Ur det egna perspektivet kan jag konstatera att informationsflödet var enormt under veckorna runt strejkerna. Det fanns helt enkelt massor av information som måste nå medlemmarna. Det fanns felaktig information från arbetsgivarhåll som behövde korrigeras. Medlemmar behövde utbildas i vad strejken innebar. Samtidigt fanns ett stort behov av att argumentera för strejken som helhet, nå ut med lärarnas budskap i media samt stöda lokalföreningarna och deras ledning med den information som de behövde.
Och information idag ska göras i olika kanaler och på olika sätt. Vi konsumerar alla information på olika sätt.
Resultaten av enkäten visar att vi klarade av att möta informationsbehovet på ett bra sätt. Vad gäller information inför, under och efter strejken, att känna till vem man kunde vända sig till med frågor och huruvida informationen var klar och tydlig blev medeltalet tre över fyra på den femgradiga skalan. I en stressad situation får det anses som bra.
Vad gäller information i FSL:s olika kanaler är svaren intressanta. I en värld färgad av social media där man lätt tänker att alla ser allt och det är så snabbt och effektivt så är ändå medlemmarnas svar entydigt, e-post är bäst. Nästan 80 procent av medlemmarna ansåg att e-post fungerade bra eller mycket bra.
Även SMS får bra betyg. Och om något SMS pep till mitt i natten så får vi skylla på någon server någonstans och hur cybervärlden fungerar, för långsamt ibland tydligen. Däremot är det bara cirka 40 procent av medlemmarna som anser att Facebook, Twitter, och Instagram fungerade bra eller mycket bra som informationskanal i det här syftet, hela 55 procent svarade “kan inte säga”.
Löneutvecklingsprogram som ord var kanske inte tillräckligt tydligt, kanske är det inte det ännu heller? Eller påverkades medlemmarna av vårdorganisationerna som tydligt gav ut sin målsättning i konkreta procent?
De öppna svaren i vår enkät gav som sagt mest att fundera på. En del medlemmar kommenterade att de inte visste vad vi strejkade för. Löneutvecklingsprogram som ord var kanske inte tillräckligt tydligt, kanske är det inte det ännu heller? Eller påverkades medlemmarna av vårdorganisationerna som tydligt gav ut sin målsättning i konkreta procent? Det valde OAJ och FSL att inte göra.
Båda sätten är olika exempel på förhandlingstaktik. Med fastslagna procent har en organisation delvis låst fast sig vid den målsättningen och lätt blir det också så att medlemmarna förväntar sig att målsättningen också nås i förhandlingarna. Genom att lämna procentmålsättningen öppen har man gett sig själv större spelrum, men samtidigt får medlemmarna ett otydligare budskap – vad strejkar vi för? Trots detta ansåg medlemmarna att det var mycket motiverat att strejka, på en skala från ett till tio blev resultatet 8,4.
Löneutvecklingsprogrammet var en målsättning för att minska på gapet mellan löner i den privata sektorn (ett gap som blivit större under en lång tid innan strejken) och den offentliga sektorn. Gapet måste minska för att bibehålla attraktionskraften i yrket för lärarna men också hela den offentliga sektorn i förhållande till den privata. I och med att de kommande löneförhöjningarna är kopplade till vissa specifika kollektivavtal inom den privata sektorn så lyckades den här målsättningen i den här förhandlingsrundan. Den offentliga sektorns löner kommer under de kommande åren att närma sig den privata sektorns, gapet minskar.
Flera respondenter upplevde att lärarnas arbetsbelastning och ökade arbetsmängd var synligt i media före och under strejken. Synligheten för den här biten kommenterades i flera fall positivt. Därför fanns det förståeligt nog också förhoppningar på fältet för att arbetsbelastningen på något sätt skulle vara del av förhandlingsresultatet. Som bekant så var så inte fallet.
I vilket skede konstaterar man att parterna står så långt från varandra att man varslar om strejk?
Både FSL och OAJ är väl medvetna om medlemmarnas förväntningar att vi ska lyckas få den här biten förbättrad på sätt eller annat. Förhandlingarna mellan OAJ (FOSU) och KT strandade som bekant tidigt, och säkerligen är det i direkta förhandlingar mellan dessa parter som det finns störst chans att nå förändringar vad gäller arbetstiden och eller arbetsmängden. Som grund för förhandlingsresultatet låg ett förslag från en sällan använd tillsatt förlikningsnämnd som ledde förhandlingarna. Att en extern nämnd utan insyn i till exempel lärarnas arbetstid skulle börja öppna upp det paketet var osannolikt.
Så vad gäller USK:en är det väl bara att konstatera att arbetet fortsätter. Mest oroande är kanske arbetsgivarpartens ovilja att förhandla om till exempel USK. På deras önskelista lär finnas ett annat arbetstidssystem eller status quo.
Till sist vill jag vända mig till de medlemmar som upplevde att tidpunkten för strejken var illa vald. Ja, lärarna är hårt belastade i maj månad, det känner vi till. Men faktum är att strejk endast kan genomföras då ett avtal löpt ut och det inte råder arbetsfred. Valet av tidpunkt påverkas alltså mest av när avtalet löper ut och hur förhandlingarna löper efter det. I vilket skede konstaterar man att parterna står så långt från varandra att man varslar om strejk?
Med andra ord var det oundvikligt att just april-maj skulle bli tidpunkten för avgörande stridsåtgärder om ett avtal skulle nås innan sommaravbrottet. Nästa avtal går ut 30.4.2025, då är det antingen mycket bråttom om det ska bli strejk, eller så sitter vi lugnt i båten till augusti.
Arbetet är som sagt inte färdigt, och kanske det aldrig blir det heller. Men det var skönt att sätta ner foten skrev en medlem, och det håller jag med om.
Jens Mattfolk, ombudsman
