Category: Opinion

Mitt uppdrag som ordförande ger mig möjlighet att se på utbildningen från många olika synvinklar. Då jag besöker skolor får jag ta del av lärarens vardagsperspektiv, då jag möter rektorer får jag ta del av den bit där visioner möter verkligheten. Samtidigt får jag tillsammans med våra aktiva följa utbildningspolitiken och intressebevakningen samt vara med och leda vårt arbete med att föra skola framåt.
(more…)

Ibland behövs det en utomstående betraktare för att se något som vi upplever som självklart. Amerikanske filmmakaren Michael Moore lyfter fram det finländska skolsystemet som en förebild i sin nyaste film Where to invade next.

(more…)

Tre centimeter under naveln, där ligger den, klumpen. Fram till julfesten finns den inte, men redan ett par veckor in på vårterminen finns den plötsligt där. Speciellt känns den om man vaknar mitt på natten och har svårt att somna om. Klumpen växer sig allt större ju längre vårterminen lider och ju närmare sommarlovet kommer. För de visstidsanställda lärarna innebär sommarens ankomst inte slutet på ett hektiskt arbetsår och tid för en välbehövlig vila från arbetet. För de snuttanställda innebär det en osäker framtid. Frågorna kommer vällande. Har jag ett jobb nästa läsår? Var har jag ett jobb nästa läsår? Hur söker jag arbetslöshetsdagpenning om jag blir utan jobb? Var kan jag få hjälp?

Vår lagstiftning utgår från att anställningar gäller tillsvidare, om de inte av grundad anledning har ingåtts för viss tid. Ett tjänsteförhållande kan på tjänsteinnehavarens begäran eller av grundad anledning ingås för viss tid.

Många arbetsgivare har insett vikten av att anställa sina lärare tillsvidare om det inte finns en grundad anledning att inte göra så. Det höjer arbetsmotivationen hos dem som anställts, det påverkar inställningen till arbetsgivaren, det förbättrar arbetshälsan då en stressfaktor försvinner.

Sen finns en del rötägg bland arbetsgivarna som år efter år anställer sina lärare för bara ett läsår i taget och i värsta fall endast för läsårets arbetstid. Som grund för visstidsanställningen kan dessa arbetsgivare ange vikariat även om det inte finns någon ordinarie anställd att vikariera. Man hänvisar under flera års tid till att verksamheten inte har stabiliserats, även om det finns mer än nog av undervisningstimmar för att fylla lärarens undervisningsskyldighet.

I ett flertal kommuner har lärarföreningarna och förtroendemännen tillsammans med arbetsgivaren gripit tag i problemet och gått igenom grunderna för visstidsanställningarna. I de fall visstidsanställningarna har gjorts utan grundad anledning har arbetsgivaren i fortsättningen anställt lärarna tillsvidare. Det är en situation där alla är vinnare. Lärarna får de anställningsförhållanden de har rätt till. Oron och stressen minskar, vilket förbättrar arbetshälsan. Motivationen och uppskattningen av arbetsgivaren stiger och arbetsgivaren kan slippa i framtiden betala ersättningar för olagliga visstidsanställningar. Nu på våren då alla tjänster finns att söka, är ett ypperligt tillfälle för lärarföreningarna och förtroendemännen att tillsammans med arbetsgivaren att gå igenom grunderna för visstidsanställningarna.

I frågor som gäller anställningsförhållandet finns förtroendemännen på arbetsplatserna och förbundskansliet till för våra medlemmar.

Jan-Mikael Wikström

Utvärdering av verksamheten och den utveckling, som är knuten till denna, ska vara en ledstjärna för all verksamhet i ett samhälle som vill bli bättre. Detta skall även gälla den finlandssvenska skolvärden. Idag upplever jag dock att vi finlandssvenskar blivit allt mera benägna att kritisera vår skola framom att lyfta fram allt gott som vi gör i våra skolor.

Den mest aktuella diskussionen bygger på tankar kring den tvåspråkiga skolan, där enskilda politiker går ut med hårda uttalanden på synlig plats i medierna och säger att om vi inte tillåter undervisning på två språk i den svenska skolan innebär det att vi blir efter i förhållande till den finska skolan .

I samma diskussion förs också fram att det är viktigt för vår skola att tillfredsställa de behov som en del finsk- eller tvåspråkiga för fram rörande språkkunskaperna hos sina barn.

Jag frågar mig: på vilka grunder borde den finlandssvenska skolan bli en plats där man löser de problem som idag kanske finns i språkundervisningen de finskspråkiga skolorna?

En annan diskussion som kommer att lyftas fram berör PISA-resultaten som kommer i slutet av detta år. Då kommer medierna och forskare att i minsta detalj analysera resultaten. Målet är att kunna rangordna skolorna och plocka smaskiga detaljer ur resultaten. Syftet är att föra fram vem som är bäst och kanske ännu mera vem som är sämst.

Att se PISA-underökningen som den enda saliggörande undersökningen med tanke på undervisningens kvalitet är dra alltför enkla slutsatser. Det finns massor med arbete i våra skolor som inte kan mätas via en undersökning. Skolvardagen och kvaliteten i den kan inte mätas av en undersökning.

Varför är vi då så kritiska och ser felsökning som något som för finlandssvenskheten framåt i Finland?

I stället borde våga höja blicken och se att det goda som utförs av oss som språkgrupp. Då pratar jag inte endast om skolan.

Jag hade glädjen av att besöka skolor och träffa lärare i Pargas förra veckan. Det var en trevlig upplevelse som bekräftade den känslan jag har av hur bra lärare vi har i våra skolor. Den entusiasm som lärarna visar, det ansvar de tar för arbetet de utför och det intresse de visar för eleverna gör att vi oftare borde lyfta allt det goda vår skola ger våra barn.

Om vi förminskar den finlandssvenska skolans uppgift till att endast vara en språkskola eller avgöra kvaliteten i denna i en enskild undersökning är vi definitivt på fel väg.

Våra skolor är grunden för hela Svenskfinlands existens. Här bygger vi kultur och identitet samtidigt som vi levererar lärande på svenska.

Christer Holmlund

– Det är viktigt att skilja mellan kommersialisering och privatisering, manade professor Lisbeth Lundahl på en nordisk konferens i Oslo nyligen. Hon har fördjupat sig i frågan och benade ut olika dimensioner, då det gäller utbildningen som handelsvara.

De nordiska länderna, som i många avseenden liknar varandra mycket, skiljer sig från varandra i fråga om privatiseringen och kommersialiseringen av utbildningen. Sverige är ensam om att öppna för kommersialisering av grundskolan och gymnasieskolan, medan de andra länderna är rätt återhållsamma.
Är privatisering av ondo? Nej, inte nödvändigtvis resonerar man i Danmark, där det av tradition finns en uppsjö privatskolor.

– Alla har en sak gemensam: alla skolor har uppstått som en protest av något slag, kunde Uffe Rostrup, ordförande för FSL ( Frie Skolers Laererforening) upplysa. Det kan handla om religiös eller politisk övertygelse, som ligger som grund för etableringen av dessa privatskolor. Under de senaste åren har det dock handlat om föräldrarnas protester mot indragningen av skolor. Föräldrakooperativ har tagit över driften och skolorna har fortsatt som förr. Kommunala skolor blev över en natt privata.

I Danmark är varje privatskola olik och lagstiftningen känner inte till vare sig vinstintresse eller möjligheter till skolkoncerner.

Den danska verkligheten ligger ljusår från den verklighet, som finns i skolvärlden i Sverige. I många fall drivs friskolekoncerner, som har riskkapitalbolag som ägare. Målet är ofta att driva skolor med vinst.
Island har redan smakat på privatisering och kommersialisering, medan det också i Norge finns ett politiskt intresse för att öka antalet privata skolor.

I Finland finns för all del en del privata skolor, som får statligt understöd. Deras existens vilar oftast på en historisk eller pedagogisk grund. De får inte syfta till att eftersträva vinst.
Det är intressant att notera att det inte finns någon nämnvärd politisk opinion, som skulle driva frågan om att krossa det mer eller mindre kompakta kommunala monopolet inom den grundläggande utbildningen. Sållningen av influtna ansökningar om att driva privata skolor är tuff och följaktligen ökar antalet privata skolor synnerligen sparsamt.

Orsaken till det allmänna politiska ointresset finns stor del i de finländska PISA-framgångarna. Vår skolmodell har varit framgångsrik. Det är en öppen fråga hur och när debatten om alternativ till de kommunala skolorna får vind i seglen också hos oss. Hur länge duger PISA-resultaten som motiv för att hålla fast vid status quo? Vad händer om resultaten ytterligare försämras?

C-E Rusk

Ett vagt formulerat utkast rörande introduktionen av en s.k. finländsk modell kan lösa knutarna på arbetsmarknaden. Regeringen har mottagit ett dokument rörande denna modell, som har sammanställts av de centrala arbetsmarknadsorganisationerna.
Dokumentet kan ses som en bilaga till förslaget till konkurrenskraftsavtal, som bl.a. omfattar fackens utfästelse om en nollinje år 2017. Den påtänkta finländska modellen kunde tas i kraft hösten 2017. Då förhandlar man om lönerna för år 2018 och framåt.
Regeringen och Finlands näringsliv EK har redan i flera års tid talat för en arbetsmarknadsmodell, där den konkurrensutsatta exportindustrin skulle definiera en lönenivå, som utgör ett tak för andra sektorer. Modell vill man ofta ta av Sverige, där en liknande modell introducerades redan år 1997. Sveriges modell nämns ofta som en starkt bidragande faktor till den starka tillväxten i vårt västra grannland.
Den finländska modellen är ingalunda färdig, utan nu finns endast en lathund för avtalsförhandlingarna i framtiden. Formuleringarna är på en allmän nivå och många detaljer är öppna.
Dock anges några centrala faktorer, som ska beaktas när man definierar lönenivåerna framgent. De centrala uppgörelsernas tid är definitivt förbli. Arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna förhandlar i framtiden och målet är ställt på uppgörelser, vilka stärker de konkurrenskraften inom de branscher som är utsatta för internationell konkurrens. Samtidigt beaktas sysselsättningen på sikt, produktivitetsutvecklingen jämte hållbarheten inom den offentliga ekonomin.
Här talas uttryckligen inte om den konkurrensutsatta exportindustrin, utan formuleringarna kan tolkas på olika sätt. T.ex. lärarfacket OAJ resonerar att utbildning och forskningen definitivt hör till de branscher som är utsatta för internationell konkurrens.
En öppen fråga i sammanhanget är hur lönenivån definieras. Har centralorganisationerna också i framtiden en roll i dramat, eller delegeras denna uppgift till förbunden?
Och vilken roll har riksförlikningsmannen? I Sverige fungerar statliga myndigheten Medlingsinstitutet om högsta väktare för att den överenskomna lönenivån respekteras. Medlingsinstitutet bland annat ska verka för att de procentuella löneökningar som avtalas mellan industrins parter, ”märket”, är normerande för avtalen på resten av arbetsmarknaden.
Någon liknande överenskommelse finns inte i det papper som regeringen mottog.
Här finns många öppna frågor, som lär få svar i sinom tid då avtalsrörelsen 2017 knycker igång. Klart är i alla fall att nya vindar blåser inom arbetsmarknadspolitiken.
C-E Rusk

Vi får troligen, vi får kanske eller så får vi inte ett samhällsfördrag. Eller i själva verket vet jag inte. Rubriken och inledningen på denna kolumn har ändrats några gånger under de gångna dagarna. När denna text kommer i tryck så kanske vi lever i en annan verklighet.

Om man skall se något bra med regeringens ”tvångslagar” så är det att nu diskuteras löner och lönefrågor överlag bland våra medlemmar mera än tidigare. Turnén där FSL och OAJ informerade om vad tvångslagarna innebär för lärare har varit uppskattad och ökade den den fackliga medvetenheten.

Hur ser då framtiden ut inom utbildningen? Det talas om att skolorna måste utnyttjas effektivare vilket ofta leder till skolindragningar. Vi har samarbetsförhandlingar i kommuner. Universiteten samarbetsförhandlar och studiestödet för våra studerande minskar.

Jag är mycket orolig för våra ungdomar som i framtiden kommer att ha ett stort studielån att börja betala av innan de ens fått sitt första jobb. Kommer man att ha råd att vidareutbilda sig? Vågar man ens tänka tanken om att skaffa sig en examen till?

Ett lands styrka är att folket är välutbildat. Nu känns det som om den framgång och den uppskattning Finland som utbildningsnation haft i världen kommer att raseras. Hur kommer lärarna att orka engagera sig när skolorna får allt mindre resurser? Hur kommer vi att kunna ta hand om de allt större elevgrupperna och se till att våra ungdomar får en trygg och meningsfull skolgång? Det är stora utmaningar.

Nu om någonsin borde vi alla se framåt och fundera och planera för hur utbildningsnationen Finland skall se ut. Det finns många goda idéer, tankar och planer i kommunerna. Vi talar t.ex. om digitalisering, inte som alternativ utan som komplement. Vi talar om nytänkande, hur förändra pedagogiken i klassen: pulpetfri skola, läroboksfri skola osv. Alla dessa goda idéer kommer att föra utbildningen framåt.

Jag hade nyligen förmånen att tillbringa en helg med över 100 svensk- och finskspråkiga skolombud från Helsingfors. Fastän våra teman var allvarliga så fanns det fackliga tänket och intresset. Jag är övertygad om att de kommer att informera och berätta samt öka den fackliga medvetenheten på sin arbetsplats.

Skolombuden är enligt min uppfattning den viktigaste fackliga informationskällan vi har. De är nyckelpersoner när det gäller information.

Den finska lärarföreningen utlyste en tävling där man fick nominera årets skolombud. Är detta något vi kunde ta efter? Hur ligger det till med den ”fackliga” pedagogiken och nytänkandet? Även här gäller det att se framåt och utveckla vårt tankesätt på samma sätt som i skolan.

Joakim Häggström

vice ordförande i styrelsen för FSL

Att försöka dra slutsatser och göra bedömningar hur situationen inom arbetsmarknaden är har blivit näst intill omöjligt under Sipiläs regerings tid. Ett like i att hopa och ro då det gäller att hitta lösningar för att få Finland på fötter har vi nog inte sett under vår snart 100 åriga historia.

(more…)