Author: admin

Men det handlar endast om munnens bekännelse. Samtidigt som det allt mer talas om värdering av arbetets svårighetsgrad och liknande faktorer håller arbetsgivarna hårt i sin börs och vill inte betala löner, som ligger över miniminivån.
De spirande lokala plantorna i lönepolitikens handelsträdgård trampas resolut ner av arbetsgivarnas järnskodda stövlar.
Arbetsmarknaden är starkt könssegregerad och i mekanismerna finns många glastak vilkas signal är tydlig: Hit, men inte längre! Budskapet är i huvudsak riktat till kvinnorna.

Olika yrkesgrupper har placerats i lådor och systemet känner till blott få utvägar från dessa lådor. Vårdpersonalen har sin låda, klasslärarna har sin och barnträdgårdslärarna en helt egen låda.
Hierarkin har fastställts för väldigt länge sedan och glastaken finns kvar. Kvinnodominerade yrken är och förblir diskriminerade. Utbildningen och de ökade kraven i arbetet syns inte i lönen.

Det här gäller i hög grad fostran och utbildning, där systemet i första hand bygger på att kommunerna driver verksamheten. Inom småbarnsfostran finns för all del många privata aktörer, men typiskt nog är lönenivån inom den privata sektorn här lägre än inom kommunala sektorn. Det befäster synen om att kommunerna visar vägen.

Konstruktionen ”den finländska modellen”, som tydligt skulle definierar ett riktmärke för löneförhöjningarna, såg aldrig dagens ljus. Men i den färska avtalsrörelsen, formellt sett utan en överenskommelse därom, utkristalliserades en allmän linje för nära nog alla branscher.
Därmed installerades ett nytt glastak, som ytterligare befäster hierarkin på arbetsmarknaden.

Är då nivåerna helt låsta och löneutvecklingen jämn och likartad inom olika områden? Svaret är ett nej, eftersom man måste lyfta in löneglidningarna i resonemanget. Det handlar om lönepåslag som utbetalas över den nivå, som anges i centrala avtal.
Löneglidningar förekommer frekvent inom många privata sektorer, medan det är klent beställt med den varan inom kommunsektorn

.
En medborgarrörelse har uppstått som en reaktion mot den osunda kommunala löneöverenskommelsen, som syftar till att hålla ner lönerna i huvudstadsregionen.
Rörelsen är välkommen, eftersom den lyfter fram i dagsljuset kommunernas ovilja att konkurrera med hjälp av löner. Möjligheterna till löneglidningar används inte.

Det är fel att stirra sig blind på den centrala avtalsnivån. Vi behöver »löneharar«, som drar kopplet med sig och som visar att lönen är ett viktigt verktyg för att nå goda resultat och göra lärarjobb attraktiva.

Ministern lyfte vikten av att höra på dem som i vardagen sysslar med utbildningsfrågor, det vill säga lärarna. I Norge har man insett att all utveckling i skolan skedde utan man de egentligen involverade lärarna. Detta ville på politiskt håll förändra för att få en skolutveckling som mer utgår från dem som gör jobbet framom att enbart ty sig till forskning, sakkunniga och experter som analyserar skolan utifrån.

I vårt lands skolutveckling upplever jag också att vi har förbisett det kunnande, den höga utbildningsnivån och den erfarenhet som våra lärare har.

Då jag följer mediediskussionen förvånas jag ofta över hur vår debatt långt styrs av sådana som inte längre jobbar inom skolan eller som aldrig egentligen tagit del av den skolvardag som dagens lärare möter. Argumentationen baseras på enskilda fall eller fenomen och långtgående slutsatser dras från en alltför snäv referensram. Det handlar också alltför ofta om att lyfta misslyckanden framför framgång.

Osökt kommer jag också att tänka på processer kring lagstiftning och utlåtanderundor i samband med ny lagstiftning. Lyssnar vi in lärarna? Har vi en kultur där vi på riktigt hörsammar dem som jobbar på verkstadsgolvet? Listan över utlåtandena är ofta lång och det öppnar sig inte alltid för mig varför det ska vara så eller på vilket sätt informationen sovras ur dem. Väger alla utlåtanden lika tungt?

Jag tror att många lärare upplever en maktlöshet och en besvikelse över att de inte involveras eller hörs på riktigt. Ett konkret exempel på den enskilda lärarens minimala påverkningsmöjlighet är de otaliga vittnesmålen över att trestegsstödet inte fungerar i praktiken. Här ser jag inte många som tagit budskapet på allvar.
Ett lika konkret exempel är den fartblindhet som vi har inom gymnasieutbildningen där heller ingen hör lärarna. Jag undrar hur forumen kunde se ut där lärares röst skulle komma fram?

Det har gått över tio år sedan jag lämnade det konkreta arbetet i skolan och därmed den direkta kontakten till skolan. I detta fall gäller det även för mig att inse mina brister i kunnande, samtidigt som jag inser att det är viktigt att jag i varje träff med lärare lyssnar in och försöker lära av den vardag de beskriver för mig.

Vi behöver forskning kring utbildning, myndigheter och sakkunniga som är med om att granska och utveckla vårt utbildningssystem. Detta tror de flesta håller med om.
Samtidigt anser jag att det borde vara lika klart att vi i större grad lyssnar på och involverar den breda skala av olika typer av lärare som jobbar i våra skolor. I den diskussionen behövs alla.