Author: admin

Det har rått stiltje på arbetsmarknaden, trots att de första industriavtalen utlöper inom kort. Blickarna har varit riktade mot regeringen i väntan på att denna avslöjar sina budgetplaner rörande beskattningen. Regeringen har i sin tur väntat på att få besked om nivån på löneförhöjningarna i höstens avtalsrörelse.
Det blev regeringen som väjde. Regeringen föreslår skattelättnader om 270 miljoner för alla inkomstklasser. Punkt och slut. Därmed anser regeringen att alla skattesänkningar kopplade till konkurrenskraftsavtalet nu är genomförda för valperioden.
Här kan man gott tala om en rätt väntad kompromiss från regeringens sidan. Beskattningen förblir därmed i stora drag på nuvarande nivå.
Därmed är manegen krattad för arbetsmarknadens aktörer. Regeringens skattepolitik har ju egentligen inget att skaffa med avtalsrörelsen, speciellt nu då det handlar om förhandlingar på förbunds- och branschnivå. Men skattepolitiken påverkar i hög grad löntagarnas köpkraft, som är i fokus då avtalsparterna möts.
Löneförhöjningarna är förstås viktiga, men köpkraften är den avgörande detaljen.
Förberedelserna för avtalsrörelsen har präglats av olyckskorparnas kraxande, som har omfattat varningar om att misstagen från år 2007 inte för upprepas. Det har faktiskt gått tio år sedan vi har upplevt en avtalsrörelse på förbundsnivå och då gick det mesta faktiskt snett. Politiker kunde inte hålla fingrarna i styr från arbetsmarknaden och avtalsrörelsen körde i diket.
Men det var då och nu är nu. För tio år sedan red Finland på en flerårig våg av tillväxt, medan vi nu äntligen upplever tillväxt efter många magra år.
Det finns också andra skillnad. En sådan skillnad berör de kommunalt anställda. Fältet var svårt splittrat år 2007, vilket åtminstone delvis ledde till en svårhanterlig situation. Splittringen hade sina rötter i politiska utspel inför riksdagsvalet våren 2007.
Nu samarbetar kommunfacken, vilket självfallet bidrar till en ökad stadga. Och styrka och stadga kan minsann vara nog så nyttiga ting, när det gäller att säkerställa att också de offentligt anställda håller jämn takt med anställda inom andra områden när det gäller löneutvecklingen.
Samarbete är definitivt bättre än splittring, då det gäller att bl.a. ta itu med den förkättrade nedskärningen av semesterpenningen som är en kvarnsten om de offentligt anställdas hals. Regeringen valde att negligera denna historiska oförrätt i samband med budgetmanglingen. Det ligger i linje med regeringens strävanden att dela in löntagarna i får och getter.

Staten lägger till 25 miljoner euro i budgeten för att stärka jämlikheten i grundskolan, jämlikhetsfinansieringen ökas också med 15 miljoner för skolor i utmanande områden samt 5 miljoner för stöd av undervisningen i naturvetenskaper och matematik.
Vid första anblicken låter det ju bra med många nya miljoner till undervisningen. Men här är viktigt att komma ihåg att vi har ungefär 550 000 elever inom grundskolan och att summan per enskild elev inte blir särdeles stor.
Med tanke på jämlikhetsfinansieringen kan jag inte låta bli att reflektera över ett pressmeddelande som Statens ekonomiska forskningscentral offentliggjorde för ett par veckor sedan. Här berättades om elever som dragit nytta av positiv särbehandling/diskriminering i skolorna i Helsingfors. Nyheten gladde mig eftersom särbehandlingen förbättrat vitsorden och således gett eleverna bättre förutsättningar att klara av studier på andra stadiet.
Detta är ett gott exempel på hur resursfördelningen fungerar i stora städer där stadens tjänstemän känner till förhållandena i olika stadsdelar och kan fördela pengar enligt förmyndarnas utbildningsnivå, familjens inkomstnivå och andelen elever med invandrarbakgrund inom skolans upptagningsområde. Det är bra att det finns pengar att fördela; pengar som gör en skillnad.
Dessvärre får inte jämlikhetspengarna delas ut på nationell basis, till exempel till skolor med ett givet postnummer där invånarna har en viss socioekonomisk ställning. Man anser att postnumret inte ger en rättvis bild att situationen för hela skolans upptagningsområde. Här bör fördelningsgrunderna alltså granskas och förbättras. Annars är risken stor att pengarna riktas fel.
Om vi sedan granskar budgetförslaget ur studerandenas synvinkel i Topeliusgymnasiet, blir utdelningen väldigt mager eftersom det i budgetförslaget inte finns några tillägg för gymnasierna överhuvudtaget.
Det borde vara självklart att även lärarna i gymnasiet kan ta del av de spetsprojektpengar (23 miljoner) som riktas till att utveckla lärarutbildningen och lärarnas fortbildning. Det behövs, speciellt med tanke på alla förändringar och utvecklingsplaner som lärarna inom gymnasiet jobbar med.
Rektorerna och skolledningen får också 10 miljoner för undervisning och fortbildning. Här måste vi se till att anslaget verkligen leder till att våra rektorers höga arbetsbelastning sjunker.
Trenden gällande nedskärningar inom utbildningen har brutits, åtminstone tillfälligt, i och med budgetförslaget 2018.
Avslutningsvis jämför jag situationen med idrottsvärlden: Efter hårt arbete som lett till en seger är det tillåtet att njuta en stund, men sedan gäller det att nollställa situationen och fortsätta jobba för nya segrar.