Category: Opinion

Efter att ha hört kolleger från utvecklingsländer beskriva sin vardag insåg jag att jag kan vara tacksam över att leva i ett tryggt land där både lärare och fackföreningar kan utföra sitt samhälleliga uppdrag utan förtryck eller fysiska hot. Finland är ett land som kännetecknas av en god utbildning och grundtrygghet, men som trots det inte kan luta sig bakåt i tron att inget ska göras.
Av Kailash Satyarthin, som tilldelades Nobels fredspris 2014, lärde jag mig att antalet barn som inte fått någon utbildning alls har minskat fån 130 miljoner till 60 miljoner dels via hans projekt, men säkert också den allmänna utvecklingen till det bättre i världen. Han har arbetat mot barnarbete och människohandel i Indien och beskrev en vardag som återigen fick mig att inse att man inte ska ta allt det goda vi har i Finland för givet. Allt det goda vi har måste utvecklas och resurseras rätt för att vi även framöver ska kunna upprätthålla den höga nivån på utbildningen.
Satyarthin beskrev en alternativ värld där alla resurser som satsas på militären skulle styras om till utbildningen. ”It will be a great day when our schools get all the money they need and the airforce has to hold a bake sale”. Tanken är utopistisk men samtidigt fascinerande i och med att den blottlägger det faktum att i sista hand är resursallokering en fråga om prioriteringar och politisk vilja.
Medan man i många länder diskuterar behovet att förnya traditionella sätt att undervisa och införa mera engagerande metoder i inlärningen, diskuterar vi hur vår skola kan utvecklas till den bästa i världen. Vi ligger steget före när det kommer till lärarutbildningen, lagstiftningen och styrdokumenten – försprånget är vårt varumärke. Ett varumärke som utbildningens försvarare aktivt ska jobba för och som vår regering måste inse att de håller på att förstöra. Låt det sunda bondförnuftet styra, ge resurser till framtidens skola.

En smärre språkstrid har blossat upp i Vasatrakten. Tony Viljanmaa, chefredaktör för Pohjalainen, står för ovan stående analys. Det är SFP:s framgång i kommunalvalet senast, som uppenbarligen utgör en bakgrund till den fräna dialogen som har förts mellan speciellt Pohjalainen och Vasabladet.
Språkstrider hör för all del vardagen till, så det är inte värt att öda krut på denna debatt. Däremot finns det skäl att höja på ögonbrynen, då Taxells paradox – som faktiskt är en allmänt omfattad grundbult i den nationella utbildningspolitiken – lyfts in i diskussionerna på detta remarkabla sätt.
Uppenbarligen är det så att Viljanmaa upplever sig som en varm vän av tvåspråkiga skollösningar, men bockfoten klapprar minsann i hans resonemang.
Hans hätska utspel berättar åter en gång om att diskussionerna om tvåspråkiga skollösningar har hamnat in på villovägar. Envar tolkar begreppet på sitt eget lilla sätt och en ordentlig vägkarta saknas.
Därom vittnar också den valenkät, som Vasabladet genomförde inför kommunalvalet. Tre av fyra kandidater i Vasa ställde sig positiva till att skolor och daghem ska vara tvåspråkiga. Största stödet fanns hos Sannfinländarna (!).
I Åbo talade SDP inför kommunvalet för inrättandet av en nordisk och tvåspråkig skola i staden. I samma veva föreslogs att stadens enda svenska gymnasium Katedralskolan skulle bli denna tvåspråkiga skola. Tanken hade inte förankrats i Katedralskolan, som reagerade med förtrytelse.
På Kimitoön är kommunen intresserad av invånarnas inställning till tvåspråkiga lösningar. Inför kommunalvalet kastades fram tanken om att göra Kimitoöns gymnasium tvåspråkigt.
Den minst sagt diffusa debatten om tvåspråkiga skolor liknar i många stycken debatten om utbildningens kvalitet. Ingen vet riktigt vad som avses med kvalitet i utbildningen, men alla är överens om att den bör höjas.
Frågan har ältats otaliga gånger i FSL och grundtesen är och förblir att det är uttryckligen skolspråket, alltså svenskan, som är i stort behov av förstärkning i våra skolor. FSL jobbar för att svenskan också i framtiden är ett komplett och samhällsbärande språk i vårt land samtidigt som vi för all del också talar för en levande och mångsidig undervisning i finska.
Forskaren Barbro Allardt Ljunggren formulerar sig så här om vurmen för tvåspråkiga skolor så här: Det handlar om ett paradigmskifte där finlandssvenska elevers finska anses viktigare än deras svenska.
Svårare än så är det inte.

Tidigare i år utförde vi en undersökning tillsammans med OAJ om hur trestegsstödet fungerar. Undersökningen var omfattande, men detta var i symmetri med den omfattande och komplexa helhet trestegsstödet innebär för skolan.
Endast tre procent av lärarna och rektorerna i grundskolan anser att resurserna för att uppfylla det så kallade trestegsstödet är tillräckliga och hela 34 procent anser att de är bristfälliga. Dessutom är skillnaderna mellan skolorna stora.
Över 90 procent av lärarna anser att arbetstiden har ökat i och med trestegsstödet. Det är framför allt uppgörandet av pedagogiska dokument som tar tid. Samtidigt som hela 87 procent av lärarna anser att undervisningsgruppens storlek inte anpassats efter antalet elever inom allmänt eller intensifierat stöd.
För att trestegsstödet ska kunna förverkligas måste grundfinansieringen hel enkelt ökas. Svårare än så är det inte!
På basis av resultaten tog vi fram åtta åtgärdsförslag.
Åtgärdsförslagen är: resurser, att lärartäthet regleras via lag, möjlighet till olika pedagogiska lösningar, större befogenheter för övervakning till Regionförvaltningsverket, förenkla skrivningarna kring det mångprofessionella samarbete, förenkla processerna kring dokumentering, arbetstid för uppgörandet av dokument samt utbildning och fortbildning
I samband med kommunalvalet gavs utbildningen stor uppmärksamhet av många partier och kandidater. Glädjande många politiker visade förståelse för argumentationen kring en kvalitativt god undervisning. Nu är det dags att komma upp till bevis. Är de kommunala beslutsfattarna på riktigt intresserade att ta itu med utbildningsfrågor och kvaliteten i undervisningen?
Jag har full förståelse och respekt för alla som känner av den stora arbetsbelastningen bland annat trestegsstödet gett. Men samtidigt funderar jag på om min visa om trötta och utarbetade lärare längre har nån effekt. Borde vi byta spår och föra fram allt det vi som lärare och rektorer vill ge barnen och ungdomarna, men som de nu går miste om?
Vi lärare och rektorer vill ge barn och ungdomar det som de har rätt att få. En högklassig undervisning som utgår från varje elevs individuella behov.
Korsdraget som uppstår mellan verkligheten och strävansmålen tar bort glädjen i lärarnas arbete. En glädje som vi måste blåsa liv i innan det är för sent.

Oppositionspartierna gick överlag däremot kraftigt framåt, vilket gör att valresultatet är intressant också med tanke på rikspolitiken.
De Gröna framstår entydigt som valets segrare. Partiet hade utsett utbildningen till en grundbult i valkampanjen, så det var föga överraskande att partiets ordförande Ville Niinistö lyfte fram just just skolfrågornas betydelse då han kommenterade resultatet.
Också de övriga oppositionspartierna lyfte fram betydelsen av kvalitet i undervisningen och fostran, vilket sannolikt bidrog till det skäligen goda resultatet.
Hur bör detta egentligen tolkas? En given tolkning är att medborgarna helt enkelt har fått nog av regeringens nedskärningsiver, när det gäller fostran och utbildning. Måttet var helt enkelt rågat och medborgarna svalde inte regeringens retorik där nedskärningar kallas reformer. Nedskärningar är dock alltid nedskärningar, även om dessa steks i smör
Om man väljer ett enskilt tema som ägnades ett särskilt intresse i många kommuner faller valet på mögelskolorna. Kommunerna i huvudstadsregionen har ymnigt med fuktskadade dagis- och skolbyggnader, vilket gör att problemet har tillägnats mycket uppmärksamhet inte endast i lokal- men också i riksmedierna.
Det kan knappast ses som särskilt förvånande, eftersom det finns så många skräckhistorier. Ett gott exempel är skolsituationen i Hagalund i Esbo. ”En modern trädgårdsstad” har den i tiderna kallats, liksom även ”Esbos stolthet”. Men stadsdelen har en mörk baksida, som bl.a. ter sig formen av en bisarr busstrafik på morgnar och eftermiddagar. Hagalund centrum saknar nämligen en finsk grundskola, som är i skolbruk. Bägge lågstadierna är svårt fuktskadade och det betyder att omkring 600 elever transporteras till baracker eller skolutrymmen på andra håll i Esbo.
Detta alltså i Esbo, som gärna slår sig för bröstet och gärna kallar sig en av landets mest välmående städer. Liknande historier finns tyvärr på många andra håll, vilket noterades av medborgarna i valbåsen.
Valet är överstökat och livet går sin gilla gång. Trycket ökar inom regeringen, som snart står inför en halvtidsgranskning av regeringsprogrammet. Medborgarnas budskap är tydligt: dags att sätta punkt för utbildningens ändlösa ökenvandring!
De nyvalda kommunala beslutsfattarna måtte också tolka medborgarnas budskap rätt och värna om skolorna och daghemmen.

Den 17 mars år 2008 inledde jag ett nytt kapitel i mitt yrkesvesliv. Den dagen var min första som ombudsman på FSL. I praktiken innebar det att jag tog ett steg bort från skolvardagen för att kunna vara en av förbundets intressebevakare. Det har gått över nio år sedan min första arbetsdag på FSL och mycket har hänt i skolvärlden. Universiteten har privatiserats, studentexamen digitaliserats och trestegstödet införts i grundskolan – bara för att nämna några saker.

Det här är orsaken till att jag bestämde mig för att åka på en skolturné och träffa rektorer och lärare men också elever och studerande, för att se skolvardagen som den är idag. Skolan har utvecklats och det är viktigt också för mig att se vad som fungerar, vad man vill förändra och vilka faktorer som belastar. Ett mål var också att inte bara komma som gäst utan verkligen delta under lektioner, vara med under raster och försöka hjälpa till.

Vad gav besöken mig?

Jag träffade många inspirerande lärare, rektorer och kollegier med ett stort intresse och glöd för sitt arbete. De fanns visioner om hur skolan kunde utvecklas och vad som saknades för att garantera kvalitet. Samtidigt återspeglades en känsla av sporrande arbetsgemenskap där man håller om varandra i vått och torrt.

Under besöken upplevde jag också en känsla av trötthet och att inte räcka till för den utveckling av skolan som de uppdaterad styrdokumenten förutsätter.

Den här känslan finnshos allt för många lärare, även den mest inspirerade läraren kunde känna otillräcklighet ibland.

En skola i utveckling kan vi ha som devis, men vi måste bli bättre på att göra konsekvensanalyser av hur förändringar i styrdokumenten påverkar lärarnas och rektorernas arbete.

Se till exempel på grundskolan där införandet av trestegsstödet och ibruktagandet av den nya läroplanen helt klart förändrat lärarnas och rektorernas arbetsbild. Vi har ropat efter resurser men för döva öron. Skolorna behöver tilläggsresurser för att kunna via olika undervisningsarrangemang tillgodose det läroplanen förutsätter. Det kan handla om specialklass, smågruppsundervisning, specialundervisning på deltid, kompanjonundervisning eller nytt tänk gällande sammansättningar av undervisningsgrupper. Samtidigt måste vi minska på byråkratin.

En annan belastande faktor var skolbyggnaderna. Det råder utrymmesbrist, problem med inneluften och krav på att man flyttar eftersom fastigheterna inte uppfyller hälsokriterierna.

Tror vi att det sker en utveckling utan ekonomiska satsningar så blundar för verkligheten. Skolan behöver definitivt mera pengar för att kunna leverera det som styrdokumenten förutsätter. Det är uppenbart – vi kan inte vänta med att förbättra lärarnas och rektorernas arbetsförhållanden!

” Lärarnas orubbliga arbetsmoral gjorde intryck på mig. Man tog hand om eleverna med hjälp av ett strikt och kärleksfullt grepp. Lärarna berättade att många elever önskar att skolan skulle pågå ända till kvällen och att det inte skulle finnas något sommarlov. Hemmet är skrämmande och ångestfyllt. Tryggheten skapas av skolan och lärarna”, skriver Uusikylä och anmärker att barns smärta berör honom alltid. I detta fall alltså till den grad att han grät.
Rubriken på hans inlägg lyder ”Förmedla mina hälsningar till Juha Sipilä”. Lika gärna kunde rubriken ha lytt ”Hälsningar från verkligheten”.
Skolfrågor är Uusikyläs specialitet, men han är överlag kritisk mot regeringens nyliberala politik. Han anser att statsminister Sipilä & co har glömt bort människorna och deras nöd. Regeringen är inne i en ideologisk dimma där den snöda mammon anger kursen.
Det här berör förstås i hög grad barn och unga, som ju regeringen minsann borde bära omsorg om.
Sipiläs regering har vid det här laget ca två år på nacken. Dessa två år har präglats av dramatiska nedskärningar inte minst inom utbildningssektorn. Länge nog – i själva verket långt innan den sittande regeringen tillträdde – har varningsklockorna skrällt: Jämlikheten är hotad.
Sipilä är de snabba vändningarnas man, vilket inte minst hans diffusa utspel om studentsvenskan vittnade om nyligen. Hans piruetter rörande studentsvenskan lyckades överrumpla t.o.m. hans regeringskollegor.
Kort därefter överraskade statsministern åter. I en tv-intervju yttrade han nämligen att han känner oro för situationen i grundskolan. Han hade nämligen sent omsider fått veta att föräldrarnas sociala bakgrund avspeglades för första gången i de nationella resultaten i den senaste Pisa-undersökningen.
Det här är för all del inte sant. I otaliga undersökningar har samma fenomen identifierats, vilket uppenbarligen har undgått statsministern, som också hade fått veta att pojkarnas resultat släpar efter.
Alltså meddelade Sipilä att åtgärder för att få bukt med problemen dryftas i regeringens s.k. halvtidsgranskning. Regeringen sätter sig efter kommunalvalet ner och synar regeringsprogrammet med argusögon. Samtidigt dryftas eventuella korrigeringar i kursen.
Också i denna fråga kom hans utspel som en överraskning för de övriga partierna i regeringen.
Ingen vet därmed om utspelet glöms bort i tysthet eller om regeringen i traditionell ordning plåstrar om såren med hjälp av projektpengar. Bestående och grundläggande åtgärder för att få ordning på problemen inom utbildningssektorn är knappast aktuella under denna regerings egid.
Det är lätt att förstå Kari Uusikyläs reaktion.

Här kommer en kort genomgång för den som inte känner till fallet: När Esbo stad i år anställer nya lärare till svenska skolor inleds anställningsförhållandet sju dagar senare än på finska sidan. Det innebär att varje nyanställd lärare som anställts av Svenska bildningstjänster i Esbo går miste om en veckas lön. Orsaken är att tjänstemännen gjort en konstgjord koppling mellan lärarnas planeringsdag inför skolstarten och datumet då anställningen inleds. På svenskt håll är planeringsdagen helt enkelt en vecka senare då den finska sidan valt ett längre höstlov.

Jag och många andra frågar naturligtvis hur detta är möjligt? Det känns som en självklarhet att lärare ska behandlas jämlikt oberoende av om de arbetar i finska eller svenska skolor.

Kanske man bara vill spara pengar? Inbesparingen för varje nyanställd ligger under 1 000 euro för en veckas lön samtidigt som Svenska bildningstjänsten gjort ett överskott på 1,5 miljoner inom personalutgifterna förra året. Det är alltså en liten summa för staden men en stor summa för läraren.

Kanske man bara inte tänkt efter? Tjänstemännen som fattat beslutet har kanske inte haft all information eller förstått vad beslutet får för konsekvenser i praktiken. I så fall borde det vara lätt att medge sitt misstag och korrigera det. Att bara beklaga hjälper inte, i synnerhet då möjligheten att rätta till missförhållandet endast ligger i ett nytt beslut.

Fallet i Esbo blottlägger en annan och mycket större principiell fråga som har att göra med kommunernas beslutsfattande. I många kommuner har man överfört beslutsfattandet från politiker till tjänstemän i allt högre grad. Detta har lett till att Esbopolitikerna nu står maktlösa inför det fattade beslutet och inte har några direkta påverkningsmöjligheter.

Inom en snar framtid kommer utbildningen att utgöra cirka 50 procent av kommunernas budget. Därför är det av största vikt att vi väljer kommunalpolitiker som är intresserade av och insatta i utbildningsfrågor. Men det räcker inte. Man måste också se över förvaltningsstadgarna i kommunen för att ge politikerna en möjlighet att påverka utbildningen i praktiken.

Nu, då den riktiga valdagen snart är här riktar jag ett stort tack till alla som varit involverade i valarbetet, speciellt dem som arrangerat lärarskuggningarna. De har gett politikerna en bättre bild av dagens skola.

Att rösta är ett privilegium! Nyttja den rätten. Det finns gott om skolvänliga kandidater i kommunerna. Min rekommendation är att välja en kandidat som vill jobba för en bättre skola!

På programmet på den fackliga kursen stod inlägg av Robban Nilsson, ombudsman vid Lärarförbundet i Sverige, och Pekka Pankkonen, förhandlingschef vid lärarfacket OAJ. Bägge tangerade själva kärnan i läraruppdraget. Hur mycket annat kan rimligen rymmas in i arbetsmängden förutom undervisningen?
Det blir inget arbetstidsförsök i grundskolan i höst i vårt land. I Sverige har lärarna 20 års erfarenhet av årsarbetstid jämte fri lönesättning. I denna fråga skiljer sig de två länderna åt.
Lärarnas arbetstider diskuterade livligt inom FSL och OAJ i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Två arbetsgrupper inom FSL jobbade med frågan utgående från bl.a. ett rättviseperspektiv. Tongångarna var på den tiden optimistiska. Det fanns pengar i omlopp i samhället och resonemanget från lärarfackets sida var att det rimligen finns fräscha pengar, som kan användas som smörjmedel i samband med en övergång från ett usk-drivet system till årsarbetstid.
Grundbulten i resonemangen var entydig: ett system som bygger på undervisningsskyldighet per vecka speglar under inga omständigheter vidden i lärarjobbet. Redan då fastslogs att arbetstids- och lönesystemet inte låg i linje med det som hade hänt rörande lärarnas uppgifter. En reform skulle synliggöra alla tänkbara uppgifter, som ingår i lärarjobbet. Men förnyelsen rann ut i sanden.
Nu skriver vi år 2017 och föga har ändrats. Eller i själva verket har utvecklingen gått i fel riktning, så att lärarnas uppgifter har blivit fler än tidigare. Uppgifterna om olika lärargruppers och skolledares uppfattning om den egna arbetsmängden, som speglas i Kunta10-undersökningen, är talande. Ur undersökningen framgår bl.a. att över hälften av klasslärarna anger att arbetsmängden överskrider toleransgränsen.
Inne i denna tidning finns en intervju med Pia Pujol, som får fungera som ett språkrör för klasslärare överlag. Varje individ är förstås olika, men sannolikt är de faktorer som hon nämner rätt centrala bovar i sammanhanget då man ser till arbetsbelastningen.
Kunde en reform leda till en mindre arbetsbelastning? Tja, svårt att säga. Då man för flera decennier sedan laborerade med en arbetstidsreform och dess följer var resonemangen teoretiska till många delar. Nu finns det evidensbaserade uppgifter till handa, eftersom lärare i våra nordiska grannländer har arbetstider uträknade på årsnivå.
Erfarenheterna är inte till alla delar upplyftande. Eller sagt på annat sätt: Vestigia terrent (spåren förskräcker)!

De preliminära resultaten av en undersökning gjord av OAJ och Finlands rektorer (SURE-FIRE), där även FSL-anslutna rektorer deltagit, vittnar om en krass ökning av arbetsbelastningen. Det finns sannerligen orsak att se närmare på de här siffrorna när de publicerats i sin helhet.
Uppgift efter uppgift öses över rektorn. Undersökningar och uppföljningar haglar in i e-postlådan och tidtabellen är tight. Lärarnas samplanering läggs på årsbasis, rektorn ska planera och följa upp. Hen förväntas se till enhetens bästa och samtidigt planera och följa upp den enskilda lärarens vardag.
Rektorn är spindeln i ett komplext nät. Fastigheten hyrs vanligen av en instans, maten köps av en annan och städtjänsterna av en tredje. Det otroliga är att rektorn förväntas lägga hela detta pussel, utan att själv egentligen kunna plocka med bitarna.
Det är uppenbart att varje kommun nu behöver se över ledarskapet i skolorna. Ett delat ledarskap som domineras av flexibilitet tjänar bäst de behov som dagens skola har. Det är väl helt klart att rektorn ska leda men frågan är om hen måste göra allt själv?
Kvalitativt gott ledarskap är grunden för en bra skola. Det är grunden för en välmående organisation där varje lärare ges utrymme att växa och får det stöd som behövs för att klara av skolvardagen. Lärare som levererar ser barnets och ungdomens behov och har energi till handledning för livslångt lärande. Rätt dimensionerat ledarskap skapar större möjligheter att se resursbehov och tillgodose verkliga behov.
Nu är all orsak att kommunerna se och reagera på rektorernas förändrade arbetsbild och så fort som möjligt anpassa ledarskapet till vår förnyade skola.

Länge har vi i vårt land kastat avundsjuka blickar västerut. I Sverige har utbildningen länge utgjort ett ledande tema i olika valsammanhang. Så är det definitivt inte hos oss, utan tvärtom har skolfrågor fått hålla till i marginalen. Ett undantag utgör dock de regelbundet återkommande angreppen, som riktar sig mot svenskans ställning i finska skolor.
Lärarna har ihärdigt blåst i sina basuner, men Jerikos murar har inte fallit. Ekonomin och hälsovården har i regel utgjort centrala ämnen i valrörelserna i vårt land.
Nu ser det emellertid aningen bättre ut. Budskapet om att utbildning och fostran blir kommunernas viktigaste uppgift sedan vård- och landskapsreformen har sjösatts år 2019 börjar så småningom sjunka in i det allmänna medvetandet.
Utgångsläget är inte det bästa tänkbara. I början av året genomförde Stiftelsen för kommunal utveckling en enkät, som speglade medborgarnas åsikter om kommunala prioriteter inför kommunalvalet.
Åldringsvården, hemkommunens ekonomi och skuldsättning jämte hälsoservicen låg i traditionell ordning i topp, medan grundskolorna låg på en föga smickrande sjätte plats. Gymnasierna och yrkesläroanstalterna återfinns på en 13:e plats och dagvården på en 16:e plats.
Men det var då det. Sannolikt har bilden ändrats i takt med att partierna har lanserat sina valteman. Redan nu kan sägas att utbildningen noteras högt i de flesta riksdagspartiernas kampanjer. En smärre islossning är alltså på kommande.
Men än finns mycket göra för att få upp de kommunala beslutsfattarnas ögon. Framförallt gäller det att få bukt med den förhärskande synen om att utbildningen framförallt är en nationell fråga, där kommunerna har föga spelrum. Nu, och än mer efter ett par år när den beramade hälso- och landskapsreformen har trätt i kraft, är det kommunerna som bär ansvaret för kvaliteten bl.a. i grundskolan.
När utbildningslagstiftningen kläddes av på 1990-talet talades mycket om att normstyrningen avvecklades till förmån för en målstyrning. Den bärande tanken var att kommunerna tog över makten, medan verksamheten skulle följas upp bl.a. genom utvärdering.
Föga har dock ändrats. Nyligen påvisades att utvärderingen alltjämt trampar i barnskorna i kommunerna. Det här berättar om att budskapet om det ökade svängrummet aldrig har sipprat ner till kommunerna.