Category: Opinion

Både Lahtisfallet och lagmotionen har lett till många och långa diskussioner i media, där sakkunniga gjort sina tolkningar av lagen eller kommit med förslag på hur vi borde ändra på gällande tolkningar eller praxis.
Att våra elever och studerande har telefoner i skolan får vi lov att acceptera. Nu blir det för oss göra det bästa av det som kan upplevas som ett problem. Det går inte att förbjuda telefoner i skolan, men det finns många saker som ändå kan göras för att skapa en trygghetskänsla för alla i vardagen.
Frågan jag ställer mig är om det är viktigare för oss att följa paragrafen om trygghet i skolan framom fri användning av mobilen i skolan. Justitiekanslern konstaterar också i sitt beslut om rörande användningen av mobiler att totalförbud är mot yttrandefriheten, men skolan kan begränsa användningen. Min tolkning är nog att begränsningar ska införas. Inte så att skolan ensidigt besluter om begränsningar, utan gör upp regler så att både elever och studerande samt vårdnadshavare blir hörda. Här finns en bred samhällelig samsyn om att sunda begränsningar ger en bättre skolvardag till alla.
Riksdagens motion om att flytta på mobbaren är en bra tanke, men jag tror inte det kommer att fungera i praktiken. Mobbning är mer komplicerat än att utse en skyldig som sedan ska flyttas till en annan skola. Tanken om att det ska bli rektor eller någon annan lokal myndighet som gör beslut i dessa frågor känns inte bra.
Här borde vi hitta en medelväg där skolan har möjlighet att tillfälligt flytta en elev till en annan skola samtidigt som det arbetas med den som mobbar. Här är det läge för elevvården att komma in och ta itu med mobbaren. Om det inte finns något system så måste vi skapa ett system där vi kan ”stödja elevernas utveckling till humana och etiskt ansvarfulla samhällsmedlemmar”.
Det vi saknar idag är också verktyg för rektorerna att snabbt åtgärda problem med tryggheten i skolan. Här understöder jag OAJ:s tankar om en snabbrelegering på tre dagar. Här är det viktigt att komma ihåg att relegeringen inte får leda till att den relegerade blir lämnad vind för våg. Relegeringen bör innebära stödåtgärder från elevvårdens sida så att eleven kan få det stöd hen behöver.
Att känna till lagar och förordningar hör nog till vardagen för oss som jobbar med skolfrågor. Problemet idag är att skolan blivit mera juridisk än tidigare. Lagar och paragrafer håller på att överta pedagogikens roll som ledstjärna i vår skola.
P.S. Citatet ovan är från läroplansgrunderna 2014.

I gott minne finns uppgörelsens alla födslovåndor och i våras kungjordes att målet är en helt ny struktur. Grundbulten är framfödandet av en s.k. finländsk modell. Den bärande idén är att den konkurrensutsatta sektorn fastslår en norm för löneförhöjningarna. Denna norm utgör ett bindande tak för hur stora löneförhöjningar, som kan nås inom andra sektorer.
I Sverige definieras ”märket”, alltså normen för lönepåslagen, av den konkurrensutsatta exportindustrin. Arbetsgivarna och arbetstagarna inom sagda sektor förhandlar fram denna norm, som sedan gäller för bl.a. handelsanställda och anställda inom hälsovården och utbildningen.
Hos oss har man först tagit de första stegen. I mars begärde och även fick regeringen besked om den framtida arbetsmarknadsmodellen av parterna på arbetsmarknaden. Arbetsgivare och arbetstagare framställde som mål att man bygger upp en modell som bl.a. tryggar konkurrenskraften hos branscher som är utsatta för internationell konkurrens.
Här nämns alltså inte ordet exportindustri, utan här talas om branscher som är utsatta för internationell konkurrens. Därmed är spektret rätt omfattande. Olli Luukkainen, ordförande för OAJ och FOSU, har helt rätt när han lyfter fram utbildningen och forskningen som konkurrensutsatta sektorer.
Nu råder arbetsfred, men avtalsförhandlingarna knycker åter igång hösten 2017. Avsikten är att denna rörelse ska koordineras utgående från denna omtalade finländska modellen. Fast denna kan visa sig vara blott ett bländverk.
Redan nu kan man uttala en prognos om att avtalsrörelsen hösten 2017 resulterar i traditionella uppgörelser på bransch- och förbundsnivå. Tiden räcker helt enkelt inte till för konstruktionen av en ny modell och därtill hörande detaljer.
En liknande modell borde i rimlighetens namn nämligen stå klar redan i vår, så att facken och arbetsgivarna hinner förbereda sig inför höstens förhandlingar. Detta skulle i så fall förutsätta ett starkt förtroende parterna emellan. I verkligheten är förtroende en bristvara på arbetsmarknaden, vilket förebådar en lång och segsliten process innan en eventuell finländsk modell kan ros i hamn.
Om vi sedan ser till själva modellen är det svårt att tänka sig att de offentligt anställda, som redan nu har hamnat i bakvatten, skulle acceptera en modell, som cementerar och t.o.m. förstärker eftersläpningen.

Gymnasielärare vittnade om att de har tvingats lägga ner oskäligt mycket tid och energi på att utveckla digitala prov. Lärarna kastade också lystna ögon på den satsning på tutorlärare, som genomförs i grundskolorna för att påskynda digitaliseringen. Här handlar det om ett av regeringens spetsprojekt, som finansieras förhållandevis rundhänt. Regeringen lovar satsa ca 23 miljoner euro på programmet i år och under de följande åren.
Den bärande idén är att alla grundskolor erbjuds en möjlighet till en tutorlärare, alltså en lärare som handleder övriga lärare i att förändra skolkulturen, i att förverkliga den nya pedagogiken samt i att på ett ändamålsenligt sätt utnyttja digitaliseringen. Tutorlärarna, som ska få skräddarsydd utbildning för uppdraget, ska självfallet ersättas för uppdraget.
I mitten av november godkände OAJs styrelse en överenskommelse gällande ersättningen till tutorlärare. Detta ger en möjlighet att räkna in timmar för tutorskap som en del av undervisningsskyldigheten.
Varför har inte en liknande satsning gjorts inom gymnasiet, där digitaliseringen är på rask frammarsch? Digitaliseringen av studentexamen har redan kommit i gång och våren 2019 hålls alla studentexamensprov i elektronisk form. Det brinner alltså i knutarna.
Det vore överdrivet att säga att digitaliseringen av studentexamen och gymnasieundervisning är i motvind. Snarare kan man säga att de kritiska rösterna blir fler. Så här resonerade t.ex. en förälder i en insändare i Helsingin Sanomat tidigare i höst:
”Man har satsat stora pengar på att bygga upp en sluten elektronisk plattform, där prestationerna lagras. I skolorna måste man bygga upp ett slutet nätverk med hundratals kablar till routers och maskiner. Samtidigt som man i övriga samhället eftersträvar trådlöshet återvänder studentexamensnämnden till datorernas stenålder”.
Också på denna plats har tidigare ifrågasatts hela grunden för Abitti-systemet. Är det verkligen värt att i denna tid, som präglas av ständig uppkoppling (ibland in absurdum), gå in för att mota nätuppkopplingen och bygga upp ett slutet och därmed också gammalmodigt system?
Studentexamen digitaliseras och samtidigt vill en arbetsgrupp vid undervisnings- och kulturministeriet att examen ska ges större tyngd vid antagningen till högskolorna.
Studentexamen är alltså i stormens öga. Då gäller det att rida ut stormen på rätt sätt och i linje med tidens anda.

– Det finns ingen risk för helt bunden arbetstid. En huvudtes är att lärarna själva bör avgöra när det övriga arbetet utförs. Men lärarnas arbete bör kunna mätas i timmar.
Citaten är från FSL:s höstfullmäktige 1987 då Magnus Perret presenterade rapporten om lärarnas undervisningsskyldighet (Läraren 5.11.1987) och de är fortfarande aktuella.
Perrets arbetsgrupp var den första gruppen inom förbundet som på ett bredare sätt förde fram tankar om helhetsarbetstid.
Ur historien kan vi också läsa att det första OAJ-ledda arbetstidsförsöket inleddes 1978 och att det inte ledde till något resultat. Historien berättar vidare om olika arbetstidsförsök och arbetsgrupper, vilkas mål varit att förnya lärarnas arbetstidssystem, men de konkreta resultaten har uteblivit.
Många anser att nuvarande avlöningssystem, som är baserat på undervisningsskyldigheter är föråldrat och inte motsvarar dagens skolvardag. Lika självklart vädras rädslor för det som hände i Sverige jämte kontorsarbetstid.
Visst ska vi vara på vår vakt då det gäller ett nytt arbetstidssystem för lärare. Samtidigt ska vi uppmuntra till debatt, där för- och nackdelar sätts mot varandra. En debatt där förespråkare och tvivlare diskuterar, argumenterar och ventilerar lösningsmöjligheter.
Idag vet vi ännu för lite om förhandlingarna kring arbetstidsförsöken för att konkret kunna för ut information på fältet. Men då förhandlingsresultat uppnåtts, kommer vi att föra ut försöksavtalen för diskussion bland medlemmar.
Det finns säkert en del som frågar sig varför arbetstidsförsök finns på arbetsborden igen.
En orsak är att vi inte via vårt nuvarande system kan sätta gränser för lärarnas arbete. Ett stort problem är att vi inte fått klara gränser för samplaneringstiden. Den byråkrati och de olika samarbetsformer som lagts på lärare gör det omöjligt för lärarna att hinna utföra alla arbetsuppgifter som ålagts dem under de tre avtalsenliga samplaneringstimmarna.
En annan orsak är det som hände i Danmark där arbetsgivarna och regeringen utan förhandlingar med facken ensidigt beslöt om lärarnas arbetstid. Det förfarandet vill vi inte vara med om – vi vill vara med i förhandlingarna.
Nu gäller det att våga! Våga göra årsarbetstidsförsök för att utvärdera om ett nytt arbetstidssystem bättre motsvarar dagens lärararbete!

PS. FSL skulle gärna se en finlandssvensk skola med i försöket. Via det skulle vi få en bättre insikt i vad försöket innebär i praktiken, vilket självfallet även skulle bidra till bättre information för diskussion med er medlemmar.

Det betyder att undervisningen och utbildningen träder på allvar in i rampljuset i kommunerna. Idag står bildningsväsendet i snitt för ca 30 procent av kommunernas utgifter, medan andelen beräknas uppgå till ca 60 procent efter år 2019. Här talas uttryckligen om genomsnitt; skillnaderna mellan kommunerna är stora.
Eftersom de statliga normerna idag är rätt få betyder detta att de kommunala beslutsfattarna tar avgörande beslut om utbildningen och dess resurser.
Alltså tas i kommunerna självständiga beslut om bl.a. undervisningens volym, storleken på undervisningsgrupperna och lärarnas fortbildning. För att nämna några exempel.
Det finns orsak att hålla i minnet att det uttryckligen inte handlar om en strukturell reform med marginella effekter i vardagen. Snarare kan man tala om en omvälvande reform, som i avgörande grad påverkar kommunernas verksamhet. Budgeterna krymps kraftigt, eftersom penningströmmarna för social- och hälsovården går till landskapen. Kvar blir pengar och ansvaret för bildningsväsendet och en del mindre verksamheter, vilka emellertid inte har samma tyngd.
Orosmolnen är många. Om man ser till makronivån kan man fråga sig hur det blir med den nationella visionen om en jämlik utbildningsstandard. Med vilka medel kan staten säkerställa att kvaliteten och även utbudet av utbildning och undervisning håller en någotsånär jämn standard?
Dessutom: med vilka medel förmår kommunerna hålla liv i sina skolor? Helsingin Sanomat berättade nyligen om en tudelning i fråga om bostadsprisernas utveckling. I huvudstadsregionen, och även i andra tätorter, blir bostäderna dyrare, samtidigt som priserna sjunker på många orter.
Förklaringen är enkel: folk söker sig allt mera söderut och till tätorter. Och det betyder självfallet att barnen blir allt färre i många kommuner. Ekvationen är enkel: om det inte finns barn behövs inte heller skolor. Redan nu finns många kommuner där årskullarna understiger tio barn. Underlaget är alltså i blygsammaste laget för skolverksamhet.
Problematiken gäller grundskolor, men också gymnasier. Enhetspriserna, som utbetalas från statens sida, täcker endast en del av utgifterna för driften av gymnasier.
För några år sedan utreddes gymnasiernas framtid för brinnkära livet, då förra regeringen drog åt tumskruven och krävde nedskärningar. Snart aktualiseras en ny diskussion om gymnasienätet och möjligheterna att effektivera detta. Hur länge förmår utflyttningskommunerna hålla liv i sina ofta rätt små gymnasier?

Förra veckan fick jag lyssna till Bob Karlsson som berättade hur det var att återkomma till skolan från att tidigare varit direktör vid enheten för svenskspråkig utbildning på Utbildningsstyrelsen. Det var många intressanta reflektioner han lyfte, men jag fastnade vid det han sade om läroplansprocessen. Han beskrev den trötthet han upplevde att lärarna och säkert också rektorer kände med tanke på processen inom den grundläggande utbildningen. Tanken om att det kommit för mycket på en gång klingar ännu i mina öron.
Läroplansarbetet är värt beröm, eftersom det var genomskinligt denna gång. Men jag förstår nog de lärare och rektorer som känner en viss trötthet i implementeringsskedet av allt det nya. Den långa bearbetningstiden har gett insyn i vad förändringen handlar i teorin. En teori som i många fall motsvarar det som gjorts i skolan redan länge, men som varit en del av lärarens professionalism. Nu har mycket av det som redan gjorts och alltjämt görs skrivits ner.
Utmaningen är nu att se till att det som skrivits ner som norm i läroplanen inte ytterligare leder till krav på dokumentation. Vi måste kunna lita på att lärarna följer läroplanen utan att de skriver ner allt de gör.
Bedömning är ett exempel på en omskrivning i grunder där olika tolkningar florerat, vilket lett till många olika tolkningar. FSL har på webben och i denna tidning publicerat text som berör bedömningen.
Ämneshelheter och förverkligande av dem är en annan sak som kan lyftas som en nyhet som kräver nytänk. Tanken i sig understöder jag. Problemen dyker mera upp i det merarbete ämneshelheterna föranleder med tanke på genomförandet.
De sju kompetenserna och digitaliseringen är också nya skrivningar som i och för sig diskuterats omfattande, men där utmaningen återigen blir att få teori till praktik.
Precis som alltid då det känns tungt är det viktigt att stöda varandra, lyssna på varandra och tillsammans se det goda i skolvardagen. Komma ihåg att det brukar kännas så här denna tidpunkt på året och att det också kommer att bli ljusare tider som ger mera ork rätt fort.
Därför är det viktigt att vi nu tar det lugnt och inser att allt inte kan vara färdigt genast med tanke på läroplansarbetet. Det som var en god tanke då de lokala läroplanerna skrevs blev kanske inte helt bra. Det gör inget! De lokala läroplanerna kan och ska utvärderas och revideras. Den lokala läroplanens roll är att leva till skillnad från läroplansgrunderna.

Men tänk om man skulle, ja, om man tog modet till sig och vågade? Ambition och vilja. Välja det som är angeläget. Se framåt. Tio år, tjugo år eller femtio år.
Låt oss för ögonblicket rikta linserna mot Åland. Här ljuder myndigheternas röst med samma stämma som i riket.
Konkurrenskraftsläget på Åland är inte fullt ut jämförbart med motsvarande situation i riket. Att man rent automatiskt skulle utgå från samma läge vid de kommande kollektivavtalsförhandlingarna är att utgå från fel nivå. En egen åländsk analys av konkurrenskraften låter sig väl inte göras men det är ändå viktigt att notera fakta.
Ett litet ö-samhälle är sårbart och behöver en stark profilering för att klara sig. Det har man lyckats med rätt bra. Sjöfarten är ett gott exempel, turismen ett annat och utbildningen ett tredje. Under rådande ekonomiska omständigheter är just framtidstron och vettiga satsningar av största vikt. Ett till synes litet samhälle syns om man sätter fokus på rätt område i rätt tid.
Jag ser utbildningen som ett dylikt tidsfenomen. Något som sannerligen är angeläget att satsa på. Goda grunder härtill finns. Utvecklingsmöjligheterna är bra. Vi har en välfungerande grundskola där kunskap fortsättningsvis är en viktig parameter, ett gymnasialstadium i utveckling och med god potential för nya vägval och en högskola som i många stycken är rustad för kommande utmaningar. På alla stadier finns grunder som med kloka satsningar får resultat för lång tid framöver. Det gäller att lyfta blicken över de röda siffrorna och se framtiden an med mera blåa nyanser. Långsiktiga satsningar på utbildning, på alla stadier, lägger en hållbar grund för kommande konjunktursvängningar.
”Om du tänker i termer av ett år – plantera ett frö, om det gäller tio år – plantera ett träd, om det gäller hundra år – undervisa folket” (Konfucius 555 – 479 f.v.t)
Vi vill! Vi vågar! Vi kan!

Undervisning är för all del grundbulten i jobbet, precis som när systemet föddes för bra länge sedan, men dagens grundskola motsvarar inte på långt när forna tiders folkskola.
Inne i tidningen finns en artikel, som speglar läget i Norden i grova drag. Anders Rusk, fackveteran och idag generalsekreterare för NLS, konkluderar att det inte finns någon nordisk arbetstidsmodell, som direkt kunde kopieras i vårt land.
Så är det förstås. Men samtidigt är det nyttigt att känna till det som har hänt i våra nordiska grannländer. Åtminstone med tanke på att undvika fallgropar, som kan finnas inbyggda i systemet. Också i ett system med årsarbetstid utgör arbetsbelastningen nämligen ett centralt problem. Det vore direkt blåögt att tro att ett systemskifte automatiskt innebär att lärarna skulle få en enklare vardag.
Lärarnas arbetstid är hos oss inte en politisk fråga, utan det är uttryckligen en avtalsfråga som i första hand berör Kommunarbetsgivarna KT jämte lärarfacket OAJ. Nu pågår en allvarlig och partsgemensam ansats, som syftar till att få i gång arbetstidsförsök på bred bas för grundskollärare hösten 2017. I diskussionerna har nämnts att försök kunde köra i gång i en handfull tätorter. Förberedande arbete uppges pågå i Vasa, Jyväskylä och Vanda.
Vägen mot försök, som i sinom tid kunde bli ordinarie verksamhet, lär inte bli rosbeströdd. Utgående från det som har timat i våra grannländer kan man sluta sig till att den stora frågan blir hur stor andel av den årliga arbetstiden blir bunden och hur stor andel envar lärare kan förfoga över själv.
Utgångspunkten är enkel: arbetsgivarna vill ha möjligast mycket bunden arbetstid med åtföljande undervisning, medan arbetstagarna utgår från att det komplexa läraruppdraget måste backas upp av en arbetstid, som beaktar yrkets autonomi. Sagt på annat sätt: lärare måste själva kunna avgöra hur, var och när de använder sin arbetstid.
En modell, som luktar kontorsarbetstid i ens ringa mån, lämpar sig därmed svårligen för finländska förhållanden.
Ytterligare finns det finländska särdrag, som också komplicerar processen. Grundskolan är inte längre uppdelad i stadier, utan lagstiftningen känner till endast en sammanhållen grundskola. Allt oftare delar klass- och ämneslärare lärarrum, men arbetstiderna och därmed också lönerna är olika. Därutöver har olika ämneslärare olika undervisningsskyldigheter.
När en reform av arbetstids- (och löne-)systemet förbereds genom försök är det rimligt att anta att det nya systemet också blir sammanhållet.

Feedbacken fick mig minnas den fråga jag ställde som medlem i styrgruppen för LP 2016 då bedömningskapitlet behandlades. Då ställde jag frågan om de reviderade skrivningarna innebar nya arbetsuppgifter för lärarna. Svaret på frågan var nej. Dessutom finns utvecklingssamtal som ord inte längre inskrivet i LP 2014, men nog i läroplansgrunden från 2004.
Det som nu borde granskas i de lokala läroplanerna är läroplansgrundernas formulering om bedömning under läsåret (6.4.1):
”Huvudparten av bedömningen under studierna är till sin karaktär formativ. Då ges bedömningen och responsen under läsåret som en del av den dagliga undervisningen och det dagliga arbetet. Det förutsätter att lärarna observerar lärprocessen och kommunicerar med eleverna.”
Stora tolkningsskillnader har nu uppstått gällande uppgörandet av lokala tillämningar. Främst där utbildningsanordnarna ska ta ställning till utvecklandet av bedömningsskulturen lokalt.
Den mest skrämmande tolkningen av detta gör de utbildningsanordnare som tolkar att läroplansgrunderna kring den formativa bedömningen skulle normera dokumentation för att uppfylla skrivningarna.
Vi är definitivt på väg åt fel håll om våra lärare numera måste dokumentera allt som de gör för att kunna bevisa att de följt läroplanen. Om vi nu frångår det som varit vår skolas styrka d.v.s. den pedagogiska friheten kommer det sannolikt att påverka motivationen för de som nu är yrkesverksamma och samtidigt leda till att det blir allt svårare att locka unga som vill utbilda sig till lärare.
En annan tolkning som känns främmande för mig är samtal under lektionstid då lärare enskilt pratar med elever för att ge dem feedback kring lärandet. Att plocka ut en elev en viss dag en viss tid med temat ”nu ska vi diskutera ditt lärande” kan inte vara avsikten med formativ bedömning.
Enligt mig borde lärandet diskuteras som en naturlig del av vardagen. Ibland gör läraren detta i klass och ibland kan det vara bra att prata enskilt med eleven. Detta är inget nytt. Det har varit och ska vara en del av skolans vardag.
Våra lärare och rektorer är professionella även då det gäller bedömning och jag ser inte den formativa bedömningen som något oöverkomligt. Bedömning är ett uppdrag som inte alltid är helt lätt, men som är en vår skolas framgångsfaktorer.
Därför är det bra att temat bedömning lyfts och utvecklas. Men utveckling av den formativa bedömningen är inte att införa ytterligare ett dokumentationstvång!

Det finns otroligt många digibollar i luften samtidigt och minst lika många som vill fånga dem och föra dem vidare.
I förbundets styrdokument och i debatten för vi alltid fram betydelsen av att ha en jämlik utbildning i hela landet och i vårt särintresse ligger förstås i den finlandssvenskan skolan. Ambitionen är hög, men samtidigt självklar. För oss får inte digitaliseringen bli jämlik enbart på ett teoretiskt plan.
Ett led i likvärdighetstänket är minister Grahn-Laasonens projekt ”Den nya grundskolan”. Ett av målen i programmet är att införa ”digitutorlärare” i grundskolan. Tanken är att med stöd av regeringens spetsprojektpengar kunna ha en tutorlärare på 220 elever (mera om detta i förra numret av Läraren).
En rädsla med tanke på projektet har jag. Nu har många utbildningsanordnare glädjande nog redan länge haft egna digilärare som fört digitaliseringen i skolor och kommuner framåt. Nu får inte spetskompetenspengarna leda till att kommunerna tar bort sin egen finansiering. Pengarna ska ses som en resurs och möjlighet till fortsatt utveckling.
Utmaningen för det finländska utbildningsväsendet är att få detta att fungera i praktiken.
Vi måste lösa problem med nätverk i skolorna och underhåll av hårdvaran. I en digitaliserad skolvärld kan inte nätverk som ligger nere eller en maskinpark som inte fungerar åtgärdas inom ett par dagar eller inom en vecka. Det måste åtgärdas genast!
Vi måste se till att lärare och rektorer har tillräckligt goda digitala verktyg för att kunna känna sig bekväma i användningen av dem. Verktygen ska vara tillgängliga hela tiden och vi ska våga se all användning av verktyg som en del av den ack så nödvändiga fortbildningen.
Vi måste se bredare på fortbildning, inte bara tänka på själva kursen. Varje fortbildning ska ha en förankring i lärarens vardag. Fokus ska riktas på hur det digitala kunnandet kan utnyttjas i undervisningen.
Idag förs också diskussioner om hur stor del av undervisningen ska ske med digitala verktyg. Tid eller procent av undervisningen är inte rätt mätare för kvalitativt god användning av digitala verktyg. Att göra arbetsuppgifter i en arbetsbok för hand eller digitalt är trots allt att fylla i en arbetsbok. Mervärdet kommer först då det digitala verktyget ger något mera.
Om vi ser digitalisering som ett verktyg är vi bara halvvägs. Vi borde se bredare än så. Digitala verktyg ska ge ett mervärde för lärandet och de kompetenser som våra unga behöver i framtiden.