Author: admin

I mitten samlades de centrala parterna på arbetsmarknaden för att dryfta utformningen av avtalsrörelserna i framtiden. På plats var ett 40-tal representanter för arbetsgivare och arbetstagare.
Det var uttryckligen arbetsgivarna och arbetstagarna inom exportsektorn som stod som värdar för mötet. För första gången samlades företrädare för olika branscherna för att diskutera hur den påtänkta nya avtalsmodellen kunde se ut.
På exportsidan hade man svarvat ihop ett förslag, som nu ställdes till allmän beskådan. Men det är uppenbart att denna modell, som för all del inte har offentliggjorts, inte duger för de övriga sektorerna. Inom service- och offentliga sektorn är man skeptisk till ett alltför endimensionellt upplägg, där nivån på löneförhöjningarna dikteras av exportsektorn.
Många bedömare har anfört att den planerade finländska modellen de facto är en kopia av den modell, som tillämpas i Sverige. Exportförbunden har meddelat att så inte är fallet, även om målsättningarna är rätt långt de samma.
Det fackliga fältet är delat. Nu handlar det inte om den traditionella oenigheten mellan Akava, STTK och FFC, utan inom centralorganisationerna är meningarna om den påtänkta modellen synnerligen delade. Det gäller alla löntagarcentraler, också Akava.
FFC är den största fackcentralen och traditionellt har FFC stämplats som industridominerat. Men så är det inte längre. Ett gott exempel på de ändrade tiderna är att Jaakko Eloranta i fjol somras valdes till ordförande för organisationen. Han är den allra första FFC-basen, som inte kommer från ett industriförbund. Hans rötter finns i den offentliga sektorn, så att han tidigare var ordförande för Förbundet för den offentliga sektorn och välfärdsområdena JHL.
Olli Luukkainen har blivit ett språkrör för de offentligt anställda. Hans position som ordförande för OAJ och förhandlingsorganisationen FOSU utgör en stabil grund för hans roll som försvarare av den offentliga sektorn.
– Vi är beredda att förhandla om en gemensam process, men vi vill inte köpa ett färdigt paket av exportsektorn. Vi efterlyser likvärdighetspotter och en modell, där man följer upp löneutvecklingen, har Luukkainen fastslagit.
Den offentliga sektorn, och för all del också servicesektorn, vill inte köpa en enkelspårig modell som i praktiken leder till en bestående eftersläpning för dessa sektorer. Det finns orsak att komma ihåg att löneutvecklingen inom industrin ingalunda bygger på endast överenskomna förhöjningar, utan det existerar löneglidningar och bonusarrangemang som är mer eller mindre okända fenomen inom den offentliga sektorn.
Svårare än så är det inte. Den offentliga sektorn får inte bli ett låglöneträsk.

Jag blev smått förvånad då en journalist från finska koncernen Alma Media i början av året ringde och ställde frågor kring hur många finlandssvenska lärare som verkligen flyttat eller står i beråd att flytta till Sverige. På finskt håll har man alltså också noterat fenomenet!
Rekryteringsvågen från Sverige är ingen egentlig nyhet, utan det är ett fenomen som jag har diskuterat med många som sysslar med utbildningsfrågor och lärarutbildning. I samtalen har de flesta delat min oro, men gällande frågan om hur flytten ska kunna hållas på en rimlig nivå har inte en enda lösning lyfts fram.
Idag upplever Sverige en stor lärarbrist vilket gjort att både regeringen och de lokala utbildningsanordnarna lockar lärare med konkurrenskraftiga löner och attraktiva lärarjobb.
Nu är vi alltså i en situation där vår studerandeförening FSLF i offentligheten för fram en oro för att nya lärare inte får jobb i hemlandet då de har fått sin examen. Oron gäller inte bara Österbotten, utan rädslan gäller även svårigheterna att få ordinarie tjänster i huvudstadsregionen.
Det faktum att vi får konkurrens från Sverige är inte enbart negativt. Senast nu måste vi vakna upp och målmedvetet börja jobba för att locka lärare till alla delar av landet.
Lönefrågan som många fnyst åt måste åter aktualiseras. Facket har tidigare aktualiserat frågan om ett rekryteringstillägg och vi gör det igen. Det har otaliga gånger påvisats att boendekostnaderna i huvudstadsregionen är avsevärt högre än i andra delar av landet. Men det ses inte i lärarlönerna.
I Sverige är det ett erkänt faktum att lärare i Stockholmstrakten har bättre betalt generellt sett än lärarna som bor mindre urbant.
Språkklimatet i Finland påverkar säkert också situationen. Det är tyvärr inte bara finlandssvenska lärare, utan också företrädare för andra branscher, som nu överväger att flytta till en miljö där det är accepterat att prata sitt modersmål. Det som också lyfts fram i medierna under hösten och vintern är de utmaningar vi har att locka tillbaka sådana som flyttat utomlands och de anpassningssvårigheter de har då de återvänder till Finland.
Vi har inte råd att utbilda bort lärarbristen! Om vi tror att vi endast genom att utbilda flera lärare kan åtgärda lärarbristen blir detta dyrt för Finland. Sannolikheten är stor att vi får ännu flera lärarutbildade som jobbar som inom andra sektorer.
Finland har inte råd att utbilda lärare för arbetsmarknaden i Sverige. Vi kan heller inte gå in för ett system där vi tvångsflyttar lärare. Vi måste i stället se över hur lärare kan ha likvärdiga villkor i hela landet.