Author: admin

Kostnadseffekten för de två åren uppgår sammanlagt till 3,2 procent. Lönerna stiger med 1,1 procent 1.1.2018 och därtill kommer en lokal pott om 0,5 procent av lönesumman.
De allmänna förhöjningarna är aningen lägre under det andra avtalsåret, medan de lokala potterna är i gengäld större.
Uppgörelsen är föga överraskande och ger ett visst perspektiv på Skogsindustrins bisarra nollbud, som öppnade avtalshösten.
Teknologiuppgörelsen visar vägen för många andra sektorer, eftersom man nu kan tala om en s.k. allmän linje. Andra sektorer har redan hunnit sluta avtal, som följer denna linje.

Ännu i början av året förekom diffusa spekulationer och sonderingar om uppbyggnaden av en s.k. Finlandsmodell, där hela avtalsfältet skulle bindas till de löneuppgörelser som nås inom den konkurrensutsatta exportindustrin.
Det är en modell, som inte tilltalar organisationer som företräder offentligt anställda. OAJ var föga tilltalad av modellen, som emellertid fick sin definitiva dödsstöt av Skogsindustrin som har valt att gå sin egen väg i avtalssammanhang.
Uppståndelsen kring modellen resulterade emellertid i att intresset för den allmänna linjen är större än någonsin tidigare.

Vad innebär detta för lärarna? OAJ förhandlar vid många bord, men organisationens tyngd är störst vid de kommunala avtalsborden.
Är manegen krattad för OAJ:s förhandlingar? Finns det en färdig lathund för förhandlingarna? Svaret måste bli nej!

Nu har alltså en allmän linje utkristalliserats, men det betyder inte att lärarna kommer till ett dukat bord. Utgångspunkten bör dock rimligen vara att den allmänna lönelinjen gäller också offentligt anställda. Men i gott minne hos de offentligt anställda finns den ohemula nedskärningen av semesterpenningen, som ju inte drabbade anställda inom andra sektorer.

Den kommande, eller bör man säga eventuellt kommande reformen av social- och hälsovården påverkar dessutom de kommunala förhandlingarna. En stor del av de kommunala personalen byter då arbetsgivare och processen blir inte lätt. Detta kan sätta käppar i hjulet för tankarna om en tvåårig avtalsperiod.
Lönelinjen är alltså definierad på allmän nivå. Eller mer korrekt är att säga att nivån på kostnadseffekten är fastställd. Men det krävs ingående diskussioner också inom det kommunala avtalsområdet om hur pengarna fördelas. Hur mycket sätts på allmänna förhöjningar, hur mycket fördelas på lokal nivå och vilka eventuella textändringar blir aktuella i uppgörelsen?

OAJ förbereder sina avtalsmål och rustar upp sin organisatoriska beredskap inför förhandlingarna. De gällande avtalen utlöper i månadsskiftet januari-februari 2018.

Målen med förnyelsen är på inget sätt nya, utan enligt mig en upprepning av det som nu redan är gymnasiets uppgift; att vara en attraktiv och kvalitativ utbildning som ger behörighet för fortsatta högskolestudier och som gör övergången från andra stadiets studier till högskolenivån smidig.
Vi har under årens lopp diskuterat, debatterat och uttalat oss kring gymnasieutbildningen. I våra uttalanden har förbundet alltid understrukit betydelsen av att gymnasiet bibehålls som en allmänbildande utbildning där man får en bred kompetens för ett stort urval av studier inom högskolor och universitet. Val som man gör i gymnasiet ska inte utesluta någon fortsatt utbildning.

Då gymnasiet tagit i bruk sina nya läroplansgrunder hösten 2016, känns det overkligt att vi inom gymnasiet nu igen är i behov av en ny reform.
För tillfället pågår försök i 28 gymnasier där timfördelningen ger betydligt mera frihet i valen av realämnen. De första resultaten från detta försök kan vi förvänta oss tidigast sommaren 2019, då de första som deltagit i försöket utexamineras. Dessa resultat är knappast vetenskapligt analyserade då.
Ja, vi behöver se över gymnasielagen. Vi behöver få in specialundervisning i gymnasierna och det finns orsak att förnya skrivningarna kring handledningen. Men det stora problemet är åter tidtabellen.

Vår undervisningsminister har sagt att timfördelningsreformen, som låg som grund för de nya läroplansgrunderna, blev på hälft. Regeringen led också då av tidsbrist och kunde inte släppa en skrivning i regeringsprogrammet, trots vetskapen om att förordningen inte var optimal med tanke på gymnasiets utveckling.
Nu skyndas det igen! Vi kan inte driva utbildningen med fyra års intervaller där det är viktigare för en regering att få sätta sin prägel på utbildningen än att via politisk konsensus kring utbildning och forskningsresultat utveckla utbildningen över riksdagsperioderna.

I detta sammanhang är det också omöjligt att frånse den förändringsprocess som gymnasiet upplever och är inne i med tanke på studentexamen.
Inte att undra på att lärarna och rektorerna känner sig frustrerade över den arbetsinsats som krävs för att hänga med i reformvindarna som blåser!