Author: admin

Det är förstås på tiden att det blir så. De två senaste regeringarna har bryskt skurit ner anslagen inom utbildningens alla nivåer. ”Gälden” till utbildningen och forskningen är alltjämt stor.

Den politiska diskussionen om denna regerings allra sista budgetproposition kan ses som en förpostfäktning inför ett betydligt större slag. Riksdagsval är på kommande i vår och partierna finslipar sina budskap och prioriteringar. Redan nu kan man skönja att partierna tar problemen inom utbildningssektorn på allvar. Det bådar gott inför det förestående valet.
När man blickar bakåt mot gångna riksdagsval kan man lugnt säga att utbildning och forskning inte har stått högt i kurs, när partierna har sålt in sina budskap till väljarna.

Varför är det så? En central orsak är den stabila utbildningspolitik som har bedrivits. Och stabiliteten förklaras i sin tur av hur det politiska fältet ser ut i vårt land. I motsats till många andra länder är fältet inte uppdelat i entydiga block.

Det har inte sin tur lett till att vårt land har upplevt regeringar av väldigt olika kulörer. Utbildningen har inte fungerat som en tröskelfråga för partierna utan det har funnits en enighet om de centrala linjerna i utbildningspolitiken.

Så ser det inte ut t.ex. i Sverige, där partierna tvärtom har uppvisat stor klåfingrighet när det gäller utbildningen. Linjerna har varierat och de två stora blocken har haft väldigt olika syn på hur man driver en framgångsrik nationell utbildningspolitik.

De goda placeringarna i olika jämförelser av utbildningens resultat har stagat upp de centrala linjerna i vår utbildningspolitik. I vårt land har därför inte funnits seriösa ansatser att utmana det mer eller mindre totala kommunala monopolet gällande speciellt grundskolan.
Grundskolan kan på goda grunder kallas kronjuvelen i hela utbildningssystemet. Beslutet om att bygga upp en avgiftsfri enhetsskola, där alla ges samma chanser oavsett socio-ekonomiska omständigheter eller boningsort har gett goda resultat.

Men idag vet vi att verkligheten inte motsvarar idealbilden. Grundskolan dras med många skavanker och den likvärdiga grundbulten är anfrätt. Tillgången till bl.a. stöd och specialundervisning varierar väldigt mycket mellan kommunerna. Det samma gäller undervisningsgruppernas storlek och även undervisningens volym.

Trots diverse åtgärder, vilka närmast kan ses som tillfälliga plåster, har utvecklingen gått i fel riktning. Partierna har insett detta, väljarna har insett detta och manegen är krattad: utbildningen måste bli en central fråga i vårens valrörelse.

Ofta leder undersökningar till att det uppgörs en plan som läggs som bilaga till en annan plan. Sedan förväntar man sig att läraren, parallellt med lärandeprocesser för varje elev, garanterar att alla andra föreskrifter aktivt följs. Att via till exempel temadagar lyfta saker anses inte vara en tillräcklig åtgärd.
Skolan är i och för sig en effektiv plats att forma barn och unga. Skolan är den arena där man bäst når alla. Men skolans traditionella uppdrag kan gå förlorat då fokus läggs på skola som en plats där alla samhällets problem ska lösas. Skolan har för all del en bredare uppgift än kunskapsmål, men fundamentet – det vill säga en plats för bildning – får vi inte ta bort.

Antimobbningsarbetet som utförs är omfattande. Skolorna jobbar aktivt mot trakasserier, mot kränkande behandling och mot mobbning under hela skolvardagen. Alla skolor har utarbetat egna sätt att jobba, eftersom det inte finns en modell som kan appliceras på alla. Skolorna måste ges möjlighet att själva utarbeta det optimala sättet. Mycket ligger dessutom i ryggmärgen hos våraprofessionella lärare. Här ligger styrkan i en helhetsbild av eleven och hur en grupp fungerar.

Samhällsutvecklingen har lett till att skolorna tvingas vara extremt alerta för att följa den takt som till exempel sociala medier utvecklas. Man måste hänga med och reda ut. Skolan matas nu med en massa nya uppgifter hela tiden, men det håller inte i längden. Det kommer att bränna slut på dem som jobbar där.
Då jag ser alla uppgifter som skolan åläggs kommer jag att tänka på mina vänners mops. Den kan äta hur mycket som helst, men det vet också husse och matte. Därför får den mängd mat den mår bra av. Här tycker jag att skolans uppdragsgivare – samhället, inte tar sitt ansvar utan konstant överöser skolan med nya uppgifter.

På ledarplats i Vasabladet 24.8 förslås att skolan ska åläggas ett heltäckande ansvar vad mobbningsförebyggande och -åtgärdande arbete gäller. Att skolan skulle ta ansvar för att utreda all mobbning under såväl skoltid som fritid är att ta kål på den roll vår finländska skola har. Fostrargärningen är en gemensam angelägenhet. Attitydfostran är allas vårt ansvar. Det ansvaret kan man inte köpa sig fri från genom att ge mera resurser till skolan för att till exempel bekämpa mobbning.