Author: admin

Det isländska exemplet är välkommet, men speglar inte hela verkligheten. Det är för all del rätt och riktigt att människor behandlas likvärdigt, speciellt om de utför samma eller likartade arbetsuppgifter, men det finns ett annat minst lika stort problem. Då talar vi om den könsuppdelade arbetsmarknaden.
Länge nog har man också i vårt land försökt bryta uppdelningen i mans- och kvinnoyrken bl.a. genom satsningar inom utbildningen. Resultaten är blandade. En del satsningar har fallit i god jord och gett frukt, men somt föll bland törnen och somt föll på hälleberget.

Vissa branscher, såsom vården, omsorgen och utbildningen, är alltjämt starkt kvinnodominerade, medan exempelvis teknikens områden domineras av män.
Löner är svåra att jämföra. En möjlig utgångspunkt för en jämförelse är den utbildningsnivå, som krävs för arbetsuppgifterna. När man ser till de offentligt anställda ligger de kvinnodominerade yrkesgrupperna i lä när man jämför med grupper med manlig dominans.

Obalansen är ännu större när de offentligt anställda jämförs med de anställda inom privata sektorn.

Det talas för all del en hel del om problemen också hos oss, men snacket varvas med åtgärder som tvärtom bidrar till att cementera ojämlikheten.
Regeringen Sipilä har inte utmärkt sig som en föregångare, när det handlar om att komma åt den könssegregerade arbetsmarknaden. Meriterna är snarare av negativ art. Ett exempel är regeringens planerade familjereform, som punkterades nyligen.

Det mest omtalade bottennappet, som också kan ses som en verklig björntjänst vad gäller likvärdigheten mellan könen, är emellertid avtalet om stärkt konkurrenskraft, som speciellt drabbade de offentligt anställda. I praktiken är det fråga om en kvinnofientlig manöver.

Sipilä & co uppdelade krasst arbetstagarna i får och getter. Den svartvita bild som målades upp angav att anställda inom industrin utgör ett bärande element inom samhällsekonomin, medan de offentligt anställda snarast kan ses som ett nödvändigt ont som helst ska ligga lågt i lönehänseende. Udden var direkt riktad mot de ofta väldigt lågavlönade kvinnorna.

Bildningsarbetsgivarnas aggressiva offensiv mot anställda inom den privata social- och undervisningssektorn, som har resulterat i flera strejkvarsel, bör ses mot bakgrunden av regeringen Sipiläs politik.

Kvinnodominerade grupper inom utbildningen och vården har utsatts för en bisarr och orättfärdig behandling av Bildningsarbetsgivarna som har dragit ut på avtalsförhandlingarna genom att vägra ge ett seriöst löneanbud.
Resonemanget i sann Sipilä-anda är att vård, omsorg och utbildning utgör mindre viktiga angelägenheter.

Strejkvarslen har följaktligen duggat tätt inom Bildningsarbetsarbetsgivarnas avtalsområden. En rejäl konflikt är under uppsegling ifall inte arbetsgivarna byter spår. När man sår vind kan man få skörda storm.

Utbildningsstyrelsens generaldirektör beskriver i sin blogg väl den situation vi står inför just nu: ”Å ena sidan är vår grundskola bäst i världen, å andra sidan håller den på att rasa samman och är full av utmattade elever och lärare.”
Det han säger är sant och en ett givet argument för planer och strategier för hur vi kan bibehålla den kvalitativt goda skola vi byggt under många årtionden.
Han säger också att debattklimatet hårdnat, vilket jag anser att inte nödvändigtvis är av ondo. Jag ser det mera som en äkta oro för följderna av hur vår grundskola utvecklats under de senaste tio åren.

Grundskolforumets riktlinjer kring världens bästa och jämlika skola är som dokument välgjort och där förs fram idéer som, om de genomförs, säkert garanterar framgång för den finländska skolan. Samtidigt finns det väldigt många saker som ska träffa rätt för att målen ska nås.

Att man bryter ner utvecklingsarbetet från ett nationellt perspektiv via utbildningsanordnare till skolan och eleven för att sedan landa i uppväxtgemenskapen, ger en helhetsbild över vad som borde göras på de olika nivåerna. I riktlinjerna finns även tankar kring hur detta ska genomföras, vilket är nödvändigt ur ett teoretiskt perspektiv. Jag undrar dock om tillvägagångssätten är tillräckligt tydliga.

Jag vill lyfta några enligt mig centrala saker för att tankarna ska kunna verkställas.

Skolans grundfinansiering bör ligga på en sådan nivå att jämlikhet kan garanteras. Vi måste bort från spetsprojekt samtidigt som vi bör granska om den grundfinansieringsmodell vi nu tillämpar garanterar jämlikhet. Här kunde man granska bland annat finansieringen av trestegsstödet.

Ledarskapet lyfts också som en framgångsfaktor. Här är det viktigaste enligt mig att vi ger våra ledare tid att leda och att vi administrerar ledarskapet i skolan så att arbetsbördan och arbetsuppgifterna ligger på en rimlig nivå (den kommunala avtalsuppgörelsen gav lite, men det räcker inte).
Individuella lärstigar och trygg lärmiljö är självklart målsättningar som vårt förbund undertecknar. Vi har poängterat att en större lärartäthet är en självklar åtgärd för att för att kunna förverkliga detta. Dessutom behöver vi se över strukturerna mellan skolan och social- och hälsovården för att garantera elevernas välmåga genom ett effektivare förebyggande elevvårdsarbete.

Grundskolforumet har gjort en bra karta över hur vi ska få världens bästa skola. Nu gäller det att ge utbildningsanordnarna, skolledarna och lärarna de verktygs som behövs för att bygga världens bästa jämlika skola.