Category: Opinion

Konfidentiella beredningstexter läckte ut till medierna och strax florerade en massa rykten och spekulationer. Sakligt sett handlade det emellertid om att Akava, i likhet med så många andra organisationer, ser över sin verksamhet, strategier och strukturer.
Det mest konkreta utfallet av denna översyn är att Akava är berett att avveckla sitt engagemang i fackcentralernas gemensamma Brysselkontor. I stället satsar Akava sina pengar på egen intressebevakning på europeisk nivå.
Här kan inskjutas att också FFC ser över sin organisation, så att man i oktober inleder samarbetsförhandlingar med personalen. Upp till tio årsverken hotar att försvinna. I bakgrunden finns ekonomiska orsaker, eftersom förbundens medlemsavgift till FFC minskar.
Man kan på goda grunder anta att STTK står inför en liknande process förr eller senare.
Beslutet om att lämna Brysselkontoret har övertolkats, så att det förekommer spekulationer om att Akava är berett att helt slopa samarbetet med FFC och STTK. Det är självfallet inte aktuellt.
Är då allt frid och fröjd? Nej, det förekommer slitningar mellan löntagarnas organisationer och också internt inom organisationerna. Ett gott exempel på detta är de högt flygande planerna på att slå samman FFC och STTK. Planerna resulterade i en präktig krasch.
Också inom Akava finns av naturliga skäl slitningar mellan olika grupperingar. Akava är den enda centrala organisationen som har vuxit under de senaste årtiondena. Akava, som länge var minst av centralerna, är idag obestridligen nummer två efter FFC.
Traditionella och rätt väl avlönade akademiska grupper, såsom läkarna, diplomingenjörerna och juristerna, har fått sällskap av betydligt sämre avlönade grupper såsom bl.a. tradenomer och poliser. Störst i Akava är alltjämt lärarfacket OAJ, som har många låglönegrupper som medlemmar.
Arbetsmarknaden och avtalsrörelserna kommer att ändras. Länge har man talat om att de centrala uppgörelsernas tid är förbi, men dessa har visat sig vara nyttiga redskap, när det bl.a. handlar om att trygga konkurrenskraften.
Nu är det dock dags för ett definitivt farväl. Finlands näringsliv EK har för säkerhets skull t.o.m. ändrat sina stadgar i syfte att mota centrala uppgörelser.
EK får en ny roll precis som även de tre löntagarcentralerna. I avtalsrörelsen hösten 2017 spelar fackförbunden huvudrollerna, medan centralerna sannolikt nöja sig med smärre roller.
Det betyder ofrånkomligen att Akava & co fortsätter att se över sina strukturer och verksamhetsmodeller.

Under hela min lärarkarriär har jag hört till facket, men jag blev aktiv när jag flyttade till Helsingfors. En av orsakerna till att jag engagerade mig i HSLs styrelse var självisk, jag var ny i stan och ville lära känna nya människor från andra skolor och stadier.
Under tiden i styrelsen blev jag mer och mer intresserad av fackliga frågor. Det ena ledde till det andra och så småningom blev jag invald i FSLs fullmäktige och så följde FSLs styrelse, OAJs fullmäktige och så suppleant i OAJs styrelse.
Vad är det då som gör att mitt fackliga arbete blivit mitt fritidsintresse? Förutom de sociala kontakterna är det också intressant att få reda på hur man jobbar i andra stadier än det egna samt vilka utmaningar de har. Den lokala lärarföreningen och det arbete styrelsen utför är mycket viktigt för den enskilde medlemmen. På lokala planet är det är viktigt att få medlemmarna intresserade av sin arbetsbild samt sina rättigheter och skyldigheter. En annan betydande sak är träffar med lokalpolitiker för att föra fram aktuella frågor och beskriva utmaningarna som finns i lärarjobbet.
Vad är det som gör att jag (och många andra) sätter så mycket tid på att sitta på möten? För min del är det att jag får möjlighet att träffa många intressanta personer, jag får en inblick i hur man jobbar på andra ställen i Finland. I mitt arbete inom OAJ har jag också fått en möjlighet att bli bekant med barnträdgårds-, yrkes- och universitetslärare.
Jag har en möjlighet att var med och påverka lärarnas arbete, att föra fram lärarfrågor, att lösa problem. För min del är inte resorna till Böle, där de flesta mötena hålls, betungande eftersom jag bor i Helsingfors, men jag är imponerad över det engagemang många har som stiger upp tidigt för att vara i Böle kl. 10 och sedan komma hem sent på kvällen.
Det som var min första tanke för många år sedan när det gällde fackligt arbete har blivit verklighet. Nu känner jag många lärare i Helsingfors, i Finland och i Norden. Som bonus har jag fått en stor inblick i fackliga frågor och jag stortrivs med mitt fackliga arbete.
Jag rekommenderar dig om du inte redan är lokalt engagerad att ta kontakt med din lärarförening och visa intresse för styrelsearbete. Jag lovar dig att det är mycket roligt och lärorikt!
Om inte facket jobbar för lärarfrågor, vem gör det då?

En svala gör för all del ingen sommar, men dock kan man tala om en genuint positiv indikation. Fröet såddes i slutet av år 2013, då resultaten från Pisa 2012 offentliggjordes. Den nedåtgående trenden för Finland måste brytas och dåvarande undervisningsministern Krista Kiuru (SDP) aviserade åtgärder för att få till stånd en förbättring.
Alltså tillsattes i normal ordning en arbetsgrupp, som emellertid skiljde sig från andra motsvarande grupper såtillvida att i gruppen satt bl.a. tunga företrädare för Kommunförbundet, lärarfacket OAJ och universiteten. Plus representanter för det allra tyngsta tjänstemannagardet.
Arbetet kom igång och har fortsatt parallellt med förnyandet av läroplansgrunderna för grundskolan. Processen berättar egentligen om en central styrka i vår nationella utbildningspolitik. Den nuvarande regeringen har nämligen fortsatt i stort sett i samma spår som den tidigare regeringen, även om den politiska sammansättningen är en helt annat.
I många andra länder kan man enbart drömma om en liknande långsiktighet och stabilitet.
En annan central styrka är att såväl lärarna som kommunerna, vilka bär huvudansvaret för verkställandet av de nationella linjedragningarna, har varit med om att utforma ramarna för Den nya grundskolan. Också här bidrar konsensus till stabilitet.
Visioner är en sak och verkligheten en annan. Det gäller också tutorlärarna. Visionen om ett tätt nät av kamratstödjande lärare överallt i landet har nämligen förankrats, så att staten lovar stöda utbildningsanordnarna så att tutorlärarna kan få sin utbildning. Staten, alltså i detta fall Utbildningsstyrelsen, ger också pengar till huvudmännen, så att tutorlärarna får kompensation för uppdraget.
Det har gjorts misstag i fråga om digitaliseringen av utbildningen i vårt land. Satsningarna har ofta skett på maskin- eller programsidan och därmed har de blivit hängande i luften. Utbildningen av lärarna har i många fall legat mer eller mindre för fäfot. Den har dessutom ofta varit för teknikfokuserad.
Nu har man vänt på steken, så att satsningen i första hand är på lärarna och pedagogiken. Tutormodellen bygger på kamratstöd, vilket i sin tur innebär att fokus rimligen måste vara på pedagogiken.
Också i övrigt bygger utvecklingsprogrammet i stor utsträckning på kompetensutveckling. Också lärarutbildningen har en given plats i programmet, vars totala kostnader uppgår till 90 miljoner euro utslaget på tre år.

Det mesta Kangasniemi berättade hade jag hört tidigare, men mervärdet låg i att vi både under seminariedelen och styrelsemötet såg framåt och diskuterade kring framtida scenarion med tanke på lärarnas och rektorernas löneutveckling.
Ur ett historiskt perspektiv är det unikt att vi accepterat ett nollavtal, fått 24 timmar mera arbetstid i året och skurit 30 procent i semesterpenningen under de tre följande åren (mera om detta på annan plats i tidningen).
Men vi såg också framåt. Tyngdpunkter för avtalet år 2018, som förhandlas branschvis på förbundsnivå, lyftes fram. Utmaningen här är att vi inte i detta skede känner till effekterna av social – och hälsovårds- och landskapsreformen samt att den ekonomiska situationen i landet inför förhandlingarna är utmanande att förutspå.
Det viktigaste och mest centrala är att garantera lärarnas löneutveckling. Vi får inte hamna på efterkälken i förhållande till den privata sektorn i likhet med utvecklingen på 1980- och 90-talen. De så kallade löneglidningarna var en av orsakerna till att lärare och rektorer inte hängde med i löneutvecklingen. Löneglidningar innebär att arbetsgivaren ger arbetstagarna större löneförhöjningar än det som avtalen förutsätter. På fackspråk säger man att de sätter ”egna pengar” i den totala lönepotten.
Jag väljer att lyfta det här i denna kolumn eftersom det i samband med konkurrenskraftsavtalet även fördes fram en så kallad ”finländsk modell”, som innebär att exportindustrin bestämmer storleken på löneförhöjningarna.
Följden av en ”finländsk modell” är att löneskillnaderna cementeras. Det vill vi inte. Motiven för denna syn är flera men jag väljer att lyfta två.
För det första kommer den offentliga sektorn aldrig upp till den privata sektorns lönenivå. De högutbildade kvinnodominerade yrkena dit bl.a. lärarna hör kommer att försättas i en permanent lönegrop.
För det andra kommer den privata sektorn att sätta ”egna pengar” i potten vilket i sin tur ökar löneskillnaderna. År 2015 fick den privata sektorn 0,8 % i löneglidningar medan motsvarande siffra för den kommunala sidan var 0,3 %.
För att återkomma till Kangasniemi utjämnades löneskillnaderna under första årtiondet på 2000-talet med olika jämställhetspotter, vilket utgjorde en grund för en positiv löneutveckling för vår del.
Nu behöver vi en sammansvetsat FSL som i ur och skur vågar lyfta det värdefulla arbete lärarna och rektorerna gör i vardagen. Förutom skickliga förhandlare behöver vi alla medlemmar som språkrör i debatten. Fackförbund är och måste förbli intressebevakare.

Statsministerns vägkarta visade sig vara behäftad med många brister, och dessutom uppgjord av Finlands näringsliv EK, och ett par försök att nå en arbetsmarknadsuppgörelse ledde rakt in i en återvändsgränd.
Det är ingen idé att rekapitulera alla svängar i denna olustiga långdans, men i juni i år förmådde dock parterna sy ihop en uppgörelse, vars namn vittnade om ändamålet: stärkt konkurrenskraft. Det handlar om ett magert paket, speciellt för de offentligt anställda löntagarna.
Regeringen gav dock utfästelser om skattelättnader, vilka skulle kompensera för de uteblivna löneförhöjningarna. Om avtalets täckningsgrad omfattar över 90 procent skulle sänkningen av inkomstskatten uppgå till 515 miljoner.
Så skedde också i augusti, då en handfull nya branscher slöt avtal i enlighet med den centrala uppgörelsen.
Men konkurrenskraftsavtalet handlar inte endast om löner, utan bl.a. också finansieringen av offentliga uppgifter. Hur mycket står staten för och vilken är kommunernas andel? Regeringen gav utfästelser om att konkurrenskraftsavtalet är kostnadsneutralt i detta avseende. Kommunernas ekonomi ska inte lida pga. avtalet.
Det var en viktig markering för kommunerna, men också för de kommunalt anställda. När den kommunala ekonomin krisar drabbar detta oftast de anställda. Vi talar alltså om permitteringar och uppsägningar.
De kommunala facken skärskådade alltså regeringens budgetplaner. Läsningen resulterade i väl många frågetecken i marginalen i fråga om kommunernas ekonomiska ställning och alltså krävde facken, bl.a. Förhandlingsorganisationen för offentliga sektorns utbildade FOSU, klara besked av regeringen. I annat fall skulle det centrala avtalet förfalla för den kommunala sektorns del.
Dock kunde regeringen och löntagarna finna en gemensam tolkning, som innebär att konkurrenskraftsavtalet gäller också den kommunala sektorn.
Operationen väckte stor uppmärksamhet och överskuggade tom. regeringens budgetmangling. Operationen var i själva verket en nog så viktig påminnelse om att avtalet om stärkt konkurrenskraft minsann inte drabbar alla löntagare jämlikt. Det är uttryckligen de offentligt anställda som tar de hårdaste smällarna bl.a. i form av reducerad semesterpenning.
Om avtalet dessutom skulle ha lett till en våg av permitteringar och uppsägningar av kommunalt anställda kunde man gott ha talat om katastrofala återverkningar.

Då vår förbundskongress sammankom i juni 2014 godkändes två propositioner och en motion om att vår organisation bör ses över och styrelsen fick till uppgift att bereda ett förslag till kongressen 2018.
I likhet med våra tankar om förnyelse och effektivering av verksamheten samt intressebevakning har även OAJ:s högsta beslutande organ fullmäktige tänkt i liknande banor. OAJ är ett komplext nätverk av föreningar (över 700) vars främsta målsättning är att syssla med intressebevakning på olika nivåer.
Det beslut som OAJ:s fullmäktige gjorde om att effektivera intressebevakningen är inget nytt. Motsvarande förslag har gjort tidigare och även då har FSL lyckats efter diskussioner, förhandlingar och beslut inom organisationen uppnått lösningar som fört intressebevakningen vidare.
Redan i slutet av 1980-talet var FSL:s ställning ifrågasatt. Då samarbetade FSL:s dåvarande förbundsordförande Lilly Hollstén med OAJ:s dåvarande ordförande Voitto Ranne, med resultatet att FSL behöll sin ställning inom OAJ.
Följande organisationsförändringsförslag kom i början av 90-talet då OAJ beslöt att organiseringen av intressebevakningen på lokal nivå skulle intensifieras. Då infördes de så kallade A-föreningarna (består av enbart personmedlemmar), B-föreningar (blandning av personmedlemmar och lokala föreningar som medlemmar) och C-föreningar (består enbart av lokala föreningar). Även här hittade FSL och OAJ en lösning.
Diskussionen kring hur intressebevakningen ska ordnas regionalt startade i slutet av 1990-talet, men kom på riktigt igång i medlet av 2000-talet. De här förhandlingarna leddes från FSL:s sida av förbundsordförande Dan Johansson som förhandlade fram en lösning som kunde omfattas av både FSL:s fullmäktige och OAJ.
Samarbetet mellan FSL och OAJ alltid varit lösningsfokuserat. Samarbetet har byggt på gott förhandlingsklimat där respekt och tillit varit grundelement. Det kan vi läsa i förbundets 30-årshistorik ”Verket går vidare” (Lilly Hollstén) och det är också min erfarenhet. Enligt det jag upplever idag gäller samma devis ännu.
Det vi i denna process måste förbättra är hur vi informerar. Förbundsordförande och chefredaktören måste kunna samarbeta bättre kring detta.
Mitt och styrelsens självklara mål är att bibehålla FSL som ett fackförbund. För detta krävs att vi höjer blicken och enat jobbar framåt.

En liten uppvärmning inför det som är på kommande upplevdes i början av augusti. Då fördes på insändarplats i Helsingin Sanomat en diskussion om arbetstiderna och de därtill anslutna orättvisorna i grundskolan. Lärare, som företräder olika ämnen, förde en ställvis hätsk diskussion om huruvida skillnaderna i undervisningsskyldigheten (usk) är befogade.
Frågan ställs på sin spets särskilt när de sammanhållna grundskolorna stadigt blir fler. Kan skillnaderna i usken överhuvudtaget försvaras längre? Och vilka är argumenten i så fall?
Skillnaderna i ämneslärarnas usk utgör en dimension av debatten, medan skillnaderna mellan klass- och ämneslärarnas usk och löner utgör en annan. Idag motsvarar ju utbildningarna i stora drag varandra, om man ser till studiernas längd.
Lärarnas arbetstidssystem är i vårt land en relikt; en fläkt från gångna tider. Systemets grund härstammar från en tid, då världen och lärarnas arbete såg väldigt annorlunda ut.
I våra nordiska grannländer hör undervisningsskyldigheter till det förgångna. I stället tillämpas årsarbetstider av varierande snitt. Då handlar det om systemskiften som har byggt på förhandlingar mellan lärarfacket och arbetsgivare.
Så var det också länge i Danmark, som får stå som ett skräckexempel inom detta område. Där tog politikerna, med benäget stöd av arbetsgivarna, till storsläggan och genomdrev en lagstiftning, som reglerar lärarnas arbetstid. I de övriga nordiska länderna är arbetstiderna reglerade i kollektivavtal, som i en del fall dessutom har lokala tillämpningar.
Också i vårt land finns det lärargrupper som har årsarbetstid, men t.ex. i grundskolan följer lejonparten av lärarna ett system som bygger på usk jämte s.k. samplaneringstid. Och det avspeglar ju verkligen inte arbetet och arbetstiderna i verkligheten.
Ett systemskifte kan inte verkställas över en natt. Alltså pågick redan under förra läsåret förhandlingar mellan OAJ och Kommunarbetsgivarna KT om arbetstidsförsök. Försöksverksamhet i grundskolan har för all del ägt rum tidigare, men nu diskuterades bl.a. en modell där en handfull tätorter skulle medverka. Sagt på annat sätt: försöket skulle gälla rätt många lärare.
Tiden tog emellertid slut i våras; enighet om bl.a. löner och jämte lärarnas tid för planering och utvärdering kunde inte nås. Men förhandlingarna fortsätter.
OAJ:s tydliga ståndpunkt har varit att ett eventuellt systemskifte kan under inga omständigheter vara kostnadsneutralt. Det behövs smörjmedel i form av reda pengar för att bygga upp försöksverksamhet, som siktar på att i sinom tid stöpa om lärarnas arbetstids- och lönesystem.
C-E Rusk

Föräldrabarometern är väl gjord, åskådligt uppställd och innehåller mycket information om hur de som svarat ser på vår skola. Glad blir jag då jag läser inledningen till kapitlet ”Avslutande kommentarer” där det står följande ”Det är glädjande att kunna konstatera att en påfallande stor majoritet av föräldrarna är nöjda med hur vardagen i skolan ter sig”.
Det är omöjligt att lyfta fram all intressant information ur barometern. Nedan några axplock som fångade min uppmärksamhet:
– 9 av 10 föräldrar håller helt eller delvis med om att kvaliteten på undervisningen är bra och att barnet får tillräckligt med utmaningar i skolan
– 6 av 10 känner sig alltid och 3 av 10 känner för det mesta välkomna till skolan
– Nästan 94 % av barnen känner sig trygga i skolan, men samtidigt upplever drygt 20 % att skolan inte tar effektivt itu med mobbning
– Om den digitala kommunikationen mellan hem och skola anser 75 % av föräldrarna att den sker i lämplig utsträckning medan lärarna till 80 % anser att det är för mycket
– 98 % av lärarna anser att Hem och Skolas verksamhet är viktig eller ganska viktig medan föräldrarnas motsvarande siffra är 83 %
Trots att jag ser att vi gör saker rätt ska vi inte luta oss bakåt och tänka att allt är bra. Vi ska målmedvetet arbeta vidare med att utveckla skolan. Samtidigt är det viktigt med tanke på arbetsbelastningen att prioritera vad och inom vilken tidsram man gör utvecklingsarbete.
Med tanke på utvecklingsarbetet läser jag i läroplansgrunderna för grundläggande utbildning 2014 (bokform 472 sidor, otroligt!) kapitel 5.2 Samarbete, att det är brett samarbete skolorna ska ha. Här finns det sagt om elevernas delaktighet, samarbete mellan hemmen och skolan samt skolans interna samarbete och samarbete med andra parter.
Skrivningarna kräver en hel del av skolan. Goda exempel över hur detta fungerar finns redan innan den nya läroplanen trädde i kraft. Nu är det läge att sprida på det goda och göra tillämpningar av det på den egna skolan. Vi kan inte ha en modell som gäller för alla utan via utvärdering och utveckling hittar varje skola sitt sätt att samarbeta enligt läroplansgrunderna.
Det finns en risk att jag upprepar mig, men jag gör det i alla fall.
Genom att lyfta det goda och bygga på det får vi en verksamhetskultur i skolan där alla trivs. Vi får en öppen stämning där ömsesidig respekt och ömsesidigt förtroende utgör en ledstjärna.

Christer Holmlund

Jag hoppas innerligt att ni lärare delar min iver inför det nya läsåret, trots att vi alla vet att det kommer att finnas dagar då allt inte kommer att kännas lika lustfyllt. Ivern att komma tillbaka till jobbet för att träffa sina elever, studerande och medarbetare är en känsla alla borde kunna uppleva. Förväntan och iver inför terminsstarten är ett tydligt tecken på att ledigheten hunnit nolla förra årets arbetsbelastningar som lärare och rektorer burit med sig. Jag tror dessutom att det är en framgångsfaktor för vår utbildning att vi har ett litet längre avbrott för återhämtning. Just precis så tänker jag trots att det under sommaren fördes fram att den långa ledigheten inte är bra för upprätthållandet av matematikkunskaperna.
Det kommande läsåret kommer att innehålla många utmaningar som vi med all säkerhet har orsak att diskutera och belysa ur olika synvinklar.
Inom den grundläggande utbildningen inleds undervisningen enligt den nya läroplanen. Vid sidan av denna omfattande förnyelse, där tänket på lärande, bedömning och delaktighet förändras, kommer säkert skrivningarna om digitalisering att föra mycket gott med sig samtidigt som det sannolikt uppstår en hel del frågor som vi ännu får ta ställning till. Nu blir det att se hur ett väl planerat styrdokument förverkligas i praktiken.
Inom gymnasiet har vi många – egentligen alltför många bollar i luften. Här finns även ny läroplan, men även digitaliseringen av utbildningen som finns på agendan. Dessutom finns undervisningsministerns timfördelningsförsök med färre obligatoriska kurser och Utbildningsstyrelsens generaldirektörs förslag om att slopa studentexamen på agendan.
Vård- och landskapsreformen kommer att ändra på kommunernas lagstadgade uppgifter. Att bevaka och lyfta utbildningens viktiga roll i kommunerna, då vård- och landskapsreformen förverkligas kommer får vi säkert noggrant bevaka och följaktligen också agera kring.
Konkurrenskraftsavtalets konkreta inverkan på lärarnas och rektorernas lön och arbetsbild finns det orsak att informera om, men samtidigt orsak att lyssna in hur avtalet konkretiseras i skolvardagen.
En ständigt aktuell fråga som vi tyvärr inte kan undgå är diskussionen om de så kallade tvåspråkiga skolorna. Fortsättningsvis kommer vi inom Svenskfinland att diskutera och argumentera utan att egentligen definiera vad vi pratar om samtidigt som vi inte nyttjar de möjligheter som vi redan har bl.a. via läroplansgrunderna.
Den finlandssvenska skolan av i dag kan! Lärare Levererar! Med den inställningen kryddad med en gnutta inspiration önskar jag er Lärare och Rektorer lycka till inför det nya läsåret!

Christer Holmlund

Skolan uppfördes på 1970-talet. På den tiden favoriserades platta tak, vilket ju har visat sig vara en fatal felbedömning. Skolans tak är alltjämt platt och alltså samlas där vatten.
Det gick inte många år innan det uppdagades att vatten kommer in i skolan både uppifrån och nerifrån. De allra första renoveringsarbetena utfördes på 1980-talet och sedan dess har miljoner och åter miljoner euro satsats på att få bukt med fukt- och inneluftproblemen i skolan.
Men problemen har fortsatt. Såväl elever som personal har under årens dragits med olika sjukdomar, som oftast har härletts till problemen med inneluften. Läsåret 2016-17 torde dock inledas i skolbyggnaden, även om en del utrymmen inte får användas av hälsoskäl, och ett beslut om skolans framtida öde är att vänta i början av hösten.
Vid det här laget är det uppenbart är att det skulle ha blivit betydligt billigare att riva skolbyggnaden för flera år sedan i stället för att satsa miljonbelopp på renoveringsarbeten som inte har lett till önskat resultat. För att inte tala om de kostnader som har föranletts av sjukskrivningen av folk som har vistats i byggnaden.
Det finns många andra liknande exempel. Kön av renoveringsprojekt är gigantisk.
Mest förvånande är att myndigheterna, alltså i detta fall staten och kommunerna, inte har tagit till kraftåtgärder för att trygga rätten till hälsosamma arbets- och studieutrymmen i skolor och daghem. Åtgärderna har hittills varit i klenaste laget.
Lärarfacket OAJ:s Arbetslivsbarometer 2015 redovisar till exempel skrämmande siffror. Omkring var femte anställd inom undervisningsområdet hade upplevt inneluftproblem, som hade resulterat i sjukfrånvaro. Två år tidigare var andelen knappt 10 procent.
Personalen mår alltså dåligt, men det samma gäller förstås elever. Institutet för hälsa och välfärd (THL) redovisade nyligen en banbrytande undersökning, som ställer inneluftproblem i relation till frånvaro, men också resultat.
I undersökningen påvisas ett samband med inneluftens kvalitet och inlärningsresultaten. Specialforskaren Ulla Haverinen-Shaughnessy vid THL säger att ventilationens inverkar på elevernas resultat är märkbar.
– Den är nästan lika stor som en del socioekonomiska bakgrundsfaktorers inverkan på vitsorden.
Skolfinland är i skriande behov av positiva signaler. Det är dags för regeringen att i den kommande budgetmanglingen anvisa en rejäl summa till nödvändiga renoveringar och nya skolbyggnader, som tryggar en hälsosam arbetsmiljö.

C-E Rusk