Author: admin

Strejken i vintras berörde en del universitetsanställda lärare. Kommunsektorn, som är den stora sektorn inom OAJ, nådde avtal på en skälig nivå. Snäppet över den s.k. allmänna linjen. Så långt var allt väl, men på privata sidan fanns det fnurror på tråden. Privata arbetsgivarna presenterade skambud, vilka ytterligare kryddades med krav om direkta försämringar.

Situationen tillspetsades till den grad att löntagarsidan framställde strejkhot. Det var en självklarhet att OAJ var med i den fackliga fronten och i många avseenden dessutom längst framme i denna front, där man hade sällskap av bl.a. facken JHL, Pardia och Professorsförbundet.
För OAJ:s del var det fråga om lektorer och övningsskollärare vid universiteten. När medlemmar i lärarfacket sätts under press handlar hela organisationen med full kraft.

De fackliga aktionerna gav resultat. Arbetsgivarna kröp till korset och även inom det privata undervisningsområdet nåddes en uppgörelse, som är i linje med den allmänna linjen i avtalsrörelsen.
På detta sätt nådde OAJ upp till medlemmarnas förväntningar. För det handlar ju om grundbulten för hela den fackliga verksamheten. Musketöreden förpliktar: en för alla och alla för en!
Eller sagt på annat sätt: Tillsammans är vi starka!
Musketöreden är gångbar internt i fackförbund, men också när det gäller fackliga utmaningar på allmän nivå.

I Danmark backade andra fackförbund i våras upp lärarfacken, då det gällde kravet att få arbetstidsavtal också för lärarna.
Hos oss pågår en tvist mellan regeringen och fackrörelsen, som gäller anställdas uppsägningsskydd. Läs en artikel på annan plats. Regeringen vill försvaga skyddet för anställda i företag med mindre än 20 anställda. Då handlar det ju faktiskt om rätt många företag. Uppskattningsvis är det fråga om över 95 procent av företagen i vårt land.

Facken ser detta som ett principiell fråga: om skyddet bryts upp i en del företag ligger det nära till hands att politikerna, med benäget stöd av arbetsgivarna, vill komma åt anställningsskyddet överlag.
Fackcentralen FFC går i bräschen för denna kamp, men också andra förbund såsom Tehy och OAJ har meddelat om sin beredskap att tillgripa organisatoriska åtgärder. Det betyder inte att förbunden viftar med strejkvapnet, utan det finns många andra tänkbara åtgärder.

I OAJ berör regeringens planer ca 1 000 medlemmar. OAJ har ca 120 000 medlemmar.
Varför agerar OAJ? Svaret är enkelt: det stavas solidaritet.

Vi vet från tidigare att vår skola kan vara på topp i internationella jämförelser och med rätt inställning, rätta satsningar och långsiktigt målmedvetet arbete kan vi nå dit igen. Vi behöver städer och kommuner som är beredda att vid behov höja sitt jämförelsevis låga skatteöre för att garantera god kvalitet på utbildningen. Målet är väl inte att sänka ribban?

Jag förvånas stort över den politiska diskussion som förs i till exempel min hemkommun Esbo varje höst. Tjänstemännen kommer med förslag på nedskärningar på ungefär fem procent som sedan i den politiska manglingen minskas eller helt tas bort. Dessvärre har jag inget minne av att det någonsin i beredningsskedet har föreslagits tilläggsanslag till skolan.

En annan av våra ”rika” städer, Helsingfors, kom också med ett förslag förra veckan om att staden skulle välja att bibehålla skatteprocenten på nuvarande nivå på bekostnad av större undervisningsgrupper till exempel. Däremot poängterar man att man satsar på digitaliseringen i skolorna, vilket för mig känns märkligt, eftersom digital kompetens är en självklarhet som står inskriven i läroplansgrunderna och utgör ett av de sju kompetensområdena.

Det är viktigt att städerna och kommunerna analyserar på vilket sätt de marknadsför sig som attraktiva arbetsgivare. Konkurrensen är hård när det kommer till att kunna anställa behörig personal, få dem att stanna kvar och utvecklas samt locka till sig invånare som ser staden eller kommunen som utbildningsvänlig.

Jag är väl medveten om att en höjning av skatteprocenten inte tillfaller vare sig Esbo- eller Helsingforsborna fullt ut, utan utjämnas så att en del av inkomsterna fördelas till landets övriga kommuner och städer. Ser personligen inget fel i det, eftersom vi har ett samhälle vars mål är jämlikhet.

Framgångsfaktorer för städer idag är att de satsar rätt och satsar på en god utbildning. Det handlar om många faktorer, rent konkret om lärartäthet, trestegstöd, möjlighet till ändamålsenlig fortbildning (som gagnar både skolan och läraren), tid för reflektion och rätt dimensionerad arbetsbelastning. Att garantera att skolans fundament i samband med utvecklingsarbete är i skick, se till att tekniken och underhållet också är det, se till det finns tillräckligt med elevvårdspersonal för att stöda skolans verksamhet – listan är lång.

Nu handlar det om att tänka och prioritera. Går vi alltid som tidigare med budget före verksamhet, resulterar det i fortsatt nedgång för utbildningen. Genom att fatta skolvänliga beslut är jag övertygad om vi kan skapa ett ”framgångs-Finland” där resultatet av vårt utbildningssystem är kunniga, socialt kompetenta och innovativa unga som är garanter för vår välfärd – den vi byggt upp under många år.