Author: admin

Skogsarbetsgivarna vill förlänga det nya kollektivavtalet med ett år utan löneförhöjningar. Nollanbudet, som är det första och enda anbudet hittills i höst, slog mer eller mindre ner som en bomb.

Efter många magra år där löntagarna har nöjt sig med synnerligen modesta löneförhöjningar och t.o.m. försämringar är en ljusning äntligen i sikte. Ekonomin växer så det knakar och prognoserna skrivs upp, så att de mest optimistiska bedömarna räknar med en tillväxt om över tre procent i år.
Det är minsann skäligt att också löntagarna får sin del av kakan. De facto speglade ju Sipiläs uttalande den stora allmänhetens reaktioner på Skogsindustrins famösa anbud. Ett anbud som dessutom har sekunderats av en synnerligen njugg inställning till fortsatta förhandlingar.
Få fackliga aktörer på olika nivåer har uttalat sig om den nollinje, som Skogsindustrin erbjuder löntagarna.

Här handlar det om ett fenomen, som jag väljer att kalla Noli me tangere (latin för Rör mig inte!). Det finns en gentlemannaöverenskommelse om att inte kommentera förhandlingar och skeenden inom andra sektorer. OAJ och Tehy kommenterar inte det som händer inom industrin och vice versa.
Detta gäller i än högre grad politiker, när det handlar om avtalsförhandlingar. Spåren förskräcker. Avtalsrörelsen år 2007, som fick en ovälkommen krydda i form av Samlingspartiets vallöften rörande lönerna, är ett exempel och den sittande regeringens hot om tvångslagar på arbetsmarknaden är ett annat.
Tvångslagarna blev inte av, men i stället kom det famösa avtalet om stärkt konkurrenskraft. Höstens avtalsrörelse äger för all del rum på förbundsnivå, men konkurrenskraftsavtalet kastar sin dystra skugga över förhandlingarna.

Varför denna provokativa nollinje, som nära nog alla ifrågasätter? Svaret måste sökas inom skogsindustrins domäner. Löneförhöjningarnas nivå är i denna omgång en sekundär angelägenhet för arbetsgivarna, som länge har framfört krav om att justera kollektivavtalens innehåll. Här handlar det om bl.a. villkoren för att ta in utomstående arbetskraft för att t.ex. utjämna tillfälliga produktionstoppar.

Kort sagt handlar det om förändringar, som arbetsgivarna ser som nödvändiga för att öka produktiviteten och industrins konkurrenskraft. Anbudet om noll måste ses som utpressning i syfte att öka arbetstagarnas intresse för förhandlingar om centrala avtalstexter.
Nollinjen utgör en del av spelet inom uttryckligen denna sektor, inte mera än så. Andra sektorer får foga sig i rollen som åskådare tills läget har stabiliserats inom skogsindustrin.

Noll duger under inga omständigheter som ett riktmärke för avtalsrörelsen överlag.

Jag är en utbildningsaktivist. Jag vill tillsammans med övriga aktörer kämpa för utbildningen. Har är teserna jag hoppas vi kan utgå från:

1.Grundfinansieringen måste höjas. En kvalitativt god skola byggs inte på projektpengar, som bygger på en likvärdighetsaspekt. Om vi vill ha jämlik utbildning borde vi överväga positiv diskriminering mellan kommuner också, inte bara ur internt perspektiv. I Finland har vi många olika typer av kommuner, vilket leder till att finansieringsgrunden för utbildningen borde variera.

2.Kvalitetskriterier som norm för utbildningen. Utbildningsstyrelsens utgav en rekommendation för kvalitetskriterier inom den grundläggande utbildningen 2009. Kriterierna förblev dock endast en rekommendation som kommunerna kunde ta till sig om de ville. Om vi vill ha likvärdig utbildning i hela landet behövs kvalitetskriterier som norm. Utgående från dessa kunde man sedan mäta jämlikhet.

3.Övervakningsansvar till Regionförvaltningsverket. Vi behöver en myndighet som har övervakningsansvar för att lagens och läroplanens normer följs. Idag krävs en anmälan, vanligtvis från vårdnadshavare, för att ett upplevt missförhållande ska granskas. Vi behöver nya sätt för att övervaka och garantera att eleverna får det stöd som är inskrivet i elevens plan för lärande eller elevens individuella plan.

4. Sanktioner (vite) bör införas för att garantera att utbildningsordnarna tar sin uppgift på allvar. I nuläget har det visat sig att kommuner kan hänvisa till resursbrist eller till att pengar inte finns budgeterat för det stöd för lärande en elev behöver. Här behövs vite för att garantera eleverna får det stöd de behöver och via det skapa en likvärdig utbildning för alla.

5. Skolledarna bör ges mer resurser och verkliga påverkningsmöjligheter för att bedriva skolverksamhet. Våra skolledare vet vad styrdokumenten förutsätter och kräver, men de kan inte allokera resurser för stödet då de inte får tilläggsresurser. Dessutom finns det alltför stora skillnader med tanke på personalresurser för ledarskap mellan kommuner. Vilket i sin tur leder till kvalitetsskillnader med tanke på undervisningen som ges.

6. Införa ett relationstal mellan antalet lärare och elever (minimi). Undervisningen i skolorna har förändrats under det senaste tio åren och därför är det orsak att förändra tänket med antalet elever per klass. Ett relationstal mellan antalet lärare och elever är mera i linje med den pedagogik som läroplanen kräver. I relationstalet bör även antalet elever som är i behov av stöd enligt lag beaktas, genom att höja på lärartätheten.

7. Förbättra fortbildningsmöjligheterna för lärare. Det krävs klarare strukturer och mer långsiktiga planer för fortbildningen. Dessutom måste finansieringen riktas så att alla har likvärdiga möjligheter till fortbildning. Alla lärare och ledaren bör få samma möjligheter till fortbildning. Varken språk eller kommun ska få påverka likvärdigheten i fortbildningen.

Herberts har förstås rätt. I många av intervjuerna – också med människor som bor på rätt exotiska ställen – har den finländska utbildningen lyfts fram. För en läsare av artiklarna har det varit föga förvånande, eftersom budskapet om den högklassiga utbildningen har hamrats in också här hemma.

Men allt är inte guld som glimmar. Bilden av den högklassiga utbildningen krackelerar. Fasaden är i skick, men underhållet har försummats på ett betänkligt sätt.
Därför är ojämlikhet och bristande likvärdighet i dag begrepp som dyker upp i nära nog alla diskussioner, som tangerar utbildningspolitiken. Den nationella utbildningspolitiken har tonats ner samtidigt som utbildningsanordnarnas – i praktiken alltså kommunernas – roll och ansvar har ökat. Inte minst i fråga om finansieringen.

Kommunerna har sedan olika möjligheter och även varierande intresse för att satsa på utbildningen.
Variationerna är ohemult stora. Eleverna upplever detta i sin vardag på många sätt. Bl.a. så att tillgången till stöd och moderna läromedel varierar synnerligen kraftigt.
Också rektorerna och lärarna känner av bristen på resurser i många kommuner. Då handlar det om arbetsmiljön, tillgången till fortbildning, storleken på undervisningsgrupper och liknande ting. För att inte talar om skolbyggnadernas skick.

Var går gränsen mellan statens och kommunernas ansvar? Balansen har förskjutits, vilket påtalas av språklärarförbundet Sukol som vänder sig riksdagens justitieombudsman i förhoppning om att JO måtte utreda Utbildningsstyrelsens och undervisnings- och kulturministeriets förehavanden. Kommunerna har getts alltför fria händer att tricksa med timfördelningen, så att elevernas likvärdighet äventyras, anser språklärarna.
Språklärarnas förfarande är exceptionellt. Men grunden för den likvärdiga utbildningsstandarden har eroderat länge nog, så det krävs åtgärder av denna art för att lyfta fram en osund utveckling som har pågått alltför länge.

Larmklockorna borde minsann ringa ljudligt, eftersom rätten till utbildning på lika grunder de facto är inskriven i grundlagen.
Regeringen, eller snarare sagt regeringarna, har mjölkat utbildningen på pengar på många olika sätt. Samtidigt har ministrarna lanserat olika slags projektpengar för bl.a. mindre grupper i undervisningen.

Men dessa pengar kan snarast ses som plåster på såren. De gapande hålen i grundfinansieringen åtgärdas inte.

Under kursen höll bland annat idrottspsykologen Christoph Treier en föreläsning där han jämförde idrottare med lärare. Föreläsningen fick mig att reflektera över många intressanta saker, men jag vill lyfta det Treier avslutade med.
Bilden han avslutade med var från ett flygplan där syrgasmaskerna var nerfällda. Han frågade: Vilka instruktioner får du kring syrgasmaskerna innan flyget lyfter? Svaret var uppenbart – lägg masken på dig själv först och hjälp sedan de andra.
Parallellen till läraren och rektorn i skolan var självklar. Vi faller ofta väldigt djupt in i professionen och glömmer att vi också är något annat. Det är viktigt att reflektera över sitt förhållande till sitt arbete.

Faktum är att våra skolor har högskoleutbildade pedagoger med ett brett kunnande. Lärarskapet vilar på en bred professionalism och ledarskapet präglas av positivt tänkande och framåtanda. Lärarna är nu inne i en implementeringsprocess av läroplansgrunderna, som omfattar elevernas lärstigar och tydliga målsättningar längs med den. Det är en oerhörd kraft som ligger till grund för dagens skola.
Lärarens professionella utmaning ligger i att kunna se varje elev precis just där hen är. Den utmaningen begränsas starkt av resurser. Den dag då hanterbara elevgrupper- tillräckligt små grupper – möter den professionella läraren av i dag är produkten given. Då och först då kan vi garantera såväl lärarnas välmående som elevernas rätt till kvalitativt god undervisning och tid för att bli sedda och hörda.

Under den finlandssvenska utbildningskonferensen nyligen uppmanade Helsingfors universitet oss att vara utbildningsaktivister. Vi tar gärna uppmaningen på allvar. Vi har och vi kommer att målmedvetet jobba för det vi vill ha för vi vet att vi har professionella lärare och ledare som vet vad som behövs för att vår skola ska fungera.

I dag är det viktigt att ni som jobbar för utbildningen i Finland på allvar tar till er Treiers bild. Det ligger ett värde i att inse att kvalitet i det dagliga görandet beror på hur man själv mår.

Framtiden och framgången för det hundraåriga Finland ligger i att vi har lärare och ledare som mår bra som människor och kan bidra till en kvalitativt god utbildning för våra barn och unga.