Author: admin

Ett vagt formulerat utkast rörande introduktionen av en s.k. finländsk modell kan lösa knutarna på arbetsmarknaden. Regeringen har mottagit ett dokument rörande denna modell, som har sammanställts av de centrala arbetsmarknadsorganisationerna.
Dokumentet kan ses som en bilaga till förslaget till konkurrenskraftsavtal, som bl.a. omfattar fackens utfästelse om en nollinje år 2017. Den påtänkta finländska modellen kunde tas i kraft hösten 2017. Då förhandlar man om lönerna för år 2018 och framåt.
Regeringen och Finlands näringsliv EK har redan i flera års tid talat för en arbetsmarknadsmodell, där den konkurrensutsatta exportindustrin skulle definiera en lönenivå, som utgör ett tak för andra sektorer. Modell vill man ofta ta av Sverige, där en liknande modell introducerades redan år 1997. Sveriges modell nämns ofta som en starkt bidragande faktor till den starka tillväxten i vårt västra grannland.
Den finländska modellen är ingalunda färdig, utan nu finns endast en lathund för avtalsförhandlingarna i framtiden. Formuleringarna är på en allmän nivå och många detaljer är öppna.
Dock anges några centrala faktorer, som ska beaktas när man definierar lönenivåerna framgent. De centrala uppgörelsernas tid är definitivt förbli. Arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna förhandlar i framtiden och målet är ställt på uppgörelser, vilka stärker de konkurrenskraften inom de branscher som är utsatta för internationell konkurrens. Samtidigt beaktas sysselsättningen på sikt, produktivitetsutvecklingen jämte hållbarheten inom den offentliga ekonomin.
Här talas uttryckligen inte om den konkurrensutsatta exportindustrin, utan formuleringarna kan tolkas på olika sätt. T.ex. lärarfacket OAJ resonerar att utbildning och forskningen definitivt hör till de branscher som är utsatta för internationell konkurrens.
En öppen fråga i sammanhanget är hur lönenivån definieras. Har centralorganisationerna också i framtiden en roll i dramat, eller delegeras denna uppgift till förbunden?
Och vilken roll har riksförlikningsmannen? I Sverige fungerar statliga myndigheten Medlingsinstitutet om högsta väktare för att den överenskomna lönenivån respekteras. Medlingsinstitutet bland annat ska verka för att de procentuella löneökningar som avtalas mellan industrins parter, ”märket”, är normerande för avtalen på resten av arbetsmarknaden.
Någon liknande överenskommelse finns inte i det papper som regeringen mottog.
Här finns många öppna frågor, som lär få svar i sinom tid då avtalsrörelsen 2017 knycker igång. Klart är i alla fall att nya vindar blåser inom arbetsmarknadspolitiken.
C-E Rusk

Vi får troligen, vi får kanske eller så får vi inte ett samhällsfördrag. Eller i själva verket vet jag inte. Rubriken och inledningen på denna kolumn har ändrats några gånger under de gångna dagarna. När denna text kommer i tryck så kanske vi lever i en annan verklighet.

Om man skall se något bra med regeringens ”tvångslagar” så är det att nu diskuteras löner och lönefrågor överlag bland våra medlemmar mera än tidigare. Turnén där FSL och OAJ informerade om vad tvångslagarna innebär för lärare har varit uppskattad och ökade den den fackliga medvetenheten.

Hur ser då framtiden ut inom utbildningen? Det talas om att skolorna måste utnyttjas effektivare vilket ofta leder till skolindragningar. Vi har samarbetsförhandlingar i kommuner. Universiteten samarbetsförhandlar och studiestödet för våra studerande minskar.

Jag är mycket orolig för våra ungdomar som i framtiden kommer att ha ett stort studielån att börja betala av innan de ens fått sitt första jobb. Kommer man att ha råd att vidareutbilda sig? Vågar man ens tänka tanken om att skaffa sig en examen till?

Ett lands styrka är att folket är välutbildat. Nu känns det som om den framgång och den uppskattning Finland som utbildningsnation haft i världen kommer att raseras. Hur kommer lärarna att orka engagera sig när skolorna får allt mindre resurser? Hur kommer vi att kunna ta hand om de allt större elevgrupperna och se till att våra ungdomar får en trygg och meningsfull skolgång? Det är stora utmaningar.

Nu om någonsin borde vi alla se framåt och fundera och planera för hur utbildningsnationen Finland skall se ut. Det finns många goda idéer, tankar och planer i kommunerna. Vi talar t.ex. om digitalisering, inte som alternativ utan som komplement. Vi talar om nytänkande, hur förändra pedagogiken i klassen: pulpetfri skola, läroboksfri skola osv. Alla dessa goda idéer kommer att föra utbildningen framåt.

Jag hade nyligen förmånen att tillbringa en helg med över 100 svensk- och finskspråkiga skolombud från Helsingfors. Fastän våra teman var allvarliga så fanns det fackliga tänket och intresset. Jag är övertygad om att de kommer att informera och berätta samt öka den fackliga medvetenheten på sin arbetsplats.

Skolombuden är enligt min uppfattning den viktigaste fackliga informationskällan vi har. De är nyckelpersoner när det gäller information.

Den finska lärarföreningen utlyste en tävling där man fick nominera årets skolombud. Är detta något vi kunde ta efter? Hur ligger det till med den ”fackliga” pedagogiken och nytänkandet? Även här gäller det att se framåt och utveckla vårt tankesätt på samma sätt som i skolan.

Joakim Häggström

vice ordförande i styrelsen för FSL

Jag hoppas att förhandlingsresultatet om höjs konkurrenskraft förhoppningsvis är den sista stora svängen i diskussionen om ett samhällsfördrag.
Spelet på arbetsmarknaden kan säkert jämföras med schackspel där man flyttar en pjäs åt gången, men där det gäller att ha flera olika strategier för de kommande dragen planerade och kunna ändra strategi beroende av hur motspelaren flyttar sin följande pjäs. I skrivande stund tror jag att FFC och särskilt PAM funderar över hur de göra.
Nu har vi dock ett förhandlingsresultat som är inte är bra med tanke på den offentliga sektorn. Trots att vi hamnar i en situation med försämringar i avtalet är jag övertygad om att denna lösning är bättre än de föreslagna tvångslagarna.
I beslutet finns tre saker som direkt försämrar arbetstagarnas köpkraft och där den offentliga sektorn drar det största lasset.
Den första är pensionsavgifterna och arbetslöshetsförsäkringsavgifterna. Här får arbetstagarna ta över arbetsgivarnas uppgift ersätta dem. Detta är en förändring som inte direkt syns i bruttoinkomsten, men i nog klart i nettoinkomsten.
Det andra är den tidsbundna nedsättningen av semesterpenningen. Den 30 procentiga nedsättningen under tre år kommer att finansiera de inbesparingar som görs i arbetsgivarnas socialskyddsavgifter. Det är denna lösning som är den mest orättvisa i förslaget eftersom denna lösning endast gäller anställda inom offentliga sektorn.
Det tredje är att förlänga nu gällande avtal med ett år utan löneförhöjningar. Detta är också en unik lösning eftersom alla tidigare centrala uppgörelser åtminstone innehållit en liten löneförhöjning.
Nu skulle det vara viktigt för regeringen att dra sitt strå till stacken och verkställa de i regeringsprogrammet och i förhandlingarna nämnda lättnaderna i inkomstbeskattningen.
Inom arbetarrörelsen finns det också all orsak att se över sina rutiner. Vad innebär solidaritet förbunden emellan i Finland 2016? Var går gränsen för att köra sin egen intressebevakning?
Krismedveten är stor i Finland. Ur nationens synvinkel är det viktigt att nå lösningar. Men lösningarna måste upplevas rättvisa. Detta innebär att inte bara den offentliga sektorn ska vara den sektor som ansvarar för att få Finland på fötter.

Christer Holmlund