Author: admin

Bland dem som överskrider sin samplaneringstid återkommer kommentaren att “jobbet måste göras”.

Om vi börjar i den positiva ändan, 79 procent av respondenterna säger att de kan diskutera användningen av samplaneringstiden med sin förman. Det finns alltså ofta en dialog. Däremot finns det sällan tillräcklig med redskap när gränsen närmar sig eller överskrids. Det finns ju uppgifter som måste göras skriver många i de öppna svaren. Allt för ofta tvingas man alltså tillsammans med förmannen konstatera att det finns lite eller ingenting att göra. Därför är det ännu viktigare att fundera över ett annat resultat i undersökningen. Endast 49 procent diskuterar samplaneringstidens användning inför läsåret, 66 procent av lärarna uppger att de planerar den inför läsåret. Det finns säkert skolor där behovet av diskussion är lägre, där kollegiet upplever att det finns en bra balans och att samplaneringstiden räcker till. Men undersökningen visar nog på ett behov av att inte lämna bort planeringen, mera diskussion om hur arbetstiden används och vad man satsar tiden på.

Bland dem som överskrider sin samplaneringstid återkommer kommentaren att “jobbet måste göras”. Det är sant, till viss del. Lärare, skolan och rektorn har en skyldighet att beakta bland annat det som stiftats i lag. Utbildningen ska genomföras i samarbete med hemmen, eleverna och studerandena har rätt till stöd och en trygg skolgång. Arbete som hänför sig till det här kan alltså med goda skäl anses vara skyldigheter som måste utföras.

Behöver alla familjer lika långt samtal? Hur långa tider lägger du ut?

Men hur kan du som lärare göra för att åtminstone försöka hålla dig till din samplaneringsgräns? Om du får 10 timmar samplanering för lärandesamtal, då måste du också planera och genomföra dem på den tiden. Behöver alla familjer lika långt samtal? Hur långa tider lägger du ut? Samma jämförelse går att göra med andra uppgifter inom samplaneringen. Det är en balansgång som också gränsar till lärarnas etik och moral i sitt yrke. Den eviga frågan om hur mycket man kan tumma på sin egen ork och hälsa för elevens bästa.

Vad kunde då göras åt samplaneringen? FSL har länge stött och uppmuntrat lärarna att hålla sig till den avtalade samplaneringstiden. Vi har informerat rektorerna. Men utvecklingen fortsätter i en riktning där fler överskrider samplaneringstiden. Säkerligen går det att göra kopplingar till samhällsutvecklingen och skolans roll i den. Ett ökat behov av stöd, ett ökat behov av kontakt med hemmen, elevers och studerandes mående, press från vårdnadshavare och så vidare – alla dessa leder på något plan till ett ökande behov av arbete som faller inom ramen för samplanering.

Avtalet känner inte till ett pris på en timme samplanering, något som FSL:s ledamöter i OAJ:s fullmäktige för något år sedan poängterade. Avsaknaden av lön för en samplaneringstimme innebär att om en lärare missar till exempel ett lärarmöte så kan lön inte dras bort. Men kanske det inte skulle vara ett problem om man kunde få lön för fler timmar än 120? Det kunde vara ett sätt att höja lönerna och få betalt för det jobb som de facto görs ändå. Kanske en lärare kunde få lön för 100 timmar och en annan för 140 timmar om behoven av samplaneringstid är olika? Eller så någon form av årsarbetstid där allt arbete synliggörs.

Lärare har en hög arbetsmoral och många kommer att fortsätta utföra sitt arbete, trots att samplaneringstiden överskrids.

Till sist kan vi konstatera att avtalet har ett tak men att det för många lärare i Finland inte räcker till. Lärare har en hög arbetsmoral och många kommer att fortsätta utföra sitt arbete, trots att samplaneringstiden överskrids. Därför måste man på kollegial nivå våga föra diskussioner om att prioritera och stryka arbetsuppgifter, våga vara flexibla samt se till att planeringen ger en reell möjlighet för att samplaneringstiden ska räcka till genom att minska på bundna möten.

En sund gemensam strävan efter att lärarna ska klara sig med den arbetstid som finns för samplaneringen kan också kan leda till bra saker, som till exempel mera tid för planering av undervisning och kanske mera energi till andra uppgifter och förstås till eleverna.

Tyckte du att rubriken var provocerande? Det var kanske meningen, men de facto så är det bara upp till gränsen som samplaneringen är betald.

I sitt regeringsprogram har regeringen Orpo listat en del åtgärder vilka regeringspartierna anser stöda ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft. Här nämns bland annat begränsningar i strejkrätten och även en påföljdsavgift för en arbetstagare som deltagit i en olaglig strejk. Begränsningen av strejkrätten skulle gälla politiska strejker och stödstrejker. Regeringen vill begränsa den politiska strejken (en laglig strejk som driver politiska eller samhälleliga mål och inte i första hand förbättringar i anställningsförhållande/kollektivavtal) till högst ett dygn och man hänvisar till nordisk praxis. Enligt rättsvetare som Helsingin Sanomat talat med och som även hörts i samband med lagberedningen, finns begränsningen på ett dygn inte stadgat i de övriga nordiska länderna, det som gäller i dessa länder är rättspraxis.

På klarspråk handlar det väl om att regeringen vill hålla hjulen rullande i hamnarna.

Regeringen ser också ett problem i stödstrejker och vill begränsa dessa. Enligt regeringsprogrammet ska som lagliga sympatiåtgärder betraktas sådana åtgärder som är skäliga i förhållande till målen och vars verkningar endast drabbar parterna i arbetstvisten. På klarspråk handlar det väl om att regeringen vill hålla hjulen rullande i hamnarna.

Regeringen vill också begränsa bland annat den lägre avlönade, kvinnodominerade undervisningssektorn från att avtala om högre löneförhöjningar än den mansdominerade, högre avlönade exportindustrin. Det här vill man göra genom att ändra lagen om medling i arbetstvister så att ett förlikningsförslag från riksförlikningsmannen eller en förlikningsnämnd inte kan överskrida den allmänna linjen.

I Sverige finns ett lite motsvarande system men med möjlighet att gå över det så kallade märket. För lärarnas del har det lett till att man inte avtalat om löneförhöjningar utan man kommit överens om det lokalt. I och med lärarbristen har arbetsgivarna då fått konkurrera om lärarna genom att höja lönerna över den allmänna linjen. Man har med andra ord fått in löneglidningar också för lärarnas del. Kanske något att hålla i minne då det kommer till lärarna inom småbarnspedagogik. Eller varför inte lärare i matematik, fysik och kemi bara för att nämna några.

Under rubriken Underröjande av hinder för sysselsättningen (sic!) hittas förslag om att förkorta tiden för meddelande om permittering till sju dagar. Det här kan tillämpas även om man avtalat annorlunda i kollektivavtal. Värt att nämna här att arbetsgivaren, enligt det rådande kommunala avtalet, ska ge ett meddelande om permittering minst en månad på förhand. Tid för meddelande om permittering handlar alltså om att den anställda ska få veta om det datum då permitteringen inleds för hans/hennes del minst så länge på förhand. Arbetsgivaren betalar lön under tiden för meddelande om permittering och om det finns arbete utför den anställda sitt arbete.

Den bild jag får är att arbetstagaren är en utgiftspost som man lätt ska kunna permitteras eller säga upp – inte en tillgång som man ska tävla om.

Under samma rubrik hittar vi ytterligare förslaget om att ändra lönen för sjukdomstiden så att den första sjukfrånvarodagen skulle vara oavlönad om inte något annat avtalats i kollektivavtal. Enligt förslaget ska självriskdagen inte tillämpas om sjukfrånvaron varar fem dygn eller längre eller som sjukfrånvaron beror på olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom.

Hurdan människobild målar regeringsprogrammet upp? Hurdan är arbetstagaren i regeringens ögon? Den bild jag får är att arbetstagaren är en utgiftspost som man lätt ska kunna permitteras eller säga upp – inte en tillgång som man ska tävla om. De som är i arbetsför ålder är lata och söker inte jobb om man inte skär i arbetslöshetsdagpenningen. Åtgärdsförslagen andas inte att arbetet i sig skulle vara givande och ge mening i livet. Sjukfrånvaron då, visst, en del missbrukar antagligen möjligheten till sjukfrånvaro. Kommer man åt problemet genom att göra den första sjukledighetsdagen oavlönad eller borde man hjälpa arbetsgivarna med att reda ut varför en arbetstagare är borta en dag nu och då.

Det är exceptionella åtgärder regeringen har för avsikt att driva igenom. Senast en regering ville gå åt arbetstagarna så hårt var under regeringen Sipiläs tid. Att regeringen för lagförslaget om begränsning av strejkrätten till riksdagen först, innan man tar itu med de andra arbetsmarknadsfrågorna, berättar ganska mycket om inställningen till arbetstagarna.

Det blåser snåla höstvindar inom arbetsmarknadspolitiken denna höst.

Både akademikernas fackcentral AKAVA och OAJ och därmed också FSL kommer att vara i aktiva i de här frågorna, till exempel genom kontakt med beslutsfattarna. Målsättningen är att genom förhandlingar nå resultat men en beredskap till arbetskonfliktåtgärder höjs samtidigt.

Pocke Wikström, förbundssekreterare