Category: Opinion

Ur ett rent fackligt perspektiv kommer det nya läsåret att fokusera på de kommande löneförhandlingarna. Arbetet med detta har redan inletts och kommer att öka i intensitet tills vi har fått ett nytt avtal.

En framgångsrik förhandlingsrunda kräver enighet bland medlemmarna och en solidaritet där vi är beredda att enade stå upp och kämpa för de krav vi ställer inför förhandlingarna. Vi behöver en stabil och stark grund för våra förhandlare att stå på för att nå så goda resultat som möjligt. Ja, vi behöver ett målinriktat arbete för att höja attraktionskraften inom läraryrket och förbättra måendet bland lärare.

Vi har ställt ribban högt med tanke på våra grundlöner. Ett krav på att ingångslöner på 3000 euro borde ses som en självklarhet med tanke på den utbildningsnivå våra lärare har. Vi måste våga säga saker högt dels för att bibehålla läraryrkets attraktionskraft, dels för att visa allmänheten att vi är missnöjda med nuvarande lönenivå.

Vi har också sagt att vi behöver ett löneprogram i likhet med det vi hade i början av 2000-talet. Grunden för programmet var att den privata sektorn via löneförhöjningar utanför de avtalade fått en bättre löneutveckling jämfört med den offentliga sektorn. Nu är vi i samma situation igen. I synnerhet den offentliga sektorns kvinnodominerade yrken har igen blivit akterseglade i löneutvecklingen.

Då vi diskuterar avtalsfrågor kan vi inte glömma de frågor som berör ork i arbetet, vilka naturligtvis kommer att lyftas fram såväl under arbetet med förhandlingsmålen som under förhandlingarna. Att nå resultat här borde vara självklart. Arbetsgivarparten borde inse att en frisk personal som orkar utföra sitt arbete är kostnadseffektiv och en resurs som ger kvalitativt gott arbetsresultat.
Här kommer vi även inom FSL att målmedvetet satsa på att föra fram saker som kan minska arbetsbelastningen och öka trivseln i arbetet för våra medlemmar. Vi kommer att dela upp läsåret i olika temaområden där vi för fram olika saker under olika tidsperioder, men mera om det senare.

Ett läsår med en sund självreglering borde vara en målsättning. En målsättning att prioritera rätt, prioritera bort och fokusera på det som hör till uppdraget, så att det även blir balans mellan arbete och fritid, mellan måsten och vald sysselsättning. För att orka och för att kunna leverera är det viktigt att ha eller göra saker som gör att tankarna kopplas bort från arbetet ibland.

Jag önskar er alla ett gott nytt arbetsår!

Antti Rinnes regering gör nu en korrigeringsmanöver. Man satsar totalt ca 930 miljoner på utbildningen, med hopp om att ge den finländska skolan den styrfart som behövs för att komma upp på vägen igen.

Av dessa 930 miljoner är ändå endast 201,5 miljoner permanenta satsningar. Och i ljuset av tidigare nedskärningar så är satsningen blygsam. Största delen av de permanenta pengarna går till en förlängning av läroplikten. En reform som redan mött en del kritik då man befarar att de satsade medlen endast täcker kostnader för resor och material. Då pengarna inte räcker till för stödåtgärder är risken att man inte kommer att råda bot på de problem man hoppats. ”Ska du införa förlängd läroplikt ska du banne mig ha fyrk att sätta på det” säger Mikaela Nylander i denna tidning.
Av de övriga permanenta pengarna går också en del till att korrigera misstag som den tidigare regeringen gjorde, som till att återinföra den subjektiva rätten till dagvård.

I den grundläggande utbildningen satsar regeringen Rinne 190 miljoner. Ett välkommet tillskott, men den treåriga satsningen är så kallade investeringspengar vilket innebär att de inte finns med i statsandelssystemet. Det är alltså närmast att betrakta som en punktinsats.

Flera av de partier som nu sitter i regeringen har under sin tid i opposition i fräna ordalag kritiserat regeringens utbildningsnedskärningar. Också under valrörelsen lovade man satsningar på utbildningen om man kommer till makten. Och jämför man med de två senaste regeringarna kan man säga att de har infriat löftet. Kursen har ändrats.

Med den här manövern är utbildningssektorn på väg upp på vägrenen igen. Men på lite längre sikt bör den permanenta andelen av finansieringen höjas avsevärt. Annars riskerar vi att halka ner i diket igen. Och när det gäller utbildningen skulle man gärna se att Finland håller en god fart mitt på vägen.

Då jag tänker på er lärare och rektorer känner jag en tacksamhet för det ni gör under alla arbetsdagar och ni ska veta att jag och många, många andra definitivt känner tacksamhet för det arbete ni gör även under andra tider under läsåret än i samband med skolavslutningen. Det borde vi säkert visa och utrycka oftare!
Stort, stort tack för det ni gjort under läsåret 2018–2019!

Även om det är sommarlov för elever och undervisningsfri period för lärare vill jag ändå se framåt – se framåt mot vad vi eventuellt kan vänta oss under de fyra kommande åren med en regering och ett regeringsprogram som har en klar intension att bryta nedskärningarna inom undervisningssektorn och lyfta fram utbildningens betydelse som en grogrund för det kontinuerliga lärandet (tidigare hette det livslångt lärande).
Som en inledning på det intressebevakningsarbete vi kommer att fortsätta med i augusti, vill jag kommentera några saker ur programmet.

Det bästa ur ett finlandssvenskt perspektiv är skrivningen om en utredning av den svenskspråkiga utbildningens särdrag, utmaningar och utvecklingsbehov. De tre tyngdpunktsområdena är enligt uppgift läromedel, lärarbehov och tillgång till elevvårdtjänster (läs intervjun med Mikaela Nylander i denna tidning). De är helt i enlighet med de åsikter FSL fört fram under många år.

Läromedel har senast lyfts fram i samband med vårens fullmäktigesammanträde och att de nu är med i regeringsprogrammet visar att vi kan påverka den utbildningspolitik som förs i landet. Vi är nog inte de enda som lyft fram detta, men de är vi som fört fram läromedlen offentligt och synliggjort frågan.

Lärartillgången har också länge varit en aktiv del av debatten. Det har förts en debatt utan tillförlitlig statistik. Den utredning som gjorts av myndigheterna har inte varit heltäckande, vilket har lett till att vi haft som ambition att göra en egen. Projektet har visat sig vara utmanande, men nu då detta ska utredas måste vi kräva att utredningen omfattar alla lärare och rektorer i Svenskfinland där även Åland borde vara med!

Elevvårdtjänster har vi också fört fram. Vi behöver tillräckligt med tjänster, till exempel kuratorer och psykologer, som stöd för det arbete undervisningspersonalen gör i skolan. Nu är vi i den situationen att tjänsterna är bristfälliga och leder till att lärare och rektorer sköter arbetsuppgifter som egentligen inte hör dem till.

Det vi måste jobba för är att de investeringspengar som finns i regeringsprogrammet blir verklighet. Bland annat gäller detta utvecklandet av trestegsstödet. Här måste vi få en förändring till stånd som leder till mindre byråkrati och mera pengar för de stödformer som finns i elevernas planer.

Njut av er ledighet och släpp alla måsten kring arbetet! Kom ihåg att ni genom att koppla bort tankarna från skolan under sommaren kommer med laddade batterier till ett nytt läsår.

”Vi är framtiden”, skriver Julia Liewendahl, ordförande för Finlands svenska lärarstuderandes förening i detta nummer av tidningen Läraren. En stor del av materialet i tidningen står FSLF för. Det är en mångårig tradition att en gång per år öppna Lärarens spalter för de studerande.
På redaktionen tror vi att det finns ett intresse bland våra läsare att få en inblick i hur vardagen ser ut för de som studerar till lärare. Vilka frågor engagerar? Vad formar de blivande lärarna, de blivande kollegerna?

Det finns också andra skäl att ge de studerande utrymme. För, precis som Julia uttrycker det, de studerande är fackförbundets framtid. FSLF skall ha en eloge för det goda arbete som man har gjort. FSLF har utvecklats till FSL:s största medlemsförening. FSL skall i sin tur ha ett erkännande för att man betraktar de studerande som fullvärdiga medlemmar.

FSLF:s medlemsantal berättigar till tre ordinarie platser i FSL:s fullmäktige, som är förbundets högsta beslutande organ. Tidigare hade de studerande så kallad observatörsstatus, med närvaro- och yttranderätt. Men i och med den stadgeändring som klubbades igenom vid kongressen 2018 är de studerande fullfjädrade fullmäktigemedlemmar. FSLF är därmed med rätta en reell maktfaktor inom lärarförbundet.
Signalen är entydig. De studerande tas på allvar inom FSL, och deras röst har betydelse. I synnerhet när det gäller frågor som berör till exempel lärarutbildningen är de studerandes input värdefull. I detta sammanhang har också FSLF visat framfötterna och påtalat bristerna i att läsa sig till så kallad dubbel behörighet vid Åbo Akademi. Rimligt är att framtidens lärare är med om att forma framtidens lärarförbund. Också i de övriga nordiska länderna har studerandeorganisationerna gjort sig kända som alerta samhällspåverkare.

Vilket inflytande de studerande har inom FSL är långt upp till dem själva. Vilka frågor vill FSLF driva i fullmäktige? Hur hårt är de beredda att driva för dem viktiga fackliga frågor? Inflytande har de studerande erbjudits, frågan är hur de förvaltar det.
Rent matematiskt är inflytande i FSL:s fullmäktige kopplat till medlemsantal. Här har de studerande ett slagläge som ingen annan förening har. I och med den nya svenska klasslärarutbildningen vid Helsingfors universitet inleder årligen 40 nya studerande sina lärarstudier. Om FSLF lyckas fånga upp dem kommer medlemsantalet att skjuta i höjden.

Sett ur ett FSL-perspektiv är det inte oväsentligt. De som är studerandemedlemmar i FSL kommer med stor sannolikhet att förbli medlemmar i förbundet när de tar steget ut i arbetslivet.

För ett par år sedan läste jag om Team Rynkeby – God Morgon – ett välgörenhetsprojekt där syftet är att samla pengar för barn som drabbats av cancer. Tanken om att ansöka om att få komma med i ett lag började gro, men att sedan gå från tanke till handling krävde aktivitet och en stark vilja att få komma med, vilket jag även lyckades med.
Om man vill uppnå förändring måste man ha ett tydligt mål, en klar vision och en uttalade strategi.

OAJ:s ordförande Olli Luukkainens anförande under OAJ:s vårfullmäktige fick mig tänka till då han visade en löneutvecklingstabell, en tabell som beskrev lärarnas löneutveckling i förhållande till den privata sektorn. Ur siffrorna var det lätt att se att den kommunala sektorn år efter år inte hängt med i löneutvecklingen. Ibland var skillnaderna större, ibland mindre men trenden var klar: vi hänger inte med.

Vill vi ha det så? Vill vi uppnå en förändring måste vi också ha en tydliga förhandlingsmål som bottnar i fältets verkliga behov och grundas på en förankrad målsättning på individnivå. En förankring som bygger på att vi vill bryta den trend som gällt under en lång tid.

Att uppnå goda resultat vid förhandlingar är ett drömscenario som vi ska eftersträva. Därför behöver vi senast nu starta förberedelserna för följande förhandlingsrunda. Vill vi på riktigt uppnå någonting måste vi vara beredda på att vidta åtgärder, eventuellt också kraftiga åtgärder.För att lyckas med detta måste vi måste få varje medlem att förstå vikten av att vi står upp för varandra för att uppnå förändring. Att vi är trötta på att alltid få stå bredvid och se på när de andra har en bättre löneutveckling än vi.

En annan fråga som vi också borde lyfta till diskussion är konkurrenskraftsavtalet. Viljan att få ett slut på det finns säkert, men här föds också frågan om hur mycket energi vi ska lägga på att förhandla bort det och till vilket pris – i synnerhet om det finns branscher som avtalar om att slopa den förlängda arbetstiden.

Nu är det dags att ställa oss frågan – är vi villiga kämpa för att göra något åt läget? Är vi beredda på vad det kan innebära?  Facket är vi och med vårt enade stöd kan vi ge våra förhandlare de verktyg som behövs för att lyckas i de kommande förhandlingarna.

Jag är beredd att kämpa – är du?

Bristen på svenskspråkiga läromedel har stötts och blötts många gånger. Det som än en gång har aktualiserat frågan är gymnasiet skall få nya läroplansgrunder hösten 2021. I väntan på den har läromedelsförlagen dragit öronen åt sig. Att producera läromedel som löper risk för att föråldras inom några år är ingen god affär.

Att förlagen slår ut med händerna och konstaterar att det handlar om ”business” är på sätt och vis förståeligt. Samtidigt är det aningen skenheligt. På finlandssvenskt håll är det ingen större hemlighet att det är läromedlen som är den vinstbringande delen av affären. Då läromedlen år efter år finansierar den del av verksamheten som är förlustbringande kunde man förvänta sig att förlagen tar ett ansvar också i ett mellanläge då läromedelsproduktionen inte är en kassako.

Utbildningsstyrelsen beviljar anslag för läromedel som inte är vinstbringande. Det är fråga om ett statsstöd för produktion av läromedel med liten spridning på svenska. Anslagen har visserligen höjts något men det räcker inte långt. Här en konkret fråga för en hugad utbildningspolitiker att bita i.
I diskussionen vänds blickarna ofta mot de finlandssvenska fonderna och stiftelserna. Och visst har de identifierat problemet. De fonder och stiftelser som stöder utgivning av läromedel fördubblade sina bidrag till läromedelsförfattare åren 2018 och 2019. Vackert så. Samtidigt är det inte rimligt, och i längden inte heller hållbart, att fonderna bär upp den finlandssvenska läromedelsproduktionen.

Till syvende och sist handlar det om hur mycket utbildningsanordnaren är beredd att satsa. I allt för många kommuner är anslagen för läromedel på tok för njugga. På den punkten finns det all orsak för de lokala beslutsfattarna att se sig i spegeln.
Svenskfinland kan inte nöja sig med att de svenska eleverna år efter år ges ett sämre utgångsläge då det brister i produktionen av läromedel.

Att alla lärare och rektorer är samlade i samma fackorganisation gör vårt förbund unikt. Det är ändå nödvändigt att kontinuerligt diskutera hurudan intressebevakning rektorer behöver och hur förbundet svarar på deras behov.

Under kursen blev det tydligt hur mångfacetterat rektorsarbetet är. Det krävs en tusenkonstnär för att klara alla uppgifter och en god jonglör för att hålla alla bollar i luften samtidigt. Det är förståeligt att rektorer ibland känner sig ensamma med alla sina arbetsuppgifter. Lyckligtvis säger många att de trivs i sitt arbete trots arbetsbördan.

Rektorernas intressebevakning sköts idag främst via det samarbete vi har via rektorsföreningarna, men precis som alla andra medlemsgrupper har rektorerna möjlighet att påverka via initiativ till styrelse och fullmäktige eller genom lokalföreningarna.

Idag upplever jag att det finns två stora frågor som borde lösas för rektorer.

Den ena handlar om den stora arbetsmängden. Få rektorer hinner med alla uppgifter på den veckoarbetstid som de har enligt avtal. Rektorer har inte helhetsarbetstid, utan borde få ta ut övertid som ledigt. Det har visat sig vara svårt för rektorer att ta ut semester – även om det finns arbetsgivare som följer avtal där övertid ska tas ut som ledigt. Att övertidsersättning skulle tas ut i pengar istället ser jag som en lösning på problemet med övertid.

Något som kunde hjälpa rektorer både när det gäller arbetstid och psykisk belastning skulle vara att via en ändring av lagstiftningen möjliggöra ansvarsfördelning. Problemet idag är att rektorn alltid enligt lagen har huvudansvaret i skolan trots att hen delegerat uppgifter.

Jag är glad över att vi är en organisation som företräder också rektorer. Jag är glad över dem som ser fördelar i att vara med i en organisation som finns till för att stödja, hjälpa och värna om alla medlemmars bästa.

Vi måste ändå jobba ännu hårdare för att också rektorerna ska se förbundet som sitt. Vi är trots allt ett litet förbund som inte är uppbyggt på stark hierarki, vår styrka är att finnas nära medlemmarna.

Läs också tidningen Lärarens rapport från kursen: “Det är på åttan det händer”

Med den knappa segermarginalen är utgångsläget är inte tacksamt för Rinne, men det troliga är en SDP-ledd regering. Och ser man på det program som partiet gick till val men är utbildningen högt i kurs.

Valsegraren De Gröna är en sannolik regeringskumpan. Partiet är om man granskar valprogrammen det kanske mest utbildningsvänliga partiet. I synnerhet under Ville Niinistös partiledarskap profilerade man sig som en ettrig försvarare av bildningen. Också efterträdaren Pekka Haavisto har i valrörelsen lyft fram utbildningens betydelse. ”Jag lovar göra allt för att mera pengar satsas på utbildning på alla stadier” sade Haavisto i tidningen Läraren. Och mycket riktigt lovar De Gröna i sitt valprogram mera pengar till utbildningen över hela linjen.

Det är inte osökt att Rinne i sitt sonderande söker stöd på vänsterflanken. Vänsterförbundets ordförande Li Andersson har varit De Grönas vapendragare när det gäller att kritisera regeringens utbildningsnedskärningar. ”Jag lovar att vi inte kommer att fortsätta på nedskärningslinjen” var Anderssons entydiga budskap i Läraren inför valet.

Så är guld och gröna skogar att vänta? Så enkelt är det knappast. Rinne behöver också något av de stora partierna. Centern som fick storstryk får troligen slicka såren i opposition. Sannfinländarna är troligen inte intresserade av regeringsansvar. Då återstår Samlingspartiet. Partiet har inte gjort sig känt som särdeles utbildningsvänligt. Samtliga regeringspartier har medverkat till de senaste åtta årens nedskärningarna inom utbildningen, men Samlingspartiet är det enda partiet som suttit med i de två senaste regeringarna. Och en blick i partiets valprogram ger vid handen att ingen tilläggsfinansiering är att vänta.

I de kommande regeringsförhandlingarna kommer Samlingspartiet sannolikt att tala för en strikt finanspolitik. Behovet att strama till den offentliga ekonomin kommer att driva fram kompromisser. Flera av partiernas vallöften är dessutom förknippade med att sysselsättningsgraden stiger. Om det inte lyckas är löftena svåra att infria. De Gröna har satt mycket prestige i att profilera sig i utbildningsfrågor. Hur mycket är de beredda att kompromissa för att nå regeringsmakten?

SFP kan mycket väl komma att behövas i följande regering. Partiets har sällat sig till kritikerna när det gäller nedskärningarna inom utbildningen. Att se till det finlandssvenska utbildningsväsendets särbehov är en viktig nisch för SFP i regeringen. Mikaela Nylander trillade på målrakan ut ur riksdagen. Hon har under åren profilerat sig i utbildningsfrågor. Vem i den svenska riksdagsgruppen fyller det tomrummet?

 Det positiva med rapporten att vi äntligen får en diskussion kring bedömningen och hur den tolkats i de nu gällande läroplansgrunderna. Det är inte bara Karvi utan även Utbildningsstyrelsen som fått upp ögonen för att bedömningen inte fungerar och att kapitel sex i läroplansgrunderna för grundläggande utbildning inte lett till en jämlikhet elever emellan.

Då läroplansgrunderna utarbetades senast hade jag möjlighet att representera förbundet i styrgruppen. I styrelsen fördes diskussioner kring kapitlet, vi samarbetade också med bland annat OAJ. Det var viktigt att kapitlet skulle vara tillräckligt tydligt och inte avvika från tidigare läroplaner eller orsaka extra arbete för lärarna. Något gick ändå fel på vägen, eftersom vi nu får ta del av rapporter om att allt inte fungerar i praktiken och att bedömningen har lett till en hel del extra arbete för den stora majoriteten av lärare.

Utbildningsstyrelsen har redan hösten 2018 inlett arbetet med att förtydliga kriterierna för slutbedömningen och för att granska hela bedömningskapitlet genom att tillsätta en styrgrupp. Också i den här styrgruppen har FSL en representant och en möjlighet att påverka arbetet med bedömningsgrunderna. Nu gäller det att vara alert och lyhörd för medlemmarnas åsikter. Det gäller också att skynda långsamt för att få till en tydligare bedömning.
Bedömningen får inte ge extra arbete eller bli ett arbetsmoment som får en större betydelse än själva undervisningen. Den ska ge elever och studerande en realistisk bild av det som bedöms samt ge eleven feedback kring hur hen kan komma framåt i sitt lärande.

Då det gäller jämlikhet kan vi inte ge kommunerna alltför lösa ramar för bedömningen. Vi behöver konkreta, tydliga och begränsande kriterier för bedömningen. Kriterier som stöder lärare i det utmanande arbetet med bedömningen.

Avslutningsvis några ord om valet. Valresultatet lovar gott för framtidens utbildning i landet. Det som gläder är att de partier som gått mest framåt är de partier som lovat stå upp för utbildningen. Det här ger stora förhoppningar för landets utbildning under de kommande fyra åren. Må varje parti hålla sitt utbildningslöfte ända fram.

 Långdansen kring social- och hälsovårdsreformen och regeringens abrupta avgång är en starkt bidragande orsak. Men också vanvården inom äldreomsorgen har flyttat fokus bort från utbildningsfältet.

En annan orsak till att utbildningsfrågorna inte väcker debatt är en rätt stor konsensus kring att det skall satsas på skola, utbildning och innovationer.

I Uutissuomalainens valmaskin tar man pulsen på ca 1400 riksdagskandidater. Och lejonparten av kandidaterna uppger att de skulle vilja häva nedskärningarna inom utbildningssektorn. Regeringen Sipilä har skurit i utbildningen för närmare 900 miljoner euro. Också de kandidater som representerar regeringspartierna vill häva nedskärningarna, dock inte lika kategoriskt som oppositionspartiernas kandidater.
Och inte bara kandidaterna tar avstånd från nedskärningarna. Också folket vill se en ändring på den punkten. I en undersökning som Taloustutkimus har gjort för lärarfacket OAJ vill åtta av tio höja på anslagen till utbildningen.

Även i denna tidning råder det enighet bland partierna att det bör satsas på utbildningen under nästa valperiod. Läraren har bett samtliga partiledare att avlägga ett utbildningslöfte. Ingen talar om nedskärningar. Väl så.

Samtidigt är det kanske skäl att påminna om hur det såg ut i valrörelsen för fyra år sedan. Då hade vi en regeringsperiod som nedskärningsmässigt var lika tung för utbildningssektorn som den nuvarande. Partierna var eniga om att det skulle vara slut på det. Juha Sipilä (C) och Alexander Stubb (Saml) poserade leende med skyltar där det stod ”koulutuksesta ei leikata” (vi skär inte i utbildningen).
Och hur gick det? Regeringen Sipilä fortsatte, utan att darra på manschetten, på den nedskärningslinje som regeringen Katainen stakat ut. Snudd på världsrekord i svikna löften.

Det är synd att utbildningsfrågorna inte har debatterats lite mer på djupet. Krafsar man bara på ytan kommer beslutsfattarna undan med tomma floskler. Tvingas man nyansera, fördjupa och förtydliga sina prioriteringar så ökar också sannolikheten för att man står fast vid sina löften när de väl skall infrias.
Nedskärningarna har motiverats med att Finland befann sig på bottnen av en lågkonjunktur. Det är en sanning med modifikation. Politik handlar om värderingar, om prioriteringar. Det handlar om att välja och att välja bort. Det finns alltid ett val. Också i dåliga tider. Sipiläs regering valde att inte välja skolan. Följande regering bör ta en annan väg.