Category: Opinion

Ordförandeuppdraget ger mig också möjlighet att betrakta vår skola ur andra länders perspektiv. I början av april deltog jag i en internationell konferens anordnad av Education International (EI), som lockade deltagare från OECD-länderna inom EI. Temat för konferensen var ”Protecting and Promoting Education as a Public Good” . För mig var det ett värdefullt tillfälle . Det gav mig orsak att vara stolt över utbildningen i det land jag representerar, stolt över de lärare och rektorer jag representerar. Det är så lätt att låta debatten rasera och kritiken skära sönder istället för att bygga framåt och satsa på ett system som lämnar få utanför och som ger resultat.
Vi står på tröskeln till ibruktagande av en ny läroplan med en verksamhetskultur som är tänkt att möta behoven av i dag . Jag anser att växelverkan mellan eleven och läraren är grunden för allt lärande. I den verklighet vi nu lever finns inte den tiden, grupperna växer och enheter förstoras. Kort sagt: utrymmet för eleven att bli sedd minimeras.
För att kunna bibehålla den kvalitativt goda utbildning vi har i landet måste vi våga se brett. Det är tid att öppna ögonen för landets olika delar, det är tid att öppna ögonen för jämlik utbildning. Det är hög tid att kritiskt granska nerskärningar som gjorts. Senast nu måste vi göra linjedragningar för utbildningen långsiktigt.
Alla måste ges rätten till att utvecklas till sin fulla potential. Det förutsätter att vi har ett skolsystem som möjliggör den rätten. I dag kan vi konstatera att skillnaderna i inlärningsresultaten har ökat i landet; skillnaden mellan toppen och botten har växt. Samtidigt är det ingen nyhet att gruppstorlekarna varierar och att omfattningen på den undervisning som eleven får i omfattning skiljer sig markant från kommun till kommun.
Utbildning som beskärs då enheter läggs ned innebär att en det i regionerna uppstår en ojämlikhet vad såväl kvalitet som tillgång beträffar. För Svenskfinlands del kan det vara rent utav ödesdigert att beskära gymnasienätverket. Det innebär sannolikt att nivån på undervisningen sjunker även inom grundundervisningen i de drabbade regionerna.
Den resurs som skolan idag tilldelas är idag inte bunden till kommunala strategier för utbildning, utan kortsiktiga ekonomiska realiteter. Ser vi framåt och tänker oss en landskapsreform uppstår det ett läge där utbildning är en av få grunduppgifter som kvarstår i kommunerna. För mig är det omöjligt att se att vi då ska kunna garantera det som vårt land haft som varumärke och framgångsfaktor – kvalitativt god utbildning oavsett var du är bosatt.

Christer Holmlund

Rabulisten och samhällskritikern Moore har besökt Europa och förundrar sig över många fenomen, som många amerikaner upplever som märkvärdiga. Vår avgiftsfria grundskola, jämte därtill anslutna jämlikhetsideal, lyfts fram som ett föredöme.
Nu är vi finländare förstås bortskämda med internationell uppmärksamhet när det gäller skolfrågor. Eftersom vi är finländare blir vi emellertid närmast generade, när utlänningar berömmer oss.
Men det har inte alltid varit så. Historien börjar med offentliggörandet av de allra första PISA-resultaten år 2001. Plötsligt uppdagades att de finländska 15-åringarna låg i världstopp, när det gäller läsförståelse. Också i matematik och naturvetenskaper låg de finländska eleverna väldigt nära toppen.
Alla var förvånade, inte minst vi själva. Så kom analyserna igång, medan PISA-turisterna strömmade till Finland.
PISA-solen skiner alltjämt över oss, även om resultaten har dalat. Finland omtalas alltjämt med respekt i internationella sammanhang. Sålunda är det knappast förvånande att skolforskaren och professorn Pasi Sahlberg nyligen fick motta 2016 år Legopris för bl.a. sin kamp mot standardiserade test i nationella skolsystem. Här handlar det alltså om danska leksaks- och nöjeskoncernen Lego, som står bakom priset.
Omkring 300 internationella utbildningsexperter fick se Sahlberg motta priset, som också inkluderar prissumman 650 000 danska kronor ( ca 87 000 euro).
Pasi Sahlberg är väl värd sitt pris. Han står för en nykter och även kritisk argumentation och dessutom är han en utmärkt skribent. Idag är han en av världens ledande skolforskare. De finländska framgångarna i olika skolundersökningar har fungerat som hans inträdesbiljett till utbildningens fina salonger.
Introduktionen av vår enhetsskola, benämnd grundskolan, har varit en exempellös framgångshistoria. Det var definitivt rätt att på 1970-talet frångå det tidigare parallellskolesystem till förmån för en grundskola för alla; en skola som utgör grundbulten för den likvärdiga utbildningsstandard som har varit ett honnörsord i vår utbildningspolitik.
Men jämlikheten krackelerar betänkligt inte minst på grund av regeringens politik. Brutaliteten vad gäller nedskärningarna inom utbildningen saknar motstycke och det är uppenbart att bildningsidealen är ifrågasatta. Utbildningen ses som en kostnadspost, inte som en investering för framtiden.
Det är hög tid att mota bildningsfientligheten och igen lyfta fram jämlikheten som ledstjärna.
C-E Rusk

Tre centimeter under naveln, där ligger den, klumpen. Fram till julfesten finns den inte, men redan ett par veckor in på vårterminen finns den plötsligt där. Speciellt känns den om man vaknar mitt på natten och har svårt att somna om. Klumpen växer sig allt större ju längre vårterminen lider och ju närmare sommarlovet kommer. För de visstidsanställda lärarna innebär sommarens ankomst inte slutet på ett hektiskt arbetsår och tid för en välbehövlig vila från arbetet. För de snuttanställda innebär det en osäker framtid. Frågorna kommer vällande. Har jag ett jobb nästa läsår? Var har jag ett jobb nästa läsår? Hur söker jag arbetslöshetsdagpenning om jag blir utan jobb? Var kan jag få hjälp?

Vår lagstiftning utgår från att anställningar gäller tillsvidare, om de inte av grundad anledning har ingåtts för viss tid. Ett tjänsteförhållande kan på tjänsteinnehavarens begäran eller av grundad anledning ingås för viss tid.

Många arbetsgivare har insett vikten av att anställa sina lärare tillsvidare om det inte finns en grundad anledning att inte göra så. Det höjer arbetsmotivationen hos dem som anställts, det påverkar inställningen till arbetsgivaren, det förbättrar arbetshälsan då en stressfaktor försvinner.

Sen finns en del rötägg bland arbetsgivarna som år efter år anställer sina lärare för bara ett läsår i taget och i värsta fall endast för läsårets arbetstid. Som grund för visstidsanställningen kan dessa arbetsgivare ange vikariat även om det inte finns någon ordinarie anställd att vikariera. Man hänvisar under flera års tid till att verksamheten inte har stabiliserats, även om det finns mer än nog av undervisningstimmar för att fylla lärarens undervisningsskyldighet.

I ett flertal kommuner har lärarföreningarna och förtroendemännen tillsammans med arbetsgivaren gripit tag i problemet och gått igenom grunderna för visstidsanställningarna. I de fall visstidsanställningarna har gjorts utan grundad anledning har arbetsgivaren i fortsättningen anställt lärarna tillsvidare. Det är en situation där alla är vinnare. Lärarna får de anställningsförhållanden de har rätt till. Oron och stressen minskar, vilket förbättrar arbetshälsan. Motivationen och uppskattningen av arbetsgivaren stiger och arbetsgivaren kan slippa i framtiden betala ersättningar för olagliga visstidsanställningar. Nu på våren då alla tjänster finns att söka, är ett ypperligt tillfälle för lärarföreningarna och förtroendemännen att tillsammans med arbetsgivaren att gå igenom grunderna för visstidsanställningarna.

I frågor som gäller anställningsförhållandet finns förtroendemännen på arbetsplatserna och förbundskansliet till för våra medlemmar.

Jan-Mikael Wikström

Utvärdering av verksamheten och den utveckling, som är knuten till denna, ska vara en ledstjärna för all verksamhet i ett samhälle som vill bli bättre. Detta skall även gälla den finlandssvenska skolvärden. Idag upplever jag dock att vi finlandssvenskar blivit allt mera benägna att kritisera vår skola framom att lyfta fram allt gott som vi gör i våra skolor.

Den mest aktuella diskussionen bygger på tankar kring den tvåspråkiga skolan, där enskilda politiker går ut med hårda uttalanden på synlig plats i medierna och säger att om vi inte tillåter undervisning på två språk i den svenska skolan innebär det att vi blir efter i förhållande till den finska skolan .

I samma diskussion förs också fram att det är viktigt för vår skola att tillfredsställa de behov som en del finsk- eller tvåspråkiga för fram rörande språkkunskaperna hos sina barn.

Jag frågar mig: på vilka grunder borde den finlandssvenska skolan bli en plats där man löser de problem som idag kanske finns i språkundervisningen de finskspråkiga skolorna?

En annan diskussion som kommer att lyftas fram berör PISA-resultaten som kommer i slutet av detta år. Då kommer medierna och forskare att i minsta detalj analysera resultaten. Målet är att kunna rangordna skolorna och plocka smaskiga detaljer ur resultaten. Syftet är att föra fram vem som är bäst och kanske ännu mera vem som är sämst.

Att se PISA-underökningen som den enda saliggörande undersökningen med tanke på undervisningens kvalitet är dra alltför enkla slutsatser. Det finns massor med arbete i våra skolor som inte kan mätas via en undersökning. Skolvardagen och kvaliteten i den kan inte mätas av en undersökning.

Varför är vi då så kritiska och ser felsökning som något som för finlandssvenskheten framåt i Finland?

I stället borde våga höja blicken och se att det goda som utförs av oss som språkgrupp. Då pratar jag inte endast om skolan.

Jag hade glädjen av att besöka skolor och träffa lärare i Pargas förra veckan. Det var en trevlig upplevelse som bekräftade den känslan jag har av hur bra lärare vi har i våra skolor. Den entusiasm som lärarna visar, det ansvar de tar för arbetet de utför och det intresse de visar för eleverna gör att vi oftare borde lyfta allt det goda vår skola ger våra barn.

Om vi förminskar den finlandssvenska skolans uppgift till att endast vara en språkskola eller avgöra kvaliteten i denna i en enskild undersökning är vi definitivt på fel väg.

Våra skolor är grunden för hela Svenskfinlands existens. Här bygger vi kultur och identitet samtidigt som vi levererar lärande på svenska.

Christer Holmlund

– Det är viktigt att skilja mellan kommersialisering och privatisering, manade professor Lisbeth Lundahl på en nordisk konferens i Oslo nyligen. Hon har fördjupat sig i frågan och benade ut olika dimensioner, då det gäller utbildningen som handelsvara.

De nordiska länderna, som i många avseenden liknar varandra mycket, skiljer sig från varandra i fråga om privatiseringen och kommersialiseringen av utbildningen. Sverige är ensam om att öppna för kommersialisering av grundskolan och gymnasieskolan, medan de andra länderna är rätt återhållsamma.
Är privatisering av ondo? Nej, inte nödvändigtvis resonerar man i Danmark, där det av tradition finns en uppsjö privatskolor.

– Alla har en sak gemensam: alla skolor har uppstått som en protest av något slag, kunde Uffe Rostrup, ordförande för FSL ( Frie Skolers Laererforening) upplysa. Det kan handla om religiös eller politisk övertygelse, som ligger som grund för etableringen av dessa privatskolor. Under de senaste åren har det dock handlat om föräldrarnas protester mot indragningen av skolor. Föräldrakooperativ har tagit över driften och skolorna har fortsatt som förr. Kommunala skolor blev över en natt privata.

I Danmark är varje privatskola olik och lagstiftningen känner inte till vare sig vinstintresse eller möjligheter till skolkoncerner.

Den danska verkligheten ligger ljusår från den verklighet, som finns i skolvärlden i Sverige. I många fall drivs friskolekoncerner, som har riskkapitalbolag som ägare. Målet är ofta att driva skolor med vinst.
Island har redan smakat på privatisering och kommersialisering, medan det också i Norge finns ett politiskt intresse för att öka antalet privata skolor.

I Finland finns för all del en del privata skolor, som får statligt understöd. Deras existens vilar oftast på en historisk eller pedagogisk grund. De får inte syfta till att eftersträva vinst.
Det är intressant att notera att det inte finns någon nämnvärd politisk opinion, som skulle driva frågan om att krossa det mer eller mindre kompakta kommunala monopolet inom den grundläggande utbildningen. Sållningen av influtna ansökningar om att driva privata skolor är tuff och följaktligen ökar antalet privata skolor synnerligen sparsamt.

Orsaken till det allmänna politiska ointresset finns stor del i de finländska PISA-framgångarna. Vår skolmodell har varit framgångsrik. Det är en öppen fråga hur och när debatten om alternativ till de kommunala skolorna får vind i seglen också hos oss. Hur länge duger PISA-resultaten som motiv för att hålla fast vid status quo? Vad händer om resultaten ytterligare försämras?

C-E Rusk

Ett vagt formulerat utkast rörande introduktionen av en s.k. finländsk modell kan lösa knutarna på arbetsmarknaden. Regeringen har mottagit ett dokument rörande denna modell, som har sammanställts av de centrala arbetsmarknadsorganisationerna.
Dokumentet kan ses som en bilaga till förslaget till konkurrenskraftsavtal, som bl.a. omfattar fackens utfästelse om en nollinje år 2017. Den påtänkta finländska modellen kunde tas i kraft hösten 2017. Då förhandlar man om lönerna för år 2018 och framåt.
Regeringen och Finlands näringsliv EK har redan i flera års tid talat för en arbetsmarknadsmodell, där den konkurrensutsatta exportindustrin skulle definiera en lönenivå, som utgör ett tak för andra sektorer. Modell vill man ofta ta av Sverige, där en liknande modell introducerades redan år 1997. Sveriges modell nämns ofta som en starkt bidragande faktor till den starka tillväxten i vårt västra grannland.
Den finländska modellen är ingalunda färdig, utan nu finns endast en lathund för avtalsförhandlingarna i framtiden. Formuleringarna är på en allmän nivå och många detaljer är öppna.
Dock anges några centrala faktorer, som ska beaktas när man definierar lönenivåerna framgent. De centrala uppgörelsernas tid är definitivt förbli. Arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna förhandlar i framtiden och målet är ställt på uppgörelser, vilka stärker de konkurrenskraften inom de branscher som är utsatta för internationell konkurrens. Samtidigt beaktas sysselsättningen på sikt, produktivitetsutvecklingen jämte hållbarheten inom den offentliga ekonomin.
Här talas uttryckligen inte om den konkurrensutsatta exportindustrin, utan formuleringarna kan tolkas på olika sätt. T.ex. lärarfacket OAJ resonerar att utbildning och forskningen definitivt hör till de branscher som är utsatta för internationell konkurrens.
En öppen fråga i sammanhanget är hur lönenivån definieras. Har centralorganisationerna också i framtiden en roll i dramat, eller delegeras denna uppgift till förbunden?
Och vilken roll har riksförlikningsmannen? I Sverige fungerar statliga myndigheten Medlingsinstitutet om högsta väktare för att den överenskomna lönenivån respekteras. Medlingsinstitutet bland annat ska verka för att de procentuella löneökningar som avtalas mellan industrins parter, ”märket”, är normerande för avtalen på resten av arbetsmarknaden.
Någon liknande överenskommelse finns inte i det papper som regeringen mottog.
Här finns många öppna frågor, som lär få svar i sinom tid då avtalsrörelsen 2017 knycker igång. Klart är i alla fall att nya vindar blåser inom arbetsmarknadspolitiken.
C-E Rusk

Vi får troligen, vi får kanske eller så får vi inte ett samhällsfördrag. Eller i själva verket vet jag inte. Rubriken och inledningen på denna kolumn har ändrats några gånger under de gångna dagarna. När denna text kommer i tryck så kanske vi lever i en annan verklighet.

Om man skall se något bra med regeringens ”tvångslagar” så är det att nu diskuteras löner och lönefrågor överlag bland våra medlemmar mera än tidigare. Turnén där FSL och OAJ informerade om vad tvångslagarna innebär för lärare har varit uppskattad och ökade den den fackliga medvetenheten.

Hur ser då framtiden ut inom utbildningen? Det talas om att skolorna måste utnyttjas effektivare vilket ofta leder till skolindragningar. Vi har samarbetsförhandlingar i kommuner. Universiteten samarbetsförhandlar och studiestödet för våra studerande minskar.

Jag är mycket orolig för våra ungdomar som i framtiden kommer att ha ett stort studielån att börja betala av innan de ens fått sitt första jobb. Kommer man att ha råd att vidareutbilda sig? Vågar man ens tänka tanken om att skaffa sig en examen till?

Ett lands styrka är att folket är välutbildat. Nu känns det som om den framgång och den uppskattning Finland som utbildningsnation haft i världen kommer att raseras. Hur kommer lärarna att orka engagera sig när skolorna får allt mindre resurser? Hur kommer vi att kunna ta hand om de allt större elevgrupperna och se till att våra ungdomar får en trygg och meningsfull skolgång? Det är stora utmaningar.

Nu om någonsin borde vi alla se framåt och fundera och planera för hur utbildningsnationen Finland skall se ut. Det finns många goda idéer, tankar och planer i kommunerna. Vi talar t.ex. om digitalisering, inte som alternativ utan som komplement. Vi talar om nytänkande, hur förändra pedagogiken i klassen: pulpetfri skola, läroboksfri skola osv. Alla dessa goda idéer kommer att föra utbildningen framåt.

Jag hade nyligen förmånen att tillbringa en helg med över 100 svensk- och finskspråkiga skolombud från Helsingfors. Fastän våra teman var allvarliga så fanns det fackliga tänket och intresset. Jag är övertygad om att de kommer att informera och berätta samt öka den fackliga medvetenheten på sin arbetsplats.

Skolombuden är enligt min uppfattning den viktigaste fackliga informationskällan vi har. De är nyckelpersoner när det gäller information.

Den finska lärarföreningen utlyste en tävling där man fick nominera årets skolombud. Är detta något vi kunde ta efter? Hur ligger det till med den ”fackliga” pedagogiken och nytänkandet? Även här gäller det att se framåt och utveckla vårt tankesätt på samma sätt som i skolan.

Joakim Häggström

vice ordförande i styrelsen för FSL

Jag hoppas att förhandlingsresultatet om höjs konkurrenskraft förhoppningsvis är den sista stora svängen i diskussionen om ett samhällsfördrag.
Spelet på arbetsmarknaden kan säkert jämföras med schackspel där man flyttar en pjäs åt gången, men där det gäller att ha flera olika strategier för de kommande dragen planerade och kunna ändra strategi beroende av hur motspelaren flyttar sin följande pjäs. I skrivande stund tror jag att FFC och särskilt PAM funderar över hur de göra.
Nu har vi dock ett förhandlingsresultat som är inte är bra med tanke på den offentliga sektorn. Trots att vi hamnar i en situation med försämringar i avtalet är jag övertygad om att denna lösning är bättre än de föreslagna tvångslagarna.
I beslutet finns tre saker som direkt försämrar arbetstagarnas köpkraft och där den offentliga sektorn drar det största lasset.
Den första är pensionsavgifterna och arbetslöshetsförsäkringsavgifterna. Här får arbetstagarna ta över arbetsgivarnas uppgift ersätta dem. Detta är en förändring som inte direkt syns i bruttoinkomsten, men i nog klart i nettoinkomsten.
Det andra är den tidsbundna nedsättningen av semesterpenningen. Den 30 procentiga nedsättningen under tre år kommer att finansiera de inbesparingar som görs i arbetsgivarnas socialskyddsavgifter. Det är denna lösning som är den mest orättvisa i förslaget eftersom denna lösning endast gäller anställda inom offentliga sektorn.
Det tredje är att förlänga nu gällande avtal med ett år utan löneförhöjningar. Detta är också en unik lösning eftersom alla tidigare centrala uppgörelser åtminstone innehållit en liten löneförhöjning.
Nu skulle det vara viktigt för regeringen att dra sitt strå till stacken och verkställa de i regeringsprogrammet och i förhandlingarna nämnda lättnaderna i inkomstbeskattningen.
Inom arbetarrörelsen finns det också all orsak att se över sina rutiner. Vad innebär solidaritet förbunden emellan i Finland 2016? Var går gränsen för att köra sin egen intressebevakning?
Krismedveten är stor i Finland. Ur nationens synvinkel är det viktigt att nå lösningar. Men lösningarna måste upplevas rättvisa. Detta innebär att inte bara den offentliga sektorn ska vara den sektor som ansvarar för att få Finland på fötter.

Christer Holmlund