Category: Opinion

Vad betyder till exempel uttalanden som ”utbildning är landets framgångsfaktor” eller ”nu ska vi satsa på utbildning”? Varje uttalande om utbildning måste baseras på fakta och konsekvensanalys, inte på populism och röstfiske.

Nästan en miljard euro har skurits i statsandelarna under tidsperioden 2012–2019. Det startade med regeringen Stubb/Katainen som gjorde direkta nedskärningar i utbildningen. Det fortsatte med Sipiläs regering som inte direkt skar i resurserna, men regeringens beslut om frysta indexförhöjningar, sänkta statsandelar och det så kallade konkurrenskraftsavtalet har lett till mindre pengar för skolan.

Här efterlyser jag två saker som kunde utgöra en grund för att återbetala den miljard statsmakten tagit bort från utbildningen.
Vi behöver 200 miljoner euro till den grundläggande utbildningen! Av den summan borde 150 miljoner euro läggas på att lagstifta ett relationstal där antal elever per lärare är lagstadgat. Det här skulle i praktiken betyda att timresursen höjs. En större timresurs ger i sin tur rektorerna möjlighet att skapa mera hanterbara undervisningsgrupper för eleverna.

50 miljoner euro borde vara öronmärkta för trestegsstödet. Inte ens den här summan kan ändå täcka hela behovet. Med 50 miljoner euro kan man till exempel ge två tilläggstimmar specialundervisning på deltid för de elever som berörs av specialundervisning.

För gymnasiets del har nedskärningarna inneburit att enhetspriset per elev sjunkit med nästan 12 procent. Det motsvarar cirka 125 miljoner euro vilket är det minsta belopp vi ska kräva tillbaka av den nya riksdagen. Nedskärningarna har i praktiken betytt att kommunerna fått satsa en hel del av sina egna skattepengar för att inte vara tvungna att stänga sina gymnasier. Nästa regeringsprogram får inte heller innehålla en enda reform som gäller gymnasiet – nu behöver gymnasiet arbetsro!

I samband med det senaste riksdagsvalet lovade allt för många kandidater allt för mycket i hopp om att maximera sina röster. I det här valet ska vi vara extra noga med att försäkra oss om att den som får vår röst inte vänder kappan efter vinden i frågor som berör landets fundament – utbildningen!

Inom de närmaste åren börjar det vara dags för de första klasslärarna som har utbildats på svenska vid Helsingfors universitet att ta steget ut i de finlandssvenska skolorna. Först då vi ser hur de nya lärarna landar på arbetsmarknaden får vi någon form av facit på hur väl det utfallit med två lärarutbildningar i Svenskfinland.

Men en mellanrapport är säkerligen på sin plats. Därför tar tidningen Läraren pulsen på de båda lärarutbildningarna. Det man kan konstatera är att det ser bra ut just nu. Söktrycket till båda utbildningarna är stabilt och det verkar finnas ett intresse för att bli klasslärare. Så ser det ut för tillfället. I början av april när ansökningstiden för studier hösten 2019 går ut får vi en fingervisning om åt vilket håll trenden pekar.

Det finns orosmoln när det gäller lärarutbildningens attraktionskraft. På finskt håll är nämligen trenden på nedåtgående. En trend som ännu inte nått de finlandssvenska utbildningarna. Det betyder inte att man kan vila på lagrarna vid ÅA eller HU. Tvärtom gäller det nu att visa sig på styva linan och bevisa att utbildning är av hög kvalitet och därmed också är attraktiv.

Om man skall tro företrädarna för de två lärarutbildningarna är förutsättningarna goda. Fritjof Sahlström vid ÅA tror att nivån på pedagogik på svenska i Finland kommer att förbättras. Hans kollega Erika Löfström vid HU tror att konkurrensen kan sparra de båda parterna till att bli bättre. Om det blir så återstår att se. Nu är det upp till bevis som gäller för båda universiteten. Lyckas de med att höja nivån kommer det att bidra till att hålla klassläraryrkets attraktionskraft på en hög nivå.

Klasslärarutbildningens nivå är en viktig komponent i yrkets attraktionskraft. Men där som utbildningen slutar tar arbetslivet vid. Ett bibehållet intresse för lärarstudier och lärarvärv kräver också ansträngningar från arbetsgivarhåll. Om löneutvecklingen släpar efter, arbetsförhållandena är ogynnsamma och om utsikterna att få jobb i Svenskfinland märkbart försämras kommer det att få omedelbara konsekvenser också vad gäller söktrycket till lärarutbildningen.

En nedåtgående spiral är ofta svår att vända. Därför gäller det att vara lyhörd för signalerna från fältet. Attraktionskraft är inte något som uppstår per automatik. För det krävs det konkreta åtgärder.

Då arbetsbördan känns övermäktig är det viktigt att läraren själv greppar taktpinnen och ser över sin arbetsbild. Alla faktorer kan du som enskild lärare inte påverka, men det finns faktiskt saker som går att korrigera.

Varje lärare är herre över sin egen arbetsbild och har orsak att regelbundet ställa sig frågan:
När ska jag vara tillgänglig? Gränsen mellan arbete och fritid flyter lätt ihop i vår digitaliserade värld. Då det piper till i fickan och det är Wilma som vill ha din uppmärksamhet, är du snabbare än kvickt tillbaka på jobb igen. Varje lärare behöver fritid och det finns ingenting som säger att du är en bättre pedagog om du ständigt är tillgänglig. Du och enbart du kan reglera din tid – ta vara på den möjligheten.

Hur mycket ska jag jobba, var tar jobbet slut? Är du en engagerad lärare så kan arbetsmängden lätt kantra över. Du har alla möjligheter att ändra den situationen, men det krävs att du först själv inser att du inte kan fortsätta i samma tempo som tidigare. Den insikten i kombination med ett medvetet val ligger som grund för ett balanserat förhållande mellan lärararbetet och fritiden. Det krävs en strukturerad handlingsplan och en ärlig vilja att åstadkomma förändring. Jag vågar till och med påstå att den lärare som kan balansera arbete och fritid också har bättre förutsättningar att leverera kvalitativt god undervisning, trots att samvetet tidigare aldrig sett prestationerna som tillräckliga.

Vilken nytta har jag av att själv ständigt sucka över min arbetsbörda? Medierna och inte minst facket har lyft upp den ökade arbetsbelastningen under den senaste tiden. Det är bra, till och med nödvändigt för att vi ska åstadkomma förändringar rent strukturellt och resursmässigt. Men låter jag mig själv dras med i destruktiva diskussioner om hur överbelastade lärarna är så riskerar jag samtidigt göra lärarjobbet tyngre än vad det verkligen är. Istället för att enbart fundera på hur tungt det är kan jag själv försöka hitta lösningar för en fungerande lärarvardag i skolan både för mig och för mina kolleger.

Varje lärare har som ambition att göra ett bra jobb. Detta förutsätter att läraren orkar vara fokuserad och passionerad i sitt uppdrag. Som lärare kan du inte påverka varje belastningsfaktor, men identifierar du de påverkningsbara faktorerna så lovar jag att det i din vardag finns mera ork och utrymme att andas.

Lägg in detta beteende i en mobbningskontext. Man behöver inte vara ungdomsläkare för att inse att det då finns utmaningar. Det kan vara på sin plats att notera också dessa fysiologiska nämnare då vi ringar in mobbningen. Det finns många dimensioner i mobbningen, och det gör den svårbemästrad.
Det är ett allvarligt problem som vi talar om. Enligt THL:s undersökning Hälsa i skolan drabbas 7 procent av eleverna i åk 4 och 5 av mobbning varje vecka. Det är på tok för många. Samtidigt är det också skäl att påminna om att trenden är positiv. Allt färre elever mobbas. Det görs ett systematiskt och värdefullt antimobbningsarbete i många skolor.

Skolans roll och ansvar när det gäller mobbning lyftes i sin tur fram på ett seminarium som arrangerades av Vasabladet och Centret för livslångt lärande. Mobbning som sker i skolan är något som skolan givetvis bör ta itu med. Men mobbningen är inte längre bunden till tid och plats. Det har mobiler och sociala medier sett till. Och i den gråzonen är det svårt för skolan att agera.

Mobbning är allas ansvar. Den frasen upprepades ofta. Det är lätt att instämma i det. Men delat ansvar betyder i praktiken ofta tyvärr att det är få som sist och slutligen bär sitt ansvar. Skolan har lämnats alltför ensam då det gäller att bekämpa mobbningen.

Skolans roll skall inte underskattas. Det är klart att man här kan göra en stor skillnad. När det kommer till kritan är, för att citera Hannes Ulfvens i årkurs 9 vid Vasa Övningsskola, kärnan i mobbning läraren, den som är utsatt och mobbaren.

Alla de lärare som har satt ner tid, själ och hjärta i att bekämpa mobbningen förtjänar en stor eloge. Det sägs ofta att man alltid kan göra mer när det gäller mobbning. Att man alltid kan göra något, oberoende av resurser. Det kan man säkert. Men mobbning är ett alldeles för allvarligt problem för att man skall kunna låta bli att bygga strukturer i förebyggande syfte. Man kan inte lämna det vid att konstatera att det är allas ansvar och att alla kan göra mer. Det behövs strukturer i form av elevvård och lärartäthet. Det behövs fler vuxna i skolvärlden. Lärarna behöver mer tid för eleverna. Och tid är som bekant pengar.

Läs också:

Vasabladet och Centret för livslångt lärande arrangerade seminariet #ingenmobbning. Lärarens artikel “Mobbning är som ogräs – det dyker upp i trädgårdslandet också om vill ha det” från seminariet på Academill.

Tidningen Lärarens rapport från Hanaholmens mobbningsseminarium: “Svårt för unga att styra sitt beteende”

Hälsa i skolan: “Mobbningen har minskat”

Egentligen förde seminarierna inte fram något nytt, de följde samma linje och framförde liknande förslag som vi inom FSL fört fram inom antimobbningsarbetet.
I samband med seminariet i Vasa framkom tydligt att det är eleverna och studerandena som är experterna på skolan och vardagen i skolan. Det här är en resurs som vi säkert kunde använda bättre, i synnerhet inom det förebyggande arbetet. Via dem kunde vi få in sakkunniga, som känner till vad som händer i de ungas vardag utan tidsfördröjning. Samtidigt kunde deras synpunkter användas i genomförandet av de antimobbningsprogram som skolorna har.

Det blev också klart att det inte går att använda samma modell för antimobbningsarbetet i alla skolor. Det är viktigt att beakta skolans särart och utgående från den bygga upp det egna antimobbningsarbetet på basis av forskningsbaserade antimobbningsprogram och metoder som visat sig vara effektiva – både inom det förbyggande arbetet och i den konkreta situation då mobbning förekommer.

Vi har en värdegrund i läroplanen som är bra och som diskuteras mera än någonsin i skolorna och då man gör upp de lokala läroplanerna. Samtidigt har vi idag ett klimat i samhället där bland annat tolerans och empati ofta saknas, där övertramp är vardag och som i skolvardagen definitivt skulle kallas mobbning och föras till antimobbningsteam.

Vi tycker ofta att skolan ska fixa allt. Alltför ofta hör jag att skolan inte gör tillräckligt, alltför ofta sker detta utan att den som uttalar sig bemödat sig om att se hur mycket tid och arbete det i själva verket sätts på antimobbningsarbete, även i förebyggande syfte.

Glädjande nog lyfte de som deltog i panelerna betydelsen av samarbete där skolan, vårdnadshavarna, polisen, tredje sektorn som sysslar med antimobbning samt social- och hälsovårdssidan är parter som en framgångsfaktor i arbetet mot mobbning. Det handlar om att hitta ett gemensamt språk där alla tillsammans samarbetar kring fungerande lösningar. Det handlar också om att utveckla detta samarbete, men att tro att det kan göras utan ekonomiska tilläggsresurser är åtminstone ur skolpersonalens synvinkel en utopi. Idag jobbar lärare och rektorer redan på bristningsgränsen med de arbetsuppgifter de nu har.

Ett självklart mål är nolltolerans mot mobbning. Att ta tjuren vid hornen kan säkert kännas rätt och belönande för stunden, men mervärde i antimobbningsarbetet får vi först då vi kommer till följande steg. Då vi ger bättre konkreta förutsättningar för dem som jobbar med antimobbning att gå vidare med det viktiga arbete de gör.

För visst kan försöket ses som en chans, en möjlighet att skapa ett lönesystem som ger lärarna lön för allt det arbete de utför. Det nuvarande lönesystemet som baserar sig på undervisningsskyldighet är föråldrat, då lärarna som bekant under årens lopp pådyvlats en massa arbetsuppgifter utöver själva undervisningen. Uppgifter som man rimligtvis bör få betalt för.

Den stora fördelen med försöket är att lärarna som medverkar bokför exakt vad de gör. Nu får man svart på vitt vilka arbetsuppgifter en lärare har. Försöket ger en välkommen statistik över hur mycket lärarna jobbar. Och i det hänseendet skall försöket ses som en möjlighet. Om man kan påvisa allt det merarbete som sysselsätter lärarna, så blir det ett användbart argument i kommande avtalsrörelser.

Försöket med årsarbetstid möter också motstånd bland lärare. På finskt håll har tonen tidvis varit hätsk och inte speciellt konstruktiv. I det sammanhanget är det värt att påminna om att detta endast är ett försök. Och utan försök är det svårt att hitta ett bättre lönesystem. Kanske kunde man se på resultaten från försöket innan man skjuter ner det.

Det skall också sägas att det finns många farhågor som man inte skall blunda för. Hälsningen från våra nordiska grannländer tyder på att det finns skäl att vara på sin vakt. En oro bland lärarna är att den bundna arbetstiden, dvs den tid som lärarna är knutna till skolan skall öka. Den oron är obefogad under det första försöksåret, men under det andra kan det komma att bli ändring på den punkten. Det torde inte vara någon större hemlighet att man från arbetsgivarhåll gärna ser att lärarna i större utsträckning än tidigare knyts till skolan. Ett något föråldrat synsätt kan man tycka. I allt fler branscher är arbetet oberoende av tid och plats.

Lönenivån i försöksskolorna är också förhållandevis anspråkslös. Och också om både arbetstagarna och -givarna är överens om att lärarnas lönesystem bör utvecklas, så är det här nog smärtpunkten. Det är inte rimligt med ett nollsummespel om lönesystemet skall reformeras. Det är svårt att sia om årsarbetstid är framtidens melodi.

Oddsen är kanske, för att återigen citera Nykänen, fifty-sixty.

Läs också:

Reportage från en försöksskola i Lahtis: Försök med årsarbetstid skall synliggöra lärarnas arbete

Sju frågor till OAJ:s ordförande Olli Luukkainen om årsarbetstid: Undervisningsskyldigheten motsvarar inte dagens behov

Finlands svenska lärarförbund FSL om årsarbetstid: “Is i hatten”

Då ett enskilt fall tas upp i medierna är det nästan alltid skolans rektor som i egenskap av ledare för skolan får bemöta den kritik som riktats mot hela skolan.
Skolan ska självfallet debatteras och vi lyfter också upp sådant som kunde utvecklas i skolan, men vi strävar alltid efter att komma med lösningar på problemen. Under det senaste läsåret har medierna enligt mig allt oftare fokuserat på att lyfta upp fall där skolan och i förlängningen rektorn som person ifrågasätts då det handlar om skolans verksamhet som helhet.

Ett exempel är mobbningsdiskussionen i VBL där tidningen ensidigt kör sin egen agenda. Visst är det bra och nödvändigt att motarbeta mobbning, men metoden tidningen tyr sig till är enligt mig inte helt objektiv. Att säga att antimobbningsarbetet inte har fungerat på länge och sedan citera föräldrar som inte vill ha sina barn i en viss skola utan att känna till verksamheten i skolan är att ta journalistiska genvägar. Att en av de intervjuade senare på sin Facebooksida måste förklara sina uttalanden är också ett tecken på att tidningen är ute efter klick, inte att objektivt belysa ärendet.

Ett annat problematiskt fall är situationen som uppkom i Karleby efter en filmvisning i gymnasiet som en del av studerandena uppfattade stå emot deras övertygelse. Det här ledde till att rektorn för gymnasiet fick utstå besk kritik för det som var hela stadens förfarande, bara för att artikeln var otydligt formulerad.
Är dagens medier på rätt väg då en artikels kvalitet mäts i antal klick den får? Tempot inom medievärlden är högre än tidigare och det leder till att även garvade journalister väljer att göra saker snabbt utan att ta sig tiden att granska fakta. Klickjournalistiken skapar nya krav. Ibland är det dessutom en annan person än journalisten själv som rubriksätter artikeln – mycket kan alltså gå fel.

Rektorer och skolan överlag är sårbara i medierapporteringen, dela handlar det om att de alltid måste beakta de berördas integritetsskydd, dels måste de beakta tystnadsplikten. Det här gör att de alltid hamnar i underläge då de inte kan berätta öppet om hur verkligheten ser ut.

FSL arbetar aktivt för att göra rektorsarbetet attraktivt och meningsfullt. Därför är det viktig att rektorernas arbetsbörda diskuteras öppet och lösningsinriktat. Vi kommer i vår att hålla en kurs för rektorer där vi också kommer att diskutera mediernas roll, men också förbundets roll då det gäller att erbjuda stöd och rådgivning.

Skolan ska naturligtvis vara en del av de frågor medierna lyfter upp, men mediernas uppgift ska vara att rapportera objektivt. En rapportering som bygger på research, kritisk granskning och kontroll av fakta.

Svenskfinland skulle behöva flera ben att stå på. Ofta lyfter man fram mediernas betydelse för en minoritet. På den punkten är det lätt att hålla med. Det säger sig självt att de finlandssvenska medierna är en viktig kugge med tanke på det offentliga samtalet på svenska i Finland. För att inte tala om den funktion av sammanhållande kitt som medierna har.

Ett livskraftigt medielandskap är med andra ord ett viktigt ben för Svenskfinland. Men de finlandssvenska medierna har i flera år jobbat i en tung uppförsbacke. Lönsamheten sviktar, upplagesiffrorna rasar och samarbetsförhandlingarna har avlöst varandra. En komponent som gör ekvationen ännu knepigare är att mediehusen har svårt att fånga upp den unga generationen. Problematiken beskrivs på nyhetsplats i denna tidning.
Då de unga i allt mindre utsträckning konsumerar finlandssvensk media försvagas en viktig byggsten i det finlandssvenska identitetsbygget. Vem skall nå de unga finlandssvenskarna? Då är vi tillbaka i skolvärlden. Ingen gör det så väl som skolan. Och då övriga svenska strukturer i Finland sviktar blir skolans roll och betydelse allt mer framträdande.

Det finns därför all orsak att vässa den finlandssvenska intressebevakningen när det gäller utbildningsfrågor, både på nationell och lokal nivå. Ett exempel på detta hittar vi i Karleby. Där föreslås den svenska bildningsdirektörens och ungdomsdirektörens tjänster slås samman. Om det förverkligas så är det inte bara en domänförlust för det svenska skolväsendet i Karleby, det är en domänförlust för de redan nu rätt fåtaliga svenskspråkiga på orten.

Med ett riksdagsval i antågande kommer våren att präglas av en intensifierad samhällsdebatt och många politiska löften kommer att utfärdas. För de två- och svenskspråkiga kandidaterna och för de politiska partier som verkar för en levande tvåspråkighet finns det all orsak att gå till grunden med vad som är det centrala för det svenska i Finland. Svaret är entydigt. Svenskfinland står och faller med skolan.

Utbildningen i Finland har hamnat i en nedåtgående spiral – något som FSL redan under tidigare val har lyft upp. Ingen har ändå på allvar tagit notis om vårt tydliga budskap om att vårt utbildningssystem inte klarar av flera nedskärningar eller indexfrysningar.
Det råder enighet om att Finland också i framtiden ska gå i främsta ledet då det gäller utbildningsfrågor. Vi ska ge våra barn och unga färdigheter och beredskap att föra vårt välfärdssamhälle framåt.

Vi har valt att lyfta upp några valteman som beskriver vad som måste göras för att vi ska kunna upprätthålla den höga kvalitet vår utbildning är känd för.
Jämlik utbildning har varit och fortsätter att vara en hörnsten i vårt skolsystem. Grundstenen för den jämlika utbildningen är grundfinansieringen – en grundfinansiering som ger alla som sysslar med utbildning tillräckligt med resurser för att förverkliga de mål och krav som lagar, förordningar och läroplaner ställer. Projektfinansiering där kommuner måste söka om bidrag kräver ett byråkratiskt maskineri vilket är resurskrävande. De här projekten leder dessutom till en ökad ojämlikhet mellan kommunerna.

Den förra regeringen stiftade också en lag om kvalitativ elev- och studerandevård. En lag vars tanke var att öka öppenheten mellan social- och hälsovårdssektorn och på det sättet få ett bättre samarbete mellan de två sektorerna. Så blev det dock inte, nu tolkas sekretessbestämmelserna så att sektorerna inte kan se barnen och de unga som en helhet. Nu har vi dessutom stora skillnader mellan kommuner med avseende på tillgång till tjänster, vilket självklart lyfter frågan om vi även här behöver relationstal.

Läraryrkets attraktionskraft är också ett fundament för en framgångsrik skola. Via den lockas de bästa studerandena till utbildningen och samtidigt stannar de som utbildat sig kvar i yrket. Därför krävs politiska beslut som minskar arbetsbelastningen och ökar trivseln. En mångfacetterad fråga som berör till exempel relationstal elev–lärare. Här är det även viktigt att skapa en grund för attraktiva anställningsvillkor och en konkurrenskraftig lön. Vi behöver politiker som ser den offentliga sektorn som en resurs!

Det sista vi lyfter fram, som egentligen inte borde vara en valfråga, är skolfastigheternas skick. Det ska vara självklart att byggnaderna är i sådant skick att de inte är hälsovådliga för dem som vistas där. Här behövs både pengar men antagligen även skärpt lagstiftning.

Nu behövs vi alla i arbetet med att göra skolan till en valfråga. Vi ska utmana riksdagsvalskandidaterna att ta ställning i skolfrågor. Nu är det dags att betala tillbaka skulden!

Den fackliga intressebevakningen är kärnuppdraget för Finlands svenska lärarförbund. Då är det givet att också Läraren lägger fokus på dessa frågor. Men FSL är mer än ett fackförbund. FSL har också en stark profil som ett identitetsskapande förbund. Det visar också medlemsenkäten från 2017. Skolreportage och nedslag i den pedagogiska vardagen var bland annat sådant som fanns högt på medlemmarnas önskelista. Det är också något som kommer att avspeglas i tidningen Lärarens innehåll. Läraren är nämligen, för att citera min föregångare, medlemmarnas tidning.

Fördjupning, sammanhang och analys är några relevanta ledord för en tidning av Lärarens karaktär. Det i kombination med en närhet till fältet och en god kontakt med utbildningssektorn ger oss goda förutsättningar att skapa ett innehåll som upplevs som relevant. En målsättning för tidningen Läraren bör vara att stimulera till en diskussion, som i bästa fall för den finlandssvenska skolan framåt. ”Vår tidskrift vill taga till sin uppgift att sammanhålla arbetarna på folkbildningens område och möjliggöra ett utbyte dem emellan” skrev tidningens första utgivare Petrus Nordman år 1894. Gångbart ännu idag.

Men också om Lärarens rötter går tillbaka till slutet av 1800-talet finns det all orsak att flytta blicken bort från backspegeln, höja den en aning och lägga i en ny växel. Den medievärld som förändras i rasande takt påverkar också vår tidning. Den förändrade mediekonsumtionen för med sig nya utmaningar, men också nya möjligheter.

För Lärarens del innebär det att ta steget in i den digitala världen. Målet bör vara att göra ett större digitalt avtryck och att göra tidningens material tillgängligt på flera plattformar. Mycket av det som redaktionen producerar skulle nämligen förtjäna en större publik. Skolan är en finlandssvensk angelägenhet och det är i lärarnas intresse att utbildningsfrågor finns på agendan.

Det är skäl att komma ihåg att en digital satsning inte innebär en nedgradering av pappersprodukten. Det finns inte ett motsatsförhållande mellan aktuellt digitalt material och en engagerande papperstidning.