Category: Opinion

Sipilä trodde att processen skulle bli lätt som en plätt. Hans ursprungliga tanke var att de centrala organisationerna skulle inom loppet av några veckor skissera upp en lösning, som skulle stabilisera samhällsekonomin och få ner kostnaderna för arbetet.
Men det blev självfallet inte så, utan Sipiläs och regeringen hamnade i en återvändsgränd. Arbetsmarknadens mekanismer fungerar inte riktigt så som Sipilä m.fl. trodde. Så går det lätt när man tänker i fåvitsko!
Snart nog kom nya tankar från regeringens fatabur. Det fatala var att många av regeringens idéer verkade komma direkt från arbetsgivarnas verkstad, vilket förstås resulterade i protester från fackets sida.
Det är inte värt att rekapitulera alla kapitel i denna sorglustiga historia, som har kryddats i rikligt mått av hot som har framfört av alla berörda aktörer. Också regeringen har visat såväl nit som flit i detta avseende.
Dammet börjar så småningom lägga sig och det är dags att syna uppgörelsen i helfigur. Fackorganisationerna visade att de är beredda att dra sitt strå till stacken i detta samhällstalko, som syftar till att lyfta Finland från det tröstlösa ekonomiska träsk som har fungerat som en kvarnsten kring nationens hals i över sju års tid.
Det är värt att hålla i minnet att vi talar om en historisk uppgörelse, där facken accepterade konkreta försämringar. Dessa försämringar sekunderas av ytterligare ett avtalsår, då löneförhöjningar uteblir. Vi har ju redan bakom oss flera magra år i detta avseende.
Inget utrymme för hurrarop minsann, speciellt inte för de offentliga anställda som vid sidan av bl.a. längre arbetstider också tvingas acceptera beskurna semesterpenningar i tre års tid.
Avtalet utgör ett kapitel i vår arbetsmarknadshistoria, som är under omvälvning. Just nu verkar det som om de centrala avtalens tid är definitivt förbi. Finlands näringsliv EK har i ett par repriser förkunnat att centrala uppgörelser inte kommer på fråga, men har dock fallit till föga under tryck.
Nu krävdes en tångförlossning och en synnerligen utdragen process innan avtalet kunde framfödas och det lär inte bli enklare i fortsättningen. Vi går mot en tid av avtal på förbunds- eller branschnivå, som dessutom sannolikt kryddas av ökade krav om lokal avtalsrätt från arbetsgivarnas sida.
C-E Rusk

Efteråt började jag reflektera över vad min kollega sade om sitt liv som lärare. Alla dagar hade inte varit en dans på rosor, men det som genomsyrade talet var den glädje och gemenskap läraren hade upplevt tillsammans med barnen i skolan. Det fick mig att tänka på lärarprofessionen, där lärarens kunnande och känsla för elever leder till en växelverkan som för barnen framåt mot ett vuxenliv innehållande kunnande men också sociala färdigheter.
I den hektiska skolvardag lärare och rektorer lever i blir det alltför sällan tid till reflektion över det goda. Att lyfta varandra är värdefullt, men det lika viktigt att åtminstone ibland våga lyfta sig själv och tänka att jag gör ett gott jobb. Det sägs om oss att vi har svårt att ta emot beröm, men jag tror vi har lika svårt att våga lyfta det egna kunnandet.
Då ni inleder er ledighet eller semester borde ni ta er tid att sätta er ner i solstolen med en dryck som ni njuter av och reflektera över det gångna året. Reflektera över det som gett er glädje och ta det till er under ledigheten. Försök glömma det som varit tungt och bara njuta, eftersom ni ändå inte kan lösa alla problem under ledigheten. Det är litet som att läsa arbetsepost en fredag kväll för att inse att det inte går att åtgärda ärendet först på måndag.
I detta sista nummer av tidningen för detta läsår vill jag tacka för det ni gör och har gjort för bildningen i vårt land under detta läsår. Tack för att ni i vardagen jobbar med världens viktigaste yrke.
Jag önskar er en skön sommar!
Christer
P.S.
I skrivande stund lever vi i osäkra tider med tanke på hur det går med konkurrenskraftsavtalet, trots att många förbund gjort beslut om att gå med. Den offentliga sektorn har tagit ett stort ansvar i att få Finland AB på fötter och jag hoppas innerligt att alla andra sektorer också inser att det behövs ett solidaritetstänk för att lyfta vårt land. Utan konkurrenskraftsavtal är vi på startlinjen igen och följderna av det är med all sannolikhet inte bra.
Samtidigt som vi på arbetsmarknaden bidragit med vår del till lyftet borde även regeringen införliva sina löften om skattelättnader, så vi får igång den inhemska marknaden via ökad köpkraft.

När detta läses har redan ”Den blomstertid….” sjungits och ett efterlängtat sommarlov har påbörjats. Detta både i riket och här på Åland.
Hur implementera detta i ett ”fackligt perspektiv”? Här handlar det om konkurrenskraftsavtal, gymnasier, läroplansgrunder, lärarutbildning, skolspråk osv.
Så, bästa läsare, stanna upp en stund och fundera på ”Den blomstertid…”.
För en tid sedan diskuterade Ålands lärarförenings styrelse med den åländska utbildningsministern. Aktuella frågor togs upp. Bl.a har landskapsregeringen påbörjat arbetet med att revidera grundskolelagen. En ingrediens i detta är att se över religionsundervisningen.
I nuläget deltar eleven i den konfessionella undervisningen om samfundstillhörigheten är den lutherska kyrkan eller om vårdnadshavaren önskar det. Hör man till ett annat samfund så har man rätt till livsåskådning. Det räcker om en elevs vårdnadshavare så önskar (Åland).
Bra så. Eller inte.
Låt mig få anföra några argument för att ämnet religion i nuläget bör förändras.
1. Ett läroämne i grundskolan skall inte baseras på vilken tro man har eller vilket samfund man tillhör. Inget annat av skolans läroämnen gör det.
2. Läroämnenas likvärdighet. Inte har man rätt att välja bort avsnitt i historian bara för att man där tar upp känsliga frågor. Ej heller i samhällskunskapen som belyser politiska ideologier av olika slag. Biologin bygger på darwinismen vilket förmodligen inte tilltalar kreationisterna.
3. Samhälle blir allt mer mångkulturellt. Vare sig vi vill det eller inte. Förståelsen för människors ursprung och liv är av största vikt för en fungerande integration.
4. Läraren som undervisar i religion är bunden både av en konfession och av att vara objektiv.
5. Alla elever har rätt att få en undervisning på lika grunder.
Vad bör då göras?
Först av allt att bestämma att läroämnet religion är så viktigt att det bör ges till alla elever på lika villkor. Den kunskap som skolan förmedlar skall i alla stycken vara objektiv.
”Den blomstertid…”? Tillåta? Förbjuda?
Vad har den psalmen med religionsundervisningens objektivitet att göra? Vill man avsluta läsåret i kyrkan så är det fullt möjligt oberoende av vilka läroämnen man har.
Vill man sjunga den på avslutningen så ser jag inte hinder med det. Ska man förbjuda landets nationalsång för att det finns elever och personal som har ett annat lands medborgarskap? Nej!
Amen!
Sune Alén

Pitkälä konstaterade i en Yle-intervju för ett par veckor sedan att han personligen är beredd att slopa examen, men han kan för all del också tänka sig strukturella reformer. I detta fall avser han att examen skulle reformeras, så att den kunde ersätta inträdesproven till högskolorna.
Han pekar på att utvärderingen överlag befinner sig i ett brytningsskede. I dagens värld bör elever och studerande förmå att utvärdera det egna kunnandet.
Undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonen har redan uttalat ett resolut nej till tankarna om att slopa examen och hon har gott sällskap av bl.a. lärarfacket OAJ och gymnasistorganisationen SLL. Budskapet är: utveckla i stället för att avveckla!
Det mest intressanta med Pitkäläs utspel är tidpunkten. Det måste ses som remarkabelt att utspelet av denna höga statliga tjänsteman kommer samtidigt som examen står inför det stora digisprånget, som har förberetts i flera års tid.
Blyertspennornas tid är definitivt förbi, så det var hög tid att digitalisera studentexamen. Men är ansatsen den rätta? Är digireformen föråldrad redan när den tas i bruk?
Nu handlar det förstås inte endast om en teknisk reform, utan digitaliseringen ändrar också provuppgifterna i examen, vilket också framgår ur artikeln från Närpes. Materialet i proven kommer bl.a. omfatta avgränsat webbmaterial och det har ställts i utsikt att abiturienterna ges ökade möjligheter att i viss mån utnyttja sina färdigheter i informationssökning.
Men räcker detta verkligen till för baxa in examen i digiåldern? Mycket möda har satts ner på att uttryckligen stoppa nätuppkopplingen och åstadkomma ett slutet provsystem. Detta samtidigt som barn och unga idag tenderar att vara uppkopplade in absurdum.
Ett alternativ till denna lösning vore att fördomsfritt gå in för ett öppet system med datorer, som är uppkopplade till nätet.
Ett steg ut i det okända, javisst, men kanske ett nog så nödvändigt steg.
C-E Rusk
P.S. Avtalsförhandlingar pågår mer eller mindre inom alla områden. Bl.a. diskuteras en förlängning av den årliga arbetstiden. Följ med www.fsl.fi eller lararen.fi. Här finns nyheter och kommentarer om läget på arbetsmarknaden.

På den senaste tiden har det kommit tre mycket olika förslag och åsikter om framtidens gymnasium.
• Undervisnings- och kulturminister Sanni Grahn-Laasonens försök till minskning av antal obligatoriska kurser i gymnasiet. 26 gymnasier är med i försöket, inget svenskspråkigt är med.
• Utbildningsstyrelsens generaldirektör Aulis Pitkälä sade härom veckan att studentexamen hindrar utvecklingen av gymnasiet och han tycker att studentexamen kan avskaffas.
• Statens ekonomiska forskningscentral Vatt har gått ut med att man borde avskaffa inträdesproven till högskolorna och använda resultaten från studentexamen i stället.
Allt detta, samtidigt som studentexamen digitaliseras och en ny läroplan tas i bruk. Som gymnasielärare känner man sig osäker på hur framtiden egentligen kommer att se ut. Nu är det hög tid att gymnasiets roll och inriktning börjar diskuteras på många olika plan.
Vi bör se framåt och fundera på vad vi menar med allmänbildning samt vilken är gymnasiets roll i framtiden. Är dagens gymnasium allmänbildande och skall vi ha samma struktur även i framtiden? Kan allmänbildning vara att man fördjupar sig i färre ämnen? Hur ser gymnasiernas språkundervisning ut? Kommer vi att ha andra språk än engelska? Kommer korta språk att läsas på distans eftersom få studerande väljer dom? Hur kommer lärarsituationen att se ut med distanskurser? Vi måste från lärarhåll diskutera dessa frågor och föra våra åsikter vidare. Vi vill vara med och utveckla skolan mot framtiden. Om alla nivåer är med i processen så kommer vi att bygga ett konkurrenskraftigt gymnasium som möter framtidens kompetenskrav.
Nu börjar även detta läsår lida mot sitt slut. Vi är många som skickar ut våra elever till nästa steg i livet. En milstolpe i livet är förbi, nu är det många som blir ”stora” och börjar högstadiet nästa år, andra blir ”ännu större” och avslutar grundskolan och de som är ”störst” blir studenter eller tar yrkesexamen.
Jag undrar vad kommer de att komma ihåg av det som jag lärt dom under våra år tillsammans? Jag hoppas att jag lärt dom något viktigt för det fortsatta livet, som att tro på sig själva, våga göra fel, samt att humor behövs ibland. Och lite hoppas jag också att de kommer ihåg derivatans definition…
Efter avslutningen blir det så småningom dags att ladda batterierna med lite ledighet. Jag kommer att ta det lugnt, laga lite korv och njuta vid grillen.
Ha en skön sommar! Vi ses i höst!

Joakim Häggström

FSL har fattat beslut om att den enda modellen förbundet kan acceptera på lokal nivå är C-föreningsmodellen (föreningarnas förening). Historien bakom besluten hänför sig till 1990-talet då OAJ beslöt grunda lokala föreningar där målet vara att få föreningar som representerade alla medlemsgrupper (A-, B- och C-modell). Syftet med föreningarna var att förbättra den lokala intressebevakningen.
För FSL:s del resulterade det i att vi har C-föreningar i Karleby, Larsmo, Jakobstad, Vasa, Kristinestad, Åbo, Pargas, Hangö, Raseborg, Kyrkslätt, Esbo, Vanda, Sibbo, Borgå, Lappträsk och Lovisa.
Följande kommuner/städer hör inte till C-föreningsmodellen eller någon annan föreningsmodell: Kronoby, Pedersöre, Nykarleby, Vörå, Korsholm, Malax, Korsnäs, Närpes, Kaskö, Kimitoön, Ingå, Sjundeå, Helsingfors.
I dagens läge finns A-föreningar i Lojo stad och Axxell. I dessa föreningar är inte FSL:s lokala förening med.
Åland är helt utanför den diskussionen som förs.
I JÄKE-rapporten som är ett resultat av 17 möten sägs det att OAJ ska sträva efter arbetsgivarbaserade lokalföreningar. Detta ska vara en grundmodell med det finns tio undantag där FSL är ett undantag listat i fem punkter. I tidningen senast nämndes en, men det finns fyra till där skrivningarna klart bevarar FSL:s nuvarande ställning.
I JÄKE-arbetsgruppen har inga tankar framförts som skulle ändra på FSL:s organisationsmodell i de kommuner/städer som saknar OAJ-lokalförening idag.
OAJ:s fullmäktige tog ställning till den lokala organisationsförändringen under sitt möte och beslöt att rekommendera arbetsgivarbaserade lokalföreningar. En andra rekommendation var att föreningen skulle utvecklas till att bestå av personmedlemmar. Enligt beslutet skulle förändringen även gagna intressebevakningen och bibehållande av medlemmar. En ekonomimorot och utvärdering fanns också i beslutet.
Hur kan då intressebevakningen skötas lokalt efter beslutet?
Då det handlar om arbetsgivarbaserade föreningar innebär det att det kan finnas C-, B- och A-föreningar lokalt också efter OAJ:s fullmäktigebeslut. I praktiken betyder detta att FSL nödvändigtvis inte behöver fatta nya beslut gällande organiseringen lokalt.
Moroten med tanke på finansiering kan ändå ställa till det lokalt. Pengar brukar nämligen locka. I JÄKE-rapporten finns en skrivning att även övergång från C-förening till B-förening kan medföra morotspengar (B-föreningar innebär att FSL kan vara med i föreningen som förening – på samma sätt som nu).
Att värna om vår nuvarande roll ligger i mitt och säkert alla FSL:ares intresse. Alla kan inte vara med och förhandla, men med en öppen dialog kan vi tillsammans föra skutan vidare.
Den information vi ger våra medlemmar måste vara heltäckande och baserad på förhandlingsklimatet – inte enbart på tolkning av dokument.

Christer Holmlund

I dag är det förstås omöjligt att yttra sig om de eventuella försöken och deras omfattning och utfall. Men klart är i alla fall att det handlar om en islossning, som berättar att förhandlingsklimatet är i skick. Såväl OAJ som KT är genuint intresserade av att få veta mera om ett system, där arbetstiden är beräknad på årsnivå. Vilka praktiska konsekvenser får övergången?
Samtidigt växer trycket på annat håll. Avtalsparterna förhandlade länge om försök också i grundskolan, men nådde inte samförstånd. Det råder oenighet om bl.a. vilka kostnadseffekter en övergång till årsarbetstid medför.
För tydlighetens skull är det värt att betona att parterna dryftar en årsarbetstid, alltså inte en kontorsarbetstid som skulle innebära att lärarna skulle bindas upp till arbetsplatsen under en daglig arbetstid.
Arbetstiden intresserar självfallet i första hand lärarna själva jämte arbetsgivarna, men också det samhälleliga trycket har ökat. I olika utredningar har fästs uppmärksamhet vid arbetstiderna i skolorna och senast var det Barnombudsmannen Tuomas Kurttila som i sin årsbok till statsrådet krävde en ny struktur på skoldagen. Detta kopplade han ihop med lärarnas arbetstider, som han kallar föråldrade.
Nu är det förstås så att vare sig Kurttila eller andra debattörer anger i vilken riktning lärarnas arbetstider ändras. Det handlar uttryckligen om en fråga, som avgörs vid avtalsborden.
En omläggning av arbetstiderna innebär också att lönesystemet ändras. I praktiken handlar det om att parterna försöker lägga ett intrikat pussel, som bägge är nöjda med.
Lärarfacket är välrustat för kommande förhandlingar bl.a. med hänseende till att lärarna i övriga Norden redan har varierande system med årsarbetstid. Den nordiska kontakten är värdefull och berättar bl.a. i vissa fall kan man ta till den latinska frasen: Vestigia terrent! Spåren förskräcker!
Ett eventuellt byte av arbetstidssystem omfattar såväl goda som mindre goda sidor.
C-E Rusk

Förra veckan deltog jag i ett seminarium ”The Nothern Lights of Pisa and Talis” ordnat av Nordiska ministerrådet. Under seminariet belystes PISA (The Program of International Assesments) och TALIS (Teaching and Learning International Survey) ur ett nordiskt perspektiv. Undersökningarna granskades inte bara ur lärar- och skolledarperspektiv, utan också med tanke på läroplaner, högpresterande elever och hur stor betydelse i synnerhet PISA fått på den internationella och nationella utbildningsarenan.
Under seminariedagarna lyftes många intressanta frågor som vi borde diskutera mera kring. Lyfter ett par frågor, men det finns många flera.
Den första frågan berör hur vi bäst utnyttjar PISA på en nationell nivå? Nu tenderar det åtminstone i media att handla om att utlysa vinnare och förlorare. Därför borde vi i stället för att vänta på de nya PISA-resultaten som offentliggörs i december redan nu uppgöra nationella strategier för hur vi jobbar vidare med resultaten. En nationell strategi skulle bättre garantera likvärdighet i utbildningen. Men strategin få inte leda till nya projektpengar, eftersom dessa inte garanterar jämlikhet.
Det vore också viktigt att fundera över hur vi bättre kunde använda forskningen i undervisningen samtidigt som vi också borde svänga på frågeställningen och fråga hur vi bättre kunde dra nytta av forskningen i undervisningen. Här behövs ett brobygge och dialog för att maximalt kunna dra nytta av de båda grenarnas styrkor. Får vi detta att fungera får vi en grogrund för kvalitativt god skolutveckling.
En tredje fråga är hur vi bättre kunde utnyttja resultaten från TALIS i utvecklandet av lärarnas trivsel i arbetet jämte kompentensutvecklingen. Vi behöver skapa en skola som har tid för mentorprogram/arbetshandledning för både unga och äldre lärare. Vi behöver långsiktig planering av lärarnas och skolledarnas fortbildning. Samtidigt behöver vi ge våra skolledare reella möjligheter att diskutera och reflektera med lärarna kring undervisningen.
Att tro på det vi gör ska vara en styrka för vårt land. Men vi ska också samarbeta med utbildningsforskare och utveckla den skola vi har. Vi ska inte låta PISA-rankingen styra utan dra våra egna slutsatser av resultaten – höja blicken och jobba vidare.

Christer Holmlund

Du reser dig plötsligt och klargör att du sticker från skolan. Jag får dig inte att tänka om, du går din väg. Lektionen tar slut, nästa tar vid. Då plötsligt knackar du på dörren och ber mig komma ut i korridoren. Du vill prata.
Du berättar om vad som plågat dig. Om oron som vrider och vänder sig i din mage. Du berättar om maktlöshet och om hur det är att vara tonåring och inte bli varken sedd eller hörd . Hur det är att vara sviken av alla, hur det är vara utslängd och underkänd. Du gråter, jag gråter och vi gråter tillsammans.
Den tillit du i det ögonblicket visar mig är ett av de vackraste ögonblicken jag upplevt under min lärarbana.
Jag vet att jag kan hjälpa dig då du släppt in mig och gett mig chansen att möta dig där du är. Därifrån kan vi börja vår vandring sida vid sida.
Du är en av dessa ungdomar som jag dagligen möter. Ungdomar som riskerar att sargas av illamående, omvärldens rytm och samhällets krav. Dessa ungdomar vars start i livet blivit mera komplicerad än andras tycks öka i antal år efter år.
I skolorna brottas vi med minskade resurser. Samtidigt som splittrade familjer, vilsna barn och placerade ungdomar ställer krav på läraren av i dag. Tiden för att möta, lösa upp knutar och se den växande ungdomen blir allt mera knapp.
Elevvården och elevvårdspersonalen gör ett helt fantastiskt arbete, men ibland kan jag tycka att den verksamhetskultur vi skapat i våra skolor är allt för segmenterad. Just i de stunder då jag som lärare lyckas möta ungdomen, har tid att lyssna och tålamod att vandra vid sidan- just då kan jag tycka att mitt uppdrag är större än enbart uppdrag undervisa. Jag är den människa som du just då griper tag efter.
Du sitter där bredvid mig. Du är olycklig och ensam. Jag lägger försiktigt min hand på din axel och ser på dig, du underbara ungdom .Långsamt uttalar jag sanningen: Du har det jobbigt just nu, men du kommer att bli en fin människa som vuxen. Den väg du vandrat har gett dig ödmjukhet och förmåga att uppskatta. Det är styrkor som är få förunnade.
Du lyfter blicken och viskar tyst: Lite rätt har du Inger, redan nu är jag så trött på allt smågnäll.
Lärarinnan lägger en dag till historien och tänker:
Läraren av i dag är mera än en pedagog, Läraren är en coach på stigen.
”Vesk je an om an taar vara po valin knito å itt letär naa ga i haaskon”
Inger Damlin

För två år sedan hade vi båda deltagit i det seminarium på Utbildningsstyrelsens som var startskottet för arbetet med gymnasiets nya läroplan (GLP16). Vi hörde om hur den nya läroplanen skulle handla om förnyelse av metoder framom om förändring i substans och såg fram mot ett givande läroplansarbete att förnya arbetssätt och skolkultur.
Om två veckor lämnar jag in min skolas läroplan för behandling i nämnden. Ett intensivt skrivande i ett halvt år med tillhörande behandling i kollegiet har krävt tid och uppmärksamhet. Jämsides har löpt egna utvecklingsprojekt, förberedelser inför den digitala studentexamen och på sistone läsårsplanering med mera begränsade resurser. Nyligen erbjöds gymnasierna möjlighet att delta i två projekt; det första ett försök med en utvidgad valfrihet och det andra ett utvecklingsprojekt med namnet Det nya gymnasiet – våga prova.
Läraren och kolumnisten Arno Kotros utfall mot det första i en kolumn i Uusi Suomi födde livlig debatt om gymnasieutbildningens uppgift. Mindre än 10% av gymnasierna anmälde sitt intresse för försöket – ett resultat som knappast tillfredsställer minister Sanni Grahn-Laasonen. Det senare projektet har däremot väckt större iver på fältet. Inom alltför snäva tidsramar har knappt funnits tid att ta till sig det nya tänk kring pedagogik och skolkultur som läroplanen eftersträvade och vi är många som känner att det finns mycket utvecklingsarbete kvar att göra inom GLP16:s ramar. Det nya gymnasiet kräver nog inte bara mod, men mest av allt tid och arbetsro för att kunna spira.
Trots brådska hann jag med en runda utvecklingssamtal i alla fall. För några lärare har jag beklagat alla brister i mitt huvudsakliga jobb detta läsår. För mycket händer för fort. Min uppgift som projektledare har jag kanske klarat av, men jag har inte varit den närvarande och tillgängliga förman jag velat vara. Jag har kört överhastighet och många är yttringarna och behoven bland mina lärare som jag rusat förbi.
Jag har varit snällare mot mig själv än Hercules som klandrar sig själv för tillkortakommanden och brister som ledare. Starkare visioner från statsmaktens sida, färre parallella projekt, mera tid, skygglappar och axelstoppningar hade gjort arbetet lättare.
Niklas Wahlström
rektor för Gymnasiet Grankulla samskola