Author: admin

Men tänk om man skulle, ja, om man tog modet till sig och vågade? Ambition och vilja. Välja det som är angeläget. Se framåt. Tio år, tjugo år eller femtio år.
Låt oss för ögonblicket rikta linserna mot Åland. Här ljuder myndigheternas röst med samma stämma som i riket.
Konkurrenskraftsläget på Åland är inte fullt ut jämförbart med motsvarande situation i riket. Att man rent automatiskt skulle utgå från samma läge vid de kommande kollektivavtalsförhandlingarna är att utgå från fel nivå. En egen åländsk analys av konkurrenskraften låter sig väl inte göras men det är ändå viktigt att notera fakta.
Ett litet ö-samhälle är sårbart och behöver en stark profilering för att klara sig. Det har man lyckats med rätt bra. Sjöfarten är ett gott exempel, turismen ett annat och utbildningen ett tredje. Under rådande ekonomiska omständigheter är just framtidstron och vettiga satsningar av största vikt. Ett till synes litet samhälle syns om man sätter fokus på rätt område i rätt tid.
Jag ser utbildningen som ett dylikt tidsfenomen. Något som sannerligen är angeläget att satsa på. Goda grunder härtill finns. Utvecklingsmöjligheterna är bra. Vi har en välfungerande grundskola där kunskap fortsättningsvis är en viktig parameter, ett gymnasialstadium i utveckling och med god potential för nya vägval och en högskola som i många stycken är rustad för kommande utmaningar. På alla stadier finns grunder som med kloka satsningar får resultat för lång tid framöver. Det gäller att lyfta blicken över de röda siffrorna och se framtiden an med mera blåa nyanser. Långsiktiga satsningar på utbildning, på alla stadier, lägger en hållbar grund för kommande konjunktursvängningar.
”Om du tänker i termer av ett år – plantera ett frö, om det gäller tio år – plantera ett träd, om det gäller hundra år – undervisa folket” (Konfucius 555 – 479 f.v.t)
Vi vill! Vi vågar! Vi kan!

Undervisning är för all del grundbulten i jobbet, precis som när systemet föddes för bra länge sedan, men dagens grundskola motsvarar inte på långt när forna tiders folkskola.
Inne i tidningen finns en artikel, som speglar läget i Norden i grova drag. Anders Rusk, fackveteran och idag generalsekreterare för NLS, konkluderar att det inte finns någon nordisk arbetstidsmodell, som direkt kunde kopieras i vårt land.
Så är det förstås. Men samtidigt är det nyttigt att känna till det som har hänt i våra nordiska grannländer. Åtminstone med tanke på att undvika fallgropar, som kan finnas inbyggda i systemet. Också i ett system med årsarbetstid utgör arbetsbelastningen nämligen ett centralt problem. Det vore direkt blåögt att tro att ett systemskifte automatiskt innebär att lärarna skulle få en enklare vardag.
Lärarnas arbetstid är hos oss inte en politisk fråga, utan det är uttryckligen en avtalsfråga som i första hand berör Kommunarbetsgivarna KT jämte lärarfacket OAJ. Nu pågår en allvarlig och partsgemensam ansats, som syftar till att få i gång arbetstidsförsök på bred bas för grundskollärare hösten 2017. I diskussionerna har nämnts att försök kunde köra i gång i en handfull tätorter. Förberedande arbete uppges pågå i Vasa, Jyväskylä och Vanda.
Vägen mot försök, som i sinom tid kunde bli ordinarie verksamhet, lär inte bli rosbeströdd. Utgående från det som har timat i våra grannländer kan man sluta sig till att den stora frågan blir hur stor andel av den årliga arbetstiden blir bunden och hur stor andel envar lärare kan förfoga över själv.
Utgångspunkten är enkel: arbetsgivarna vill ha möjligast mycket bunden arbetstid med åtföljande undervisning, medan arbetstagarna utgår från att det komplexa läraruppdraget måste backas upp av en arbetstid, som beaktar yrkets autonomi. Sagt på annat sätt: lärare måste själva kunna avgöra hur, var och när de använder sin arbetstid.
En modell, som luktar kontorsarbetstid i ens ringa mån, lämpar sig därmed svårligen för finländska förhållanden.
Ytterligare finns det finländska särdrag, som också komplicerar processen. Grundskolan är inte längre uppdelad i stadier, utan lagstiftningen känner till endast en sammanhållen grundskola. Allt oftare delar klass- och ämneslärare lärarrum, men arbetstiderna och därmed också lönerna är olika. Därutöver har olika ämneslärare olika undervisningsskyldigheter.
När en reform av arbetstids- (och löne-)systemet förbereds genom försök är det rimligt att anta att det nya systemet också blir sammanhållet.

Feedbacken fick mig minnas den fråga jag ställde som medlem i styrgruppen för LP 2016 då bedömningskapitlet behandlades. Då ställde jag frågan om de reviderade skrivningarna innebar nya arbetsuppgifter för lärarna. Svaret på frågan var nej. Dessutom finns utvecklingssamtal som ord inte längre inskrivet i LP 2014, men nog i läroplansgrunden från 2004.
Det som nu borde granskas i de lokala läroplanerna är läroplansgrundernas formulering om bedömning under läsåret (6.4.1):
”Huvudparten av bedömningen under studierna är till sin karaktär formativ. Då ges bedömningen och responsen under läsåret som en del av den dagliga undervisningen och det dagliga arbetet. Det förutsätter att lärarna observerar lärprocessen och kommunicerar med eleverna.”
Stora tolkningsskillnader har nu uppstått gällande uppgörandet av lokala tillämningar. Främst där utbildningsanordnarna ska ta ställning till utvecklandet av bedömningsskulturen lokalt.
Den mest skrämmande tolkningen av detta gör de utbildningsanordnare som tolkar att läroplansgrunderna kring den formativa bedömningen skulle normera dokumentation för att uppfylla skrivningarna.
Vi är definitivt på väg åt fel håll om våra lärare numera måste dokumentera allt som de gör för att kunna bevisa att de följt läroplanen. Om vi nu frångår det som varit vår skolas styrka d.v.s. den pedagogiska friheten kommer det sannolikt att påverka motivationen för de som nu är yrkesverksamma och samtidigt leda till att det blir allt svårare att locka unga som vill utbilda sig till lärare.
En annan tolkning som känns främmande för mig är samtal under lektionstid då lärare enskilt pratar med elever för att ge dem feedback kring lärandet. Att plocka ut en elev en viss dag en viss tid med temat ”nu ska vi diskutera ditt lärande” kan inte vara avsikten med formativ bedömning.
Enligt mig borde lärandet diskuteras som en naturlig del av vardagen. Ibland gör läraren detta i klass och ibland kan det vara bra att prata enskilt med eleven. Detta är inget nytt. Det har varit och ska vara en del av skolans vardag.
Våra lärare och rektorer är professionella även då det gäller bedömning och jag ser inte den formativa bedömningen som något oöverkomligt. Bedömning är ett uppdrag som inte alltid är helt lätt, men som är en vår skolas framgångsfaktorer.
Därför är det bra att temat bedömning lyfts och utvecklas. Men utveckling av den formativa bedömningen är inte att införa ytterligare ett dokumentationstvång!

Det finns otroligt många digibollar i luften samtidigt och minst lika många som vill fånga dem och föra dem vidare.
I förbundets styrdokument och i debatten för vi alltid fram betydelsen av att ha en jämlik utbildning i hela landet och i vårt särintresse ligger förstås i den finlandssvenskan skolan. Ambitionen är hög, men samtidigt självklar. För oss får inte digitaliseringen bli jämlik enbart på ett teoretiskt plan.
Ett led i likvärdighetstänket är minister Grahn-Laasonens projekt ”Den nya grundskolan”. Ett av målen i programmet är att införa ”digitutorlärare” i grundskolan. Tanken är att med stöd av regeringens spetsprojektpengar kunna ha en tutorlärare på 220 elever (mera om detta i förra numret av Läraren).
En rädsla med tanke på projektet har jag. Nu har många utbildningsanordnare glädjande nog redan länge haft egna digilärare som fört digitaliseringen i skolor och kommuner framåt. Nu får inte spetskompetenspengarna leda till att kommunerna tar bort sin egen finansiering. Pengarna ska ses som en resurs och möjlighet till fortsatt utveckling.
Utmaningen för det finländska utbildningsväsendet är att få detta att fungera i praktiken.
Vi måste lösa problem med nätverk i skolorna och underhåll av hårdvaran. I en digitaliserad skolvärld kan inte nätverk som ligger nere eller en maskinpark som inte fungerar åtgärdas inom ett par dagar eller inom en vecka. Det måste åtgärdas genast!
Vi måste se till att lärare och rektorer har tillräckligt goda digitala verktyg för att kunna känna sig bekväma i användningen av dem. Verktygen ska vara tillgängliga hela tiden och vi ska våga se all användning av verktyg som en del av den ack så nödvändiga fortbildningen.
Vi måste se bredare på fortbildning, inte bara tänka på själva kursen. Varje fortbildning ska ha en förankring i lärarens vardag. Fokus ska riktas på hur det digitala kunnandet kan utnyttjas i undervisningen.
Idag förs också diskussioner om hur stor del av undervisningen ska ske med digitala verktyg. Tid eller procent av undervisningen är inte rätt mätare för kvalitativt god användning av digitala verktyg. Att göra arbetsuppgifter i en arbetsbok för hand eller digitalt är trots allt att fylla i en arbetsbok. Mervärdet kommer först då det digitala verktyget ger något mera.
Om vi ser digitalisering som ett verktyg är vi bara halvvägs. Vi borde se bredare än så. Digitala verktyg ska ge ett mervärde för lärandet och de kompetenser som våra unga behöver i framtiden.