En plats i solen

Ibland behövs det en utomstående betraktare för att se något som vi upplever som självklart. Amerikanske filmmakaren Michael Moore lyfter fram det finländska skolsystemet som en förebild i sin nyaste film Where to invade next.

Rabulisten och samhällskritikern Moore har besökt Europa och förundrar sig över många fenomen, som många amerikaner upplever som märkvärdiga. Vår avgiftsfria grundskola, jämte därtill anslutna jämlikhetsideal, lyfts fram som ett föredöme.
Nu är vi finländare förstås bortskämda med internationell uppmärksamhet när det gäller skolfrågor. Eftersom vi är finländare blir vi emellertid närmast generade, när utlänningar berömmer oss.
Men det har inte alltid varit så. Historien börjar med offentliggörandet av de allra första PISA-resultaten år 2001. Plötsligt uppdagades att de finländska 15-åringarna låg i världstopp, när det gäller läsförståelse. Också i matematik och naturvetenskaper låg de finländska eleverna väldigt nära toppen.
Alla var förvånade, inte minst vi själva. Så kom analyserna igång, medan PISA-turisterna strömmade till Finland.
PISA-solen skiner alltjämt över oss, även om resultaten har dalat. Finland omtalas alltjämt med respekt i internationella sammanhang. Sålunda är det knappast förvånande att skolforskaren och professorn Pasi Sahlberg nyligen fick motta 2016 år Legopris för bl.a. sin kamp mot standardiserade test i nationella skolsystem. Här handlar det alltså om danska leksaks- och nöjeskoncernen Lego, som står bakom priset.
Omkring 300 internationella utbildningsexperter fick se Sahlberg motta priset, som också inkluderar prissumman 650 000 danska kronor ( ca 87 000 euro).
Pasi Sahlberg är väl värd sitt pris. Han står för en nykter och även kritisk argumentation och dessutom är han en utmärkt skribent. Idag är han en av världens ledande skolforskare. De finländska framgångarna i olika skolundersökningar har fungerat som hans inträdesbiljett till utbildningens fina salonger.
Introduktionen av vår enhetsskola, benämnd grundskolan, har varit en exempellös framgångshistoria. Det var definitivt rätt att på 1970-talet frångå det tidigare parallellskolesystem till förmån för en grundskola för alla; en skola som utgör grundbulten för den likvärdiga utbildningsstandard som har varit ett honnörsord i vår utbildningspolitik.
Men jämlikheten krackelerar betänkligt inte minst på grund av regeringens politik. Brutaliteten vad gäller nedskärningarna inom utbildningen saknar motstycke och det är uppenbart att bildningsidealen är ifrågasatta. Utbildningen ses som en kostnadspost, inte som en investering för framtiden.
Det är hög tid att mota bildningsfientligheten och igen lyfta fram jämlikheten som ledstjärna.
C-E Rusk