på andra stadiet, fick ny fart för ett par år sedan när organisationen Rädda Barnen slog larm om att alla inte har råd med studierna. Själva studierna är för all del avgiftsfria, men såväl inom gymnasie- som yrkesutbildningen kostar nödvändigt material skjortan.
Rädda Barnen hade räknat ut att slutnotan blir omkring 2 600 euro. Det är mycket pengar för många familjer och i en del fall leder kostnaderna till att studierna avbryts.
Studerandeorganisationerna nappade på kroken och genomförde en namninsamling, som syftade till att föra frågan om avgiftsfritt material till behandling i riksdagen.
Initiativet ledde inte till önskat resultat, men bidrog sannolikt till att undervisnings- och kulturministeriet vill genomdriva ett läromedelstillägg till studiestödet. Stödet, som uppgår till 46 euro i månaden, är behovsprövat och kan betalas till studerande i familjer med låga inkomster.

Beslutet i Helsingfors är inte unikt. En del kommuner, som i de flesta fallen värnar om ortens enda gymnasium, har skjutit till pengar för studiematerial. Många kommuner erbjuder studerandena datorer och åtminstone ett finskt gymnasium har valt att satsa pengar ur skolans fonder på studiematerial, som är tillgängligt för alla.
Det bärande och glasklara resonemanget är att stärka livskraften hos det egna gymnasiet.

Däremot är det aningen oklart vilka resonemang som låg bakom Helsingfors beslut.