Category: Opinion

När den här frågan dryftas överskuggar tvåspråkigheten ofta det som skolan verkligen står för, nämligen främjande av bildning, jämlikhet och livslångt lärande. Jag tycker vi missar skolans grunduppdrag om vi låter språkfrågan styra.

FSL:s styrelse har följt med, gjort upp riktlinjer och agerat i debatten om en tvåspråkig skola som en naturlig del av verksamheten. Vår linje i frågan är klar: En tvåspråkig skola är en samlokaliserad skola där undervisningsspråk och administration är klart avgränsade mellan det finsk- och svenskspråkiga skolväsendet. Vi godkänner inte att lagstiftningen frångås, inte ens i försök. Men vilka kunde då vara alternativen?

Varför inte utveckla språkbadsundervisningen och erbjuda språkbad för svenskspråkiga elever också? Att tidigarelägga språkundervisningen och satsa mer resurser på lokala projekt som främjar en språklig stimulans är också ett fullgott alternativ. FSL förespråkar också en utveckling av konceptet med språkdusch och ett intensifierat samarbetet med den finskspråkiga skolan för en djupare språklig samvaro kring traditioner och kultur.

Mycket av det här görs redan nu. Vi borde bli bättre på att lyfta fram hur finskundervisningen förverkligas i olika områden av Svenskfinland och ta vara på alla goda idéer.

Det som helt har undgått debatten är hur en tvåspråkig skola skulle passa elever i behov av stöd för lärandet. Har t.ex. barn med hörselskador eller dysfasi samma förutsättningar för att lära sig två språk? Hur skulle en tvåspråkig skola passa alla nyanlända elever? Blir tvåspråkighet enbart en möjlighet för elever som klarar allmänundervisningen bra?

En tvåspråkig skola är nödvändigtvis inte en skola för alla. Risken är stor att en skola där undervisning ges på svenska och finska blir en exkluderande skola. Det kan också lätt leda till att vi får elitskolor eller -klasser för de mest språkbegåvade.

FSL anser att vår språkminoritet inte har råd att driva en agenda där vi frångår en uppdelning i skolor med svenskt eller finskt undervisningsspråk. Den modellen skulle nämligen leda till assimilation istället för interaktion.

Men parterna kunde inte enas bl.a. i fråga om relationen mellan tiden för undervisning och planering på årsnivå. Eller sagt på annat sätt: det handlar om pengar.
På central nivå nåddes alltså inte resultat, men det finns alltjämt en liten öppning. Det är möjligt, men inte sannolikt, att försöksavtal kan nås på lokal nivå i ett par tätorter.
Det är inte värt att desto mera spekulera i varför förhandlingar inte leder till resultat, utan vettigare är att blicka framåt. Klart är i alla fall att förr eller senare kommer en reform av grundskollärarnas arbetstider och löner. För de två hör ihop.
Synen på en reform har växlat i lärarkretsarna under årens lopp. För det handlar ju faktiskt om något som har ältats otaliga gånger under de gångna årtiondena och det har förekommit försök av varierande slag.
Dagens system har förliknats vid ett lapptäcke och det är rätt betecknande att det i kommunerna finns löneräknare, som uttryckligen är specialiserade på undervisningssektorns avtal. Också FSL har dragit sitt strå till stacken genom att t.ex. ordna kurser om hur lärare ska tolka sitt lönebesked. Inom få branscher behövs sådan utbildning.
Systemet är snårigt och svåröverskådligt. Olika lärarkategorier har dessutom olika undervisningsskyldigheter (usk) och en del uppgifter, som hänger samman med lärarjobbet, har prislappar av olika slag. En del uppgifter har överhuvudtaget inte prissatts, utan handhas av lärarna närmast pro bono.
FSL:s förbundsfullmäktige sammanträder två gånger i året. På dagordningen finns bl.a. behandlingen av influtna motioner, alltså initiativ från medlemsföreningarna. OAJ hanterar ansvaret för avtalsförhandlingarna, men godkända motioner förs vidare till OAJ.
Motionerna är rätt få till antalet, men regelbundet förekommer dock initiativ som lyfter fram olika avtalsolägenheter och -orättvisor. Motionerna leder för all del till diskussion, men egentliga resultat i form av avtalsändringar nås sällan.
Här handlar det inte om ovilja eller passivitet från lärarfackets sida, utan orsakerna är av två slag. Länge nog har svängrummet för lönejusteringar varit väldigt litet och dessutom är Kommunarbetsgivarna KT ointresserade att syn in flera lappar i lärarnas lönelapptäcke.
Det nuvarande systemet är närmast gjutet i betong. Svängrummet för ändringar, som har ekonomiska konsekvenser, är obefintligt.
Och situationen lär inte bli bättre inom de närmaste åren, då lönepolitiken överlag går mot ökade lokala potter. Lärarna kan knappast räkna med att mer eller mindre ensamma stå emot utvecklingen i hopp om att utveckla det usk-drivna systemet.

För ett par veckor sedan på föreningskursen i Tammerfors träffade jag föreningens ordförande Jutta Maunula igen. Då berättade hon att de hade gjort slag i saken och skickat ut en enkät till studerandena. Det som gladde oss båda vara att det under ett dygn hade kommit in över 100 svar – ett fantastiskt antal!
I detta nummer av tidningen kan ni ta del av resultaten från undersökningen. Jag vill ändå lyfta fram några saker som framkommer ur svaren.
En övervägande majoritet av studerandena kan tänka sig att jobba i Sverige men de säger samtidigt att sannolikheten för att de verkligen flyttar är rätt liten. Svaren är alltså tvetydiga. Min tolkning är att det finns en stor oro över sysselsättningsläget efter att man har tagit examen. Förr fanns alltid alternativet att flytta till huvudstadsregionen, men nu upplevs möjligheterna till en fast anställning som allt sämre.
Överraskande är svaren på frågan ”Var vill du jobba om du stannar i Finland?”. Andelen som kan tänka sig att jobba i Nyland respektive Österbotten är nämligen lika stor. I synnerhet i södra Finland har utbildningspolitiker och tjänstemän fört fram att lärarstuderande i Vasa inte är benägna att flytta söderut för att jobba som lärare. FSLF:s förfrågan sätter det här påståendet i gungning.
Den utökade utbildningsvolymen har beklagligt nog lett till turbulens på arbetsmarknaden och en oro bland våra lärarstuderande. Denna oro har i sin tur lett till att Sverige framstår som ett möjligt alternativ.
Jag har sagt det tidigare men säger det igen. Nu gäller det att göra Svenskfinland till den attraktivaste arbetsmarknaden för lärare! Då är det glädjande att läsa svaren på frågan ”Vad påverkar dina val av arbetsplats?”. Studerandena lyfter nämligen gärna fram arbetsmarknadsfrågor. De talar om möjligheten till tillsvidareanställningar, skolmiljö, arbetsklimat och lönenivå i förhållande till bostadspriserna.

Lärarna strejkade inte, utan de sökte sig till sina arbetsplatser i normal ordning i enlighet med rektors anvisningar. Så det handlade inte om olagliga konfliktåtgärder. Men lärarna var förstås i samma båt som eleverna: arbetsmiljön var ett hot mot deras hälsa.
I bakgrunden till den spektakulära aktionen fanns föga överraskande problem med inneluften och föräldrarnas ilska mot beslutsfattarnas otillräckliga åtgärder. Föräldrarna tog till civil olydnad.
Strejken kunde avslutas efter några dagar, sedan beslutsfattarna lovat skrida till resoluta åtgärder. Situationen i skolan har varit minst sagt rörig; delar av skolutrymmena är avstängda och i gengäld nyttjar skolan externa utrymmen på sju (!) olika ställen. I vissa fall har elever tvingats flytta på sig fyra gånger under en skoldag. I en del av utrymmena är inneluften hälsovådlig.
Situationen i Kiminge är alarmerande, men på inget sätt ny. Mögelbomber detonerar regelbundet runt om i landet, eller snarare bör man väl säga att det är allt mer allmänt att föräldrar får nog av att endast följa med hur saker och ting blir ständigt värre. På finlandssvenskt håll börjar situationen bli olidlig bl.a. i Winellska skolan i Kyrkslätt.
Kommunerna äger i regel de fuktskadade byggnaderna, som många daghem och skolor huserar i. Precis som i fråga om utbildningssatsningarna varierar också satsningarna på att få bukt med inneluftproblemen.
Inte endast föräldrarna, utan också myndigheterna har vaknat. Det räcker inte att identifiera problemen, fastslog regionförvaltningsverket i Sydvästra Finland som för en tid sedan tilldelade Harjavalta en anmärkning. Det krävs också åtgärder, manar RFV.
De allra första uppgifterna om problem med inomhusluften i en grundskola kom år 2001 (!). Länge nog har det stått klart att skolbyggnaden har orsakat en hälsorisk. Men åtgärderna har varit bristfälliga, vilket påtalades av förargade föräldrar som vände sig till RFV.
Reprimanden är exceptionell såtillvida att det faktiskt är första gången som ämbetsverket anmärker om att fastighetsägaren borde ha skött om att tekniska väsendets personal hade tillräcklig information, kunskap och kompetens för att hantera problemen med inomhusluften.
En svala gör ingen sommar, men såväl skolstrejken som RFV:s anmärkning är värdefulla tecken på att måttet börjar bli rågat i fråga om inneluftproblemen.
Skolhusens tillstånd utgör ett centralt tema i FSL:s kampanj inför kommunalvalet. Finland har inte råd med elever och lärare, som blir sjuka av arbetsmiljön.

Inför val och i synnerhet i debatter är det oerhört lätt att visa tummen upp för utbildning, men efter valet är det så oerhört lätt att skära i utbildningen då de politiska besluten ska tas. Beslut vars konsekvenser sällan analyseras. Beslut där elevens rätt till kvalitativt god och likvärdig utbildning inte respekteras.
I våra grundskolor och gymnasier går runt 600 000 elever och studerande. Det här är en grupp som har tagit många ekonomiska smällar i form av nedskärningar under de senaste åren. Framtidens Finland måste få en stabil grund att stå på, en grund som vi tillsammans tror på och som bygger på att vi ger våra ungdomar en bra start i livet. Här kan vi inte frånse utbildningens betydelse.
Det är synnerligen viktigt att analysera kommunernas framtida grunduppgifter.
Mer än hälften av kommunernas uppdrag kommer att gälla fostran och utbildning, vilket i sig visar på vikten av att politiker intresserar sig för morgondagens skola. Det viktigt att våra kommande beslutsfattare ute i kommunerna är kunniga och inspirerade att verkligen jobba för skolan och en kvalitativt god utbildning.
Idag satsar kommunerna olika mycket resurser på utbildning. Det innebär att eleverna får olika mycket undervisning och handledning, skolmaterial och tid med sina lärare. Jag är orolig över vilka konsekvenserna blir om vi inte lyckas vända den här trenden och åstadkomma en likvärdig skola där varje elevs rättigheter tillgodoses.
Vi måste bli bättre på att sköta våra skolbyggnader för att åstadkomma en sund arbetsmiljö för framtidens medborgare och alla som jobbar i dagens skola. Att ta hand om arbetsmiljön där elever, lärare och övrig personal vistas en stor del av dagen måste ses som en investering. Arbete och vistelse i en hälsovådlig miljö kostar mångfalt mer än underhåll och sanering av byggnader.
Dagens elever – vår framtid – behöver stöd för lärandet och måendet. Eleverna behöver mera tid med sina lärare och vice versa. Lärare vill hinna se, höra och undervisa varje elev under varje skoldag. Det finns en fungerande struktur, men så länge inte tillräckligt med resurser satsas på eleverna så kommer behovet av kompenserande åtgärder att behövas.
Nu om någonsin måste skolan bli den stora valfrågan. Så bästa lärare, bästa väljare, bästa politiker – nu är det dags att förverkliga det som finns och funnits på den politiska agendan. Gör vår skola till den bästa i världen!

I mitten samlades de centrala parterna på arbetsmarknaden för att dryfta utformningen av avtalsrörelserna i framtiden. På plats var ett 40-tal representanter för arbetsgivare och arbetstagare.
Det var uttryckligen arbetsgivarna och arbetstagarna inom exportsektorn som stod som värdar för mötet. För första gången samlades företrädare för olika branscherna för att diskutera hur den påtänkta nya avtalsmodellen kunde se ut.
På exportsidan hade man svarvat ihop ett förslag, som nu ställdes till allmän beskådan. Men det är uppenbart att denna modell, som för all del inte har offentliggjorts, inte duger för de övriga sektorerna. Inom service- och offentliga sektorn är man skeptisk till ett alltför endimensionellt upplägg, där nivån på löneförhöjningarna dikteras av exportsektorn.
Många bedömare har anfört att den planerade finländska modellen de facto är en kopia av den modell, som tillämpas i Sverige. Exportförbunden har meddelat att så inte är fallet, även om målsättningarna är rätt långt de samma.
Det fackliga fältet är delat. Nu handlar det inte om den traditionella oenigheten mellan Akava, STTK och FFC, utan inom centralorganisationerna är meningarna om den påtänkta modellen synnerligen delade. Det gäller alla löntagarcentraler, också Akava.
FFC är den största fackcentralen och traditionellt har FFC stämplats som industridominerat. Men så är det inte längre. Ett gott exempel på de ändrade tiderna är att Jaakko Eloranta i fjol somras valdes till ordförande för organisationen. Han är den allra första FFC-basen, som inte kommer från ett industriförbund. Hans rötter finns i den offentliga sektorn, så att han tidigare var ordförande för Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL.
Olli Luukkainen har blivit ett språkrör för de offentligt anställda. Hans position som ordförande för OAJ och förhandlingsorganisationen FOSU utgör en stabil grund för hans roll som försvarare av den offentliga sektorn.
– Vi är beredda att förhandla om en gemensam process, men vi vill inte köpa ett färdigt paket av exportsektorn. Vi efterlyser likvärdighetspotter och en modell, där man följer upp löneutvecklingen, har Luukkainen fastslagit.
Den offentliga sektorn, och för all del också servicesektorn, vill inte köpa en enkelspårig modell som i praktiken leder till en bestående eftersläpning för dessa sektorer. Det finns orsak att komma ihåg att löneutvecklingen inom industrin ingalunda bygger på endast överenskomna förhöjningar, utan det existerar löneglidningar och bonusarrangemang som är mer eller mindre okända fenomen inom den offentliga sektorn.
Svårare än så är det inte. Den offentliga sektorn får inte bli ett låglöneträsk.

Jag blev smått förvånad då en journalist från finska koncernen Alma Media i början av året ringde och ställde frågor kring hur många finlandssvenska lärare som verkligen flyttat eller står i beråd att flytta till Sverige. På finskt håll har man alltså också noterat fenomenet!
Rekryteringsvågen från Sverige är ingen egentlig nyhet, utan det är ett fenomen som jag har diskuterat med många som sysslar med utbildningsfrågor och lärarutbildning. I samtalen har de flesta delat min oro, men gällande frågan om hur flytten ska kunna hållas på en rimlig nivå har inte en enda lösning lyfts fram.
Idag upplever Sverige en stor lärarbrist vilket gjort att både regeringen och de lokala utbildningsanordnarna lockar lärare med konkurrenskraftiga löner och attraktiva lärarjobb.
Nu är vi alltså i en situation där vår studerandeförening FSLF i offentligheten för fram en oro för att nya lärare inte får jobb i hemlandet då de har fått sin examen. Oron gäller inte bara Österbotten, utan rädslan gäller även svårigheterna att få ordinarie tjänster i huvudstadsregionen.
Det faktum att vi får konkurrens från Sverige är inte enbart negativt. Senast nu måste vi vakna upp och målmedvetet börja jobba för att locka lärare till alla delar av landet.
Lönefrågan som många fnyst åt måste åter aktualiseras. Facket har tidigare aktualiserat frågan om ett rekryteringstillägg och vi gör det igen. Det har otaliga gånger påvisats att boendekostnaderna i huvudstadsregionen är avsevärt högre än i andra delar av landet. Men det ses inte i lärarlönerna.
I Sverige är det ett erkänt faktum att lärare i Stockholmstrakten har bättre betalt generellt sett än lärarna som bor mindre urbant.
Språkklimatet i Finland påverkar säkert också situationen. Det är tyvärr inte bara finlandssvenska lärare, utan också företrädare för andra branscher, som nu överväger att flytta till en miljö där det är accepterat att prata sitt modersmål. Det som också lyfts fram i medierna under hösten och vintern är de utmaningar vi har att locka tillbaka sådana som flyttat utomlands och de anpassningssvårigheter de har då de återvänder till Finland.
Vi har inte råd att utbilda bort lärarbristen! Om vi tror att vi endast genom att utbilda flera lärare kan åtgärda lärarbristen blir detta dyrt för Finland. Sannolikheten är stor att vi får ännu flera lärarutbildade som jobbar som inom andra sektorer.
Finland har inte råd att utbilda lärare för arbetsmarknaden i Sverige. Vi kan heller inte gå in för ett system där vi tvångsflyttar lärare. Vi måste i stället se över hur lärare kan ha likvärdiga villkor i hela landet.

Här intill finns en liten text om det snabbspår som har etablerats för att fånga upp nyanlända med lärarutbildning. Lärarförbundet har uppskattat att det inom några år finns en lärarbrist, som kan uppgå till 60 000 personer. Många bäckar små, såsom snabbutbildningen av nyanlända, bidrar till och gör en stor å. Också Finland håller på att hamna i blickfånget, då man rekryterar lärare till skolorna i Sverige.
Lärarbristen har drivit upp, och kommer sannolikt också framgent att driva upp lärarlönerna i Sverige. Regeringen har insett att situationen är besvärlig och har alltså pumpat in extra lönepengar, som ska bidra till att locka lärare och även se till att lärare hålls kvar i branschen.
Många finlandssvenskar har genom tiderna sökt sig till Sverige. Det gäller speciellt österbottningar, för vilka det är lätt att blicka över Bottniska viken. Men Sverige ter sig också allt mera lockande också i landets södra delar.
Det visade en utredning av tankesmedjan Magma i höstas. Andelen unga personer som flyttar till Sverige från södra Finland har ökat markant, framför allt under de senaste fem åren. Det hårdare språkklimatet här hemma lär också påverka intresset för att söka sig västerut.
Eskilstuna lär ha fått napp, då man rekryterade lärare på en träff i Åbo i höstas. Också andra kommuner i Sverige har hört sig för om annonsmöjligheter i Läraren och det finns faktiskt en skola, Gripsholmsskolan i Mariefred som allra helst rekryterar enbart finlandssvenska lärare. Vid det här laget kan man redan tala om en finlandssvensk koloni i den relativt nyetablerade friskolan, som har visat sig vara synnerligen populär.
En titt på medlemsstatistiken för FSL vid årsskiftet visar att förbundet har 76 arbetslösa medlemmar, vilket faktiskt motsvarar en minskning om 10 personer jämfört med situationen ett år tidigare.
Men statistik är dock endast statistik. Den berättar inte om hur många som hankar sig fram snuttjobb eller hur många som har sökt sig till andra jobb eller till Sverige.
I höstas tog Helsingfors universitet in ca 40 studerande till sin nya klasslärarutbildning. Samtidigt fortsätter Åbo Akademi i Vasa sin utbildning i normal ordning. Om några år utexamineras årligen sannolikt över 100 nya klasslärare på svenskt håll.
Samtidigt visar FSL-statistiken att den finlandssvenska klasslärarkåren är förhållandevis ung. Pensionsåldern har höjts och sannolikt ser vi ser inget slut på vågen av skolindragningar.
Mycket talar för att Eskilstuna, Umeå, Örnsköldsvik och svenska friskolor utgör framgent attraktiva alternativ, då finlandssvenska klasslärare söker sig ut på arbetsmarknaden. Sverige kan också vara lockande för aktiva lärare, som inte är nöjda med arbetsmiljön och anställningsvillkoren här hemma.

Den miljö som våra lärare jobbar i är hektisk och utmanande. Läraren står inför ständiga krav på ökad dokumentation, men även krav på förnyelse och kreativitet kombinerat med en ny syn på elevens roll i skolan.

För att kunna diskutera skolvardagen på riktigt med våra lärare har jag bestämt mig för att ta pulsen på och göra en rundtur i skolorna i Svenskfinland.

Klassläraren i mig vill gärna följa med hur lärare handleder eleverna och iaktta hur den nya läroplanen förverkligas. Jag ser med förväntan fram emot att få kolla hur väl stora grupper fungerar i digitaliseringens tider, hur trestegsstödet förverkligas och hur lärarna lyckas väcka elevernas lust till lärande. Rastdiskussionerna i lärarrummet tror jag att blir sådana stunder som får mig att tänka efter hur väl gällande avtal egentligen fungerar samt orsakerna till oron över hur lärarna mår.

Skolledaren i mig är intresserad av att se hur rektors arbetsbild ser ut idag. Rektorn som i dag förväntas vara alert för att hänga med i projektfinansieringens innovativa värld, rektorn som ska jobba för ökad delaktighet i skolan och gärna vara aktiv även på nationellt plan. Inte heller rektorernas arbetstid vill räcka till och därför vill jag gärna gå med rektorn några dagar för att verkligen känna tempot och vindarna som blåser på rektorsstolen från olika håll.

Jag kommer inte ut i skolorna som en bedömare eller granskare, utan sträcker ut en hjälpande hand och vill delta i skolvardagen och förstå dagens skola bättre. Erfarenheten tar jag med mig i det fackliga arbetet för att göra skolan till en ännu bättre plats för lärare och elever.

För övrigt innehåller det kommande året ett synnerligen viktigt kommunalval. Social- och hälsovårdsreformen leder till att bildningsväsendet kommer att stå för lejonparten av kommunens budget. Våra kommunala förtroendevalda behöver alltså verkligen vara insatta i utbildningsfrågor. Kandidaterna i kommunalvalet kunde också ta klivet in i skolan en dag eller två för att få erfara hur skolan fungerar och för att inse att det lönar sig att satsa på utbildningen.

Jag önskar er en god fortsättning på det nya året!

Varför var det så? Olika, och sinsemellan väldigt varierande, analyser om orsakerna till den överraskande framgången presenterades. Två centrala orsaker utkristalliserade sig: den högklassiga lärarutbildningen och satsningen på en grundskola för alla. Det är ju minsann inte verklighet i många andra länder, som kör med parallellskolor. Redan i en tidig ålder väljs för barnen en skolstig, som ofta definieras av familjens socio-ekonomiska status.
Ett framträdande drag i de finländska framgångarna i de första Pisa-undersökningarna var följaktligen jämnheten. Topparna fanns på annat håll, men resultaten i vårt land var förhållandevis jämna. Det fanns förstås skillnader mellan regionerna och mellan könen, men dessa var dock rätt blygsamma.
Finland har länge ansetts vara ett gott exempel på jämlikhet i utbildningen. Toppresultat i inlärningsjämförelser, världens bästa lärare och avgiftsfri utbildning har satt oss på världskartan.
Jämlik utbildningsstandard har varit ett honnörsord för vår nationella utbildningspolitik. Alla barn ska ha lika rättigheter till utbildning och undervisning oavsett boningsort eller familjens ekonomiska omständigheter.
Grundskolan kan med fog kallas det finländska utbildningssystemets kronjuvel. Det är uttryckligen här som grunden läggs för barn och ungas framtid.
Nu skriver vi år 2016 och resultaten från Pisa 2015 har presenterats. Finland ligger skäligen väl till jämfört med andra länder, men resultaten visar framförallt att visionen om en jämlik utbildning har kraschat. Faktorer som föräldrarnas utbildningsnivå och yrket och hemmets ekonomiska förhållanden har börjat påverka elevernas skolframgång i allt högre grad också i vårt land.
Samtidigt ökar skillnaderna mellan flickorna och pojkarna markant. I själva verket är det uttryckligen flickorna som ser till att vårt land redde sig väl i Pisa 2015. Också de regionala skillnaderna har ökat.
”Det finns en spricka i allting, det är så ljuset kommer in” skaldade den nyligen avlidna poeten och musikern Leonard Cohen. Citatet är överförbart till utbildningspolitiken.
Sprickorna i den finländska Pisa-fasaden blir allt fler och allt större. Låt alltså ljuset komma in och belysa vad som har gått snett och vad som kan göras för att rätta till skavankerna.

P.S. Detta är årets sista nummer av Läraren. Vi återkommer med nr 1/2017 den 12 januari. Redaktionen tackar för året som har gått och tillönskar läsarna god jul och gott nytt år.