Author: admin

Det finns många varianter av det som kallas årsarbetstid för lärare. Ett gemensamt drag är att det uttryckligen inte handlar om att lärarna ska bindas av en s.k. kanslitid, så att lärarna förväntas vara på plats i skolan mellan exempelvis 8.30-16.00. Sådana modeller har överhuvudtaget inte funnits på förhandlingsborden.
Grundbulten är att årsarbetstiden (i det nu aktuella försöket i utvalda grundskolor 1 520 timmar) är definierad på årsnivå med stöd av överläggningar mellan enskilda lärare och skolledaren. Uppehållen i arbetet förblir som tidigare. Lärare förväntas alltså inte jobba under sommaren eller under påsken.

I försöken, som självfallet är välkomna, finns bunden tid, som arbetsgivaren bestämmer över och som huvudsakligen används för undervisning. Den obundna arbetstiden, även benämnd förtroendearbetstiden, uppgår till 25-40 procent av totala årsarbetstiden.

Ett bärande element i alla diskussioner om arbetstid bör vara att lärarna och rektorerna ges möjligheter att kraftfullt påverka i vilken riktning utvecklingen går. Det är helt otänkbart att arbetsgivarna – eller för all del andra instanser – dikterar villkoren, så att lärarna plötsligt konstaterar att de har hamnat i en vådlig malström utan utväg. Så har skett i Danmark, där övermaga politiker år 2013 tog tag i och även definierade lärarnas anställningsvillkor via lagstiftning.
Det blev inget politiskt genombrott, men nog ett rejält haveri. Arbetet med att få bukt med eländet pågår alltjämt. Samtidigt har många lärare flytt skolan samtidigt och läraryrkets attraktionskraft har minskat betänkligt.

Nyligen genomförde FSL en informell nätförfrågan, som syftade till att belysa smärtpunkterna i gymnasielärarnas arbete. Svaren berättar om en utbredd skepsis rörande en övergång till årsarbetstid, vilket är förståeligt. Det är utmanande att uttala sig om ett system, som än så länge framstår som en diffus drömbild.

Mera belysande än siffrorna rörande inställningen till arbetstidssystemet är de många influtna öppna svaren. Här finns nämligen pudelns kärna.
Ur svaren framgår föga överraskande att lärare vill i första hand undervisa. Ingen klagar över att undervisningen är för betungande, men alla klagar över att de övriga arbetsuppgifterna kräver för mycket tid och energi.

Move!-testet kom in som det enda namngivna programmet (inte Wilma eller Kiva Skola till exempel) i vår senaste revidering av läroplanen. Förfarandet följde inte normal tågordning via lag och förordning, utan kom in via ett samarbete med bland annat social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd (THL).

Move! ett mätinstrument som byggts utgående från hälsovårdens (THL) behov av att mäta fysisk kondition hos eleven. Resultaten från testen kan inte användas som en del av den formativa bedömningen, Move! är alltså helt isolerat från den läroplansenliga undervisningen. Testets syfte är inte pedagogiskt, utan det är folkhälsan som testet är tänkt att betjäna.
Enligt läroplansgrunderna får gymnastikundervisningen i dag inte vara tävlingsinriktad, inga andra tester förutom Move! finns inskrivna. Gymnastiken ska, i likhet med andra ämnen, fokusera på elevens lärstig – elevens väg till en hållbar livsstil. Det är således synnerligen märkligt att Move!-testet fick plats som en del av LP 2016.

FSL påpekade redan då att det innebär merarbete för lärarna och skolorna, vilket vi håller fast vid. Jag har svårt att förstå att skolan ska bära ansvaret för genomförandet och bokförandet av testen, dessutom med en stram tidtabell, utan egentlig koppling till den övriga undervisningen. Enligt den information jag har deltar hälsovården på inget sätt i genomförandet av testen, utan resultaten serveras hälsovården i färdig form.

Det tragiska fallet för även fram ett annat dilemma, det vill säga avsaknaden av informationsgång mellan skolan och hälsovården.

Enligt instruktionerna för Move! ligger det på lärarens ansvar att bedöma om en elev kan delta eller inte. Det är att ge lärarna ett alltför stort ansvar med tanke på deras utbildning och det visar även hur svårt det är att få information överförd mellan social- och hälsovårdssektorn och skolan i dagsläget.
Läget är väldigt komplicerat, då skolan utför hälsovårdens tester utan nödvändiga bakgrundsuppgifter. Dessutom handlar det om att göra ett arbete för en helt annan sektor utan kompensation..

Frågor som väl kan ställas är: Hur motiverande är testerna för dagens ungdomar? Hur väcker man ett livslångt motionsintresse?
Idag görs i våra skolor cirka 120 000 tester; tester som vårt utbildningssystem inte kan dra nytta av eller kan garantera öka våra ungdomars intresse för motion. Skolans och lärarnas uppgifter bör och måste vara pedagogiskt försvarbara.
Vi hamnar på villospår om skolan uppdrag även ska innefatta testfunktioner vars syfte är att höja folkhälsan.

PS. Tråkigt att få ta del av Utbildningsstyrelsen pressmeddelande (21.9.) där de försvarar testen.