Author: admin

Den första riksförlikningsmannen utsågs år 1962 och Minna Helle var den allra första kvinnan som har beklätt denna statliga tjänstemannapost. Helle var obestridligen en frisk fläkt, som fungerade som en motvikt till den grå skaran av föregångare. I första hand har det handlat om allvarsamma herrar i kostym, som inte har utmärkt sig som färgstarka profiler.

Dock finns i denna illustra skara också Jorma Reini, som bl.a. utmärkte sig i en grupp av herrar som tillställde Marianne Laxén, som jobbade på jämställdhetsombudsmannens byrå, ett osmakligt postkort med tecknade erigerade penisar.
Det skedde år 1990 och arbetsmarknadens koryféer var mer eller mindre uteslutande av manligt kön. Tilltaget med det beramade postkortet hade sannolikt kommit till i ett alkoholrus, vilket uppfattades som en förmildrande omständighet. Tiderna var sådana.

Nu skriver vi år 2018 och jämställdhet, eller snarare sagt strävan efter jämställdhet och likvärdighet på arbetsmarknaden är en självklarhet. Och fylleri är definitivt inte en dygd ens i fackliga sammanhang.

Minna Helle har anklagats bl.a. för jäv. Hennes karriär omfattar huvudsakligen tjänstgöring i olika fackliga sammanslutningar, bl.a. inom Tehy och Akava. Att hon nu bytte sida och övergår i arbetsgivarlägrets sold har väckt uppmärksamhet och en del belackare anser att hon mentalt hade bytt sida redan tidigare i sitt värv som riksförlikningsman.

Om man ser på Helles gärning med likvärdighetens glasögon kan man inte identifiera några framsteg. Tvärtom bidrog hon till att ytterligare förstärka löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Detta skedde genom att hon tidigt i våras meddelade att hon ämnar låsa sig vid den s.k. allmänna linjen, som definieras av den konkurrensutsatta exportindustrin. Helle har kritiserats för detta och hon har försvarat sig med konstaterandet om att hennes företrädare också har visat en förkärlek för den allmänna linjen. Men kramar är inte det samma som lås.

För ett par år sedan gjordes ett tappert försök att skapa en allmän mekanism för utmejslandet av en allmän linje, som skulle fungera som ett riktmärke för avtalsrörelser i framtiden. De centrala uppgörelsernas tid var ju förbi.
Ansträngningarna rann ut i sanden, men det oaktat tog riksförlikningsmannen tankarna till sitt hjärta. Dock utan mandat och på eget initiativ.
Den finländska arbetsmarknaden är i praktiken väldigt könsuppdelad och det har visat sig vara synnerligen svårt, kanske t.o.m. omöjligt att få bukt med snedvridna och orättvisa lönestrukturer.

Lyften har uteblivit. Introduktionen av en sträng norm för avtalsrörelser hjälper inte kvinnorna i lönegropen, utan bidrar snarare till att göra gropen djupare.

Jag läste för en tid sedan en kolumn i Vasabladet där en lärarutbildare från Åbo Akademi uttryckte sin oro över den utveckling synen på lärande fått och även synen på lärare fått i vårt land. Samtidigt har resultaten från OAJ:s arbetslivsbarometer, där även FSL medlemmar medverkar, publicerats, vilket fått mig att återgå till ett tema jag behandlat många gånger tidigare.

Budskapet i arbetslivsbarometern är tydligt: vi har en yrkeskår som mår allt sämre och upplever att arbetsbelastningen blir större för varje år. Utvecklingen måste öppna ögonen hos våra utbildningsmyndigheter, politiker och arbetsgivare, men samtidigt bör vi nog själva också som yrkeskår stanna upp och reflektera över vad som håller på att ske.
Skolan har nu hamnat i en turbulens som vi måste ta oss ur. Vad det innebär borde vi hitta en konsensus kring. Vi behöver definitivt inte flera nya projekt eller arbetsgrupper för detta.
Vi behöver linjedragningar som tar ner tempot och skapar en kultur där vi inte hela tiden behöver förändra för att ha en kvalitativt god utbildning. Den har vi redan.

Det handlar också om att granska var ribban är lagd enligt våra styrdokument. Ur den synvinkeln behöver en tydlig analys innehållande en noggrann utvärdering av vad förverkligande av våra styrdokument kräver i form av finansiering. Det är bortom allt tvivel att den finansieringsgrund skolan nu har idag inte räcker till för att ge en jämlik utbildning och garantera eleverna den undervisning styrdokumenten kräver. Grunden i vårt utbildningssystem är att alla barn och unga garanteras en möjlighet att komma över ribban.

Att per automatik sedan säga att det är våra lärares och rektorers fel, då inte alla mål uppnås är både orättvist och kränkande mot en yrkeskår som jobbar på bristningsgränsen för att få allt att gå ihop. Vi har även en allt för många utanför skolvardagen som i likhet med experter i en hockeystudio analyserar och ger goda råd hur saker borde göras, utan att känna till stämningarna på spelplanen eller omklädningsrummet, där strategier för spelet konkret uppgörs. Att prata med en tränare eller lyfta enstaka spelare ger heller ingen helhetsbild av spelet.

Samtidigt som vi behöver arbetsro har vi lärare orsak att se oss själva i spegeln. Skolutveckling är en del av lärarnas arbetsbild. Med tanke på hur lärare och rektorer mår bör vi stanna upp och reflektera. Den skolutveckling som medför merarbete utan att annat arbete försvinner är en utveckling i fel riktning. Skolutveckling måste innebära att saker och processer effektiveras och ersätter gamla processer och arbetssätt.

Att tycka om sitt jobb med barn och unga och att brinna för lärarskap är en fin sak. Det är en energikick som ger ork i professionen. Yrkeslivet är dock enbart en av bitarna i livet, där balans mellan arbete och fritid måste ligga som grund för en välmående individ. En välmående lärare levererar!
En välmående skola byggs av lärare och rektorer som trivs med det de gör, känner att de får uppskattning och blir bemötta som högt utbildade professionella yrkesutövare.