Rektor Lena Fahllund-Sjölund är glad över utmärkelsen.
– Personalen och eleverna jobbar tillsammans för en bra skolatmosfär. Vi vill trygga en bra skoltrivsel för alla och vara en välmående skola, där elever och personal upplever trygghet, arbetsiver och arbetsglädje. Tillsammans är vi starka, säger Fahllund-Sjölund.
Kerstin Ollandt, Nykarleby, fortsätter som ordförande för FSL-fullmäktige. Anna Wahren-Cederberg från Borgå tar över som vice ordförande efter Nicke Wulff från Åbo. Fullmäktige valde presidium vid sitt höstmöte i Tammerfors torsdagen den 10 november 2016.
– Lärarna behöver ett nytt arbetstidssystem. Systemet med uskar är föråldrat. Nu är det dags att göra försök med årsarbetstid, föreslog Christer Holmlund vid öppningen av FSL-fullmäktiges möte i Tammerfors. Läs hela talreferatet.
Vid mötet beslutar fullmäktige om FSL:s verksamhet och budget för år 2017. Fullmäktige väljer också ny styrelse och nytt presidium för de kommande två åren. Rapporter från mötet kan du läsa på webbplatsen unde rmötet och i nästa nummer av tidningen Läraren.
Under fullmäktigemötet når du FSL-personalen enklast via e-post. Anita Stark betjänar också via telefon.
I Finland var utbildningsutgifternas genomsnittliga andel av alla offentliga utgifter 11 procent år 2014, dvs. över genomsnittet för EU, som då var 10,2 procent. Detta var ändå ingenting exceptionellt, för finansieringen av utbildning var högre än genomsnittet för EU i två tredjedelar av EU-länderna.
Utbildningsutgifternas relativa andel har ändå minskat i Finland på grund av nedskärningarna inom utbildningen. År 2011 var de andelen 11,9 procent av de totala utgifterna. När de nedskärningar som har planerats fram till 2020 genomförs kommer utbildningsutgifternas relativa andel av de totala utgifterna att minska ytterligare.
Bl.a. detta framgår ur EU-kommissionens utbildningsöversikt Education and Training Monitor 2016, som granskar samhälleliga utmaningar inom utbildningssektorn som hänför sig till bland annat migrationen, befolkningsförändringarna och kunskaperna. Vad gäller Finland uttryckte kommissionen oro över nedskärningarna inom utbildningen och skillnaderna i studieresultaten.
Läroplansreformen behandlas omfattande. I rapporten betonas särskilt satsningen på mångsidig kompetens och målet att öka samhörigheten. På samma sätt som i utbildningsöversikten 2015 lyfter rapporten också fram att invandrarelever har sämre Pisa-resultat och avbryter sina studier oftare än elever som hör till majoritetsbefolkningen.
Det var i mars 2015 som regeringen tillsatte Välfärdsutredningen. Före detta kommunalrådet i Malmö, Ilmar Reepalu, fick uppdraget att ta fram förslag till ett nytt regelverk som ser till att överskotten i privat skola, vård och omsorg stannar och används där.
På tisdagen överlämnade han betänkandet ”Ordning och reda i välfärden” till civilminister Ardalan Shekarabi.
Efter att ha jämfört med vinstnivån i tjänstesektorn som helhet har han landat i att det är rimligt med en rörelsevinst på statslåneräntan plus 7 procent av ägarnas investerade kapital.
I dag är avkastningen i den skattefinansierade välfärden mycket högre än så – 47 procent av ägarkapitalet (34 procent i skola och utbildning).
Turnén öppnas med en gemensam träff i Helsingfors på onsdag. Då får de studerande träffa representanter från de olika kommunerna och höra om lärares erfarenheter av att jobba i Nyland.
Sydkustens landskapsförbund och Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi har ett långvarigt samarbete i att arrangera besöken i de nyländska skolorna. I år deltar 28 studerande och 26 skolor i turnén.
Det betyder att undervisningen och utbildningen träder på allvar in i rampljuset i kommunerna. Idag står bildningsväsendet i snitt för ca 30 procent av kommunernas utgifter, medan andelen beräknas uppgå till ca 60 procent efter år 2019. Här talas uttryckligen om genomsnitt; skillnaderna mellan kommunerna är stora.
Eftersom de statliga normerna idag är rätt få betyder detta att de kommunala beslutsfattarna tar avgörande beslut om utbildningen och dess resurser.
Alltså tas i kommunerna självständiga beslut om bl.a. undervisningens volym, storleken på undervisningsgrupperna och lärarnas fortbildning. För att nämna några exempel.
Det finns orsak att hålla i minnet att det uttryckligen inte handlar om en strukturell reform med marginella effekter i vardagen. Snarare kan man tala om en omvälvande reform, som i avgörande grad påverkar kommunernas verksamhet. Budgeterna krymps kraftigt, eftersom penningströmmarna för social- och hälsovården går till landskapen. Kvar blir pengar och ansvaret för bildningsväsendet och en del mindre verksamheter, vilka emellertid inte har samma tyngd.
Orosmolnen är många. Om man ser till makronivån kan man fråga sig hur det blir med den nationella visionen om en jämlik utbildningsstandard. Med vilka medel kan staten säkerställa att kvaliteten och även utbudet av utbildning och undervisning håller en någotsånär jämn standard?
Dessutom: med vilka medel förmår kommunerna hålla liv i sina skolor? Helsingin Sanomat berättade nyligen om en tudelning i fråga om bostadsprisernas utveckling. I huvudstadsregionen, och även i andra tätorter, blir bostäderna dyrare, samtidigt som priserna sjunker på många orter.
Förklaringen är enkel: folk söker sig allt mera söderut och till tätorter. Och det betyder självfallet att barnen blir allt färre i många kommuner. Ekvationen är enkel: om det inte finns barn behövs inte heller skolor. Redan nu finns många kommuner där årskullarna understiger tio barn. Underlaget är alltså i blygsammaste laget för skolverksamhet.
Problematiken gäller grundskolor, men också gymnasier. Enhetspriserna, som utbetalas från statens sida, täcker endast en del av utgifterna för driften av gymnasier.
För några år sedan utreddes gymnasiernas framtid för brinnkära livet, då förra regeringen drog åt tumskruven och krävde nedskärningar. Snart aktualiseras en ny diskussion om gymnasienätet och möjligheterna att effektivera detta. Hur länge förmår utflyttningskommunerna hålla liv i sina ofta rätt små gymnasier?
Förra veckan fick jag lyssna till Bob Karlsson som berättade hur det var att återkomma till skolan från att tidigare varit direktör vid enheten för svenskspråkig utbildning på Utbildningsstyrelsen. Det var många intressanta reflektioner han lyfte, men jag fastnade vid det han sade om läroplansprocessen. Han beskrev den trötthet han upplevde att lärarna och säkert också rektorer kände med tanke på processen inom den grundläggande utbildningen. Tanken om att det kommit för mycket på en gång klingar ännu i mina öron.
Läroplansarbetet är värt beröm, eftersom det var genomskinligt denna gång. Men jag förstår nog de lärare och rektorer som känner en viss trötthet i implementeringsskedet av allt det nya. Den långa bearbetningstiden har gett insyn i vad förändringen handlar i teorin. En teori som i många fall motsvarar det som gjorts i skolan redan länge, men som varit en del av lärarens professionalism. Nu har mycket av det som redan gjorts och alltjämt görs skrivits ner.
Utmaningen är nu att se till att det som skrivits ner som norm i läroplanen inte ytterligare leder till krav på dokumentation. Vi måste kunna lita på att lärarna följer läroplanen utan att de skriver ner allt de gör.
Bedömning är ett exempel på en omskrivning i grunder där olika tolkningar florerat, vilket lett till många olika tolkningar. FSL har på webben och i denna tidning publicerat text som berör bedömningen.
Ämneshelheter och förverkligande av dem är en annan sak som kan lyftas som en nyhet som kräver nytänk. Tanken i sig understöder jag. Problemen dyker mera upp i det merarbete ämneshelheterna föranleder med tanke på genomförandet.
De sju kompetenserna och digitaliseringen är också nya skrivningar som i och för sig diskuterats omfattande, men där utmaningen återigen blir att få teori till praktik.
Precis som alltid då det känns tungt är det viktigt att stöda varandra, lyssna på varandra och tillsammans se det goda i skolvardagen. Komma ihåg att det brukar kännas så här denna tidpunkt på året och att det också kommer att bli ljusare tider som ger mera ork rätt fort.
Därför är det viktigt att vi nu tar det lugnt och inser att allt inte kan vara färdigt genast med tanke på läroplansarbetet. Det som var en god tanke då de lokala läroplanerna skrevs blev kanske inte helt bra. Det gör inget! De lokala läroplanerna kan och ska utvärderas och revideras. Den lokala läroplanens roll är att leva till skillnad från läroplansgrunderna.