Author: admin

Samhället utvecklas och därmed berörs självfallet också utbildnings- och andra sektorer. Strukturomvandlingarna har lett till att anställda förväntas engagera sig både socialt och emotionellt.
De traditionella ”människonära” yrkena har ändrat karaktär. Till exempel i läraryrket har folkbildarrollen ersatts av rollen som elevcoach som månar om den enskilda individens behov. Samtidigt har problemen med arbetshälsan och arbetsförmågan förskjutits mot området för psykisk hälsa, antecknas i Arbetshälsoinstitutets färska rapport.

I motsats till de flesta andra rapporter är det fåfängt att leta efter procentuella andelar i denna sammanställning, som speglar utvecklingen under flera decennier. Snarare handlar det om att belysa allmänna trender rörande arbetslivet och arbetshälsan.
Människonärheten har alltid utgjort en självklar och viktig del av läraruppdraget. I själva verket är det just glädjen i att jobba med människor och hjälpa dem vidare som ofta fungerar som lockbete till läraryrket. En annan sida av myntet är att människonärheten också är förknippad med psykisk sårbarhet, speciellt när kraven höjs och arbetet kräver mera.

Arbetsbelastningen har otvetydigt ökat för lärarna. Det utvisar många undersökningar. Senast i en enkät, som OAJ och FSL låtit utföra bland gymnasielärare.
Men vad döljer sig egentligen bakom detta? Mycket har talats om ökad dokumentation och överstora undervisningsgrupper; två faktorer som obestridligen påverkar arbetsbördan.

Alltför litet har talats om psykosociala belastningsfaktorer i lärarnas gärning. Arbetshälsoinstitutet lyfter som ett exempel på förändringen från lärare till coach eller handledare. Det är en förändring, som inte har beställts av lärarna utan snarare handlar det om ett påfund, som har kommit till i syfte att krydda den senaste läroplansreformen.

Handlar det om ett begrepp, som många lärare upplever som en påfrestande och påklistrad stressfaktor? Har inte lärare valt yrket uttryckligen för att vara lärare? Handledningen har ju de facto alltid utgjort en del av lärarjobbet.

Läraryrket är respekterat och lärarstudier är attraktiva i vårt land. Men det är ingen självklarhet att det förblir så i framtiden. Välmående och motiverade lärare är inte en outsinlig naturresurs. Orken i lärarjobbet är inte en fråga, som berör endast lärarna. Den berör hela samhället.

När vi nu har en bättre uppfattning om barnträdgårdslärarnas löner är det skäl att se över lärarnas situation också. Att lyfta lärarna är inte bort från barnträdgårdslärarna – det är snarare att förtydliga och bredda fenomenet. Jag tänker speciellt på de principer arbetsgivarna i huvudstaden har när det kommer till lärarnas lönebildning, det vill säga att inte göra något.

I dagens läge finns det en lärarbrist i skolorna i huvudstadsregionen, det kan vi säkert alla skriva under. Den naturliga följdfrågan är om det verkligen är brist på lärare i huvudstadsregionen? På den frågan svarar jag nej. Det finns till exempel en stor mängd klasslärare som lämnat skolan för att jobba med annat. Orsakerna är säkert många, men en kan vara att de inte har haft råd att jobba i skolan. Levnadskostnaderna är höga innanför Ring III och ett byte av arbetsplats ger bättre betalt.

Att locka nya lärare är heller inte lätt då det inte erbjuds några ekonomiska fördelar för lärare i huvudstadsregionen i jämförelse med dem som jobbar i kommuner där bland annat bostadspriserna är lägre. Det förvånar mig mycket att kommunerna inte vågar göra något konkret för att även ekonomiskt stöda lärarna i form av lönetillägg.

Är det fonderna som ska få ordning på lärarbristen frågar jag mig också? Vi får ofta läsa om hur de finlandssvenska fonderna ger stipendier för utbildningar, projekt och bostäder för att lösa lärarbristen. Kommunernas egen finansiering uteblir däremot nästan helt. Hur kan det finnas oändligt med pengar för till exempel metron, men inte en cent för att göra något åt klasslärarbristen?

Den personliga ekonomin kan inte hänga på övertimmar, eftersom dimensioneringen är tänkt som så att en fylld undervisningsskyldighet är att jobba 100 %. Förutsättningen för en tillräcklig lön kan inte vara övertimmar, för vi måste vara måna om att hålla arbetsbelastningen på en hållbar nivå. Detta leder till att många våra unga nyutexaminerade lärare i huvudstadsregionen endast kan drömma om att arbeta och leva där.

Den som följt med rapporteringen i denna tidning har säkert lagt märke till att det finns löneglidningar mellan kommunerna då barnträdgårdslärarnas löner jämförs. Det intressanta här är att det är kommunerna utanför huvudstadsregionen som betalar betydligt högre lön. Kan det bero på att det där finns ett politiskt intresse för att ha behörig personal?

Att säga ”vi kan inte höja lönerna” är att acceptera att det finns obehöriga lärare i den egna kommunens skolor. Nu gäller det att våga bryta konsensus och lyfta in lön som en spelbricka i rekryteringen av behöriga lärare.