Category: Opinion

I artiklarna jag läst lyfter ministern fram psykiskt illamående och mobbning som teman som regeringen vill komma åt med sin satsning. Och även om det gjorts en hel del för antimobbningen är vi inte i mål än, vilket gör att resurserna är välkomna. Samtidigt mår allt flera barn och unga psykiskt allt sämre, en trend som måste brytas och där både personella och ekonomiska satsningar tacksamt ska tas emot.

Idag hör jag alltför ofta från både lärare och rektorer om en icke-fungerande elevvård. Jag läser in en maktlöshet där skolan får ta ett alltför stort ansvar för elevens välbefinnande då det inte finns tillräckligt med stödtjänster.

Jag har fått höra berättelser om hur elever som mått psykiskt riktigt illa inte fått plats inom ungdomspsykiatrin trots att det funnits uppenbart behov av det. Jag har hört historier om hur det inte funnits möjlighet att skicka en elev till kurator eller psykolog eftersom det inte funnits tillgång till dem eller så har de inte haft tid att ta emot eleven. Jag har hört om fall där elever varit hotfulla mot andra elever och blivit hemskickade för resten av dagen, men som återigen funnits i skolan dagen efter, utan att före det fått träffa någon annan än rektor.

Så här kan vi inte ha det i ett välfärdssamhälle där alla ska få utvecklas till samhällsdugliga vuxna och där alla som går i skolan ska kunna känna sig trygga. Vi kan heller inte ha skolan som en förvaringsplats för barn och unga som borde få vård och behandlas någon annanstans än i skolan.
Idag då arbetsbilden för rektorer och lärare blivit mer omfattande, i en tid då arbetsbelastningsfaktorer blivit allt mera uppenbara anser jag att vi måste ta hjälp av andra sektorer för att klara det viktiga uppdrag vår skola har att utbilda och ge en god framtid för våra unga.

Läraren bär ansvar för undervisning, men kan inte ensam bära hela ansvaret.

De regionalpolitiska förtecknen blir ändå problematiska när vi kommer in på utbildningspolitiken. Jag tycker inte att vi har råd med regionalpolitiska motsättningar i Svenskfinland, säger undervisningsminister Li Andersson i en intervju i denna tidning. Det är lätt att hålla med om det.

Samtidigt är det just i utbildningsfrågorna som revirtänket är påtagligt. Klasslärarutbildningen har i årtionden skapat ett inflammerat diskussionsklimat mellan Österbotten och södra Finland, den planerade sammanslagningen av yrkeshögskolorna Arcada och Novia gick i stöpet och i Jakobstad hade man svårt att smälta att Åbo Akademi flyttade barnträdgårdslärarutbildningen till Vasa. Bara för att nämna några exempel. Alla talar sig gärna varma för utbildningssatsningar, men när det kryper ner på en regional nivå och vi talar om lokalisering brukar tonläget förändras.

När det gäller utbildningsfrågor borde man inom Svenskfinland klara av att förbise de regionalpolitiska aspekterna. Det är kanske inte realistiskt att tänka sig att beslutsfattare på kommunal nivå skall se längre än kommungränsen. Men som regional- och i synnerhet rikspolitiker måste man ha kapacitet att lyfta blicken och se lite längre än sin egen valkrets. En kvalitativ utbildning från småbarnspedagogik till högskola är såpass viktigt för lilla Svenskfinland att lokalpatriotiska argument inte kan vara det som blir tongivande i debatten.

Finland är en toppnation när det gäller skolsystem. Men den mörka baksidan är att vi även kommer högt i statistiken när det gäller våldsdåd i skolan. Centralkriminalpolisen uppger att man årligen får vetskap om ett tiotal skolhot. Men då skall man komma ihåg att Centralkriminalpolisen endast tar sig an de allvarligaste fallen.

Man hade gärna sett att Jokela och Kauhajoki var olyckliga engångsföreteelser. Men med ytterligera ett tredje våldsdåd kan de knappast avskrivas som enstaka fall. Skolhoten har blivit en del av verkligheten och en realitet som skolsamfundet måste leva med.

Efter de tidigare våldsdåden var man mån om att vidta åtgärder för att historien inte skulle upprepa sig. Och visst har beredskapen höjts i skolorna. Men samtidigt börjar det vara många åt sedan skolskjutningarna och kanske har man vaggats in i en tro att läget har normaliserats. Möjligen har intensiteten i krisövningarna falnat en aning. Våldsdådet var en brutal väckning ur den törnrosasömnen. Vad som helst kan hända.

En diskussion om säkerheten i skolorna kommer sannolikt att ta fart. Idag är skolan en öppen institution, och det är i princip möjligt för vem som helst att följa med på en lektion och ta del av skolvardagen. Osökt går tankarna till extremlösningar så som metalldetektorer och annan säkerhetsutrustning. Men att samhällsklimatet blivit tuffare och att våldet krupit in i skolvärlden betyder inte att man skall ta till tuffa säkerhetslösningar. Lösningen är inte att se vad eleverna har i väskorna utan snarare att se eleven.

I den meningen kommer regeringens satsning på 29 miljoner på elevvården väl till pass. Den psykiska ohälsan är ett allt större gissel för de unga. Världshälsoorganisationen WHO förutspår att år 2030 kommer mental ohälsa att vara den mest utbredda sjukdomen bland unga. Det säger sig självt att det under sådana verksamhetsförutsättningar kommer att ställas stora krav på skolorna.

När det gäller krisberedskap och krishantering har skolorna börjat jobba allt mer systematiskt. Och de kommer de att behöva göra i framtiden också.

På flera håll i Svenskfinland firades dagen med en fortbildningsdag. På Världslärardagen har lärarna all orsak att vara extra stolta över det arbetet de gör, samtidigt som det är en dag då de kan få nya intryck via fortbildningen som i sin tur kan utveckla deras egen undervisning. Denna dag ska ge intryck och engagemang i yrket, engagemang för elevers och studerandes bästa.

Jag hade själv glädjen att få delta i en fortbildningsdag som ordnades i Vasa övningsskola. Där samlades över 700 lärare för att öka sin kompetens kring läsning och förbättra sitt kunnande. Det jag upplevde som mest positivt var att det ordnades ett stort antal workshoppar och lärarna fick själva fick välja vilka tre de ville delta i. Det är viktigt ur en motivationsaspekt att lärare ges möjlighet att själva bestämma vad de anser vara det viktigaste i fortbildningssyfte.
I konceptet ingick också att lärare från skolorna från Vörå till Kristinestad i workshopen presenterade vad de gör i skolorna, ett koncept jag gillar då vi på detta sätt kan dela med oss av allt gott som görs i våra skolor.

Det hördes ett positivt sorl i korridorerna då deltagarna förflyttade sig från ett ställe till ett annat. Visst kan också jag tycka att avståndet från Kristinestad till Vasa är långt, men jag hoppas verkligen att arbetsgivaren på något sätt även kompenserar detta.
FSL har ofta betonat vikten av fortbildning för att bibehålla kvaliteten och utveckla skolan. Att stampa på stället fungerar inte, men samtidigt ska vi också i vår utvecklingsiver våga stanna upp för att reflektera och bedöma om skolan är på rätt spår.

Inom förbundet är vi väl medvetna om de utmaningar både lärare och rektorer står inför. Det är viktigt att i större utsträckning än tidigare lyfta fram att vår lärarkår har ett mycket gott anseende, en lärarkår som utomlands uppskattas för sin kompetens, en lärarkår som enligt mig är den bästa i världen.

För min del avslutades Världslärardagen med en fest som lärarföreningarna arrangerade på Strampen i Vasa, en fest där över 200 lärare ännu efter arbetsdagens slut ville sammanstråla för att fira tillsammans. En fest med många skratt och en stämning av samhörighet. Då jag gick därifrån tänkte jag på dem som är i den situationen att de inte har ork att ge fullt ut av sig själv.
Dem bör vi fortsätta jobba för, samtidigt som vi ska jobba för att bibehålla den goda stämning jag fick uppleva både i Övningsskolans korridorer och på Strampen.

Allt börjar med en bra lärare är en slogan som använts i Sverige, en slogan som bär. Varje lärare har här ett eget ansvar. För att kunna vara en bra lärare krävs redskap.

FSL har länge fört fram den arbetsbelastning som ett ickefungerande trestegsstöd innebär, men i dag finns också andra utmaningar att möta i klassen. I ett och samma klassrum måste läraren förhålla sig till elever med inlärningssvårigheter, elever med koncentrationssvårigheter, elever med socioekonomiska problem, elever från missbrukarhem, elever från elevhem och elever som befinner sig inom barnskyddet. Listan kunde göras hur lång som helst och är en återspegling av dagens samhälle. Visst finns det stödfunktioner i skolan, om än i varierande omfattning, men det är till syvende och sist alltid läraren som ska följa elevernas studiestigar inne klassen. Det är lärarens ork som tryter.

Till varje rektors uppgift hör att vara insatt i den senaste forskningen på områden som berör skolan för att kunna implementera nya modeller och förhållningssätt. Dagens skolledare överbelastas med byråkrati, tiden för pedagogiskt ledarskap blir därmed minimal. Det i sin tur får ytterligare konsekvenser för den enskilda läraren. Materialinförskaffningen kan i värsta fall ligga på den enskilda lärarens bord. Och rektorns och lärarens ork tryter.
Varje skolsamfund, varje skola, bottnar i en god dialog om och kring skola. Fungerar inte dialogen mellan lärare och skolledare uppstår frustration. En frustration som belastar bägge parter. Det krävs en sund insikt och ett klimat som präglas av förståelse för att orken i arbetet skall bibehållas. En skola där alla trivs och mår bra är en skola som garanterat levererar.

Att se sig själv i spegeln kan ibland vara nyttigt med tanke på orken och att ha som strävan att vara den som bidrar med energi kan vara en god start. Allt i skolan kan inte förändras och då är det viktigt att sätta fokus på sådant det går att påverka. Faktum är att det går mycket mera energi åt till att vara frustrerad, än att se positivt på saker och försöka hitta konstruktiva lösningar.

Jag vill även lyfta fram lärarutbildningen som en aktör som kan bidra till att ge verktyg och ork i lärarens yrkesvardag både för dem som är i yrket och för de blivande lärarna. Utbildningen har forskning att stöda sig mot och känner till och kan möta de behov som finns i skolvardagen.
Vårt mål som förbund är outtröttligt jobba för en bättre vardag för våra medlemmar. Ett arbete som grundar sig på dialog, feedback och uppgörande av gemensamma målsättningar. Ingen snabbfix har det visat sig vara, men en målinriktad intressebevakning leder förr eller senare till resultat.

Ett led i detta är FSL:s tema för i år: ”Må bra på jobbet”.

Det stod klart också då tankesmedjan Magma arrangerade en diskussion under rubriken tvåspråkiga skolor. I debatten hade man dragit in planerna på en nordisk skola i Helsingfors. Att i samma andetag tala om en tvåspråkig skola (svenska-finska) är att jämföra äpplen med päron.
Den nordiska skolan skall enligt Helsingforspolitikern Marcus Rantala ligga under den finska skoladministrationen. Undervisningsspråket skall i huvudsak vara svenska och den primära målgruppen är finskspråkiga som vill att deras barn skall få en bredare språkkunskap. Det här är inte en tvåspråkig skola. Det är närmast att betrakta som ett språkbad. Eller språkbad plus som Rantala själv beskriver det i och med att säkerligen även de övriga nordiska språken skulle ha en roll i skolan.

En tvåspråkig skola är någonting annat. Magma har gjort en definition i sin egen rapport. Författaren Marketta Sundman beskriver en möjlig modell, nämligen tvåvägsspråkbad där hälften av eleverna har svenska som modersmål och den andra hälften har finska som modersmål. Tvåspråkig undervisning innebär att eleverna undervisas turvis på två olika språk.

I debatten är det ändå skäl att påminna om att Finland har två parallella utbildningssystem, ett svenskt och ett finskt. Skolorna har enligt lagen om grundläggande utbildning antingen finska eller svenska som undervisningsspråk. Lagen känner med andra ord inte till begreppet tvåspråkiga skolor. Att riva upp den lagstiftningen är ur ett finlandssvenskt perspektiv som att skjuta sig själv i benet. Utan en stark svensk skola blöder Svenskfinland.

Det finns mycket man kan göra inom ramen för nuvarande lagstiftningen. Där utgör språkbaden ett gott exempel. Dessutom konstaterar Marketta Sundman att det är fullt möjligt för barn med tvåspråkig bakgrund att utveckla ”infödd kompetens” i både svenska och finska i en svensk skola.

De som ropar efter en tvåspråkig skola verkar alla gånger inte riktigt klar för sig vad de efterlyser och svaren de letar efter finns ofta redan i den finlandssvenska skolan.

I och med att teknologiindustrins avtal går ut i oktober är lönespelet i full gång. Den löneuppgörelsen kommer att vara riktgivande även för de andra branscherna. Lärarfacket OAJ:s ordförande Olli Luukkainen har redan hunnit kräva ett löneprogram för lärarna som på sikt skulle ge en grundlön på minst 3000 euro.

Vårdarfacken Tehy och Super har för sin del krävt en löneförhöjning som är 1,8 procent högre än det som exportindustrin lyckas förhandla sig fram till. Enligt förbunden är det enda sättet att råda bot på att de kvinnodominerade branscherna halkar efter i löneutvecklingen.
Kommunarbetsgivaren KT var inte sen med att skjuta ner vårdfackens krav. Enligt KT:s beräkningar skulle löneförhöjningar som överstiger den allmänna linjen kosta kommunerna 800 miljoner per år. KT:s arbetsmarknadsdirektör Markku Jalonen säger att de kommunala arbetsgivarna inte har några extra pengar att dela ut. Enligt vårdfacken skulle det handla om en kostnadsökning på 100 miljoner per år.

Tehys ordförande Millariikka Rytkönen har också föreslagit att regeringen i budgetrian skall öronmärka medel för löneförhöjningar inom kommunsektorn. Markku Jalonen tackar inte nej till mera pengar till kommunerna, men vill inte att staten på något sätt skall blanda sig i avtalsrörelsen.
Av hävd har arbetsmarknadsorganisationerna skött avtalsrörelsen utan inblandning från statsmakten. Det är säkert klokt av arbetsmarknadsparterna att själva hålla i spelmarkerna. Senast regeringen blandade sig i arbetsmarknaden blev resultatet de så kallade kiky-timmarna, dvs en ren och skär lönesänkning.
Det måste gå att åstadkomma en positiv löneutveckling för de kommunalt anställda också utan att regeringen blandar sig i spelet.

Trots att de mörka molnen tornar upp sig i världsekonomin finns det utrymme för en gnutta solsken i avtalsrundan.

Mika Lintiläs partikamrat, forsknings- och kulturminister Hanna Kosonen, kunde dock med förvåningens finger i häpnadens mun i budgetförslaget läsa att universiteten får nöja sig med 10 miljoner och yrkeshögskolorna med 5 miljoner.
Statsminister Antti Rinne (SDP) försäkrade för sin del att pengarna nog kommer under denna mandatperiod. Frågan är bara när. Enligt Rinne har man inte har sagt när pengarna ska fördelas. Här har Hanna Kosonen en diametralt motsatt åsikt. Hon säger att man minsann har kommit överens om tidtabellen i regeringsprogrammet.
Från oppositionshåll var man inte sen med att kritisera regeringens hopande och roende. Var är miljarden till utbildningen ni har talat om? undrade Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo.
Lintiläs framfart med rödpennan och Rinnes vacklande svar är inte förtroendeingivande. För nu är inte läge att stå på bromsen. Visserligen är tecknen att världsekonomin skall piggna i allt färre. Enligt OP-bankens färska prognos växer ekonomin endast med 0,5% nästa år och det innebär sannolikt att sysselsättningen avtar att öka. Och en ökad sysselsättning är det som skall finansiera satsningarna inom till exempel utbildningen.
Kanske är det därför som Mika Lintilä håller hårt i slantarna. Samtidigt är det nu, då det ännu är möjligt, som det skulle gälla att stå på gasen. Med en lågkonjunktur i antågande är det i värsta fall möjligt att Antti Rinne om några år kryper till korset och konstaterar att utbildningssatsningarna rann ut i sanden.
Jag tror inte att Finland har råd att slösa bort tid, säger forsknings- och kulturminister Hanna Kosonen. Effekterna av satsningar inom utbildningen syns först om några år. Det är lätt att hålla med. En välutbildad arbetskraft är Finlands främsta trumfkort. Och summorna vi talar om är med tanke på Finlands statsbudget en spottstyver.
Så behåll korken på rödpennan Mika Lintilä.

Den ur ett finlandssvenskt perspektiv viktigaste skrivningen lyder: ”Den svenskspråkiga utbildningens särdrag, utmaningar och utvecklingsbehov ska utredas på ett övergripande sätt och ett långsiktigt åtgärdsprogram utarbetas i syfte att trygga jämlikheten.”

Då jag tänker på den diskussion vi fört inom lärarförbundet finns det många saker som vi kan plocka fram och som borde utredas.

FSL har i många år deltagit i debatten kring lärartillgång. Här har många olika argument förts fram, utan att de som deltagit i debatten haft en heltäckande statistik att tillgå. Vi behöver en tillförlitlig statistik och att för att upprätthålla den är det naturligt att det sker via ett nationellt lärarregister.

Vi vet att trestegsstödet inte fungerar. Vi har ända sedan lagen infördes sagt att lagens skrivning inte verkställs i vår skola. Ur ett finlandssvenskt perspektiv finns det all orsak att se på skillnaderna idag eftersom det fanns stora skillnader i hur specialundervisningen genomfördes i förhållande till den finska skolan redan då lagen infördes. Samtidigt borde vi se över hur stor möjlighet vi har till specialiseringar så som musik- eller idrottsklasser i både den grundläggande utbildningen och gymnasiet.

Gymnasiet bör utredas ur en tillgänglighetssynvinkel, men även så att lärarnas förutsättningar till jämlik undervisning granskas ur ett läromedelsperspektiv.

Vi får heller inte glömma det som finns sagt i regeringsprogrammet om den förlängda läroplikten. Det bör bli en process där experter hörs och inte enbart ett politiskt beslut där pengar styr.

Nu är det viktigt för regeringen att våga lyssna på dem som sysslar med utbildning i vardagen.

Slutligen vill jag uppmana till en bred diskussion för att vaska fram och förädla tankar kring särdragen för den finlandssvenska skolan. Det behövs olika åsikter som ska formas i tydliga mål för att ge jämlika villkor för den svenskspråkiga utbildningen. Åtgärdsprogrammet ska självfallet även beakta lärarna och rektorerna och ge dem möjlighet att leverera.

Det är lätt att instämma i Luukkainens krav. Samtidigt finns också kritiker som ifrågasätter realismen i avtalsmålet. Vissa lärarkategorier ligger bara några tior från 3000 euro och i det fallet är målet inom räckhåll.

För de lärare som ligger på de lägsta lönenivåerna skulle målet på 3000 euro innebära en löneförhöjning på uppemot 15 procent. I ljuset av de senaste avtalsrundorna, där löneförhöjningen legat på omkring en 1 procent, kan utgångspunkten te sig som utmanande.

Samtidigt skall man komma ihåg att det som i procent ser ut som en hög löneförhöjning inte är en ökning på många euro och cent för de med de lägsta lönerna.

Att nå det uppsatta målet för samtliga lärarkategorier sker inte i en handvändning. Olli Luukkainen efterlyser därför ett löneprogram som sträcker sig över flera avtalsperioder.

Det finns också en intern utmaning inom lärarfacket. Många olika lärarkategorier drar åt olika håll och det gäller att hitta en samsyn om prioriteringarna. Lyckas man samla sina krafter bakom en lärargrupp med risk för att vissa blir lottlösa? Solidaritet är något av ett honnörsord inom fackföreningsrörelsen. Solidariteten kommer att sättas på prov för att man skall kunna nå den av Luukkainen utstakade lönemålsättningen.

En annan fråga är konfliktberedskapen inom organisationen. Är lärarna beredda att sätta ner foten och ta till så kallade organisatoriska åtgärder om förhandlingsläget så kräver?

Det är kanske också skäl att påminna om att lärarfacket OAJ inte sitter ensamt vid förhandlingsbordet. It takes two to tango. Det gäller att hitta samsyn med arbetsgivaren också.
Samtidigt ligger det också i arbetsgivarens intresse att även framöver kunna rekrytera kunniga lärare. Det finns tecken på att läraryrkets attraktionskraft dalar. Antalet sökande till de finska lärarutbildningarna har halverats. Lyckligtvis är så inte fallet i Svenskfinland. Åtminstone inte ännu.

En oroväckande trend är också att löneklyftan mellan den offentliga och privata sektorn fortsätter att öka. Den utvecklingen måste stävjas för att undvika att de välutbildade lärarna försvinner till mer lukrativa jobb inom den privata sidan.
Ingen vinner på att den offentliga sektorn blir ett låglöneträsk.