Author: admin

I artiklarna jag läst lyfter ministern fram psykiskt illamående och mobbning som teman som regeringen vill komma åt med sin satsning. Och även om det gjorts en hel del för antimobbningen är vi inte i mål än, vilket gör att resurserna är välkomna. Samtidigt mår allt flera barn och unga psykiskt allt sämre, en trend som måste brytas och där både personella och ekonomiska satsningar tacksamt ska tas emot.

Idag hör jag alltför ofta från både lärare och rektorer om en icke-fungerande elevvård. Jag läser in en maktlöshet där skolan får ta ett alltför stort ansvar för elevens välbefinnande då det inte finns tillräckligt med stödtjänster.

Jag har fått höra berättelser om hur elever som mått psykiskt riktigt illa inte fått plats inom ungdomspsykiatrin trots att det funnits uppenbart behov av det. Jag har hört historier om hur det inte funnits möjlighet att skicka en elev till kurator eller psykolog eftersom det inte funnits tillgång till dem eller så har de inte haft tid att ta emot eleven. Jag har hört om fall där elever varit hotfulla mot andra elever och blivit hemskickade för resten av dagen, men som återigen funnits i skolan dagen efter, utan att före det fått träffa någon annan än rektor.

Så här kan vi inte ha det i ett välfärdssamhälle där alla ska få utvecklas till samhällsdugliga vuxna och där alla som går i skolan ska kunna känna sig trygga. Vi kan heller inte ha skolan som en förvaringsplats för barn och unga som borde få vård och behandlas någon annanstans än i skolan.
Idag då arbetsbilden för rektorer och lärare blivit mer omfattande, i en tid då arbetsbelastningsfaktorer blivit allt mera uppenbara anser jag att vi måste ta hjälp av andra sektorer för att klara det viktiga uppdrag vår skola har att utbilda och ge en god framtid för våra unga.

Läraren bär ansvar för undervisning, men kan inte ensam bära hela ansvaret.

De regionalpolitiska förtecknen blir ändå problematiska när vi kommer in på utbildningspolitiken. Jag tycker inte att vi har råd med regionalpolitiska motsättningar i Svenskfinland, säger undervisningsminister Li Andersson i en intervju i denna tidning. Det är lätt att hålla med om det.

Samtidigt är det just i utbildningsfrågorna som revirtänket är påtagligt. Klasslärarutbildningen har i årtionden skapat ett inflammerat diskussionsklimat mellan Österbotten och södra Finland, den planerade sammanslagningen av yrkeshögskolorna Arcada och Novia gick i stöpet och i Jakobstad hade man svårt att smälta att Åbo Akademi flyttade barnträdgårdslärarutbildningen till Vasa. Bara för att nämna några exempel. Alla talar sig gärna varma för utbildningssatsningar, men när det kryper ner på en regional nivå och vi talar om lokalisering brukar tonläget förändras.

När det gäller utbildningsfrågor borde man inom Svenskfinland klara av att förbise de regionalpolitiska aspekterna. Det är kanske inte realistiskt att tänka sig att beslutsfattare på kommunal nivå skall se längre än kommungränsen. Men som regional- och i synnerhet rikspolitiker måste man ha kapacitet att lyfta blicken och se lite längre än sin egen valkrets. En kvalitativ utbildning från småbarnspedagogik till högskola är såpass viktigt för lilla Svenskfinland att lokalpatriotiska argument inte kan vara det som blir tongivande i debatten.

Finland är en toppnation när det gäller skolsystem. Men den mörka baksidan är att vi även kommer högt i statistiken när det gäller våldsdåd i skolan. Centralkriminalpolisen uppger att man årligen får vetskap om ett tiotal skolhot. Men då skall man komma ihåg att Centralkriminalpolisen endast tar sig an de allvarligaste fallen.

Man hade gärna sett att Jokela och Kauhajoki var olyckliga engångsföreteelser. Men med ytterligera ett tredje våldsdåd kan de knappast avskrivas som enstaka fall. Skolhoten har blivit en del av verkligheten och en realitet som skolsamfundet måste leva med.

Efter de tidigare våldsdåden var man mån om att vidta åtgärder för att historien inte skulle upprepa sig. Och visst har beredskapen höjts i skolorna. Men samtidigt börjar det vara många åt sedan skolskjutningarna och kanske har man vaggats in i en tro att läget har normaliserats. Möjligen har intensiteten i krisövningarna falnat en aning. Våldsdådet var en brutal väckning ur den törnrosasömnen. Vad som helst kan hända.

En diskussion om säkerheten i skolorna kommer sannolikt att ta fart. Idag är skolan en öppen institution, och det är i princip möjligt för vem som helst att följa med på en lektion och ta del av skolvardagen. Osökt går tankarna till extremlösningar så som metalldetektorer och annan säkerhetsutrustning. Men att samhällsklimatet blivit tuffare och att våldet krupit in i skolvärlden betyder inte att man skall ta till tuffa säkerhetslösningar. Lösningen är inte att se vad eleverna har i väskorna utan snarare att se eleven.

I den meningen kommer regeringens satsning på 29 miljoner på elevvården väl till pass. Den psykiska ohälsan är ett allt större gissel för de unga. Världshälsoorganisationen WHO förutspår att år 2030 kommer mental ohälsa att vara den mest utbredda sjukdomen bland unga. Det säger sig självt att det under sådana verksamhetsförutsättningar kommer att ställas stora krav på skolorna.

När det gäller krisberedskap och krishantering har skolorna börjat jobba allt mer systematiskt. Och de kommer de att behöva göra i framtiden också.